Den eldröda bokstaven/Kap 04

←  Igenkännandet

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Mötet

Hester vid nålen  →

IV. Mötet

Efter återkomsten till fängelset befanns Hester Prynne vara i ett tillstånd av nervös upphetsning, som fordrade ett ständigt övervakande för att hon icke skulle bära våldsam hand på sig själv eller halvt i sinnesförvirring skada sitt stackars lilla barn. Då natten snart var inne, och det visade sig omöjligt att kuva henne med förebråelser eller hot om straff, ansåg sig mäster Bracket, fångvaktaren, böra tillkalla en läkare. Han beskrev honom såsom en man skicklig i alla kristliga grenar av naturvetenskapen och därjämte förtrogen med allt vad man kunde lära av de vilda folkslagen i fråga om hälsobringande örter och rötter, som växte i skogarna.

För att säga sanningen var läkarhjälp i allra högsta grad av nöden, icke blott för Hester själv, utan ännu mera för barnet. Ty detta, som tog sin näring ur moderns bröst, tycktes samtidigt ha insupit all den oro, ångest och förtvivlan, som uppfyllde moderns hela väsen. Barnet vred sig nu i krampaktiga smärtor och visade i sin späda gestalt en gripande bild av den moraliska vånda, som Hester Prynne hade utstått hela dagen.

Tätt efter fångvaktaren inträdde i det dystra rummet den till utseendet besynnerliga person, vars närvaro i folkhopen hade så djupt intresserat kvinnan med den eldröda bokstaven. Han var inhyst i fängelset, icke såsom misstänkt för något brott, utan därför att det var det bekvämaste och lämpligaste sättet att förfara med honom, till dess myndigheterna hade rådgjort med de indianska sagamorerna^[1] om hans lösen. Hans namn angavs vara Roger Chillingworth. Fångvaktaren dröjde ett ögonblick efter att ha visat honom in i rummet, förvånad över den tystnad, som följde på hans inträde; ty Hester Prynne hade ögonblickligen blivit stilla som döden, fastän barnet fortfor att jämra sig.

— Jag ber dig, min vän, lämna mig ensam med min patient, sade läkaren. Lita på mig, fångvaktare, du skall genast få lugn i ditt hus, och jag lovar dig, att mistress Prynne hädanefter skall bli mera foglig än du kanske hittills funnit henne.

— Ja, om ers nåd kan åstadkomma den saken, svarade mäster Bracket, skall jag erkänna, att ni sannerligen är en skicklig man! Kvinnan har verkligen varit som besatt, och det har inte varit långt ifrån, att jag försökt driva Satan ur kroppen på henne med käppen.

Främlingen hade trätt in i rummet med det stillsamma lugn, som är betecknande för det yrke han hade sagt sig utöva. Ej heller ändrades hans uppträdande, då fångvaktaren gick ut och lämnade honom ensam med den kvinna, som så oavvänt hade sett på honom i folkhopen och därmed visat, att de voro nära förbundna med varandra. Hans första omsorg gällde barnet. Dess skrik, där det låg och vred sig på britsen, gjorde det också till en tvingande nödvändighet att uppskjuta alla andra åtgärder och först av allt försöka lugna barnet. Han undersökte det noga och började därpå knäppa upp ett läderfodral, som han tagit fram under sin dräkt. Det visade sig innehålla medicinska preparat, och ett av dessa blandade han i en bägare vatten.

— Mina gamla studier i alkemi, anmärkte han, och min vistelse under mer än ett år bland ett folk, som är hemma i de välgörande egenskaperna hos läkeörterna, har gjort mig till en bättre läkare än många, som gör anspråk på den medicinska doktorsgraden. Se här, kvinna! Barnet är ditt — jag har inte med det att skaffa — och hon skall inte heller igenkänna min röst eller mitt ansikte som en fars. Giv henne därför denna dryck med din egen hand.

Hester stötte tillbaka det framräckta läkemedlet och på samma gång såg hon med tydligt visad fruktan in i hans ansikte.

— Vill du hämnas på det oskyldiga barnet? viskade hon.

— Dåraktiga kvinna! svarade läkaren, halvt med köld, halvt lugnande. Vad skulle det gagna mig att skada detta oäkta stackars barn? Läkemedlet är kraftigt till det goda; och vore det mitt barn — ja, mitt eget, lika väl som ditt! — skulle jag inte kunna göra mera och bättre för det.

Då hon ännu tvekade, ur stånd att tänka klart, tog han barnet i sina armar och gav det själv drycken. Det visade sig snart, att läkaren talat sanning. Den lilla patientens jämmer tystnade, de krampaktiga ryckningarna upphörde så småningom, och det dröjde icke länge förrän hon föll i djup och ljuv slummer, såsom småbarn bruka göra, när de befriats från plågor. Läkaren, såsom han hade full rätt att kallas, vände sig därpå till modern med sina omsorger. Lugnt och skarpt forskande kände han henne på pulsen och blickade in i hennes ögon — med en blick som kom hennes hjärta att hopsnöras och rysa, därför att den var så välkänd och likväl på samma gång så främmande och kall — och när han slutligen var nöjd med sin undersökning, började han blanda en annan dryck.

— Jag känner inte Lethe eller Nepenthes, sade han, men jag har lärt mig många nya hemligheter i vildmarken, och här är en av dem — ett recept som jag fick av en indian i utbyte mot några lärdomar, som voro så gamla som Paracelsus. Drick det här! Det kanske inte är lika rogivande som ett skuldlöst samvete. Det kan jag ej ge dig. Men drycken skall lugna din lidelses upprörda böljor, liksom oljan stillar vågorna på ett stormigt hav.

Han räckte Hester Prynne bägaren, och hon tog den och såg länge och forskande in i hans ansikte. Det var icke just en blick av fruktan, men likväl full av tvivel och frågor, som om hon undrade över hans avsikter. Hon såg också på det sovande barnet.

— Jag har tänkt på döden, sade hon, önskat mig den, skulle nog också ha bett till Gud om den, om det anstod en sådan som mig att bedja om något. Dock, om döden bor i denna bägare, så ber jag dig tänka än en gång, innan du ser mig tömma den. Se, den är nu vid mina läppar!

— Drick då, svarade han, alltjämt med samma kalla lugn. Känner du mig så litet, Hester Prynne? Brukar mina planer vara så kortsynta? Även om jag skulle ha några tankar på hämnd, vad bättre skulle jag då kunna göra än att låta dig leva, ge dig läkemedel mot all skada och livsfara, så att denna brännande skam må fortfara att lysa på ditt bröst? Medan han talade, lade han sitt långa pekfinger på den eldröda bokstaven, som nu tycktes bränna sig in i Hesters bröst, som om den varit rödglödgad. Han märkte hennes ofrivilliga åtbörd och smålog. Lev därför och bär ditt straff med dig inför människors ögon, inför honom, som du kallade din make, inför barnet därborta! Och för att du må leva, så tag denna dryck.

Utan vidare invändning eller dröjsmål tömde Hester Prynne bägaren, och på en vink av sin man satte hon sig på bädden, där hennes barn sov, medan han drog fram den enda stol rummet hade och satte sig bredvid henne. Hon darrade under dessa förberedelser, ty hon kände, att sedan han nu gjort allt vad barmhärtigheten eller hans grundsatser eller måhända en raffinerad grymhet bjudit honom att göra för att lindra kroppsligt lidande, skulle han behandla henne så som var att vänta av den man, som hon så djupt och obotligt hade kränkt.

— Hester, sade han, jag frågar ej, varför eller huru du har fallit i den avgrund eller snarare stigit upp på den skammens pelare, där jag funnit dig. Anledningen är ej svår att finna. Den var min dårskap och din svaghet. Jag — en tankarnas man, de stora bibliotekens bokmal — en man som redan börjat bli ålderdomsskröplig efter att ha offrat sina bästa år för att tillfredsställa sin hungrande dröm om kunskap — vad hade jag att skaffa med ungdom och skönhet som din! Missbildad från min födelsestund, hur kunde jag bedra mig själv med den tanken, att förståndsgåvor kan överskyla kroppslig vanskapthet i en ung flickas fantasi! Människor kallar mig vis. Om lärda män någonsin vore visa för egen räkning, skulle jag ha kunnat förutse detta. Jag skulle ha vetat, att då jag kom ut från den vida och dystra skogen och trädde in i denna koloni av kristna människor, det första föremål, som mötte mina ögon, skulle vara du, Hester Prynne, uppställd som en bildstod av vanära inför allt folket. Nej, från det ögonblick, då vi steg utför den gamla kyrktrappan tillsammans som man och hustru, borde jag kunnat se den varnande elden från din röda bokstav flamma vid slutet av vår stig!

— Du vet, sade Hester — ty nedtryckt som hon var, kunde hon ej uthärda detta sista lugna hugg mot skammens tecken — att jag var ärlig mot dig. Jag kände ingen kärlek, och jag hycklade heller ingen.

— Sant, svarade han. Det var min dårskap! Det har jag redan sagt. Men ända till denna tidpunkt i mitt liv hade jag levat förgäves. Världen hade varit så glädjetom. Mitt hjärta var en boning stor nog för många gäster, men enslig och kall och utan någon värmande eld på härden. Jag längtade att få tända en! Det tycktes mig inte vara en sådan vild och förflugen dröm — gammal, tungsint och missbildad som jag var — att den enkla lycka, som finns överallt för alla människor att endast ta emot, också kunde bli min. Och så, Hester, tog jag dig in i mitt hjärta, i dess innersta kammare, och sökte värma dig med den värme, som din närvaro spred därinne!

— Jag har gjort dig stor orätt, halvviskade Hester.

— Vi har gjort varandra orätt, svarade han. Felet var från början mitt, då jag förledde din knoppande ungdom till en falsk och onaturlig förbindelse med mitt vissnande liv. Och därför, såsom en man som inte har tänkt och filosoferat förgäves, söker jag ingen hämnd, stämplar intet ont mot dig. Mellan dig och mig hänger vågskålen något så när jämnt. Men, Hester, den man lever, som har förbrutit sig mot oss båda! Vem är han?

— Fråga mig inte! svarade Hester Prynne och såg honom stadigt i ansiktet. Det får du aldrig veta!

— Aldrig, säger du? genmälde han med ett mörkt småleende av slug självtillit. Aldrig få veta vem han är! Tro mig, Hester, det finnes få saker — vare sig i den yttre världen eller, till ett visst djup, i tankens osynliga sfär — det finns få saker dolda för den man, som allvarligt och helt hängiver sig åt lösningen av ett mysterium. Du kan dölja din hemlighet för den nyfikna hopen. Du kanske också kan gömma den undan prästerna och myndigheterna, som du gjorde i dag, när de försökte att slita namnet ur ditt hjärta och ge dig sällskap vid skampålen. Men jag för min del kommer till undersökningen rustad på annat sätt än de. Jag skall söka denne man, liksom jag sökt sanning i böckerna, liksom jag sökt guld i alkemien. Det finns mellan oss ett mystiskt samband, som skall säga mig vem han är. Jag skall se honom darra. Jag skall själv känna en rysning, plötsligt och oväntat. Förr eller senare måste han bli min!

Den rynkige forskarens ögon glödde så skarpt mot henne, att Hester knäppte händerna över hjärtat, liksom fruktade hon att han skulle läsa hemligheten där genast.

— Du vill icke uppenbara hans namn? Icke desto mindre är han min, återtog han tillitsfullt, som om ödet vore ett med honom. Han bär inte någon vanärans bokstav på sin klädedräkt, som du gör; men jag skall läsa den i hans hjärta. Men frukta ej för hans skull! Tro ej, att jag skall ingripa i himmelens egen metod för vedergällning eller till min egen skada överlämna honom i den mänskliga lagens våld. Inbilla dig inte heller att jag skall stå efter hans liv — nej, och inte efter hans rykte heller, om, som jag förmodar, han är en man med gott anseende. Låt honom leva! Må han dölja sig i yttre heder, om han kan! Icke desto mindre skall han bli min!

— Dina handlingar liknar barmhärtigheten, sade Hester förvirrad och skrämd. Men dina ord säger, att du är grym.

— En sak vill jag ålägga dig, du som varit min hustru, fortfor den lärde. Du har bevarat hemligheten om din älskare. Bevara också min! Det finns ingen i detta land, som känner mig. Inte ett halvkvävt ord för någon om att du någonsin kallat mig make! Här, i denna vilda utkant av världen, vill jag slå upp mitt tält; ty på andra håll är jag en vandringsman och avstängd från mänskliga intressen, men här finner jag en kvinna, en man och ett barn, vid vilka jag är bunden med de fastaste band. Sak samma, om det är av kärlek eller hat, sak samma, om det är med rätt eller orätt! Du och ditt, Hester Prynne, tillhör mig. Mitt hem är där du är och där han är. Men förråd mig inte!

— Varför önskar du det? frågade Hester, som ryggade tillbaka för denna hemliga förpliktelse utan att veta varför. Varför vill du icke framträda öppet och förskjuta mig genast?

— Kanske är det, svarade han, därför att jag icke vill utsätta mig för den vanära, som vidlåder en trolös kvinnas make. Kanske är det också av andra skäl. Nog av, det är min föresats att leva och dö okänd. Låt därför din make vara som död för världen och som om han aldrig låtit höra av sig. Visa inte med ett ord, ett tecken, en blick, att du känner mig. Och framför allt, viska inte ett ord om hemligheten till den man du vet. Skulle du svika mig i detta, så akta dig! Hans rykte, hans ställning, hans liv är i mina händer. Akta dig!

— Jag skall bevara din hemlighet liksom hans, sade Hester.

— Svär det!

Hon gav sin ed.

— Och nu, mistress Prynne, sade gamle Roger Chillingworth, såsom han hädanefter skulle kallas, lämnar jag dig ensam — ensam med ditt barn och den eldröda bokstaven! Hur är det, Hester, binder din dom dig att bära tecknet medan du sover? Är du inte rädd för maran och hemska drömmar?

— Varför ler du så där? frågade Hester förskräckt över uttrycket i hans ögon. Är du som den Svarte Mannen, som spökar i skogarna runt om oss? Har du lockat mig till en förbindelse, som skall fördärva min själ?

— Icke din själ, svarade han med ett nytt småleende. Nej, icke din!

1. Hövdingar.