Den 4 December 1820
| ← Jerusalems Skomakare |
|
I en väns Stambok → |
Barbara, min fästmö!
När på dig jag tänker,
Föga då jag frågar
Efter rim och meter.
Hvad i dessa själens
Ljusa intervaller
Från mitt hjerta kommer,
Det är icke qvädens,
Men oqvädins ord.
Föga då mitt sinne
Med din Fader, Klockarn,
Fruktar ärlig tvekamp
På enfalldig prosa.
Barbara, min fästmö!
Den, som är förståndig,
Älskar ej i luften.
Slamret utaf mortlar,
Grytor, pannor, stekspett,
Äro för hans öra
Sferers harmoni.
Bland de sköna former,
I sin själ han skattar
Bakelseformer högst,
Fastän han materien
Älskar mer än Formen. —
Se’n min tjenst jag lemnat
I din Faders hus,
Jag till förbild tagit
Lifthraser och lifnärt
Mig med morgondagg.
Stundom jag med mina
Naglar rifvit bark
Från de helga lagrar,
Uti hvilkas skugga
Jag min luta piskar.
Se’n har jag af barken
Präparerat bröd.
Men mitt arma hjerta
Lider också hunger.
Barbara! den hungern
Mäktar du ej stilla.
Skål, o Barbara!
Ty din namnsdag firas
I mitt ringa tjell.
Jag dig häftigt älskat
Se’n den sälla tid,
Då din broder Anders
Jag med hugg och slag
Genom det latinska
Språkets trånga dörr,
Som Comenius gjorde[1],
Indref som ett ök:
(Huset re’n var ruttet
Då Comenius gjorde
Denna vackra dörr;)
Se’n den sälla tid,
Då du mystiskt fäste
Dina blickar på mig,
Madame Potiphar!
Då du mig om qvällen
Med en kyss hemsökte,
Och jag kröp i vrån,
Och jag satte handen
För min arma mun.
Liksom en ekorre,
Springer Fantasien
Lustigt i kunskapens
Träd på godt och ondt.
Skål, o Barbara!
Liksom laxen Loke
I Franangers fors,
Då de milda Asar
Ville honom fiska,
Hoppade behändigt
Öfver deras nät;
Likså mina fem
Öfver sorgens garn
Hoppa högt i luften.
Det är Nordens vingud,
Bacchus, han, som rider
Uppå fotlös häst,
Uppå fulla tunnan,
Som så artigt omskapt
Dem till små, små fiskar.
Vatten var för simpelt
Element för dem.
Derföre han gjorde
Dem ett särskildt haf
Af Nordmannavin.
Re’n det börjar dagas.
Ack! en morgonrodnad
Tycker jag mig se
I det röda skenet
Af Nordmannavin,
Som i lerskål glödgas.
Bacchus stiger neder,
Sätter sig i lerskåln,
Och en himmel blå
Hvilar på hans vingar.
Skål, o Barbara:
- ↑ Joh. Comenii Janua linguæ Latinæ.