De tre musketörerna/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Företal
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 1. Herr d'Artagnan den äldres tre gåvor
Kapitel 2. Herr De Trevilles väntrum  →


[ 11 ]

1.
HERR D'ARTAGNAN DEN ÄLDRES TRE GÅVOR

Den första måndagen i april månad år 1625 syntes den lilla staden Meung — där författaren av Roman de la Rose föddes — vara i lika fullständig revolution, som om hugenotterna kommit för att därav göra ett nytt La Rochelle. Flera borgare, som sågo kvinnorna fly bort från stadens storgata och hörde barnen skrika vid portarna, skyndade att taga på sig sina harnesk, och i det de stärkte sitt något osäkra hjältemod med en musköt eller bardisan, begåvo de sig bort mot värdshuset Frimjölnaren, utanför vilket trängdes en tät, bullrande och nyfiken hop, som ökades för varje minut.

På denna tid voro dylika allmänna och vilda utbrott av förskräckelse vanliga, och få dagar gingo, utan att en eller annan stad hade att anteckna någon tilldragelse av detta slag. Först och främst var det de höga herrarna, som krigade sins emellan, konungen, som förde krig mot kardinalen, spanjoren, som förde krig mot konungen; vidare förekommo, utom dessa mera fördolda eller offentliga, hemliga och uppenbara krig, tjuvarna, tiggarna, hugenotterna, vargarna och lakejerna, som förde krig med hela världen. Borgarna beväpnade sig alltid mot tjuvarna, mot vargarna och lakejerna, ibland även mot herrarna och hugenotterna, någon gång mot konungen, men aldrig mot kardinalen och spanjorerna. Av denna deras vana följde, att den nämnda [ 12 ]första måndagen i april månad, år 1625, Meungs borgare, som hörde larm, men varken sågo det gula och röda standaret eller hertigens av Richelieu livré, rusade i väg mot värdshuset.

När de kommit dit, var det lätt för var och en att finna orsaken till detta buller.

En ung man — men låtom oss först teckna hans porträtt med ett par penndrag. Föreställ er Don Quijote vid aderton års ålder. Don Quijote utan rustning, utan pansarskjorta, utan benskenor. Don Quijote klädd i en yllejacka, vars blå färg hade förvandlats till en ofattlig färgskiftning av vindrägg och himmelsblått. Ett långt och mörklätt ansikte, framstående kindkotor, tydande på slughet, käkmusklerna ofantligt utvecklade, ett osvikligt kännetecken på gaskognaren, även utan den vanliga platta mössan — och vår unga man bar just en sådan mössa, prydd med ett slags plym; öppna och intelligenta ögon; krokig men fint tecknad näsa; hela figuren för stor för en yngling, för liten för en fullvuxen man. Ett mindre vant öga skulle ha tagit honom för en resande jordbrukarson, hade det icke varit för den långa värjan, som bars i ett lädergehäng över axeln och slog mot sin ägares vader, när han var till fots, och mot hästens raggiga sida, när han red.

Ty den unga mannen hade verkligen en häst, och denna häst var till och med så egendomlig, att den väckte uppmärksamhet; det var en béarnsk klippare, tolv eller fjorton år gammal, gul till färgen, utan tagel i svansen men icke utan knölar på benen, och som, ehuru han gick med huvudet lägre än knäna — vilket onödiggjorde användandet av språngrem — likafullt tillryggalade sina fyra mil om dagen. Olyckligtvis voro denna hästs egenskaper så väl dolda under hans besynnerliga päls och hans klumpiga hållning och gång, att på en tid, då alla människor kunde uppträda som hästkännare, anblicken av denna klippare väckte en sådan uppståndelse i den goda staden Meung, där han gjort sitt inträde för ungefär en kvarts timme sedan genom Beaugencyporten, att det ofördelaktiga intrycket därav återföll på ryttaren.

Och detta uppseende, som han väckte, var så mycket pinsammare för unge d'Artagnan — så hette denne nye Rosinantes Don Quijote — som han icke kunde dölja för sig den löjliga anstrykning en sådan häst, hur god ryttare han än var, måste ge honom; också hade han suckat djupt, då d'Artagnan den äldre skänkte honom den. Han var icke [ 13 ]okunnig om, att en sådan häst var värd på sin höjd tjugu livres; men det är sant, att orden, som åtföljde gåvan, voro ovärderliga.

»Min son», sade den gaskogniske adelsmannen — på den rena béarnska dialekt, som Henrik IV aldrig kunde lägga bort — »denna häst är född i din fars hus för snart tretton år sedan och har vistats där alltsedan, vilket bör vara dig ett skäl att hålla av honom. Sälj honom aldrig, låt honom dö lugnt och hederligt av ålderdom. Och går du i fält med honom, så skona honom som du skulle skona en gammal tjänare. Vid hovet», fortfor d'Artagnan den äldre, »om du får den äran att uppträda där — en ära, vartill din gamla adel för övrigt gör dig berättigad — må du på ett värdigt sätt söka att uppbära ditt adliga namn, som med heder burits av dina förfäder under mer än femhundra år, detta både för din egen och de dinas skull. Med de dina menar jag dina anhöriga och vänner. Tål aldrig någonting, annat än av kardinalen och konungen. Det är genom sitt mod, lägg det väl på minnet, endast genom sitt mod, som en adelsman i våra dagar kommer fram i världen. Den som darrar en sekund försummar kanske att fatta den hand, som just under denna sekund lyckan räcker honom. Du är ung, du bör vara tapper av två skäl: det första är, att du är gaskognare, det andra, att du är min son. Undvik icke tillfällena och uppsök äventyren. Jag har lärt dig att sköta värjan; du har ett knäveck av järn, en handled av stål; drag värjan vid alla tillfällen, duellera, så mycket mera som duellerna äro förbjudna och det därför bevisar dubbelt så mycket mod att slåss. Jag har intet annat att giva dig, min son; än femton écus, min häst och de råd du nyss hört. Din mor kommer därtill att lägga receptet på en balsam, som hon fått av en zigenerska och som har en underbar förmåga att läka alla sår utom hjärtats. Begagna dig av allt till din fördel och lev lyckligt och länge! — Jag har nu endast ett ord att tillägga, och det är ett exempel, som jag föreslår dig att följa — icke mitt eget, ty jag för min del har aldrig uppträtt vid hovet och har aldrig deltagit i något annat krig än religionskrigen, och då som frivillig; men jag vill tala om herr de Tréville, som en gång varit min granne och som haft den äran som litet barn att leka med vår konung Ludvig XIII, Gud skydde honom! Emellanåt urartade deras lekar till slagsmål, och i dessa slagsmål var icke konungen alltid den starkaste. De slag konungen därvid fick ingåvo honom mycken aktning och vänskap för herr de [ 14 ]Tréville. Sedan slogs herr de Tréville med andra: under sin första resa till Paris fem gånger, efter salig konungens död, tills den unga konungen blev myndig — utan att räkna krigen och belägringarna — sju gånger, och efter denna tid och tills i dag kanske minst hundra gånger. Också är han i dag, trots edikterna, ordonnanserna och arresteringsorderna, kapten vid musketörerna, det vill säga chef för en legion cesarer, som konungen sätter högt värde på och som kardinalen fruktar, han som eljest just icke fruktar någonting, såsom var man vet. Dessutom har herr de Tréville en inkomst av tiotusen écus om året, han är således en mycket stor herre. Han har börjat som du; gå till honom med det här brevet, rätta dig efter honom och sök att göra som han.»

Varpå d'Artagnan den äldre hängde sin egen värja på sonen, kysste honom ömt på båda kinderna och gav honom sin välsignelse.

Då han kom ut från faderns rum, träffade den unga mannen sin mor, som väntade honom med det märkvärdiga receptet, som de nyss givna faderliga råden helt visst skulle förskaffa ett flitigt användande. Avskedet blev här mycket både längre och varmare än det varit nyss, visst icke därför, att ej herr d'Artagnan älskade sin son, som var hans enda avkomma, utan emedan fadern var en man och skulle ansett det en man ovärdigt att överlämna sig åt några känsloutbrott, under det fru d'Artagnan var kvinna och därtill mor. Hon grät bittert, och, låtom oss omtala det till den unga d'Artagnans beröm, trots hans ansträngningar att visa sig fast och lugn som det anstod en blivande musketör, tog naturen ut sin rätt, och han göt mycket tårar, av vilka det knappast lyckades honom att dölja hälften.

Redan samma dag begav den unga mannen sig på väg, utrustad med de tre faderliga gåvorna, vilka som sagt bestodo av femton écus, hästen och brevet till herr de Tréville; de goda råden hade han, som man lätt kan förstå, fått på köpet.

Med ett sådant vademecum fann d'Artagnan sig moraliskt som fysiskt som en trogen avbild av Cervantes’ hjälte, med vilken vi nyss så lyckligt jämfört honom, då vår plikt som historieskrivare ålade oss att teckna hans porträtt. Don Quijote tog väderkvarnar för jättar och fårhjordar för arméer, d'Artagnan tog varje småleende för en förolämpning och varje blick för en utmaning. Följden därav var, att han red med knuten hand ända från Tarbes till Meung och att han förde handen till värjfästet tio gånger om dagen; [ 15 ]dock slog aldrig näven ned på någons käft och värjan drogs aldrig ur skidan. Icke som om anblicken av den olycksaliga gula klipparen ej framkallade månget löje hos dem han mötte, men som mot sidan av denne klippare skramlade en värja av respektabel längd och ovanför denna värja lyste ett par ögon snarare vilda än stolta, så undertryckte de mötande sin munterhet eller, om munterheten vann överhand över försiktigheten, försökte åtminstone att endast skratta på ena sidan liksom de antika maskerna. D'Artagnan förblev således majestätisk och osårad i sin känslighet ända tills han kom till denna olycksaliga stad Meung.

Men där, just som han steg av hästen vid porten till värdshuset Frimjölnaren, utan att någon, vare sig värd, kypare eller stalldräng, kom och tog emot tyglarna, varsnade d'Artagnan i ett halvöppet fönster i bottenvåningen en adelsman med reslig, vacker figur och stolt min, ehuru med ett något surmulet uttryck, och som talade med två personer, som syntes vördnadsfullt höra på honom. D'Artagnan trodde sig helt naturligt enligt sin vana utgöra föremålet för deras samtal och lyssnade därför. Denna gång misstog han sig endast till hälften, ty visserligen var det icke fråga om honom själv, men väl om hans häst. Adelsmannen tycktes för sina åhörare uppräkna alla hästens egenskaper, och då, som sagt, åhörarna syntes hysa stor vördnad för den berättande, brusto de varje ögonblick i skratt. Och då endast ett halvt löje var nog för att väcka den lättretlige unga mannens vrede, fattar man lätt, vilken verkan så mycken bullrande munterhet måste göra på honom.

Emellertid ville d'Artagnan först undersöka deras fysionomi, som så fräckt gjorde narr av honom. Han fäste sin stolta blick på främlingen och såg, att det var en man på fyrtio eller femtio år med svarta, genomborrande ögon, blek hy, starkt markerad näsa och svarta, välvårdade mustascher; han var klädd i violett tröja och knäbyxor med snören av samma färg, utan andra prydnader än de vanliga slitsarna, genom vilka skjortan lyste fram. Dräkten, ehuru ny, såg skrynklig ut som en resdräkt, som länge legat nedpackad i en kappsäck. D'Artagnan gjorde alla dessa iakttagelser med snabbheten hos den mest noggranna iakttagare och antagligen ledd av en instinktlik känsla, som sade honom, att denne okände skulle komma att ha ett stort inflytande på hans framtida liv.

I samma ögonblick som d'Artagnan fäste sin blick på adelsmannen i violett tröja, gjorde denne i fråga om den [ 16 ]béarnska springaren en av sina klyftigaste och fyndigaste anmärkningar, så att hans båda åhörare brusto i gapskratt, och han själv lät mot sin vana ett blekt smålöje, om man kan tala om ett sådant, glida över sitt ansikte. Denna gång, därom fanns icke något tvivel, var d'Artagnan verkligt förolämpad. Uppfylld av denna övertygelse drog han ned mössan djupare i pannan, och i det han försökte härma några hovlater, som han i Gascogne sett användas av förnäma herrar, nalkades han med ena handen på värjfästet och den andra stödd på höften. Olyckligtvis överväldigades han av sin vrede alltmera, ju närmare han kom, och i stället för de värdiga och stolta ord, varmed han ämnat framföra sin utmaning, fann han på spetsen av sin tunga endast en plump personlig förolämpning, som han lät åtföljas av en ursinnig åtbörd.

»Hör på, min herre», skrek han, »ni, som döljer er bakom gardinen där — ja just ni! Säg mig, vad är det ni skrattar åt, så att vi få skratta tillsammans.»

Adelsmannen flyttade långsamt blicken från hästen till ryttaren som om han behövt någon tid för att fatta, att det var till honom man ställde ett så besynnerligt och förebrående tal; när han så icke längre kunde hysa något tvivel om den saken, rynkade han lätt ögonbrynen, och efter en tämligen lång paus svarade han i en ton av ironi och oförskämdhet omöjlig att beskriva:

»Jag talar inte till er, herre.»

»Men jag talar till er!» utbrast den unga mannen, ursinnig över denna blandning av oförsynthet och fint sätt, god ton och missaktning.

Den okände betraktade honom ännu ett ögonblick med ett lätt småleende, och i det han drog sig tillbaka från fönstret, gick han sakta ut ur värdshuset och ställde sig ett par steg från d'Artagnan, mitt för hans häst. Hans lugna hållning och gäckande min fördubblade munterheten hos de två, han talat med och som stannat kvar på sin plats vid fönstret.

»Den där hästen är alldeles säkert eller, rättare sagt, har i sin ungdom varit ranunkelgul, återtog den okände, i det han fortsatte sina påbörjade undersökningar, vändande sig till sina åhörare i fönstret utan att på minsta vis synas lägga märke till d'Artagnans ursinne, ehuru denne ställde sig mellan honom och dem. »Det är en färg mycket känd i botaniken, men hittills ytterst sällsynt hos hästar.»

»Den skrattar åt hästen som inte vågar skratta åt ryttaren!» skrek herr de Trévilles medtävlare ursinnig.

[ 17 ]»Jag skrattar inte ofta, min herre», svarade den okände, »som ni troligen själv kan se på mitt ansikte, men i alla fall förbehåller jag mig rättigheten att skratta, när det roar mig!»

»Och jag», utbrast Artagnan, »tillåter inte att man skrattar, när det inte roar mig!»

»Verkligen?» fortfor den okände lugnare än någonsin. »Nåja, det är ju alldeles riktigt.»

Och i det han svängde om på klacken, ämnade han gå tillbaka in genom värdshusets stora port, utanför vilken d'Artagnan vid sin ankomst sett en färdigsadlad häst.

Men d'Artagnans karaktär var icke sådan, att han på detta sätt ville släppa en man, som haft den oförsyntheten att göra narr av honom. Han drog värjan helt och hållet och satte efter honom ropande:

»Vänd er om, vänd er om, herr gyckelmakare, så att jag inte sticker ned er bakifrån!»

»Sticker ner mig?» svarade den andre, i det han gjorde en ny vändning på klacken och betraktade den unge mannen med lika mycket förvåning som förakt. »Seså, seså, min bästa herre, ni är galen!»

Därpå tillade han halvhögt, som om han talat för sig själv:

»Förargligt ändå! Vilket fynd för hans majestät, som söker tappert folk överallt, för att rekrytera sina musketörer.»

Han hade knappast talat ut, förrän d'Artagnan gjorde ett så häftigt utfall med sin värja, att om icke främlingen gjort ett hastigt språng bakåt, skulle han troligen ha skämtat för sista gången. Den okände insåg nu att här var fråga om något mer än skämt, varför han drog värjan, hälsade motståndaren och ställde sig i gard. Men i samma ögonblick kommo hans båda åhörare, åtföljda av värden, och kastade sig över d'Artagnan med kraftiga slag av käppar, eldtänger och skyfflar. Detta åstadkom en så hastig och fullständig diversion i anfallet, att d'Artagnans motståndare, medan denne vände sig om för att parera denna hagelskur av slag, åter stack värjan i skidan med samma omsorg, varmed han dragit den, och från att ha varit nära att bli deltagare i striden åter blev åskådare, en roll som han utförde med sitt vanliga lugn, ehuru han icke kunde låta bli att utbrista:

»Må fan ta dessa gaskognare! Sätt upp honom på hans citrongula häst och må han ge sig i väg!»

»Inte innan jag dödat dig, din fega usling!» skrek d'Artagnan, allt under det han så gott han kunde höll stånd [ 18 ]utan att rygga tillbaka ett steg för sina motståndare, som överhopade honom med slag.

»En ny gaskognad!» mumlade adelsmannen. »På min ära, dessa gaskognare äro oförbätterliga! Fortsätt dansen då, eftersom han ovillkorligen vill ha det så. När han fått nog, säger han väl ifrån.»

Men den okände visste icke ännu, vilken galenpanna han hade att göra med. D'Artagnan var icke den, som någonsin begärde pardon. Alltså fortsattes striden ännu några sekunder, men till sist tappade d'Artagnan alldeles uttröttad sin värja, som slogs itu av ett käppslag. Ett nytt slag, som träffade honom i pannan, fällde honom nästan i samma ögonblick till marken, där han blev liggande, blödande starkt och nästan medvetslös.

I detta ögonblick kom man springande från alla håll till stridsplatsen. Värden, som fruktade skandal, bar med tillhjälp av sina tjänare den sårade in i köket, där man ägnade honom den första hjälpen.

Vad adelsmannen angår, hade han återtagit sin plats vid fönstret och betraktade med en viss otålighet hela denna folkhop, åt vars kvarstannande han syntes på det högsta förarga sig.

»Nå, hur är det med den där galningen?» frågade han, i det han vände sig om vid ljudet av dörren, som öppnades, och ställde sin fråga till värden, som kom för att göra sig underrättad om hans välbefinnande.

»Ers excellens är fullkomligt oskadad?» frågade värden,

»Ja, fullkomligt, min kära värd, och det är jag som frågar er, hur det är med den unga mannen.»

»Han tar sig nu, fast han miste sansen nyss», svarade värden.

»Verkligen?»

»Ja, men innan han miste sansen, uppbjöd han alla sina krafter för att ropa på er och utmana er.»

»Det är då själva djävulen i egen person den där oförvägna sällen!» utbrast den okände.

»Ånej, ers excellens, det är inte djävulen», svarade värden med föraktfull min, för medan han var sanslös, passade vi på och undersökte hans saker, och han har i sitt bylte endast en skjorta och i börsen endast tolv écus, vilket inte hindrade honom, innan han miste sansen, att låta förstå, att om en sak som denna hade hänt honom i Paris, skulle ni genast fått ångra det, under det ni här inte behöver ångra det förrän efteråt.»

[ 19 ]»Det är således en förklädd prins av blodet», sade den okände kallt.

»Jag har talat om allt det här, herr adelsman», genmälde värden, »för att ni må vara på er vakt.»

»Och har han inte namngivit någon i sin vrede?»

»Jovisst, han slog på sin ficka och sa': ‘Vi få väl se, vad herr de Tréville kommer att säga om en sådan förolämpning mot hans skyddsling’.

»Herr de Tréville?» sade den okände och blev uppmärksam. »Han slog på fickan, säger ni, och nämnde herr de Trévilles namn? Hör på, min kära värd, medan den unge mannen var sanslös, underlät ni nog inte att undersöka den där fickan — vad fanns det i den?»

»Ett brev adresserat till musketörkaptenen herr de Tréville.»

»Verkligen?»

»Som jag har den äran att säga, ers excellens.»

Värden, som icke var utrustad med någon särdeles skarpsynthet, märkte icke det uttryck hans ord framkallade hos den okände. Denne lämnade genast fönsterposten, mot vilken han fortfarande stött sig med armbågen, och rynkade ögonbrynen som om han känt sig orolig.

»För fan!» mumlade han mellan tänderna. »Skulle herr de Tréville ha skickat mig denne gaskognare? Han är bra ung! Men en värjstöt är alltid en värjstöt, vilken ålder än den har som ger den, och man misstänker mindre en pojke än någon annan; det behövs ofta endast ett obetydligt hinder för att motarbeta en stor plan.»

Och den okände försjönk i betraktelser, som varade några minuter.

Säg, min kära värd», sade han därpå, »skulle ni inte kunna befria mig från den där galningen? Jag kan inte med gott samvete döda honom, men ändå», tillade han med ett uttryck av kallt hot, »generar han mig. Var är han?»

»I min hustrus rum, en trappa upp, där man håller på att förbinda honom.»

Och hans klädespaltor och nattsäck äro hos honom. Han har inte släppt ifrån sig sin tröja?»

»Tvärtom, allt det där är nere i köket. Men eftersom han generar er, den där unge galningen…»

»Ja visst. Han ställer ju här i ert värdshus till en skandal, som hyggligt folk inte har lust att vara med om. Gå nu in till er, skriv ut min räkning och säg till min betjänt.»

»Huru! Ers excellens lämnar oss redan?»

[ 20 ]»Det måtte ni väl veta, eftersom jag hade givit befallning om att sadla min häst. Har jag inte blivit åtlydd?»

»Jo, för all del, och som ers excellens själv kunnat se, väntar hästen utanför stora porten alldeles färdig till resan.»

»Det är bra, gör då som jag sagt.»

»För tusan!» tänkte värden. »Skulle han vara rädd för den där pojken?» Men ett befallande ögonkast från den okände avbröt honom tvärt i hans tankegång, han hälsade ödmjukt och gick.

»Det går inte an, att mylady blir sedd av den där token», fortfor den okände för sig själv. »Det kan inte dröja länge förrän hon kommer, hon är till och med redan försenad. Det är bestämt klokare, att jag stiger till häst och rider emot henne… Om jag bara kunde få veta, vad det där brevet till herr de Tréville innehåller!»

Och fortfarande mumlande för sig själv begav den okände sig på väg till köket.

Under tiden hade värden, som icke betvivlade, att det var den unga mannens närvaro, som jagade bort den okände från hans värdshus, gått upp på sin hustrus rum och där funnit den unga mannen nu äntligen igen vid sans. Genom att föreställa honom, att polisen kunde bereda honom en obehaglig efterräkning, för att han sökt strid med en förnäm herre — ty enligt värdens åsikt kunde den okände icke vara något annat — lyckades värden förmå honom att trots sin svaghet stiga upp och fortsätta färden. Till hälften bedövad, utan tröja och med huvudet omlindat med bandager, steg d'Artagnan upp, och påskyndad av värden, började han gå utför trappan; men nedkommen i köket var det första han fick se ingen mer eller mindre än hans motståndare, som stod och pratade helt lugnt vid fotsteget till en väldig kaross, förspänd med två stora normandiska hästar.

Den han talade med och vars huvud syntes i vagnsfönstret, var ett fruntimmer på tjugu eller tjugutvå år. Vi ha redan framhållit, med vilken snabbt forskande blick d'Artagnan kunde uppfatta ett helt ansikte; han såg därför vid första ögonkastet, att damen var ung och vacker. Och denna skönhet slog honom så mycket mera, som den var fullkomligt främmande här i de sydliga landsdelar, som d'Artagnan kallat sitt hem. Det var en blek och blond kvinna, med långt, lockigt hår, som föll ned på axlarna, stora blå, trånande ögon, rosenröda läppar och alabastervita händer. Hon samtalade mycket livligt med den okände.

[ 21 ]»Alltså befaller hans eminens…» sade damen.

»Att ni ögonblickligen återvänder till England och genast underrättar honom, om hertigen lämnat London.»

»Och mina övriga instruktioner?» frågade den vackra resanden.

»De äro inneslutna i detta skrin, som ni inte får öppna förrän på andra sidan Kanalen.»

»Det är bra; och ni — vad skall ni göra?»

»Jag vänder om till Paris.»

»Utan att tukta den där oförskämda lilla pojken?» frågade damen.

Den okände ämnade svara, men i samma ögonblick han öppnade munnen, kom d'Artagnan, som hört alltsammans, utrusande genom porten.

»Det är den där oförskämda lilla pojken, som tuktar andra», utropade han, »och jag hoppas, att den här gången den han skall tukta inte kommer undan lika lätt som förra gången!»

»Inte kommer undan?» svarade den okände och rynkade ögonbrynen.

»Nej, i närvaro av ett fruntimmer vågar ni inte fly, förmodar jag.»

»Kom ihåg», utropade mylady, då hon såg adelsmannen föra handen till värjan, »att minsta dröjsmål kan förstöra allt sammans!»

»Ni har rätt», svarade främlingen, »res ni därför åt ert håll, så reser jag åt mitt.»

Och hälsande damen med en böjning på huvudet kastade han sig upp på sin häst, under det vagnens kusk piskade på sina. De båda samtalande gåvo sig således av i galopp, var och en åt sitt håll av gatan.

»Stopp! Er räkning!» skrek värden, vars vördnad för den resande förbyttes i djup missaktning, då han såg hohom fara sin väg utan att betala vad han var skyldig.

»Betala du, din slyngel!» skrek den alltjämt galopperande adelsmannen till sin betjänt, som slängde några silvermynt för värdens fötter och började galoppera efter sin herre.

»Å, fega usling! Falska ädling!» ropade d'Artagnan, i det han i sin ordning sprang efter betjänten.

Men den sårade var ännu för svag att tåla en så häftig rörelse. Knappt hade han tagit tio steg, förrän det susade för öronen på honom, och han föll omkull mitt på gatan, ropande ännu i fallet:

»Fega usling! Fega usling! Fega usling!»

[ 22 ]»Han är verkligen bra feg», mumlade värden, i det han gick fram till d'Artagnan och genom detta smicker sökte ställa sig in hos den stackars gossen, liksom fabelns häger med sin snigel.

»Ja, mycket feg», sade d'Artagnan; »men hon var mycket vacker.»

»Vilken hon?» frågade värden.

»Mylady!» framstötte d'Artagnan och förlorade för andra gången sansen.

»Det är detsamma», tänkte värden, »jag mister två, men jag har den här kvar, som jag är säker på att få behålla åtminstone några dar. Det är alltid elva écus jag förtjänar.

Dessa elva écus utgjorde, som läsaren erinrar sig, just den summa, som återstod i d'Artagnans börs.

Värden räknade på elva dagars sjukdom efter en écu om dagen, men han hade gjort upp räkningen utan gästen! Dagen därpå. klockan fem på morgonen steg d'Artagnan upp, gick själv ned i köket, begärde utom några andra ingredienser, till vilka vi icke fått förteckningen, vin, olja, rosmarin, och med moderns recept i handen lagade han i ordning åt sig en salva, med vilken han smorde sina många blessyrer, lade själv på nya förband och ville icke ha någon läkarhjälp. Tack vare utan tvivel de verksamma egenskaperna hos zigenerskans läkemedel och kanske även tack vare frånvaron av alla doktorer, var d'Artagnan på benen samma afton och nästan alldeles botad dagen därpå.

Men när han skulle betala rosmarinen, oljan och vinet, hans enda utgift för egen del, eftersom han fört absolut diet, under det däremot den gula hästen, efter värdens utsago åtminstone, hade ätit tre gånger mer än man med skäl kunnat vänta av hans kroppsstorlek, fann d'Artagnan i sin ficka endast den lilla nötta sammetsbörsen och de elva écus den innehöll, men det till herr de Tréville adresserade brevet hade försvunnit.

Den unga mannen började att med ett stort tålamod söka efter brevet, i det han väl tjugu gånger vände ut och in på sina fickor och lommor, grävde och grävde om igen i sin nattsäck, öppnade och tillslöt börsen. Men då han kommit till den övertygelsen, att brevet var och förblev borta, fick han sitt tredje anfall av raseri, som så när hade gjort en ny förbrukning av vin och aromatisk olja behövlig; ty när man såg denna unga vildhjärna åter brusa upp och hota att slå sönder allt, som fanns i huset, om man icke skaffade reda på hans brev, hade värden redan fått fatt i ett jakt[ 23 ]spjut, hans hustru hade beväpnat sig med en kvastkäpp och drängarna med samma käppar, som hade tjänstgjort två dagar förut.

»Mitt rekommendationsbrev», skrek d'Artagnan, »hit med mitt rekommendationsbrev, eller guds blod, spetsar jag er inte som kramsfåglar allesammans!»

Olyckligtvis var det en sak, som hindrade den unga mannen att göra allvar av sin hotelse, och det var att hans värja, som vi redan veta, i den första sammandrabbningen blivit avbruten, något som han alldeles glömt. Följden blev, att när d'Artagnan verkligen ville draga den, så fann han sig helt enkelt beväpnad med en värjstump på åtta eller tio tum, som värden samvetsgrant stuckit tillbaka i skidan. Det övriga av klingan hade kocken knipslugt lagt sig till med för att göra sig en späcknål.

Emellertid hade väl denna missräkning icke hejdat den häftige unga mannen, om icke värden kommit att tänka på, att hans gästs begäran att få sitt brev tillbaka i alla fall var fullkomligt berättigad.

»Alldeles riktigt», sade han därför och sänkte spjutet, »var är det där brevet?»

»Ja, var är brevet?» skrek d'Artagnan. »Först och främst får jag underrätta er om, att det där brevet är till herr de Tréville och att det måste skaffas till rätta, i motsatt fall skall han nog veta att få rätt på det, han!»

Denna hotelse gjorde värden är oroligare. Näst konungen och hans eminens kardinalen var herr de Tréville den man, vars namn kanske oftast nämndes av militärerna och till och med av borgarna. Visserligen nämndes även pater Joseph, men det namnet uttalades aldrig annat än helt sakta, så stor var den fruktan man hyste för »hans grå eminens», såsom man kallade kardinalens förtrogne.

Kastande från sig sitt gamla spjut och uppmanande sin hustru att göra detsamma med kvastkäppen och drängarna med käpparna, föregick värden med gott exempel, i det han själv började leta efter det bortkomna brevet.

»Innehöll brevet något av värde?» frågade värden efter en stunds fåfängt sökande.

»För böveln, det tror jag rasande väl! utropade gaskognaren, som byggde på detta brev för att göra sin lycka vid hovet. »Det innehöll min förmögenhet.»

»Växlar på Spanien?»

»Växlar på hans majestäts enskilda skattkammare», svarade d'Artagnan, som räknade på att bli antagen i konun[ 24 ]gens tjänst, tack vare denna rekommendation, och tyckte sig utan att ljuga kunna ge detta något vågade svar.

»För tusan!» utbrast värden alldeles förtvivlad.

»Men det betyder ingenting», återtog d'Artagnan med äkta gaskognisk storslagenhet, »pengarna voro ett intet — brevet var allt! Jag skulle hellre velat mista tusen pistoler än förlora det!»

Han skulle icke riskerat mer genom att säga tjugutusen, men en viss ungdomlig blygsamhet hejdade honom.

I detsamma gick ett ljus upp för värden, som var utom sig över att han icke lyckades finna något.

»Brevet har inte förkommit!» skrek han.

»Åh!» sade d'Artagnan.

»Nej, man har tagit det från er.»

»Tagit det! Vem har gjort det?»

»Den där adelsmannen, som reste i förrgår. Han gick ned i köket, där er tröja låg. Han var ensam där. Jag vill slå vad att det är han, som stulit det?»

»Tror ni det?» svarade d'Artagnan föga övertygad, ty han kände bättre än någon annan detta brevs rent personliga betydelse och såg däri ingenting, som kunde reta rovlystnaden. Och faktiskt skulle ju ingen av de närvarande resandena eller betjänterna kunnat ha någon nytta av att äga det där papperet.

»Ni säger således», återtog d'Artagnan, »att ni misstänker den där oförskämda adelsmannen?»

»Jag säger, att jag är säker på det», svarade värden. »När jag talade om för honom, att ers nåd var herr de Trévilles skyddsling och att ni till och med hade ett brev till den ryktbara adelsmannen, såg han mycket orolig ut, frågade var brevet fanns och gick strax därpå ned i köket, där han visste ätt er tröja låg.»

»Således har han bestulit mig», sade d'Artagnan. »Jag skall klaga för herr de Tréville, och herr de Tréville kommer att klaga för kungen.»

Därmed tog han majestätiskt upp två écus ur fickan, gav dem åt värden, som med hatten i hand följde honom till porten, och satte sig upp på sin gula häst, som utan vidare äventyr bar honom till porten Saint-Antoine i Paris, där han sålde den för tre écus, som var mycket bra betalt, i synnerhet som d'Artagnan hade ansträngt honom svårt under den sista dagsresan. Hästhandlaren, åt vilken d'Artagnan avstod hästen för dessa nio livres, dolde icke heller för den unga mannen, att om han betalade en så [ 25 ]orimlig summa, så var det endast på grund av hästens egendomliga färg.

Alltså inträdde d'Artagnan till fots i Paris, bärande sin lilla packning under armen, och gick så länge, tills han lyckades få hyra ett rum, som motsvarade hans små tillgångar. Detta rum var ett slags vindskammare, belägen vid Rue des Fossoyeurs, i närheten av Luxembourg.

Efter att ha givit handpenning på hyran tog d'Artagnan sitt rum i besittning och tillbragte återstoden av dagen med att på sin tröja och sina benkläder sy fast broderier, som hans mor hade sprättat av från en nästan ny tröja tillhörande herr d'Artagnan den äldre och som hon skänkt sonen i smyg; sedan gick han till Quai de la Ferraille för att få en ny klinga på sin värja och återvände därpå till Louvren för att av första musketör han mötte få veta, var herr de Trévilles hotell var beläget. Det låg vid Rue du Vieux Colombier, det vill säga, alldeles i närheten av den gata, där d'Artagnan hyrt rum, en omständighet som syntes honom ett gott förebud för den lyckliga utgången av hans resa.

Nöjd med det sätt, varpå han uppträtt i Meung, utan samvetskval över det förflutna, med tillit till det närvarande och full av förhoppningar för framtiden, lade han sig till vila och sov snart den rättfärdiges sömn.

Denna sömn, helt landsortsmässig ännu, räckte till klockan nio på morgonen, vid vilken timme han steg upp för att begiva sig till denna beryktade herr de Tréville, som enligt en faderliga uppskattningen var den tredje personen i riket.