Hoppa till innehållet

Den eldröda bokstaven/Kap 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Processionen
Den eldröda bokstaven
av Nathaniel Hawthorne
Översättare: Tom Wilson

Den eldröda bokstaven uppenbaras
Slutet  →


[ 213 ]

XXIII. Den eldröda bokstaven uppenbaras

Den vältaliga stämman, på vilken den lyssnande församlingens själar hade burits högt liksom på mäktiga havsvågor, tystnade slutligen. Det rådde först ett ögonblicks tystnad, sådan som borde följa på avgivandet av ett orakelsvar; därpå följde ett sorl och ett dämpat buller, liksom om åhörarna, frigjorda från den trollmakt, som hade förflyttat dem till en annan själs regioner, nu återvände till sig själva, med all bävan och all undran ännu vilande som en tyngd på dem. Ögonblicket därpå började hopen strömma ut ur kyrkan. Nu, då det var slut på allt detta, behövde de andas annan luft, lämpligare att underhålla det plumpa och jordiska liv, i vilket de nu återföllo, än den atmosfär, som predikanten hade gjort till ord av eld och lågor och belastat med sina tankars rika doft.

Därute fann deras hänförelse ord. Gatan och torget formligen porlade från ena sidan till den andra av lovord över prästen. Hans åhörare gåvo sig ingen ro, förrän de hade berättat varandra det, som envar visste bättre än han kunde berätta eller höra. Enligt deras gemensamma intyg hade aldrig en människa talat i en så vis, så upphöjd och så helig anda som han, till vilken de i dag hade lyssnat; aldrig hade den gudomliga inspirationen tydligare gått över någon dödligs läppar än över hans.

Denna inspiration kunde liksom ses sänka sig över honom, gripa honom, oupphörligt lyfta honom bort från den skrivna predikan, han hade liggande framför sig, och fylla honom med idéer, som måste synas honom själv lika underbara som hans åhörare. Hans ämne tycktes ha [ 214 ]varit förhållandet mellan gudomligheten och de mänskliga samhällena, med särskilt avseende på det Nya England, som de här höllo på och planterade i vildmarken. Och då han närmade sig slutet av sin predikan, kom profeterandets anda över honom och tvingade honom att ställa sig i dess tjänst lika kraftigt som Israels gamla profeter hade tvingats därtill. Endast med den skillnaden, att medan de judiska siarna uttalade straffdomar och undergång över sitt land, var det hans mission att förutsäga ett stort och härligt öde för Herrens nysamlade folk.


Men genom allt detta, genom hela hans predikan hade gått en djup, vemodig underton av smärta, som icke kunde uttydas på annat sätt än som den naturliga känslan av sorg och saknad hos en människa, som snart skall gå bort ur livet. Ja, deras pastor, som de så högt älskade — och som älskade dem alla så varmt, att han icke kunde skiljas från dem och gå till himmelen utan en suck — kände en för tidig död nalkas och skulle snart lämna dem i deras sorg. Denna föreställning om hans snart upphörande vistelse på jorden gav ökad styrka åt den verkan predikanten hade framkallat. Det var som om en ängel på väg mot himmelen hade skakat sina glänsande vingar över folket för ett kort ögonblick — på samma gång skugga och lysande prakt — och hade låtit ett regn av gyllene sanningar falla ned över människorna.

Sålunda hade åt pastor Dimmesdale blivit beskärt — liksom åt de flesta människor på deras olika verksamhetsområden, fastän de sällan inse det, förrän det ligger långt bakom dem — ett livsskede mera lysande och fullt av triumf än något föregående eller något som kunde komma hädanefter. Han stod i detta ögonblick på den allra stoltaste höjd, dit intellektuella gåvor, grundliga kunskaper, lysande vältalighet och rykte för den renaste helighet kunde lyfta en präst i Nya Englands tidigaste dagar, då prästkallet i sig självt var mycket upphöjt. [ 215 ]Sådan var pastor Dimmesdales ställning, då han böjde huvudet ned mot predikstolens dynor vid sin valpredikans slut. Under tiden stod Hester Prynne bredvid schavotten och skampålen, med den eldröda bokstaven ännu brännande på sitt bröst!

Nu hördes åter musikens muntra klang och militäreskortens taktfasta steg, när den marscherade ut ur kyrkan. Processionen skulle nu gå till rådhuset, där en högtidlig bankett skulle fullborda dagens ceremonier.

Ännu en gång sågs alltså hela raden av stadens vördnadsvärda och majestätiska fäder tåga fram genom en bred gata, som hade lämnats öppen av folket. Detta drog sig aktningsfullt tillbaka på ömse sidor, då guvernören och överhetspersonerna, de gamla och visa männen, de heliga prästerna och alla framstående och berömda personer kommo tågande.

När de hade hunnit in på torget, hälsades de av högljudda jubelrop. Detta jubel uppfattades — om det än kanske erhöll ökad styrka av det avseende folket fäste vid sina styresmäns höga ålder och deras barnafromma uppträdande — som ett oemotståndligt utbrott av entusiasm framkallad hos allmänheten av den storslagna vältalighet, som man nyss hade hört ljuda i kyrkan och som ännu återskallade i öronen. Var och en kände impulsen hos sig själv och mottog den i samma ögonblick från sin granne.

Inne i kyrkan hade hänförelsen nätt och jämnt kunnat undertryckas, här i det fria skallade den ohejdat mot skyn. Där funnos tillräckligt många mänskliga varelser och tillräckligt med högspänd och harmonisk känsla för att framkalla ett ljud av större intryck än stormvindens orgeltoner eller åskdundret eller havsdånet. Till och med denna väldiga kör av många röster sammansmältes till en enda stor röst av den allmänna impuls, vilken liksom gör ett enda ofantligt hjärta av de många. Aldrig hade från Nya Englands mark stigit upp ett sådant rop! Aldrig [ 216 ]hade på Nya Englands mark stått en man så ärad av sina medmänniskor som denne predikant!

Hur förhöll det sig då med honom själv? Syntes icke strålglansen av en gloria i luften omkring hans huvud! Så överjordisk som andra gjort honom, så förgudad som han var av sina tillbedjande beundrare — trampade verkligen hans fötter i processionen jordens stoft?

Då krigarnas och de civila fädernas led drogo fram, vändes allas ögon mot den punkt, där pastor Dimmesdale sågs nalkas bland de andra. Ropet dog bort till ett sorl, allt eftersom den ena delen av hopen efter den andra fick se en skymt av honom. Så trött och blek han såg ut mitt i sin triumf!

Den energi — eller låt oss snarare säga den inspiration, som hade hållit honom uppe, så länge han frambar det heliga budskap, som har sin egen kraft med sig från himmeln — var nu borta, då dess verk var fullbordat. Glädjen, som man kort förut hade sett brinna på hans kind, var släckt, likt lågan som sjunker ned och dör i askan. Hans ansikte tycktes knappast tillhöra en levande, så dödsblekt var det; det var knappast en människa med liv i sig, som stapplade fram så kraftlöst. Han stapplade dock och föll icke!

En av hans ämbetsbröder — det var den vördnadsvärde John Wilson — som märkte, i vilket tillstånd pastor Dimmesdale befann sig nu då inspirationens och känslofullhetens svall hade lagt sig, steg hastigt fram för att erbjuda sitt stöd. Darrande men bestämt tillbakavisade pastorn den gamles arm. Han gick ännu framåt, men det var som ett litet barns vacklande försök att nå fram till sin mors armar, som sträckas ut för att locka det.

Och nu hade han kommit mitt för den gamla, av väder och vind svartnade schavotten, där för länge sedan, med hela denna dystra tid emellan, Hester Prynnes vanära hade utställts till hopens beskådande. Där stod Hester [ 217 ]Prynne med lilla Pearl vid handen! Och där var den eldröda bokstaven på hennes bröst! Här stannade prästen, fastän musiken alltjämt spelade den ståtliga och muntra marsch, efter vars toner processionen rörde sig. Den kallade honom att gå vidare — vidare mot den glada festen! — men här stannade han.

Guvernör Bellingham hade under de sista minuterna fäst oroliga blickar på honom. Nu lämnade han sin egen plats i processionen och gick fram till pastorn för att hjälpa; ty han trodde sig av pastor Dimmesdales utseende förstå, att han annars ovillkorligen måste falla. Men det var något i den unge mannens uttryck, som höll guvernören tillbaka, fastän han annars icke var den som lydde så obestämda antydningar. Hopen stod och såg på med bävan och förvåning. Denna jordiska svaghet var i deras ögon endast en ny sida av prästens himmelska styrka; och de skulle ingalunda ha ansett det för ett alltför stort underverk för en så helig man, om han hade stigit mot himmelen i deras åsyn och försvunnit för deras blickar i ljuset därovan.

Han vände sig mot schavotten och sträckte ut armarna.

— Hester, sade han, kom hit! Kom, min lilla Pearl!

Det var en spöklik blick han vände mot dem, men det låg i den någonting på samma gång ömt och sällsamt triumferande. Barnet flög fram till honom med den fågelliknande rörelse, som var henne egen, och slog sina armar kring hans knän. Hester Prynne närmade sig också, långsamt, som om hon tvingats av ett oundvikligt öde mot sin starkaste vilja; hon stannade, innan hon nådde fram till honom.

I detta ögonblick trängde sig Roger Chillingworth fram genom hopen — eller kanske steg han upp ur underjorden, ty så mörk, så upprörd och ondskefull såg han ut — för att rycka sitt offer från den handling han ämnade begå. Han rusade fram och grep prästen i armen.

— Vanvettige, håll! Vad tänker du göra? viskade han. [ 218 ]Visa bort den där kvinnan! Kasta undan barnet! Allt skall bli bra igen! Drag inte skam över ditt goda namn och rykte, gå inte under i vanära! Jag kan rädda dig ännu. Vill du bringa skymf över ditt heliga kall?

— Ha, frestare, du kommer för sent! svarade prästen och mötte hans blick, förfärad men likväl med fast beslutsamhet. Din makt är ej vad den varit. Med Guds hjälp skall jag undgå dig nu!

Åter sträckte han ut sin hand mot kvinnan med den eldröda bokstaven.

— Hester Prynne! ropade han med gripande allvar, i Hans namn, som är så fruktansvärd och så barmhärtig, som giver mig nåd i detta yttersta ögonblick att göra vad jag till min egen svåra synd och bittra ångest — avhöll mig från att göra för sju år sedan, kom hit nu och stöd mig med din kraft! Din kraft, Hester, men låt den ledas av den vilja, som Gud har skänkt mig! Den olycklige och kränkte gamle mannen söker hindra mig med all sin makt — all sin egen makt och Satans därtill! Kom, Hester, kom! Hjälp mig upp på schavotten!

Hopen var i uppror. De män av rang och värdighet, som stodo i omedelbar närhet av prästen, voro så slagna med häpnad och så ovissa om meningen med vad de sågo — ur stånd att antaga den förklaring, som låg närmast till hands, eller finna någon annan — att de förblevo stumma och overksamma åskådare av den straffdom, som försynen tycktes vilja verkställa. De sågo prästen, lutande sig mot Hesters axel och stödd av Hesters arm, gå fram till schavotten och bestiga den, medan alltjämt det i synd födda barnets lilla hand vilade i hans. Gamle Roger Chillingworth följde efter, såsom den där var innerligen förbunden med det drama av skuld och sorg, i vilket de alla hade varit medspelande, och därför i sin fulla rätt att vara närvarande vid slutscenen.

— Om du hade sökt över hela jorden, sade han och såg mörkt på prästen, skulle du ej ha funnit någon plats [ 219 ]så undangömd, hög eller låg, att du skulle undkommit mig — utom på denna schavott!

— Prisad vare Han, som har lett mig hit! svarade prästen.

Likväl darrade han och vände sig till Hester med ett uttryck av tvivel och ängslan i ögonen, som framträdde så mycket tydligare som det låg ett svagt leende på hans läppar.

— Är icke detta bättre, halvviskade han, än det vi drömde om i skogen?

— Jag vet icke, jag vet icke! svarade hon hastigt. Bättre? Ja, om vi får dö båda, och lilla Pearl med oss!

— Må det ske dig och Pearl efter Guds vilja, sade prästen, och Gud är barmhärtig! Låt mig nu verkställa hans vilja, som han så tydligt har uppenbarat för mig. Ty jag är döende, Hester. Må jag därför skynda att taga min skam uppå mig!

Till hälften stödd av Hester Prynne och med lilla Pearls hand i sin, vände sig pastor Dimmesdale till de allvarliga och vördnadsvärda överhetspersonerna, till de fromma prästerna, som voro hans bröder, till folket, vars stora hjärta var fullkomligt skräckslaget men på samma gång flödade över av tårfylld medkänsla, i förnimmelsen av att något djupt livsöde — visserligen fullt av synd, men också fullt av kval och ånger — nu skulle uppenbaras inför alla. Solen, som endast föga hade överskridit middagshöjden, lyste ned på prästen och lät hans gestalt framträda med skarp tydlighet, där han stod, frigjord från allt jordiskt, färdig att förklara sig skyldig inför den eviga rättvisans domstol.

— Nya Englands folk! ropade han med en röst, som steg högt över dem i allvarligt majestät men likväl genombävades av djup smärta och ibland ljöd som ett skri, framsprunget ur en bottenlös avgrund av samvetskval och sorg. I som älskat mig, I som ansett mig helig — skåden mig här, den störste syndare på jorden! Äntligen, äntli[ 220 ]gen står jag på den plats, där jag borde ha stått för sju år sedan; här med denna kvinna, vars arm nu, mera än den ringa styrka, varmed jag släpat mig hit, håller mig uppe i detta fasansfulla ögonblick, så att jag ej må sjunka ned på mitt ansikte. Sen på den eldröda bokstaven, som Hester bär! I haven alla ryst över den! Varhelst hon gått fram, varhelst hon med sin sorgebörda hoppats finna vila, har den kastat en hemsk glans av fasa och motvilja omkring henne. Men mitt ibland eder stod en, över vars brännmärke av synd och vanära I icke haven ryst!

Det såg nu ut som om prästen måste lämna återstoden av sin hemlighet ouppdagad. Men han bekämpade sin kroppsliga svaghet och ännu mera den hjärtats feghet, som sökte överväldiga honom. Han stötte undan Hesters arm och utan något stöd tog han häftigt ett steg framåt.

— Han bar det! fortfor han nästan våldsamt, så fast besluten var han att säga allt. Guds öga såg det! Änglarna pekade ständigt på det. Djävulen visste, att det fanns, och lade sitt brännande finger på det för att hålla svedan vid liv. Men för människorna dolde han det listigt och vandrade bland er med ett helgons min, bedrövad, därför att han, så ren, måste dväljas i en syndfull värld! Och sorgsen, därför att han saknade sina himmelska likar! Nu, i dödens stund, står han inför er! Han beder er att ännu en gång se på Hesters eldröda bokstav. Han säger er, att med all sin hemlighetsfulla fasa är den endast en skugga av det, som han bär på sitt eget bröst, och att även detta, hans eget röda brännmärke, endast är en avbild av det, som sargat hans innersta hjärta. Står här någon, som tvivlar på Guds dom över en syndare? Se då! Se ett fruktansvärt vittne därpå!

Med en krampaktig rörelse slet han upp prästrocken över sitt bröst. Det var uppenbarat! Men det vore vanhelgande att beskriva den uppenbarelsen. Ett ögonblick stirrade den skräckslagna hopens ögon på det hemska undret, medan prästen stod där med triumfens glöd i sitt [ 221 ]ansikte, såsom den där hade mitt i sin häftigaste smärta vunnit en seger. Därpå sjönk han samman på schavotten. Hester reste honom till hälften upp och stödde hans huvud mot sitt bröst. Gamle Roger Chillingworth knäböjde bredvid honom med ett tomt och slött uttryck i sitt ansikte, från vilket allt liv tycktes ha flytt.

— Du har undkommit mig! upprepade han gång på gång. Du har undkommit mig!

— Må Gud förlåta dig! sade prästen. Även du har syndat djupt!

Han vände sina slocknande ögon från den gamle mannen och fäste dem på kvinnan och barnet.

— Min lilla Pearl! sade han med svag röst, och det kom ett ljuvt och milt leende över hans ansikte, liksom hos en ande som sjunker i djup ro. Ja, nu när bördan var avlyft, föreföll det nästan som om han velat leka med barnet. Kära lilla Pearl, vill du nu kyssa mig? Du ville icke där borta i skogen! Men nu vill du!

Pearl kysste hans läppar. En förtrollning var bruten. Den uppskakande sorgscenen, i vilken det ystra barnet tog del, hade med ens väckt till liv känsla och deltagande hos henne. Och då hennes tårar föllo på faderns kinder, voro de underpanten på att hon skulle växa upp med en människas sorg och glädje, bli en kvinna bland kvinnor, i stället för att som hittills uppresa sig mot mäniskornas värld. Även gent emot modern var nu Pearls mission som sorgebringare fullbordad.

— Hester, sade Arthur Dimmesdale, farväl!

— Skall vi ej mötas en gång? viskade hon och lutade sitt ansikte tätt mot hans. Skall vi ej få leva vårt odödliga liv tillsammans? Säkert, ack säkert, ha vi friköpt varandra med allt detta lidande! Du ser långt in i evigheten med dina klara, döende ögon! Säg mig då, vad du ser!

— Tyst, Hester, tyst! sade han med bävande högtidlighet. Den lag vi bröt emot den synd som här uppen[ 222 ]barats på ett så skräckinjagande sätt — låt endast detta fylla dina tankar! Jag känner fruktan! Jag känner fruktan! Kanske att när vi glömde Gud, när vi kränkte vördnaden för varandras själar — kanske att vi då för alltid förlorade hoppet om att mötas i ett annat liv, till ett evigt och rent förbund. Gud vet det, och han är barmhärtig! Han har visat sin barmhärtighet mest av allt i mina hemsökelser, då han gav mig denna brännande pina att bära på mitt bröst, då han sände den mörke och fruktansvärde gamle mannen att alltid hålla pinan glödande, då han bragte mig hit att dö denna död i triumferande vanära inför folket! Om ett enda av dessa kval hade fattats, skulle jag varit förlorad för evigt! Prisat vare Hans namn! Ske Hans vilja! Farväl!

Med det sista ordet utandades Arthur Dimmesdale sitt liv. Hopen, som hittills stått tyst, brast ut i ett sällsamt, djupt sorl av skräck och undran, som ännu icke kunde finna något annat uttryck än detta mummel, som likt en tung våg rullade efter den hädanfarna anden.