De tre musketörerna/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 18. Älskaren och mannen
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 19. Fälttågsplaner
Kapitel 20. Resan  →


[ 194 ]

19.
FÄLTTÅGSPLANER

D'Artagnan begav sig direkt till herr de Tréville. Han insåg, att om några ögonblick skulle kardinalen vara underrättad om allt genom den där fördömda främlingen, som syntes vara hans verktyg, och han tänkte med skäl, att han icke hade ett ögonblick att förlora.

[ 195 ]Den unga mannens hjärta översvallade av glädje. Ett tillfälle erbjöds honom att på en gång vinna ära och förtjäna pengar, och det hade dessutom som en första uppmuntran nyss närmat honom till den kvinna han tillbad. Denna slump hade således från första början nästan gjort mer för honom, än vad han själv skulle vågat utbedja sig av försynen.

Herr de Tréville befann sig i sin salong med sitt vanliga hov av adelsmän. D'Artagnan, som man betraktade som en av husets förtrogna, gick direkt in i hans kabinett och lät underrätta honom, att han önskade få tala med honom i en viktig sak.

D'Artagnan hade knappt väntat där fem minuter, då herr de Tréville kom in. Vid första ögonkast på den väntandes glada ansikte, kunde den värda kaptenen förstå, att det verkligen måste ha hänt något nytt.

Under hela vägen dit hade d'Artagnan överlagt med sig själv, om han skulle anförtro sig åt herr de Tréville, eller om han helt enkelt skulle bedja honom skaffa sig permissionstid för uträttandet av en hemlig affär. Men herr de Tréville hade alltid visat honom så stor välvilja, var så varmt tillgiven konungen och drottningen och hatade så hjärtligt kardinalen, att den unga mannen beslöt sig för att säga honom allt.

»Ni har bett att få tala med mig, min unga vän?» sade herr de Tréville.

»Ja, herr kapten», svarade d'Artagnan, »och jag hoppas ni förlåter, att jag vågat störa er, då ni får veta vilken viktig sak det gäller.»

»Tala då, jag hör!»

»Det gäller ingenting mindre», sade d'Artagnan, sänkande rösten, »än drottningens heder och kanske hennes liv.»

»Vad är det ni säger?» frågade herr de Tréville, i det han såg efter att de verkligen voro ensamma och därpå åter riktade sin frågande blick på d'Artagnan.

»Jag säger, herr kapten, att slumpen gjort mig till herre över en hemlighet…»

»Som jag hoppas, unga man, att ni bevarar vid ert liv.»

»Men som jag bör anförtro åt er, herr kapten, ty endast ni kan bistå mig i det uppdrag jag fått av hennes majestät.»

»Är denna hemlighet er?»

»Nej, herr kapten, den är drottningens.»

»Har hennes majestät bemyndigat er att anförtro den åt mig?»

[ 196 ]»Nej, tvärtom, herr kapten, den största tystlåtenhet har blivit mig anbefalld.»

»Nå, varför vill ni då förråda den för mig?»

»Därför att, som jag nyss sade, utan er hjälp förmår jag ingenting, och därför att jag fruktar, att ni nekar mig den ynnest jag ämnar begära av er, om ni inte vet av vad orsak jag anhåller därom.»

»Bevara er hemlighet, unga man, och säg mig vad ni önskar.»

»Jag önskar, att ni ville ha den godheten att av kapten Desessarts utverka fjorton dagars permission för mig.»

»När då?»

»Redan i natt.»

»Ni tänker då lämna Paris?»

»Ja, jag måste resa.»

»Kan ni säga mig vart?»

»Till London.»

»Är det någon, som har intresse av att ni inte kommer fram dit?»

»Kardinalen, tror jag, skulle vilja ge allt i världen för att hindra mig från att lyckas.»

»Och ni tänker resa ensam?»

»Ja, jag reser ensam.»

»I så fall hinner ni inte ens så långt som till Bondy, så sant jag heter Tréville.»

»Hur så?»

»Man kommer att låta mörda er.»

»Nå, då dör jag i uppfyllandet av min plikt.»

»Ja, men ert ärende blir inte uträttat.»

»Det är sant», sade d'Artagnan.

»Tro mig», fortfor Tréville, »vid sådana där företag måste man vara minst fyra, för att en skall komma fram.»

»Ja, ni har rätt, herr kapten», sade d'Artagnan; »men ni känner Athos, Porthos och Aramis, och ni vet, att jag kan räkna på dem.»

»Även utan att anförtro dem den hemlighet, som jag inte ville veta?»

»Vi ha en gång för alla svurit varandra blint förtroende och en tillgivenhet, som kan bestå alla prov. Dessutom kan ju herr kapten säga dem, att ni hyser fullt förtroende till mig, och de skola inte vara mera klentrogna än ni.»

»Jag kan skicka dem en permissionssedel vardera på fjorton dagar, det är allt som behövs. Athos, som fortfarande lider av sin blessyr, får den för att fara till baden i Forges, [ 197 ]Porthos och Aramis för att följa med sin vän, som de inte vilja överge i en så sorglig belägenhet. Permissionssedlarna, som jag skickar dem, blir det bästa beviset på, att jag gillar både er och deras färd.»

»Jag tackar, herr kapten, ni är mer än god!»

»Gå då och sök upp dem genast, och giv er av redan i natt. Åh, det var sant! Skriv först er permissionsansökan till kapten Desessarts. Kanske har ni en spion i hälarna på er, och ert besök här, som i så fall redan är känt av kardinalen, får på detta sätt en antaglig förklaring.»

D'Artagnan skrev sin permissionsansökan, och då herr de Tréville tog emot dem ur hans händer försäkrade han, att före klockan två på morgonen skulle de fyra permissionssedlarna vara skickade hem till var och en av de fyra resandena.

»Kanske jag får be herr kapten vara god och skicka min till Athos», sade d'Artagnan; »om jag återvänder hem till mig, kunde jag bli utsatt för något obehagligt sammanträffande.»

»Var lugn; Farväl och lycklig resa! Men det var sant», sade Tréville och ropade honom tillbaka.

D'Artagnan vände genast om.

»Har ni pengar?»

D'Artagnan klingade med penningpungen, som han hade i fickan.

»Är det nog?»

»Tre hundra pistoler.»

»Det är bra, med dem kan man resa till världens ände. Skynda då!»

D'Artagnan bugade sig för herr de Tréville, som räckte honom handen, och d'Artagnan tryckte den på en gång vördnadsfullt och tacksamt. Ända sedan han kom till Paris, hade han endast åtnjutit välvilja av denna förträffliga man, som han alltid funnit full av värdighet, rättänkande, storsint och ädel.

Hans första besök gällde nu Aramis; han hade icke varit hos denna sin vän alltsedan den där märkliga natten, då han följde efter fru Bonacieux; ja ännu mer, han hade knappt talat med den unga musketören, men var gång han sett en skymt av honom, hade han tyckt sig märka en djup sorgsenhet i hans uppsyn.

Även denna afton satt Aramis uppe dyster och grubblande; d'Artagnan frågade honom om orsaken till denna djupa melankoli, och Aramis ursäktade sig med en kommen[ 198 ]tar över adertonde kapitlet av den helige Augustinus, som han måste skriva på latin till följande vecka och som gjorde honom mycket huvudbry.

Då de båda vännerna suttit och språkat en liten stund, kom en av herr de Trévilles betjänter med ett förseglat konvolut.

»Vad är det där?» frågade Aramis.

»Den permissionssedel, som herrn begärt», svarade betjänten.

»Jag? Jag har inte begärt någon permission.»

»Var tyst och tag emot den», sade d'Artagnan. »Och ni, min vän, här har ni en halv pistol för ert besvär; säg herr de Tréville, att herr Aramis tackar honom på det varmaste.»

Betjänten bugade sig ända till golvet och gick.

»Vad betyder det här?, frågade Aramis.

»Gör i ordning vad som behövs för en fjorton dagars resa, och följ mig.»

»Men jag kan inte just nu lämna Paris utan att veta…»

Aramis hejdade sig.

»Vad det blivit av henne, inte sant?» ifyllde d'Artagnan.

Vilken henne?» frågade Aramis.

»Damen, som var här, hon med den broderade näsduken.»

»Vem har sagt dig, att här varit någon dam?» frågade Aramis och blev blek som ett lik.

»Jag har själv sett henne.»

»Och du vet vem hon är?»

»Jag misstänker det åtminstone.»

»Hör på», sade Aramis, »eftersom du vet så mycket, vet du också vad det blivit av henne?»

»Jag förmodar att hon återvänt till Tours.»

»Till Tours? Ja, så är det nog; jag ser nu att du känner henne. Men hur har hon kunnat återvända till Tours utan att säga mig ett ord?»

»Därför att hon fruktade att bli arresterad?»

»Ja, men varför har hon inte skrivit?»

»Därför att hon var rädd för att kompromettera sig.»

»D'Artagnan, du återger mig livet! utropade Aramis. »Jag trodde mig försmådd, bedragen. Jag kände mig så lycklig över att få återse henne! Jag kunde inte tro, att hon riskerade sin frihet för min skull, och ändå — av vad skäl skulle hon väl eljest återvänt till Paris?»

»Av samma skäl, som nu gör att vi resa till England.»

»Och vad är det för skäl?, frågade Aramis.

[ 199 ]»Det får du veta en dag, Aramis, men för tillfället måste jag vara lika tystlåten som doktorns nièce

Aramis smålog, ty han erinrade sig den historia han en viss afton dukat upp för sina vänner.

»Nåväl då, eftersom hon lämnat Paris och du är säker på saken, d'Artagnan, så finns det ingenting, som håller mig kvar här, och jag är färdig att följa dig. Du säger således, att vi begiva oss till…?»

»Till Athos att börja med, och om du vill följa med, måste jag till och med be dig raska på, ty vi ha redan förlorat mycken tid. Det var sant — underrätta Bazin.»

»Skall Bazin följa med?» frågade Aramis.

»Kanske. I alla händelser är det så gott att han nu följer med oss till Athos.»

Aramis ropade på Bazin och befallde honom att uppsöka dem hos Athos, varpå han åter vände sig till d'Artagnan.

»Låtom oss gå då», sade han, i det han tog kappa, värja och sina tre pistoler och förgäves drog ut några lådor för att se, om icke där möjligen funnes några förlagda pengar Sedan han hunnit övertyga sig, att detta letande var alldeles överflödigt, följde han d'Artagnan, i det han frågade sig själv, hur det var möjligt att den unga gardesvolontären visste lika bra som han, vem den damen var, som han skänkt gästfrihet, och visste bättre än han, vart hon tagit vägen.

Först när de kommo ut, lade Aramis handen på d'Artagnans arm och sade, i det han såg stadigt på honom:

»Säg, du har väl inte talat med någon om den här damen?»

»Nej, inte med någon i världen.»

»Inte ens med Athos och Porthos.»

»Jag har inte sagt dem minsta ord.»

»Så mycket bättre.»

Och lugnad i denna viktiga punkt, fortsatte Aramis vägen tillsammans med d'Artagnan, och snart voro båda hos Athos.

De funno honom med permissionssedeln i ena handen och herr de Trévilles brev i den andra.

»Kan någon av er säga mig vad den här sedeln och det här brevet ska betyda?» frågade Athos förvånad.


»Man bäste Athos!

Eftersom er hälsa ovillkorligen fordar det, vill jag gärna att ni vilar er en fjorton dagar. Res därför till baden i [ 200 ]Forges eller någon annan badort, som m tycker bättre om, ock sköt om er ordentligt, så att ni blir frisk.

Er tillgivne
Treville


»Nåväl, allt det där betyder, att du måste följa mig, Athos», sade d'Artagnan.

»Till baden i Forges?»

»Dit eller åt annat håll.»

»I konungens tjänst?»

»Konungens eller drottningens — äro vi inte deras majestäters tjänare?»

Just i samma ögonblick kom Porthos.

»Vid gud», sade han, »var inte det här bland det märkvärdigaste jag varit med om! Hur länge har det varit brukligt bland musketörerna, att man beviljar folk permission, utan att de bett om den?»

»Jo», sade d'Artagnan, »ända sedan de förstått att skaffa sig vänner, som begära den för dem.»

»Aha», sade Porthos, »här tycks vara något nytt å bane!»

»Ja, vi resa», sade Aramis.

»Till vilket land då?» frågade Porthos.

»Ja, sannerligen jag vet», sade Athos; »fråga d'Artagnan.»

»Till London, mina herrar», sade d'Artagnan.

»Till London!» utropade Porthos; »och vad ska vi göra i London?»

»Det är en sak jag inte kan säga er, mina herrar; ni måste ha förtroende för mig.»

»Men för att fara till London behövs det pengar», tillade Porthos, »och jag har inga.»

Inte jag heller», sade Aramis.

»Och jag lika litet», sade Athos.

»Men jag har, jag», sade d'Artagnan, i det han tog upp sin skatt ur fickan och lade den på bordet. »Det finns i den här pungen tre hundra pistoler, låt oss taga sjuttiofem pistoler var, det räcker till London och tillbaka igen. För resten, var lugna, mina vänner — vi komma inte fram till London allesammans.»

»Och varför det?»

»Därför att efter all sannolikhet en eller annan av oss kommer att stanna kvar på vägen.»

»Men det är då ett fälttåg vi skola företaga?»

»Ja, och det till ett av de farligaste, det vill jag underrätta er om.»

[ 201 ]»Ja visst, men då vi så där utsätta oss för att bli dödade», sade Porthos, »skulle jag åtminstone gärna vilja veta varför.»

»Det vinner du allt mycket på!» sade Athos.

»Emellertid tycker jag som Porthos», sade Aramis.

»Brukar konungen redogöra för sina befallningar? Nej, han säger helt enkelt: ”Mina herrar, man slåss i Gascogne eller i Flandern, ge er av dit för att slåss” Och ni ge er av. Varför — det fråga ni inte ens efter.»

»D'Artagnan har rätt», sade Athos. »Här ha vi vår permission, som kommer från herr de Tréville, och här tre hundra pistoler, som komma jag vet inte varifrån. Låtom oss gå och möta döden där, dit man skickar oss. Lönar verkligen livet mödan att göra så många frågor? D'Artagnan, jag är färdig att följa dig.»

»Även jag», sade Porthos.

»Jag med», sade Aramis, »så mycket mer som jag inte har något emot att lämna Paris. Jag behöver förströelse.»

»Nåväl, ni skola få förströelse, mina vänner, lita på det!» sade d'Artagnan.

»Nå, när resa vi?» frågade Athos.

»Genast», svarade d'Artagnan, »vi ha inte en minut att förlora.»

»Hallå, Grimaud, Planchet, Mousqueton, Bazin!» ropade de fyra unga männen på sina betjänter. »Smörj våra stövlar och hämta hästarna från palatset.»

Varje musketör lämnade nämligen i herr de Trévilles palats, liksom i en kasärn, både sin egen och sin betjänts häst.

Planchet, Grimaud, I Mousqueton och Bazin skyndade bort.

»Och nu, låt oss göra upp vår fältågplan», sade Porthos. »Vart bege vi oss först?»

»Till Calais», ”svarade d'Artagnan, »det är genaste vägen till London.»

»Nåväl», sade Porthos, »nu ska ni få höra min åsikt om saken.»

»Låt höra!»

»Fyra män, som resa tillsammans, skulle väcka misstankar; d'Artagnan bör därför ge var och en av oss sina instruktioner; jag ger mig av först på vägen till Boulogne för att rekognosera terrängen; Athos far två timmar senare på vägen till Amiens; Aramis följer oss på vägen till Noyon och d'Artagnan far vilken väg han vill, men klädd i Planchets kläder, medan Planchet följer oss som d'Artagnan och klädd i gardesuniform.»

[ 202 ]»Mina herrar», sade Athos, »min åsikt är, att det alls inte är lämpligt att inviga betjänter i en sådan sak; en hemlighet kan händelsevis bli förrådd av adelsmän, men den blir nästan alltid såld av lakejer.»

»Porthos’ plan förefaller mig omöjlig att utföra», sade d'Artagnan, »därför att jag inte själv vet, vilka instruktioner jag skulle ge er. Jag har ett brev att framföra, det är alltsammans. Jag varken har eller kan taga tre kopior av detta brev, därför att det är förseglat; jag anser således, att vi böra resa tillsammans. Brevet har jag här i min ficka.» — Han visade på fickan, där brevet låg. — »Om jag blir dödad, tar en av er brevet, och ni fortsätta färden; blir han dödad, är det en tredjes tur, och så vidare. Bara en av oss kommer fram, så är det allt vad som behövs.»

»Bravo, d'Artagnan! Jag tänker som du», sade Athos. »Dessutom bör man vara konsekvent; jag reser till badorten för min hälsa, ni följa mig; i stället för vattnet i Forges använder jag havsvatten — det står mig fritt. Vill man arrestera oss, så visar jag herr de Trévilles brev och ni visa edra permissionssedlar; anfaller man oss, så försvara vi oss, för man oss inför domstol, så fasthålla vi envist vid, att vi inte haft någon annan avsikt än att så och så många gånger doppa oss i havet. Man skulle ha en alldeles för lätt affär med fyra isolerade män, då däremot fyra män förenade utgöra en liten trupp. Vi beväpna de fyra betjänterna med pistoler och musköter; om man skickar ut en armé mot oss, leverera vi batalj, och den överlevande, som d'Artagnan nyss sade, lämnar fram brevet.»

»Bra talat!» utropade Aramis. »Du talar inte ofta, Athos, men när du gör det, är det med en vältalighet, som självaste Chrysostomus. Jag antar Athos’ förslag. Och du, Porthos?»

»Jag också», sade Porthos, »om d'Artagnan finner det lämpligt. D'Artagnan, som har brevet, är naturligtvis företagets chef, må han besluta, vi verkställa hans beslut.»

»Nåväl», sade d'Artagnan, »jag beslutar att vi antaga Athos’ förslag och att vi bege oss av om en halvtimme.»

»Antaget!» ropade de tre musketörerna i korus.

Och var och en av dem sträckte ut handen mot penningpåsen, tog sina sjuttiofem pistoler och gjorde sig färdiga att resa på utsatt tid.