De tre musketörerna/Kapitel 18
| ← Kapitel 17. Makarna Bonacieux |
|
Kapitel 19. Fälttågsplaner → |
18.
ÄLSKAREN OCH MANNEN
»Åh, min fru», sade d'Artagnan, i det han steg in genom dörren, som den unga kvinnan öppnade för honom, »tillåt mig säga, att ni har en riktig stackare till man.»
»Ni har således hört vårt samtal?» frågade fru Bonacieux ivrigt och betraktade d'Artagnan med orolig blick.
»Ja, helt och hållet.»
»Men, min gud, hur är det möjligt?»
»Genom ett medel, som endast jag känner till och genom vilket jag även hörde det ännu livligare samtal ni hade med kardinalens hantlangare.»
»Nå, vad har ni förstått av det vi sade?»
»Tusen saker; först och främst att er man är en enfaldig stackare, ett ärkenöt — lyckligtvis; vidare att ni är i förlägenhet, något som gläder mig mycket, emedan det ger mig tillfälle att få bjuda er mina tjänster, gud skall veta att jag är färdig att gå i döden för er; samt slutligen att drottningen behöver en tapper, intelligent och tillgiven man att för hennes räkning företaga en resa till London. Jag har åtminstone två av de nödiga egenskaperna — och här har ni mig!»
Fru Bonacieux svarade icke, men hennes hjärta klappade av glädje och ett hemligt hopp lyste i hennes ögon.
»Och vad säkerhet kan ni ge mig», frågade hon, »om jag samtycker till att anförtro er detta uppdrag?»
»Min kärlek till er. Seså, tala, befall; vad skall jag göra?»
»Min gud, min gud! mumlade den unga kvinnan; »bör jag väl anförtro er en sådan hemlighet? Ni är ju nästan ett barn »
»Jaså, Jag ser, att ni vill ha någon, som ansvarar för mig.»
»Jag medger, att det skulle lugna mig mycket.»
»Känner ni Athos?»
»Nej.»
»Porthos då?»
»Nej.»
»Nå, men Aramis?»
»Nej. Vad är det för herrar?»
»Konungens musketörer. Känner ni herr de Tréville?»
»Ack ja, honom känner jag. Inte personligen, men jag har mer än en gång hört drottningen tala om honom som en tapper och hederlig adelsman.»
»Ni fruktar väl inte, att han skulle förråda er för kardinalen, eller hur?»
»Nej, visst inte.»
»Nåväl, omtala för honom er hemlighet och fråga honom, hur viktig, hur dyrbar, hur förfärlig den än må vara, om ni kan våga anförtro den åt mig.»
»Men denna hemlighet är inte min, och jag kan inte gå och tala om den på det där sättet.»
»Ni höll ändå på att anförtro den åt herr Bonacieux», sade d'Artagnan med bitterhet.
»Ja, på samma sätt som man anförtror ett brev åt ett ihåligt träd, en duvas vinge, en hunds halsband.»
»Och ändå ser ni ju, att jag älskar er.»
»Ni säger det.»
»Jag är hederlig karl!»
»Jag tror det.»
»Jag är tapper!»
»Åh, det är jag säker på.»
»Nå, sätt mig då på prov.»
Fru Bonacieux betraktade den unga mannen och hölls tillbaka av en sista tvekan. Men det låg en så varm glöd i hans blick, något så övertygande i hans röst, att hon kände sig omotståndligt manad att anförtro sig åt honom. Dessutom befann hon sig i en sådan där belägenhet, då man måste våga allt för att vinna allt. Drottningen kunde lika väl bli förlorad genom en för stor förbehållsamhet som genom för stort förtroende. Därtill kom, låtom oss tillstå det, den ofrivilliga känsla hon erfor för den unga beskyddaren, och den bestämde henne slutligen för att tala.
»Så hör då!» sade hon. »Jag tror på edra försäkringar och jag vill säga er allt. Men jag svär inför Gud, som hör oss, att om ni förråder mig och om också mina fiender förlåta mig och inte taga mitt liv, så kommer jag i alla fall att döda mig själv och att anklaga er för min död.»
»Och jag, jag svär inför Gud, att om jag blir gripen, under det jag utför de befallningar ni givit mig, så dör jag hellre än att säga eller göra något, som kan kompromettera vem det än må vara.»
Och nu anförtrodde den unga kvinnan honom den förfärliga hemlighet, som hon av en slump redan delvis lärt känna om natten framför La Samaritaine.
Detta blev deras ömsesidiga kärleksförklaring.
D'Artagnan strålade av glädje och stolthet. Denna hemlighet, som nu var hans, denna kvinna, som han älskade, förtroendet och kärleken gjorde honom till en jätte.
»Jag reser», sade han, »jag reser ögonblickligen!»
»Huru! Ni reser?» utbrast fru Bonacieux, »och ert regemente, er kapten?»
»Vid min själ, ni hade så när kommit mig att glömma allt detta, älskade Constance! Ja, ni har rätt, jag måste ha permission.»
»Ännu ett hinder!» suckade fru Bonacieux.
»Åh, det skall jag nog övervinna», utbrast d'Artagnan efter ett ögonblicks eftertanke, »var lugn bara!»
»Men på ”vad sätt?»
»Jag skyndar ännu i afton till kapten de Tréville och ber honom, att han utverkar denna ynnest åt mig av sin svåger kapten Desessarts.»
»Och en annan sak.»
»Vad då?» frågade d'Artagnan, som såg, att fru Bonacieux tvekade att fortsätta.
»Ni har kanske inga pengar?»
»Kanske är för mycket sagt», svarade d'Artagnan småleende.
»Tag då den här!» sade fru Bonacieux, i det hon öppnade ett skåp och tog fram samma penningpung, som hennes man en halvtimme förut smekt så ömt.
»Kardinalens!» utropade d'Artagnan med ett gapskratt; han hade, som vi minnas, icke förlorat ett ord av de båda makarnas föregående samtal, tack var de borttagna golvstenarna.
»Just kardinalens», svarade fru Bonacieux; »ni ser, att den har ett ganska aktningsvärt omfång.»
»Vid gud», utropade d'Artagnan, »skall det inte bli dubbelt nöjsamt att få rädda drottningen med hans eminens’ pengar!»
»Ni är en älskvärd och förträfflig ung man», sade fru Bonacieux, »och var säker på, att hennes majestät inte kommer att visa sig otacksam.»
»Å, jag är redan storartat belönad!» sade d'Artagnan; jag älskar er, och ni tillåter mig att säga det, det är redan mer lycka än jag vågat hoppas.»
»Tyst!» viskade fru Bonacieux och spratt till.
»Vad är det?»
»Man talar ute på gatan.»
»Den rösten är…»
»Min man! Ja, jag känner igen den.»
D'Artagnan skyndade till dörren och sköt för regeln.
»Han får inte komma in förrän jag gått, när jag är borta. så öppna för honom.»
»Men jag borde också vara borta. Och pengarnas försvinnande, hur förklara det, om jag är kvar här?»
»Ni har rätt, ni måste gå.»
»Ja, men på vad sätt? Han får se oss om vi gå.»
»Då måste ni komma upp till mig.»
»Åh», utbrast fru Bonacieux, »ni säger det där i en ton, som gör mig förskräckt!»
Hon uttalade dessa ord med tårar i ögonen; d'Artagnan såg dessa tårar, och upprörd, fattad av ömhet, kastade han sig på knä för henne.
»Hos mig», sade han, »skall ni vara lika säker som i ett tempel, det ger jag er mitt adelsmannaord på.»
»Låt oss då gå, jag litar på er, min vän.»
D'Artagnan låste försiktigt upp dörren, och lätta som skuggor smögo sig båda genom den inre dörren ut i portgången, skyndade utan något buller uppför trappan och gingo in i d'Artagnans rum.
En gång väl uppe hos sig, barrikaderade för större säkerhets skull d'Artagnan dörren; därpå gingo båda fram till fönstret och genom en springa i luckan sågo de herr Bonacieux, som samtalade med en man i kappa.
Vid anblicken av denna man gjorde d'Artagnan ett språng och rusade med halvdragen värja bort mot dörren.
Det var mannen från Meung.
»Vad ämnar ni göra?» utropade fru Bonacieux; ni störtar oss i fördärvet!»
»Men jag har svurit att döda denna man!» sade d'Artagnan.
»Ert liv tillhör inte längre er själv, ni har helgat det åt en annan. Och i drottningens namn förbjuder jag er att kasta er i någon fara, som är främmande för er resa.»
»Nå, men befaller ni mig ingenting i ert eget namn?»
»I mitt namn», sade fru Bonacieux med livlig sinnesrörelse, »i mitt namn ber jag er därom. Men låt oss lyssna, det förefaller mig som om man talar om mig.»
D'Artagnan gick åter fram till fönstret och lade örat till.
Bonacieux hade öppnat sin dörr och, då han fann rummet tomt, gått tillbaka ut till mannen i kappan, som han lämnat ensam ett ögonblick.
»Hon är borta», sade han, »hon har förmodligen vänt om till Louvren.»
»Och ni är säker på», svarade den främmande mannen, satt hon inte misstänkte i vad avsikt ni gick ut?»
»Nej då», svarade Bonacieux tvärsäkert, »det är hon alldeles för tanklös till.»
»Nå, men gardesvolontären då, är han hemma?»
»Det tror jag inte; som ni ser, äro hans fönsterluckor stängda, och man ser inte något ljus genom springorna.»
»Det gör detsamma, bäst att övertyga sig om saken.»
»På vad sätt då?»
»Genom att gå och knacka på hans dörr.»
»Jag skall fråga hans betjänt.»
»Skynda då!»
Bonacieux gick in till sig igen, tog vägen genom samma dörr, som de båda flyktingarna nyss begagnat, upp i d'Artagnans förstuga och knackade på. Ingen svarade. Porthos hade, för att kunna visa större ståt, lånat Planchet för aftonen. Och d'Artagnan aktade sig naturligtvis för att ge något livstecken ifrån sig.
I det ögonblick Bonacieux lät sin knoge träffa dörren, kände de båda unga sina hjärtan bulta.
»Det är ingen hemma», sade Bonacieux.
»Sak samma, låt oss i alla fall gå in till er, där äro vi säkrare än i porten.»
»Ack, min gud», viskade fru Bonacieux, »då få vi ingenting höra!»
»Tvärtom», sade d'Artagnan, »vi komma att höra så mycket bättre.»
Därpå lyfte han upp de tre eller fyra golvplattorna, som gjorde hans rum till ett nytt Dionysus-öra, bredde ut en bordduk på golvet, lade sig på knä och gav fru Bonacieux tecken att liksom han luta sig ned mot öppningen.
»Ni är säker på, att ingen finns där?» frågade främlingen,
»Det svarar jag för», sade Bonacieux.
»Och ni tror, att er hustru…»
»Har återvänt till Louvren — ja.»
»Utan att tala med någon annan än er?»
»Det är jag säker på.»
»Det är en viktig punkt, förstår ni.»
»Den där nyheten, som jag talade om för er, är således av stort värde?»
»Mycket stort, min käre Bonacieux, jag vill inte dölja det för er.»
»Kardinalen blir således nöjd med mig?»
»Det tvivlar jag inte på.»
»Den store kardinalen!»
»Och ni är säker på, att er hustru under ert samtal inte nämnde några namn?»
»Det tror jag inte hon gjorde.»
»Hon nämnde varken fru de Chevreuse eller hertigen av Buckingham eller fru de Vernet?»
»Nej, hon sa' bara, att hon ville skicka mig till London för att tjäna en hög persons intressen.»
»Den förrädaren!» viskade fru Bonacieux.
»Tyst!» viskade d'Artagnan tillbaka och fattade hennes ena hand, som hon lämnade honom utan att tänka därpå.
»Sak samma», fortfor mannen i kappan, »ni var ett nöt som inte låtsade åtaga er uppdraget, ni skulle då haft brevet i edra händer; den hotade staten skulle varit räddad, och ni…»
»Och jag?»
»Jo, kardinalen skulle ha givit er ett adelsdiplom.»
»Har han sagt er det?»
»Ja, jag vet, att han ville bereda er den lilla överraskningen.»
»Var lugn», sade Bonacieux, »min hustru tillber mig, och ännu är det tid.»
»Det nötet!» mumlade fru Bonacieux.
»Tyst, tyst!» sade d'Artagnan och tryckte hennes hand ännu hårdare.
»Vad menar ni med att det ännu är tid?» frågade mannen i kappan.
»Jag skyndar till Louvren, jag ber att få tala med min hustru, jag säger, att jag tänkt närmare på saken, gör upp affären, får brevet av henne och skyndar genast till kardinalen.»
»Det är bra, raska då på! Jag kommer snart tillbaka för att få höra resultatet.»
Den okände gick sin väg.
»Den uslingen!», sade fru Bonacieux, ännu en gång användande detta epitet om sin man.
»Var då tyst! upprepade d'Artagnan sakta, i det han tryckte hennes hand ännu hårdare än förut. Ett förfärligt tjut avbröt i detta ögonblick d'Artagnans och fru Bonacieux’ betraktelser. Det kom från Bonacieux, som nu märkt penningpungens försvinnande och skrek, att han var bestulen.
»Ack, min gud», sade fru Bonacieux, »han kommer att bringa hela kvarteret i uppror!»
Bonacieux fortfor en god stund och skrek och väsnades, men som dylika skrik voro alltför vanliga för att väcka någon särdeles uppmärksamhet på Fossoyeursgatan och dessutom krämarens hus sedan någon tid tillbaka var tämligen illa beryktat, så att Bonacieux icke såg någon människa komma, trots allt hans skrikande, fann han slutligen för gott att gå sin väg. Han fortfor därvid att skrika, och man hörde hans röst försvinna åt Bacgatan till.
»Och nu, sedan han gått sin väg, är det er tur att avlägsna er», sade fru Bonacieux »mod bara, och framför allt försiktighet, och kom ihåg, att ni nu tillhör endast drottningen!»
»Drottningen och er!» utropade d'Artagnan. »Var lugn, vackra Constance, jag skall återvända värdig hennes tacksamhet, men skall jag även återvända värdig er kärlek?»
Den unga kvinnan svarade endast med den livliga rodnad, som färgade hennes kinder. Några ögonblick därefter avlägsnade d'Artagnan sig, insvept även han i en vid kappa, vars ena våd på kavaljersmanér var uppskörtad av den långa värjan.
Fru de Bonacieux följde honom med en av dessa långa, kärleksfulla blickar, som kvinnorna sända efter den man de känna sig på väg att älska; men då han försvunnit kring gathörnet, föll hon på knä och viskade med hopknäppta händer:
»O, min Gud, beskydda drottningen, beskydda även mig!»