Den flygande holländaren/Kap 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 7
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 8
Kapitel 9  →


[ 52 ]

KAP. VIII.

När Filip åter kom till besinning, var hans första förnimmelse en stickande känsla i ögonen. Han höll dem ännu slutna, men tyckte sig genom ögonlocken kunna skönja röda eldsflammor omkring sig, och det brände som glöd i hans lemmar. Ögonen voro som ingenklistrade, och han gned dem med fingrarna för att lösa deras band. Han hade legat i timmar på detta sätt avsvimmad och utsatt för den brännande solen. Sedan han vänt sig om återvände synförmågan så småningom.

Efter en stund kunde Filip resa sig upp, och han såg sig då omgiven av vrakspillror från fartyget, som lågo kringkastade på stranden, och ännu såg han timmer och lådor, luckor och maststumpar lyftas och sänkas i den sjudande bränningsgrytan. Ett stycke från honom låg liket av Hildebrand, och längre bort såg han flera av de andra besättningsmännen uppkastade ett stycke av vågorna och somliga delvis nedbäddade av den våta sanden.

Solens ställning på himlen tydde på att klockan var tre på eftermiddagen.

Filip kände det som hans huvud skulle sprängas, och han sjönk åter ned i sanden. Hans enda önskan var att vila. Den minsta rörelse med handen var en pina. Han tvingade sig dock till att krypa ett stycke inåt sanden, där han fann en fördjupning, som icke nåddes av solen. Det var som att från värmen komma in i ett svalt rum, och han sjönk behagligt samman som i en nybäddad säng.

[ 53 ]Det var morgon, då Filip åter vaknade, denna gång väckt genom beröringen av något som trevade över hans bröst. Han reste sig hastigt upp och såg en skepnad framför sig som han inte genast kunde bestämma till art och släkte, men som vid närmare påseende började taga mänsklig form.

Först trodde Filip att det var björnen Johannes, men sedan hade han ett intryck av att det kunde vara van Stroom, tills han fick klart för sig, att det var en storvuxen hottentott med en väldig assagaj i handen — det spjutvapen som företrädesvis användes av denna stam.

Över skuldrorna hade mannen kastat skinnet av den tydligen helt nyss flådda björnen Johannes och på huvudet bar han en av van Strooms peruker, som ännu dröp av saltvatten. För övrigt var han alldeles naken. Filip skulle nog under vanliga förhållanden ha fått sig ett gott skratt inför denna syn, men nu innebar den ingenting glädjande.

Filip kände emellertid att han nu skulle kunna underkasta sig vad som helst för att få släcka sin brännande törst, och han gav vilden ett tecken, att han ville ha något att dricka.

Hottentotten förde honom med sig över sandkullarna, och Filip såg där ett trettiotal svartingar på stranden samla in allt vad de förmådde av vrakgodset som översållade en lång sträcka. Det var av den aktning som alla visade Filips ledsagare tydligt, att han var stammens hövding.

De kommo ett stycke in över sandkullarna till en dal, där stammen hade ett tillfälligt läger. Ett par ord av hövdingen var nog för att en man skulle rusa bort och under några djurhudar taga fram en av rötter flätad vattenflaska, som med en vördnadsbetygelse överräcktes åt Filip.

Vattnet var inte alltför rent, men Filip drack begärligt och kände sig vederkvickt.

Han följde därefter hövdingen ned till stranden, där männen som bäst höllo på med att undersöka varubalar och skeppskistor. De togo hand om allt vad de funno vara [ 54 ]av värde, och det var inte precis vad civiliserade människor skulle ha satt största pris på. En mässingsknapp ansågs som en underbar klenod, och ett byxspänne, som skurits ut ur ett landdrivet plagg, överlämnades under vördnadsbetygelser åt hövdingen, som genast satte det i peruken.

Hottentotterna voro tydligen icke ovana vid att göra fynd av detta slag på kusten, och det visade sig att denna stam brukade förflytta sig nedåt stranden vid varje svårare storm i hopp om att finna vrakgods. De hade också med sig sina kvinnor, några fruktansvärda exemplar av evadöttrar, vilka med rullande ögon och skratt som visade alla deras bländvita tänder uttryckte sin beundran för hövdingens nyförvärvade grannlåter.

Hövdingen visade Filip stor vänlighet och bjöd honom äta ett slags nötter som han bar på sig i en läderpung. Filip avböjde hövligt, men hövdingen åt själv av nötterna för att visa deras ofarlighet.

Vad Filip emellertid närmast behövde var vila, och sedan han av de svarta små kvinnorna bjudits på en slags pannkaka och mjölk hänvisades han till en skinntäckt hydda, där han lade sig och somnade.

På morgonen, när han steg ut ur tältet, satt hövdingen och väntade. Med honom var en medlem av stammen, som kunde tala skaplig holländska, och Filip fick nu tillfälle att genom denne tolk meddela sig närmare med sin vänlige värd. De gjorde tillsammans ett besök vid stranden där Filip fann sin kista med tillhörigheter. Han tog upp sina penningar och skänkte det övriga, bland annat en vacker kedja av silver, åt hövdingen.

Genom tolken lovade hövdingen låta jorda de döda, som ännu lågo kvar på stranden.

Filip frågade om det fanns något holländskt nybygge i trakten, vilket också visade sig vara förhållandet, men tolken förklarade, att där för tillfället mot vanligheten icke låg något holländskt fartyg. Sådana brukade emellertid [ 55 ]allt som oftast komma och ankra i bukten för att förse sig med vatten och livsförnödenheter, varav Filip förstod att han måste ha kommit in i den s. k. falska bukten av Taffelviken.

Tolken lovade nu att följa Filip till det holländska nybygget, och under stora ceremonier från stammens sida tog han avsked från hövdingen.

Det lilla holländska samhället var endast en dagsmarsch avlägset. Mot aftonen nådde de båda vandrarna en höjd, varifrån Filip hade utsikt över Taffelviken och de få hus som holländarna uppfört där. Till sin glädje märkte han dessutom, att ett fartyg under segel var på ingående i viken, och då han nådde byn, såg han att det sänt båt i land för att hämta proviant. Han skyndade sig ned till manskapet, berättade dem vem han var och omtalade Tre Skillings öde, samt att det nu var hans önskan att komma ombord på detta fartyg, vart det nu styrde sin färd.

Den officer som hade befälet över båten samtyckte, och Filip fick genast följa med ombord på fartyget. Detta var statt på hemresa till Holland, och det var som en underbar dröm för Filip att nu åter så oväntat snart få komma till sin Monica. Han hade en förnimmelse av att han under denna olycksfärd varit särskilt omhuldad av ödet, men det föreföll honom också som om han skulle ha blivit räddad denna gång för att sedermera sättas på ännu hårdare prov.

Han blev mycket vänligt mottagen också av kaptenen, och tre månader senare var han efter en ganska enformig resa åter i Amsterdam, varifrån han skyndade till sitt lilla hus, där allt vad han satte värde på i livet fanns och väntade honom. På vägen lovade han sig själv att han skulle unna sig några lugna månader i hemmet, innan han åter skulle ge sig till havs för att söka infria sitt löfte till fadern.

Det var sent på aftonen, då Filip nalkades det lilla hemmet. Vädret var efter årstiden rått och kallt. En hård vind [ 56 ]blåste från havet, och molnen skymde ibland bort månen, som stod högt på himlen och var i nedan.

Filip skyndade sig tätt insvept i sin kappa fram emot huset. När han närmade sig, märkte han, att fönstret till vardagsrummet stod öppet, och att en kvinna satt där och lutade sig ut. Han visste, att det inte kunde vara någon annan än Monica, och då han kommit över den lilla bron över diket gick han in i trädgården fram till fönstret.

Monica hade varit så försjunken i betraktandet av månen och i sina egna funderingar, att hon icke märkt, att någon närmade sig. När nu Filip stod där vände hon sina blickar mot honom, och i halvdagern fick hans gestalt något överjordiskt över sig. Hon igenkände genast sin man, men då hon icke hade anledning att vänta honom tillbaka så snart, trodde hon att han var en gäst från andevärlden. Hon for samman, strök med båda händerna håret från pannan och stirrade åter allvarligt på honom.

»Det är jag, Monica, var inte rädd för mig», sade han hastigt.

»Jag är inte rädd för dig», svarade Monica och tryckte handen mot hjärtat. »Nu har det gått över. Min älskade mans ande, ty det anser jag dig vara, jag är icke rädd för dig. Nej, låt mig tacka dig för att du kom till mig.»

Monica vinkade vänligt med handen mot honom för att förmå honom att komma in.

»Hon tror, att jag är död», tänkte Filip, och utan att veta varför steg han upp i fönsterposten och gick in i rummet genom fönstret.

Han ville tala, men hon slog från sig med händerna i den fasta tron, att han var död.

»Så snart», sade hon. »Att det skulle ske så snart. Å, det blir så tungt att bära detta, Filip.»

Nu blev Filip orolig för hennes förstånd.

»Monica, min älskade», sade han i lugnande ton. »Jag [ 57 ]kommer verkligen oväntat men kom hit i mina armar, så skall jag förvissa dig om, att din Filip icke är död.»

»Inte död», ropade Monica och for upp.

»Nej, jag är ännu din man, livs levande», sade han och tog henne i famn och tryckte henne mot sitt bröst.

Monica sjönk ur hans armar och ned på soffan. I en ström av tårar utlöstes hennes glädje, och Filip satt tyst vid hennes sida och strök hennes kinder och hår.

»Å, vad jag tackar dig», sade hon mellan snyftningarna. »Vad jag tackar dig för att du kom. Jag trodde ju att det var din gengångare. Här satt jag i fönstret och tänkte på hur din moder fick besök av din far, och så kom du. Vad kunde jag tro annat än att det var en upprepning av… Ja, att du på något sätt delat hans öde.»

I få ord berättade Filip vad som skett.

»Och nu får du berätta vad som hänt medan jag varit borta», sade han till sist.

Hon såg ned och tog sakta hans hand. Först i det ögonblicket lade han märke till, att hon var klädd i svart.

»Här har skett en stor förändring», började hon. »Men den måste ju ändå komma förr eller senare.»

Han började ana.

»Far är död», sade hon kort.

De sutto länge kvar och talade om vad som han och hon upplevt, innan Filip åter förde samtalet på sina vidare planer. Men först skulle han ju i varje fall stanna hemma några månader hos sin Monica.