De tre mostrarna (1868)
| ← Hvar tycker bäst om sina barn |
|
Enkans son → |
13.
De tre mostrarna.
Det var en gång en fattig man som bodde i en stuga
långt borta i skogen och födde sig med jagt. Han hade
en enda dotter, som var mycket vacker, och som modern tidigt hade dött och flickan nu redan var halfvuxen, sade
hon att hon ville ut ibland folk, så hon kunde förtjena
sitt bröd hon också. ”Ja, dotter min,” sade fadren,
”visserligen har du icke lärt annat hos mig än att plocka
fogel och steka, men du får väl försöka på att förtjena
ditt bröd ändå. Så gick då flickan ut att söka tjenst,
och då hon hade gått en tid, kom hon till kungsgården.
Der stannade hon, och drottningen tyckte så mycket om
henne, att de öfriga tärnorna blefvo afundsjuka på henne.
De hittade derföre på att säga till drottningen, att
flickan hade sagt sig god att spinna ett pund lin på
tjugufyra timmar, ty drottningen tyckte särdeles om alla
slags handarbeten. ”Ja, har du sagt det, så skall du ock
göra det,” sade drottningen till henne; ”men litet längre
tid kan du väl få.” Flickan, stackare, tordes icke säga
att hon aldrig hade spunnit, utan bad blott om en
kammare för sig sjelf; det fick hon, och dit upp bars rock
och lin. Här satt hon nu och gret och var bedröfvad
och visste sig ingen lefvande råd; hon härjade med
rocken och vred och vände på den, och visste icke hur hon
skulle bära sig åt; hon hade aldrig förr sett en spinnrock
en gång.
Men som hon så satt, kom der en gammal qvinna in till henne. ”Hvad fattas dig, mitt barn?” sade hon. ”Ack!” svarade flickan, ”det kan väl icke tjena någonting till att jag säger dig det; du kan ändå icke hjelpa mig.” — ”Det kan ingen veta,” sade qvinnan; ”kanhända jag kan veta råd derför ändå, jag.” Ja, jag kan ju gerna säga henne det, tänkte flickan, och så omtalade hon att medtjenarne hennes hade spridt ut att hon skulle sagt sig vara god att spinna ett pund lin på tjugufyra timmar; ”och jag, min stackare,” sade hon, ”har aldrig i mitt lif sett en spinnrock, långt mindre kan jag spinna så mycket på ett kort dygn.” — ”Ja, det är detsamma, det, barn,” sade qvinnan; ”vill du kalla mig moster på din hedersdag, så skall jag spinna åt dig, jag, så kan du gå och lägga dig att sofva.” Ja, det ville flickan mycket gerna göra, och så gick hon och lade sig.
Om morgonen då hon vaknade, låg allt linet spunnet på bordet, och det så fint och så rart, att aldrig någon hade sett så jemnt och vackert garn. Drottningen blef mycket glad öfver det vackra garnet hon hade fått, och höll ännu mera af flickan än förut. Men häröfver blefvo de andra ännu mera afundsjuka på henne, och så hittade de på att säga till drottningen, att nu hade hon sagt sig god att väfva det garn, som hon hade spunnit, på tjugufyra timmar. Drottningen sade åter, att hade hon sagt det, så skulle hon också göra det; men om det just icke blef på tjugufyra timmar, så kunde hon väl få litet längre tid på sig. Flickan tordes icke heller nu säga nej, men bad om en kammare för sig sjelf, så fick hon väl fresta på. Der satt hon nu åter och jämrade sig och visste icke hvad hon skulle taga sig till; då kom der åter en gammal qvinna in till henne och frågade: ”Hvad felas dig, mitt barn?” Flickan ville till en början icke ut dermed, men slutligen omtalade hon hvad hon var så sorgsen öfver. ”Ja,” sade qvinnan, ”det är detsamma, vill du kalla mig moster på din hedersdag, skall jag väfva åt dig, så kan du gå och lägga dig att sofva.” Ja, det ville flickan mycket gerna göra, och så gick hon och lade sig. Då hon vaknade, låg väfven på bordet, så tät och vacker som väfvas kunde. Flickan tog väfven och gick ned till drottningen med den, och hon blef mycket glad öfver den vackra väfven hon hade fått, och höll ännu mera af flickan än förut. Men deröfver blefvo de andra ännu mera förbittrade på henne och tänkte icke på annat än hvad de nu skulle kunna hitta på att säga om henne.
Slutligen berättade de för drottningen, att nu hade
De tre Mostrarna.
hon sagt sig god att sy upp hela väfven till skjortor på tjugufyra timmar. Ja, det gick alldeles på samma sätt som förut: flickan tordes icke säga att hon icke kunde sy; hon kom återigen upp på en kammare för sig sjelf, och der satt hon och gret och var bedröfvad. Men så kom der åter en gammal qyinna in till henne, som lofvade att sy åt henne, om flickan ville kalla henne moster på sin hedersdag. Det lofvade flickan mer än gerna, och sedan gjorde hon som qvinnan sade och lade sig att sofva. Om morgonen, då hon vaknade, fann hon väfven uppsydd till skjortor, liggande på bordet. Så vacker sömnad hade aldrig någon sett, och skjortorna voro märkta och fullt färdiga. Då drottningen fick se arbetet, blef hon så glad öfver sömnaden, att hon slog ihop händerna; ”ty så vacker söm har jag aldrig hvarken haft eller sett,” sade hon, och från den stunden höll hon flickan så kär som sitt eget barn.
”Om du vill ha prinsen, så skall du få honom,” sade hon till flickan, ”ty du behöfver aldrig lega bort någonting; du kan sy och spinna och väfva allting sjelf.” Som flickan var vacker och prinsen tyckte väl om henne, blef der straxt bröllop. Men bäst som prinsen hade satt sig till bröllopsbordet med henne, kom der en gammal ful käring in, med en lång näsa — den var visst tre alnar lång.
Då steg bruden upp och neg och sade: ”God dag, moster!” — ”Är det en moster till min brud?” sade prinsen. Ja, hon var visst det, hon. ”Ja, så får hon väl sätta sig med till bords då,” sade prinsen; men både han och de andra tyckte att hon var faslig att sitta till bords med.
Men rätt som det var, så kom der åter en gammal ful käring in; hon hade en rygg så tjock och bred, att hon med nätt nöd kunde komma in genom dörren. Straxt reste sig bruden upp och helsade: ”God dag, moster!” och prinsen frågade åter om det var en moster till hans brud. Begge svarade ja, och prinsen sade, att då så var, så fick väl hon också sätta sig ned vid bordet.
Men knappt hade hon satt sig, så inträdde åter en gammal ful käring, med ögon så stora som tallrickar, och röda och rinnande så att det var fasligt att se. Bruden reste sig igen och helsade: ”God dag, moster!” och prinsen bad äfven henne slå sig ned vid bröllopsbordet; men glad var han icke, och han tänkte vid sig sjelf: ”Gud hjelpe mig, sådana mostrar min brud har!” Då han hade suttit en stund, kunde han icke af hålla sig ifrån att fråga: ”Men hur i all verlden kan då min brud, som är så vacker, ha så fula och vanskapliga mostrar?” — ”Det kan jag nog säga dig,” svarade den ena. ”Jag var lika vacker, jag, som bruden din, då jag var vid hennes ålder; men att jag har fått en så lång näsa kommer sig deraf, att jag ständigt och jemnt har suttit och hackat och nickat med spinnande, så näsan min har tänjt ut sig tills hon har blifvit så lång som du nu ser henne.” — ”Och jag,” sade den andra, ”har allt sedan jag var ung suttit och skjutsat väfspolen fram och tillbaka, och deraf har min rygg blifvit så bred och tjock som du nu ser den.” Så sade den tredje: ”Allt ifrån det jag var helt liten, har jag suttit och stirrat och sytt natt och dag; deraf ha mina ögon blifvit så fula och röda, och nu är det icke längre någon hjelp för dem.” — ”Jaså,” sade prinsen, ”det var bra jag fick veta det, ty kan folk bli så fasligt fula deraf, så skall då aldrig min brud hvarken spinna eller väfva eller sy i hela sitt lif mera!”