De tre musketörerna/Företal
|
Kapitel 1. Herr d'Artagnan den äldres tre gåvor → |
FÖRETAL
VARI FASTSTÄLLES ATT, TROTS DERAS NAMN PÅ »OS» OCH »IS», HJÄLTARNA I DEN HISTORIA, SOM VI SKOLA HA DEN ÄRAN ATT BERÄTTA FÖR VÅRA LÄSARE, ALLS ICKE ÄRO MYTOLOGISKA
Det är nära ett år sedan då jag, sysselsatt i Kungliga biblioteket med forskningar i och för min Ludvig XIV:s historia, av en slump kom över Herr d'Artagnans memoarer, tryckt — liksom flertalet arbeten på denna tid, då författarna gärna ville säga sanningen utan att behöva göra ett kortare eller längre besök på Bastiljen — i Amsterdam hos Pierre Rouge. Titeln lockade mig; jag tog memoarerna med mig hem — väl förståendes med bibliotekariens tillåtelse — och jag slukade dem.
Min mening är icke att här göra en analys av detta egendomliga arbete, och jag nöjer mig med att till dessa memoarer hänvisa dem av mina läsare, som intressera sig för skildringarna från denna tid. De skola där finna porträtt tecknade av mästarhand, och ehuru dessa skisser för det mesta äro utkastade på kaserndörrar och krogväggar, skola de icke desto mindre känna igen bilderna av Ludvig XIII, Anna av Österrike, Richelieu, Mazarin och flertalet av tidens hovmän, lika väl träffade som i Anquetils historia.
Men man vet ju, att det som slår an på skaldens nyckfulla själ, är icke alltid det som gör intryck på mängden av läsare. Alltså, på samma gång vi beundrat, liksom utan tvivel alla andra skola göra, de detaljer vi framhållit, är det, som mest sysselsatt oss, en sak, vid vilken helt visst ingen före oss har fäst den minsta uppmärksamhet.
D'Artagnan omtalar, att han vid sitt första besök hos herr de Tréville, kapten vid konungens musketörer, i dennes väntrum träffade tre unga män, som tjänade i den berömda kår, han själv eftersträvade äran att få tillhöra, och att deras namn voro Athos, Porthos och Aramis.
Vi måste tillstå, att dessa tre främmande namn förvånade oss, och den tanken uppstod genast hos oss, att de icke voro något annat än pseudonymer, under vilka d'Artagnan velat dölja namn, som kanske voro lysande, såvida icke bärarna av dessa lånade namn valt dem själva den dag, då de antingen av en nyck, av missnöje eller i brist på förmögenhet hade klätt sig i den simpla musketörrocken.
Från detta ögonblick gåvo vi oss ingen ro, förrän vi i samtida arbeten påträffat något spår av dessa ovanliga namn, som i så hög grad hade väckt vår uppmärksamhet.
Ensamt katalogen över de böcker, vi till detta ändamål läste igenom, skulle fylla ett helt kapitel, vilket kanske skulle vara högst lärorikt, men alldeles säkert föga roande för våra läsare. Vi nöja oss därför med att omtala, att just som vi, uttröttade av så mycket fruktlösa efterforskningar, ämnade upphöra med dem, funno vi äntligen med ledning av vår berömda och lärda vän Paulin Pâris ett foliomanuskript, numrerat med 4772 eller 4773, vi minnas icke rätt vilketdera, och bärande titeln:
»Greve de La Fères memoarer, avhandlande några av de händelser, som tilldrogo sig i Frankrike mot slutet av Ludvig XIII:s och början av Ludvig XIV :s regering.»
Man kan tänka sig, att vår glädje blev stor, då vi bläddrade igenom detta manuskript, vårt sista hopp, och på dess tjugonde sida träffade på namnet Athos, på tjugusjunde namnet Porthos och trettioförsta namnet Aramis.
Upptäckten av ett fullkomligt okänt manuskript på en tid, då den historiska vetenskapen nått en så hög ståndpunkt, syntes oss nästan som ett underverk. Också skyndade vi att anhålla om tillstånd att låta trycka det, i akt och mening att en dag med en annans verk presentera oss för Akademien för inskrifter och vitterhet, i den händelse vi icke skulle kunna, vilket är föga troligt, skaffa oss inträde i Franska akademien genom vårt eget. Denna tillåtelse, det måste vi här anföra för att vederlägga de illasinnade, som påstå, att vi leva under en styrelse i allmänhet ganska litet benägen för att gå skriftställare till mötes.
Och nu är det första delen av detta dyrbara manuskript, som vi i dag framlägga för våra läsare, i det vi återgiva det den titel, som tillkommer det, och utfästa oss, om denna första del, vilket vi icke betvivla, vinner det bifall den förtjänar, att ofördröjligen utgiva den andra.
I avvaktan därpå, att då ju en fadder är en andra far, uppmana vi våra läsare att skylla oss och icke greve de La Fère för det nöje eller den ledsnad man kommer att känna. Och nu, sedan detta blivit sagt, låtom oss övergå till vår historia!