Den eldröda bokstaven/Kap 22
← En festdag |
|
Den eldröda bokstaven uppenbaras → |
XXII. Processionen
Innan Hester Prynne hann samla sina tankar och överlägga om vad som var bäst att göra i den nya och oroande vändning sakerna hade tagit, hördes ljudet av militärmusik nalkas från en angränsande gata. Den förkunnade ankomsten av processionen av ämbetsmän och civila borgare på väg till kyrkan, där i enlighet med ett redan så tidigt infört och sedan alltjämt iakttaget bruk pastor Dimmesdale skulle hålla en valpredikan.
Snart visade sig spetsen av processionen i långsam och högtidlig marsch, där den vek om hörnet och skred tvärs över torget. Först kom musiken. Den bestod av en mångfald olika instrument, som kanske icke så väl passade samman och som trakterades utan större skicklighet. Men den uppfyllde dock det stora ändamål, för vilket trumma och trumpet i förening vända sig till hopen — att skänka en högre och mera heroisk stämning åt den scen av livet, som drar förbi deras ögon.
Lilla Pearl klappade först i händerna, men sedan förlorade hon för ett ögonblick den rastlösa livlighet, som hela morgonen hade hållit henne i ständigt känslosvall. Hon stod och stirrade under tystnad och tycktes buren uppåt likt en svävande sjöfågel på de långa stigande och svallande tonvågorna. Men hon försattes åter i sin förra stämning, när hon fick se solljuset skimra på den närmast efter musiken följande militäreskortens vapen och blanka rustningar.
Denna militärkår — som ännu finns kvar som korporation och har marscherat med från gångna tidsåldrar med gammalt och ärofullt rykte — utgjordes icke av legoknektar. Dess led bestodo av herremän, som voro känsliga för de martialiska drifternas upplivande verkningar och försökte upprätta ett slags vapenakademi, där de liksom i en förening av tempelriddare kunde teoretiskt och, så vitt ett fredligt bedrivande därav kunde undervisa dem, praktiskt inhämta krigskonstens grunder.
Det höga värde de satte på militäryrket kunde ses i den stolta hållningen hos varje enskild man i detta kompani. Åtskilliga av dem hade verkligen genom sina tjänster i Nederländerna och på andra europeiska slagfält ärligt gjort sig förtjänta av att kallas soldater och uppträda med militärisk pomp och ståt. Hela deras utrustning, klädda som de voro i polerade stålrustningar med vajande plymer över de blanka hjälmarna, gjorde ett intryck av prakt och glans, som ingen modern parad kan överträffa.
Men de högt uppsatta civila personerna, som kommo omedelbart efter den militära eskorten, voro ännu mera värda att betraktas av en tänkande åskådare. Även i sin yttre hållning visade de ett majestät, som kom krigarnas stolta frammarsch att synas en smula simpel, om icke rent av narraktig.
Detta var en tid, då det som vi kalla begåvning togs vida mindre i beaktande än nu, men det fasta material, som skapar stadga och värdighet i karaktären, så mycket mera. Folket ägde då med arvskapets rätt den egenskapen att kunna känna och visa aktning och vördnad, vilken nu hos dess avkomlingar, om den alls fortlever hos dem, förekommer i mycket mindre grad och med högst minskad styrka, när det gäller valet av och uppskattandet av offentliga personer. Ändringen kan vara till det bättre eller till det sämre och är delvis kanske bäggedera.
Vid denna tid gällde om den engelske nybyggaren på dessa vilda stränder, att han hade lämnat kvar i fäderneslandet både konung och adelsmän och alla grader av skräckinjagande hög rang men ännu bevarade starkt utvecklad förmågan och behovet att visa vördnad. Han ägnade denna sin vördnadskänsla åt ålderns vita hår och vördnadsbjudande uppsyn, åt beprövad redbarhet, solid klokhet och i livets hårda skola vunnen erfarenhet — egenskaper av det allvarliga och vägande slag, som åt en man ger karaktären av orubblig pålitlighet och vad som kommer under den allmänna benämningen aktningsvärdhet. Deras primitiva statsmän — en Bradstreet, Endicott, Dudley, Bellingham och deras likar — som hade upphöjts till makten genom folkets tidiga val, synas icke i allmänhet ha utmärkt sig för någon lysande begåvning, utan snarare för en lugn och sansad måttfullhet och djupt allvar. De ägde mod och självtillit och i tider av svårigheter eller faror förstodo de att värna staten och dess välfärd, liksom klippväggen bjuder sitt bröst mot stormarnas ursinniga anfall.
De nu nämnda karaktärsdragen voro väl representerade i de grovt mejslade ansiktena och de starkt utvecklade kroppslemmarna hos de nya koloniala överhetspersonerna. Vad medfödd myndighet och yttre uppträdande beträffade, skulle moderlandet icke ha behövt blygas över att se dessa en verklig demokratis främsta män taga säte i pärernas hus eller göras till medlemmar av konungens stora råd.
Närmast efter överhetspersonerna kom den unge och framstående prästen, från vilkens läppar festdagens religiösa föredrag väntades. Hans yrke var vid denna tid det, i vilket intellektuell begåvning kunde utvecklas långt mera än i det praktiska livet. Ty det prästerliga kallet erbjöd för att nu lämna å sido högre motiv — tillräckligt kraftiga lockelser i församlingens nästan tillbedjande vördnad, för att i sin tjänst vinna den mest högtsträvande ärelystnad. Till och med politisk makt — såsom i fallet Increase Mather — kunde vinnas av en framgångsrik präst.
Alla, som sågo honom nu, sade till sig själva eller varandra, att sedan pastor Dimmesdale först satte sin fot på Nya Englands jord, hade han aldrig visat en sådan energi som nu uppenbarade sig i hans gång och hållning i processionen. Hans steg syntes ej svaga som alltid annars; hans gestalt var icke böjd, och icke heller vilade hans hand på hans hjärta.
Dock såg man, om man uppmärksammare betraktade honom, att hans styrka icke syntes vara fysisk. Den kanske var andlig och meddelades honom genom änglarnas medverkan. Den kanske berodde på de upplivande verkningarna av den kraftiga styrkedryck, som destilleras endast i det fromma allvarets ech det långvariga tänkandets glödande ugn. Eller kanske att hans känsliga temperament stärktes av den högljudda och genomträngande musiken, som steg upp mot himmelen och bar honom med sig på sina svällande vågor.
Men likafullt var hans blick så frånvarande, att det kunde bli fråga om huruvida pastor Dimmesdale ens hörde musiken. Där rörde sig hans kropp framåt med ovanlig kraft — men var fanns hans ande? Långt och djupt in i sin egen värld, där den med övernaturlig iver sysslade med att ordna en procession av höga tankar, som snart skulle framträda. Och därför såg han ingenting, hörde ingenting, visste ingenting av det, som tilldrog sig omkring honom; men anden fattade den magra gestalten och bar den framåt, omedveten om bördan och förvandlande även den till ande. Människor med ovanlig intellektuell begåvning äga denna tillfälliga förmåga av väldig kraftutveckling, i vilken de inlägga många dagars liv för att sedan vara livlösa under lika många dagar.
Hester Prynne betraktade prästen oavlåtligt, och en dyster stämning grep henne, men varför visste hon ej, såvida det icke var därför att han syntes så långt borta från hennes egen krets, så fullständigt utom räckhåll för henne. En enda blick av igenkännande, hade hon inbillat sig, måste utbytas mellan dem.
Hon tänkte på den dunkla skogen med dess lilla tysta dalsänka, kärleken och ångesten, den mossbelupna trädstammen, där de hade suttit hand i hand och blandat sina sorgsna och lidelsefulla ord med bäckens vemodiga sorl. Hur nära varandra hade de icke kommit då! Och var detta samme man? Hon kände knappast igen honom nu. Han som stolt gick förbi, liksom inhöljd i den mäktiga musiken, bland de höga och vördade fäderna, han som var så oåtkomlig i sin världsliga ställning och ännu oåtkomligare i de avlägsna tankerymder, där hans ande nu dvaldes!
Hennes mod sjönk, hon sade sig, att allt måste ha varit en villa och att det omöjligen kunde finnas något band mellan prästen och henne, hur livligt hon än hade drömt om det. Och så mycket kvinna var Hester, att hon knappast kunde förlåta honom minst av allt nu, då deras annalkande ödes tunga fotsteg kunde höras närmare, närmare, närmare! att han så fullkomligt kunde draga sig undan från deras gemensamma värld, medan hon trevade blint och sträckte ut sina kalla händer, men icke fann honom.
Pearl antingen såg och besvarade moderns känslor eller kände själv hur avlägsen och oåtkomlig prästen i detta ögonblick var. Medan processionen drog förbi, var hon orolig, fladdrade upp och ned som en fågel som skall höja sig till flykt. Då det hela var förbi, såg hon upp i Hesters ansikte.
— Mor, sade hon, var det samme präst som kysste mig vid bäcken?
— Var tyst, kära lilla Pearl! viskade modern. Vi får inte alltid tala om på torget vad som händer oss i skogen!
— Jag kunde inte vara säker på att det var han, så besynnerlig såg han ut. Annars skulle jag ha sprungit fram till honom och bett honom kyssa mig nu inför alla människorna, liksom han gjorde därborta bland de mörka gamla träden. Vad skulle prästen ha sagt, mor? Skulle han ha lagt handen på hjärtat och sett ond ut och bett mig gå min väg?
— Vad skulle han kunna säga, Pearl, annat än att detta ej var något tillfälle, då man kysser varandra, och att kyssar ej skall givas på torget? Det var väl för dig, dåraktiga barn, att du inte talade med honom!
Samma känsla, men av en annan färgläggning, uttalades med avseende på pastor Dimmesdale av en person, vars excentriska beskaffenhet — sinnessjukdom, skulle vi i våra dagar kalla det — ledde henne att göra vad få andra bland stadsborna skulle ha vågat sig på, börja ett samtal med den eldröda bokstavens bärarinna på en offentlig plats. Det var mistress Hibbins, som i all sin ståt, med ett tredubbelt krås, broderat bröststycke, en klänning av praktfull sammet och käpp med guldknapp, hade kommit för att se processionen.
Som denna gamla dam åtnjöt anseende för att vara en flitig deltagare i alla häxeriets och svartkonstens gärningar — ett anseende som hon längre fram fick betala med sitt liv — vek hopen undan för henne och tycktes frukta att röra vid hennes klänning, som om den burit pestsmitta i sina praktfulla veck. Sedd bredvid Hester Prynne — hur vänliga känslor många än numera hyste för denna — ingav mistress Hibbins dubbel skräck, och alla drogo sig skyndsamt tillbaka från den del av torget, där de båda kvinnorna stodo.
— Säg mig, vilken dödlig kunde väl drömma om det! viskade den gamla damen förtroligt till Hester. Den gudsmannen där! Detta helgon på jorden, såsom folket anser honom vara och som, det måste jag säga, han också ser ut! Vem, som såg honom gå där i processionen, skulle kunna ana, hur kort tid det är sedan han gick ut från sin studerkammare — tuggande på en hebreisk bibeltext, det är jag säker på — för att hämta frisk luft i skogen? Jo, jo, vi vet vad det betyder, Hester Prynne! Men sannerligen finner jag det inte svårt att tro att det är samme man! Nog har jag sett mången medlem av kyrkan, som gick med där i processionen, dansa i takt med mig, när En Viss var spelman; hand i hand kanske med en indiansk besvärjare eller en lappländsk trollkarl! Det är en småsak för en kvinna, som känner världen. Men prästen här! Kan du säkert säga, Hester Prynne, om han var samme man, som mötte dig på skogsvägen?
— Jag vet inte vad ni talar om, mistress Hibbins, sade Hester Prynne, som förstod, att den gamlas förstånd måste vara omtöcknat, men ändå förskräcktes över den visshet, varmed hon talade om en personlig förbindelse mellan så många människor (henne själv inberäknad) och Hin Onde. Det tillkommer inte mig att tala ringaktande om en lärd och from ordets förkunnare som pastor Dimmesdale.
— Skäms, kvinna, skäms! ropade den gamla damen och hötte med fingret åt Hester. Tror du jag varit i skogen så många gånger utan att ännu kunna bedöma, vilken annan som också varit där? Jo, det kan jag, och det fastän intet blad av de vilda kransar de bar under dansen sitter kvar i deras hår! Jag känner dig, Hester, ty jag ser tecknet. Vi kan alla se det i solskenet, och det lyser som en röd låga i mörkret. Du bär det öppet, så att det behöver inte bli någon fråga om den saken. Men prästen! Låt mig viska i ditt öra! När den Svarte Mannen ser en av sina egna tjänare, märkt med inseglet, vara så rädd att erkänna bandet som pastor Dimmesdale är, förstår han att ordna saken så, att märket framträder i dagens ljus inför alla människors ögon. Vad är det prästen söker dölja med handen, som han alltid håller över hjärtat? Vad, Hester Prynne?
— Vad är det, snälla mistress Hibbins? frågade ivrigt lilla Pearl. Har du sett det?
— Det gör detsamma, min lilla vän! svarade mistress Hibbins med en djup bugning för lilla Pearl. Du får nog själv se det endera dagen. Det påstås ju, barn, att du härstammar från Luftens Furste. Vill du rida med mig en vacker natt och se på din far? Då får du veta, varför prästen håller handen över hjärtat!
Med ett skratt så gällt, att det hördes över hela torget, avlägsnade sig den gamla trollkvinnan.
I detta nu hade den inledande bönen blivit läst i kyrkan, och pastor Dimmesdales röst hördes börja predikan. En oemotståndlig känsla höll Hester kvar. Då kyrkan var så fullpackad, att icke en enda åhörare mera kunde komma in, tog hon plats tätt bakom schavotten med skampålen. Den låg så nära, att hela predikan bars till Hesters öron i form av ett otydligt men omväxlande mummel och ett oupphörligt flöde av prästens mycket egendomliga röst.
Prästens talorgan var i och för sig en rik gåva, det hade en sådan makt över åhöraren, att även om denne ej förstått det språk predikanten talade, han likväl skulle ha blivit mäktigt påverkad av dess blotta klang och tonfall. Likt all annan musik andades hans stämma lidelse och patos, upphöjda eller ömma känslor, på det tungomål som är hjärtats, i vilket land det än må klappa. Ehuru stämmans ljud dämpades av de kraftiga kyrkmurarna, lyssnade Hester Prynne med så spänd uppmärksamhet och så djup sympati, att predikan alltigenom var full av mening för henne, oaktat hon ej kunde urskilja orden.
Hade hon hört dem tydligare, skulle de kanske ha verkat förplumpande och nedtyngande på hennes andliga uppfattning. Nu uppfattade hon den låga stämman likt vinden, då den försvagas och lägger sig till ro; hon steg med den, då den höjde sig gradvis med tilltagande ljuvhet och styrka, tills dess väldiga volym tycktes inhölja henne i en atmosfär av bävan och imponerande högtidlighet. Men hur majestätisk rösten allt emellanåt blev, låg det likväl hela tiden en klagande underton i den, ett högljutt eller dämpat uttryck av ångest — en lidande människas viskning eller skrik, som väckte ett gensvar i varje bröst.
Ibland var det endast denna ton av djup känsla, som kunde höras, och knappast höras, där den suckade mitt i en andlös tystnad. Men även då prästens stämma blev hög och befallande, då den oemotståndligt strömmade uppåt, antog hela sin vidd och styrka, så att den överfyllde kyrkan och tycktes bana sig väg ut genom de solida murarna och sprida sig i rymden — även då kunde den, som lyssnade uppmärksamt, höra samma skri av smärta. Vad var det? Ett klagande människohjärta, sorgtyngt, kanske brottsligt, som berättade sin hemlighet om sorg eller brott för mänsklighetens stora hjärta och bad om dess deltagande eller förlåtelse, i varje ögonblick, i varje tonfall — och aldrig förgäves! Det var denna djupa och ständiga underton, som gav prästen hans egentliga makt över åhörarna.
Under hela tiden stod Hester, lik en staty, vid schavottens fot. Om icke prästens röst hade hållit henne kvar där, skulle det ha legat en ocmotståndlig magnetism redan hos själva detta ställe, varifrån den första stunden av hennes liv av skam och vanära förskrev sig. Hon hade en känsla, som var för obestämd för att kunna bli en tanke men likväl vägde tungt på hennes sinne, att hela hennes levnadsbana, både förut och efteråt, stod i samband med detta ställe, liksom med en punkt som gav hennes liv enhet.
Pearl hade emellertid lämnat moderns sida och sprang efter eget behag lekande omkring på torget. Hon gav den dystra hopen ett gladare utseende genom sin kringirrande och glittrande glans, liksom en fågel med sin granna fjäderskrud lyser upp ett helt träds dunkla lövverk genom att pilsnabbt flyga fram och tillbaka, halvt sedd och halvt dold i de täta lövens skymning. Hon hade böljande mjuka rörelser, men ofta även häftiga och oregelbundna; de gåvo tillkänna den rastlösa livligheten hos hennes ande, i dag dubbelt outtröttlig i sin trippande dans, därför att den påverkades av och vibrerade med moderns oro.
Varhelst Pearl såg någonting, som väckte hennes ständigt verksamma och rörliga nyfikenhet, flög hon dit och så att säga tog människan eller saken i besittning som sin egendom, om hon så önskade, men utan att i utbyte bevilja minsta kontroll över sina rörelser. Puritanerna sågo på, och om de också logo, voro de icke mindre böjda för att betrakta henne som en demonisk avkomma, just på grund av det skönhetens och självsvåldets obeskrivliga behag, som glänste och gnistrade hos hennes lilla gestalt.
Hon sprang fram och såg den vilde indianen i ansiktet, och han kände, att han hade mött en natur vildare än sin egen, när han såg in i hennes ögon. Därpå flög hon oförskräckt in i en grupp av sjömän, havets mörkhyade vilda män liksom indianerna voro fastlandets, och de sågo förvånade och beundrande på Pearl, liksom om en flinga sjöskum hade tagit en liten flickas gestalt och fått själ av marelden, som lyser under stäven om natten.
En av dessa sjöfarande män — det var kaptenen, som hade talat med Hester Prynne — blev så betagen av Pearls utseende, att han försökte gripa tag i henne för att röva en kyss. Då han fann det lika omöjligt att komma åt henne som att fånga en kolibrifågel i luften, tog han från sin hatt guldkedjan, som var virad kring den, och kastade den åt barnet. Pearl snodde den genast kring hals och midja på ett så skickligt och lyckat sätt, att den blev en del av henne själv och det var svårt att tänka sig henne utan den.
— Din mor är ju den där kvinnan med den eldröda bokstaven? sade sjömannen. Vill du uträtta ett ärende från mig till henne?
— Om jag tycker om ärendet, skall jag uträtta det, svarade Pearl.
— Säg henne då, genmälde han, att jag har talat ännu en gång med den svartmuskige, puckelryggige gamle doktorn, och han åtager sig att föra sin vän — hon vet vem jag menar — ombord med sig. Så att mor din behöver inte tänka på något annat än sig själv och dig. Vill du säga henne det, du trollunge?
— Mistress Hibbins säger, att jag är dotter till Luftens Furste! utropade Pearl med ett styggt småleende. Om du kallar mig med sådana där fula namn, skall jag tala om det för honom, och då jagar han ditt skepp med en storm!
Slingrande sig bland hopen på torget återvände barnet till sin mor och berättade, vad sjömannen hade sagt. Hesters starka, lugna, uthålliga ande blev slutligen nästan förkrossad inför detta oundvikliga, grymma öde, som nu ställde sig med ett obarmhärtigt leende mitt i deras väg i det ögonblick, då äntligen en utgång syntes öppnad för prästen och henne ur deras olyckas labyrint.
Pinad av den rysliga förlägenhet, i vilken kaptenens underrättelse försatt henne, fick hon även genomgå en ny prövning. Det fanns många närvarande från landsbygden omkring Boston, som ofta hade hört talas om den eldröda bokstaven och för vilka den gjorts fruktansvärd genom hundrade falska och överdrivna rykten, men som aldrig hade sett den med sina egna ögon. Efter att ha uttömt alla andra sätt att förströ sig skockade sig nu dessa kring Hester Prynne med näsvis och tölpaktig närgångenhet, som likväl höll dem på några stegs avstånd.
Hela skaran av sjömän, som hade varsnat folkskockningen och fått reda på meningen med den eldröda bokstaven, kommo likaledes fram och sträckte upp sina solbrända och oförvägna ansikten för att titta. Till och med indianerna träffades av ett slags kylig skugga av den vite mannens nyfikenhet, gledo fram genom hopen och fäste sina ormlika svarta ögon på Hesters bröst; de trodde kanske, att den som bar detta lysande röda tecken måste vara en person med hög värdighet bland sitt folk. Slutligen kände stadens invånare sitt för länge sedan slocknade intresse leva upp på nytt i sympati med nykomlingarnas känslor, och de makade sig långsamt fram åt samma håll och pinade, kanske mera än alla de andra, Hester Prynne med sitt välkända kalla stirrande på hennes skam.
Hester såg och kände igen ansiktena hos samma klunga kvinnor, som hade stått och väntat på henne vid fängelsedörren för sju år sedan. Alla utom en, den yngsta och enda medlidsamma bland dem, och hennes svepning hade Hester själv sytt sedan dess. Nu, i sista stunden, då hon så snart skulle kasta bort den brännande bokstaven, hade den genom en egendomlig slump blivit medelpunkten för mera prat och uppståndelse och sargade därför hennes bröst ännu smärtsammare än någonsin sedan första dagen hon bar den.
Medan Hester stod där i den skammens trollkrets, där hennes straffdoms illistiga grymhet tycktes ha fängslat henne för evigt, såg den beundransvärde predikanten ned från sin helgade predikstol på en åhörarskara, vars innersta själ hade överlämnat sig åt hans inflytande. Den helgonlike prästen i kyrkan! Kvinnan med den eldröda bokstaven på torget! Vilken fantasi skulle ha varit vanvördig nog att ana eller drömma om, att samma skamfläck brände dem båda!