Den eldröda bokstaven/Kap 03

←  Torget

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Igenkännandet

Mötet  →

III. Igenkännandet

Ur detta pinsamma medvetande om att vara ett föremål för allas stränga iakttagelse blev den eldröda bokstavens bärarinna slutligen befriad, då hon längst bort i utkanten av hopen varsnade en gestalt, som oemotståndligt fångade hennes blick. En indian stod där, klädd i sitt folks dräkt; men de röda männen voro icke så sällsynta gäster i de engelska kolonierna, att en enda av dem skulle ha ådragit sig Hester Prynnes uppmärksamhet vid ett tillfälle som detta, och ännu mindre skulle han ha kommit henne att glömma alla andra föremål och tankar. Bredvid indianen och tydligen i sällskap med honom stod en vit man, klädd i en underlig blandning av vildarnas och de civiliserade folkens dräkt.

Han var liten till växten med ett rynkigt ansikte, som dock ännu knappast kunde kallas åldrat. Hans drag hade ett utpräglat intelligent uttryck, som tydde på att han så flitigt hade odlat sina andliga förmögenheter, att de satt sin stämpel på hans yttre och uppenbarade sig på ett omisskännligt sätt. Fastän han syntes med en viss beräknad vårdslöshet i sin besynnerliga klädsel ha sökt dölja eller minska lytet, var det tillräckligt tydligt för Hester Prynne, att mannens ena axel sköt upp högre än den andra. I första ögonblicket, då hon varsnade detta tunna ansikte och figurens lätta missbildning, tryckte hon åter barnet till sitt bröst med så krampaktig styrka, att den stackars lilla kved till igen av smärta. Men modern tycktes icke höra det.

Vid framkomsten till torget hade främlingen fäst sin blick på Hester Prynne en god stund innan hon såg honom. Först skedde det likgiltigt, liksom hos en person som är van att blicka inåt och för vilken yttre saker ha föga värde eller vikt, såvida de icke stå i samband med någonting i hans inre. Men det dröjde icke länge, förrän hans blick blev skarp och genomträngande. En skälvande skräck förvred hans drag, liksom om en orm plötsligt hade slingrat sig över dem och stannat ett ögonblick med alla sina ringlar synliga. Hans ansikte förmörkades av någon häftig sinnesrörelse, som han likväl så ögonblickligt behärskade med en kraftig viljeansträngning, att han med undantag av detta enda ögonblick såg fullkomligt lugn ut. Snart blev den konvulsiviska rörelsen nästan omärklig och försvann slutligen ned i djupet av hans inre. Då han fann, att Hester Prynnes ögon voro fästa på honom och att hon syntes känna igen honom, höjde han sakta och lugnt sitt pekfinger, gjorde en åtbörd i luften och lade slutligen fingret på sina läppar.

Därpå vände han sig till en man, som stod bredvid honom, och tilltalade honom på ett ceremoniöst och artigt sätt.

— Ursäkta, min gode herre, att jag frågar, sade han, vem är den där kvinnan? Och varför har hon ställts upp här till offentlig skam?

— Ni måste sannerligen vara en främling i den här trakten, min vän, svarade stadsbon och betraktade nyfiket den frågande och hans indianske följeslagare, eljest skulle ni säkert hört talas om mistress Hester Prynne och hennes missgärningar. Hon har framkallat stor förargelse, det vill jag lova, i den gode master Dimmesdales kyrka.

— Ni har rätt, svarade den andre, jag är verkligen en främling och har strövat vida omkring, mycket mot min egen vilja. Jag har mött svåra olyckor både till lands och vatten och har länge hållits fängslad bland hednafolket i södern; och nu har jag förts hit av denne indian för att förlossas ur fångenskapen. Vill ni därför vara god och tala om för mig, vad Hester Prynne — det var ju kvinnans namn? — vad denna kvinna förbrutit och vad som fört henne till skampålen?

— Gärna, min vän, svarade stadsbon, och jag är säker om att det måste glädja ert hjärta, efter edra vedermödor och er vistelse i vildmarken, att äntligen ha kommit till ett land, där synden utforskas och straffas inför de styrandes och folkets ögon, såsom här i vårt rättfärdiga Nya England. Den där kvinnan, skall jag säga er, min herre, var hustru till en viss lärd man, engelsman till börden, men länge bosatt i Amsterdam, till dess han för en god tid sedan fick lust att fara hit över och söka sin lycka hos oss i Massachusetts. I denna avsikt skickade han sin hustru hit i förväg, medan han själv måste stanna kvar för att ordna några viktiga angelägenheter. Och kan ni tänka er, min gode herre, under de två år eller något mindre, som kvinnan har bott i Boston, har det icke kommit några underrättelser från denne lärde herre, master Prynne; och hans unga hustru, förstår ni, som lämnades åt sin egen obetänksamhet …

— Åh … ja visst … jag förstår, sade den främmande mannen med ett bittert småleende. En så lärd man som den ni talar om, borde ha lärt sig också det ur sina böcker. Och vem, om jag törs fråga er, min herre, kan vara far till det där barnet det är tre eller fyra månader gammalt, skulle jag tro — som mistress Prynne håller i sina armar?

— Sannerligen, min vän, den saken förblir en gåta, och den Daniel, som skall finna lösningen, fattas ännu, svarade stadsbon. Mistress Hester vägrar absolut att tala om det, och överhetspersonerna har förgäves slagit sina kloka huvuden samman. Måhända står den skyldige här och betraktar det sorgliga skådespelet, okänd av människor och glömsk av att Gud ser honom.

— Den lärde mannen, anmärkte främlingen med ett nytt småleende, borde komma själv och söka utforska hemligheten.

— Det borde han göra, om han ännu är i livet, svarade stadsbon. Och nu, ser ni, min gode herre, har våra överhetspersoner i Massachusetts, som tagit i betraktande att denna kvinna var ung och fager och säkerligen frestades svårt innan hon föll, och att dessutom hennes man högst sannolikt vilar på havets botten nu har de, säger jag, icke gått ända därhän att tillämpa lagen i hela dess rättfärdiga stränghet mot henne. Straffet för hennes brott är döden. Men i sin stora barmhärtighet och mildhet har de endast dömt mistress Prynne att stå på skampålens golv i tre timmar samt att sedan och hädanefter under sitt timliga liv bära skammens tecken på sitt bröst.

— En vis dom! anmärkte främlingen och böjde allvarligt på huvudet. Sålunda skall hon bli en levande predikan mot synden, till dess den skymfliga bokstaven inristas på hennes gravsten. Icke desto mindre förtryter det mig, att inte hennes medbrottsling åtminstone står på schavotten vid hennes sida. Men han skall bli känd! — han skall bli känd!

Han bugade sig artigt för den meddelsamme stadsbon, och sedan han viskat några ord i indianens öra, banade de sig båda väg genom hopen.

Medan detta tilldrog sig, hade Hester Prynne stått orörlig på sin upphöjda plats, alltjämt med blicken riktad mot främlingen, en blick så stel och orörlig, att alla andra föremål i den synliga världen tycktes försvinna och endast lämna honom och henne kvar. Att sammanträffa med honom mellan fyra ögon skulle kanske ha varit ännu förfärligare än till och med detta att möta honom som hon nu gjorde, med den heta middagssolen som brände hennes ansikte och lyste över hennes skam, med vanärans eldröda tecken på sitt bröst, med det i synd födda barnet i sina armar, med ett helt folk, som strömmat dit liksom till en fest, stirrande på de anletsdrag, som endast borde ha skådats i det fridfulla skenet från härden, i ett hems lyckliga skugga eller bakom en ärbar hustrus slöja i kyrkan. Hur rysligt detta än var, kände hon likväl närvaron av dessa tusen vittnen som ett skydd. Det var bättre att stå på detta sätt med så många mellan honom och henne, än att hälsa honom ansikte mot ansikte, ensam med honom. Hon liksom tog sin tillflykt till detta offentliga blottställande och fruktade det ögonblick, då dess beskydd skulle undandras henne. Fördjupad i sina tankar hörde hon ej en röst bakom sig, förrän den hade upprepat hennes namn mer än en gång i en hög och allvarlig ton, som var hörbar för hela hopen.

— Lyssna till mig, Hester Prynne! sade rösten.

Såsom redan nämnts, fanns omedelbart över den estrad, på vilken Hester stod, ett slags balkong eller öppet galleri som tillhörde rådhuset. Det var den plats, varifrån kungörelser brukade läsas upp i närvaro av den församlade magistraten, under iakttagande av alla de ceremonier, som tillhörde dylika offentliga handlingar på den tiden. För att bevittna det uppträde, vi nu beskriva, satt här guvernör Bellingham själv, omgiven av en hedersvakt, bestående av fyra stadstjänare med hillebarder. Han bar en mörk plym i sin hatt, en broderad bård på sin kappa och en svart sammetsrock under den. Han var en till åren kommen man och bar ett hårt livs erfarenheter skrivna i sitt ansiktes veck. Han var icke illa skickad att stå i spetsen för och representera ett samhälle, som för sin tillkomst, sina framsteg och sin nuvarande utveckling hade att tacka icke ungdomens eggelser, utan mannaålderns allvarliga och prövade viljekraft, ålderdomens betänksamma visdom, ett samhälle som uträttade så mycket, just därför att det hoppades så litet och inte levde i inbillningens värld. De andra framstående personerna, som omgåvo den högste styresmannen, utmärkte sig för den värdiga uppsyn, som tillhörde en tidsålder, då man kände att den världsliga maktens fordringar ägde gudomliga institutioners helgd. De voro utan tvivel goda män, rättrådiga och kloka. Men det skulle ha varit svårt att i hela människosläktet leta upp samma antal kloka och dygdiga personer, som skulle varit mindre skickade att sitta till doms över en felande kvinnas hjärta och söka reda ut dess härva av gott och ont, än de visa och strängt blickande män, mot vilka Hester Prynne nu vände sitt ansikte. Hon syntes också medveten om att det deltagande, hon möjligen kunde vänta, låg i folkhopens större och varmare hjärta; ty då hon lyfte blicken mot balkongen, bleknade den olyckliga kvinnan och skälvde till.

Den röst, som hade påkallat hennes uppmärksamhet, tillhörde den högvördige och ryktbare John Wilson, Bostons äldste präst, en lärd man liksom de flesta av sina samtida ämbetsbröder och därtill en man av milt och vänligt sinnelag. Men denna sistnämnda egenskap hade blivit mindre omsorgsfullt utvecklad än hans intellektuella gåvor, och sanningen var, att han snarare blygdes än yvdes över den. Där stod han nu, med en krans av grånade lockar under kalotten, medan hans grå ögon, vana vid arbetsrummets dämpade dager, blinkade i det skarpa solljuset liksom Hesters lilla barn hade gjort. Han liknade de mörkt graverade porträtt, som man finner före titelbladet i gamla predikosamlingar, och han hade icke mera rätt än ett av de porträtten skulle haft att stiga fram som han nu gjorde och befatta sig med en fråga om mänsklig skuld, lidelse och ångest.

— Hester Prynne, sade prästen, jag har kämpat med min unge broder här, vilkens förkunnelse av ordet du haft förmånen lyssna till — här lade pastor Wilson sin hand på en blek ung mans axel bredvid sig — jag har försökt att övertyga denne fromme unge man, att han borde tala med dig, här i himmelens åsyn, inför dessa visa och rättrådiga styresmän och inför allt folket, om din synds uselhet och mörka ondska. Han känner din natur bättre än jag och kan därför bättre bedöma hur han bör behandla dig, med mildhet eller med stränghet, för att besegra din förstockade envishet, så att du ej längre döljer namnet på honom, som frestade dig till detta gruvliga felsteg. Men han framhärdar i att säga mig — med en ung mans alltför känsliga sinne, fastän han är klok utöver sin ålder att det vore att kränka själva kvinnonaturen att tvinga henne att framlägga sitt hjärtas hemligheter i dagsljuset och i närvaro av en så stor människoskara. Sanningen, såsom jag ock sökte övertyga honom, är dock, att skammen låg i syndens begående, icke i dess uppenbarande. Vad säger du därom, jag frågar dig ännu en gång, broder Dimmesdale: Skall det bli du eller jag, som skall taga itu med denna arma synderskas själ?

Det uppstod ett sorl bland de värdiga och ärevördiga männen på balkongen, och guvernör Bellingham gav uttryck åt dess mening, i det han talade med myndig röst, som dock mildrades av den aktning han kände för den unge präst han vände sig till.

— Gode master Dimmesdale, sade han, ansvaret för denna kvinnas själ ligger till stor del hos er. Det tillhör därför er att uppmana henne till ånger och till bekännelse, som ett bevis på denna och en följd därav.

Denna direkta uppmaning drog hela folkhopens blickar på pastor Dimmesdale, en ung präst, som hade kommit från ett av de stora engelska universiteten och fört tidens hela lärdom med sig till vårt vilda skogsland. Hans vältalighet och religiösa värma varslade redan om en lysande prästerlig bana. Han var en man med ett i ögonen fallande yttre, med hög, vit och kraftig panna, stora bruna, sorgsna ögon och en mun, som när han icke pressade ihop den hårt, gärna skälvde och uttryckte både nervös känslighet och en stor förmåga av självbehärskning. Oaktat hans stora medfödda begåvning och hans lärdomsmeriter låg det hos denne unge prästman något visst oroligt, skrämt, liksom om han kände sig vilsekommen och rådlös på det mänskliga livets stigar och endast var väl till mods i avskildhet och ensamhet. Därför vandrade han, så långt hans plikter tilläto, på ensliga vägar och bevarade därigenom sitt sinnes okonstlade och barnsliga enkelhet. När tillfället så fordrade, uppträdde han med en friskhet och en omedelbarhet, en tankarnas renhet, som gjorde att människorna lyssnade till honom som om han varit en ängel från himmelen.

Sådan var den unge man, som pastor Wilson och guvernören så öppet hade fäst hopens uppmärksamhet på i det de uppmanade honom att inför alla tala till den hemlighet i en kvinnas hjärta, som är så helig även när den kränkts. Det pinsamma i hans belägenhet drev blodet från hans kinder och kom hans läppar att darra.

— Tala till denna kvinna, broder, sade pastor Wilson. Det är av vikt för hennes själ och därför, såsom vår vördade guvernör säger, även för din egen, åt vilken hennes är anförtrodd. Uppmana henne att bekänna sanningen!

Pastor Dimmesdale böjde sitt huvud i tyst bön, som det tycktes, och trädde därpå fram.

— Hester Prynne, sade han, i det han lutade sig fram över balkongräcket och blickade stadigt ned i hennes ögon, du hör, vad denne gode man säger och inser det ansvar jag bär. Om du känner, att det är för din själs frid och att ditt jordiska straff därigenom skall bli mera verksamt för din frälsning, uppmanar jag dig att säga namnet på den, som syndat med dig och lider med dig! Förbliv icke tyst av falsk misskund eller ömhet för honom; ty tro mig, Hester, om han ock skulle nödgas stiga ned från en upphöjd plats och stå där bredvid dig i skam, så vore dock detta bättre än att gå med brottsligt hjärta hela livet ut. Vad kan din tystnad göra för honom annat än att fresta honom, ja snart sagt tvinga honom att öka sin synd med hyckleri? Himmeln har beviljat dig en öppen vanära, på det att du därigenom må kämpa dig fram till en öppen triumf över det onda inom dig och sorgen utom dig. Vakta dig nu, så att du ej nekar honom, som kanske själv icke har mod att fatta den, den bittra men hälsosamma kalk, som nu bjudes dina läppar!

Den unge prästens röst var darrande vek, rik, djup och bruten. Den känsla, som så tydligt talade ur den, snarare än ordens direkta innebörd, kom den att väcka genklang i allas hjärtan och stämde allas sinnen till deltagande. Till och med det stackars lilla barnet vid Hesters bröst tycktes känna det, ty det riktade sin hittills uttryckslösa blick mot pastor Dimmesdale och sträckte upp sina små armar med ett halvt förnöjt, halvt klagande joller. Så kraftig tycktes prästens vädjan, att folket icke kunde tro annat än att Hester Prynne skulle uttala det skuldbelastade namnet, eller också att den skyldige själv, på hur hög eller låg plats han än stod, skulle dragas fram av en inre och oemotståndlig kraft och tvingas att bestiga schavotten.

Hester skakade på huvudet.

— Kvinna, synda icke utöver gränserna för himmelens barmhärtighet! ropade pastor Wilson, kärvare än förut. Detta späda barn har fått en röst, som understöder och styrker den uppmaning du hört. Säg ut namnet! Det och din ånger skola kanske hjälpa dig att taga den eldröda bokstaven från ditt bröst.

— Aldrig! svarade Hester Prynne och såg icke på pastor Wilson, utan i den yngre prästens djupa och sorgsna ögon. Den har bränts in för djupt. Ni kan icke taga bort den. Och give Gud, att jag kunde bära hans ångest såväl som min egen!

— Tala, kvinna! sade en annan röst, kall och sträng, som kom från hopen omkring schavotten. Tala, och giv ditt barn en fader!

— Jag vill icke tala! svarade Hester, som hade blivit dödsblek, men likväl svarade denna röst, som hon alltför tydligt kände igen. Och mitt barn måste söka sig en himmelsk fader, hon skall aldrig få veta av någon jordisk!

— Hon vill ej tala! mumlade Dimmesdale, som lutad över balkongens räcke med handen på hjärtat hade avvaktat resultatet av sin vädjan. Nu drog han sig tillbaka med ett djupt andetag. Vilken underbar styrka och ädelhet i en kvinnas hjärta! Hon vill ej tala!

Då den äldre prästen såg hur gensträvigt den stackars brottslingens sinne var, vände han sig till hopen med ett sorgfälligt förberett anförande om synden i alla dess arter, men med oupphörliga häntydningar på den skymfliga bokstaven. Med sådan kraft dröjde han vid denna symbol under den timme eller mera som hans svarvade meningar rullade över folkets huvuden, att den antog nya fasor i deras fantasi och syntes dem ha fått sin eldröda färg från avgrundens lågor.

Under allt detta stod Hester Prynne vid skampålen, med glasaktig blick och ett uttryck av trött likgiltighet. Hon hade denna dag burit allt vad människonaturen kan uthärda. Och då hennes temperament ej var av den sorten, som drar sig undan en alltför häftig smärta genom en svimning, kunde hennes själ endast skydda sig under ett stenhårt skal av okänslighet, medan det fysiska livets förmögenheter förblevo oförsvagade. I detta tillstånd dundrade predikantens röst obarmhärtigt men utan verkan i hennes öron.

Under den senare delen av hennes svåra prov utstötte barnet genomträngande jämmerrop och skrik. Hon försökte mekaniskt att lugna det, men utan att synas ha medkänsla med dess oro. Med samma styva hållning gick hon tillbaka till fängelset och försvann för allmänhetens blickar innanför dess järnbeslagna port. Det viskades bland dem, som tittade in efter henne, att den eldröda bokstaven kastade en hemsk glöd genom den mörka korridoren därinne.