Den flygande holländaren/Kap 09
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
KAP. IX.
Efter de tre månadernas slut reste Filip till Amsterdam för att ordna för sin nya resa.
Tre Skillings skeppsbrott var nu väl känt i alla detaljer genom den redogörelse som Filip lämnat kompaniet. Den enda omständighet som han icke ansett sig ha anledning berätta var, att dödsseglaren visat sig för de ombordvarande, innan katastrofen inträffade. Tack vare den väl uppsatta berättelsen och vad Filip fått utstå blev han av kompaniet utnämnd till andre styrman och fick placering för nästa resa på ett av de större armerade fartygen som skulle gå till Bortre Indien. Fartyget hette Batavia och mätte 400 ton, vilket på denna tid icke var så litet.
Sedan allt var ordnat fick Filip ytterligare någon tid att vara i sitt hem, innan order skulle komma till avfärd. Han hjälpte nu Monica att ordna hennes faders efterlämnade papper, och det visade sig, att doktorn ägde ett mycket stort antal andelslotter i kompaniet. Dessutom funnos i hans gömmor ett stort antal värdeföremål såsom smycken och ringar.
»Det är sannerligen en riktig skatt du fört med dig till vårt bo», sade Filip förvånad, då han räknat genom allt.
»Ja, vet du, jag är lika överraskad som du, men dessa smycken har jag i alla fall haft en viss aning om. Far brukade förr resa ut till Indien och Egypten, och därifrån förde han med sig en massa saker som ingen fick se.»
Filip kunde nu lugnt lämna Monica, då hon under alla förhållanden och vad som än drabbade honom skulle vara välförsörjd.
Ja, denna nya resa, vad skulle den föra i sitt sköte?
Filip hade inte varit länge ombord, förrän han förstod, att det denna gång inte skulle bli en vidare behaglig resa. Batavia hade nämligen i uppdrag att överföra en stor truppavdelning till Ceylon och Java för att förstärka kompaniets militära styrka på dessa platser. Fartyget skulle lämna den övriga flottiljen på höjden av Madagaskar och sätta kurs direkt på Java, då det ombordvarande antalet soldater ansågs tillräckligt stort för att försvara skeppet i händelse man skulle stöta på sjörövare under resan.
Batavia var dessutom rustad med trettio kanoner och hade en egen besättning på nittio man. Utom krigsförnödenheter, som utgjorde huvuddelen av lasten, förde fartyget med sig en stor del myntat guld och silver för den indiska marknaden.
Trupperna inskeppades just då Filip kom ombord, och under loppet av en halvtimme var däcket så överlupet av folk och föremål att man knappast kunde röra sig där.
Filip började genast sitt arbete, och denna gång kände han sig inte så grön på däck som då han första gången kom ombord på Tre Skilling.
Det dröjde inte länge förrän alla spår av förvirring och oreda började försvinna. Truppernas packningar nedstuvades under däck, och det blev plats att manövrera fartyget.
När kaptenen kom ombord, hade Filip redan allt klart för avfärd.
»Ni har uträttat mera på en dag än jag skulle ha gjort på två», sade kaptenen och klappade Filip på axeln.
Det var tvåhundrafemtio soldater som förts ombord, och allt var klart för avfärden.
»Det är sorgligt med detta folk», sade kaptenen förtroligt. »Inte hälften av dem kommer att uppleva nästa år, och det blir bara ett fåtal som någonsin kommer hit hem igen. Förra gången jag gick ut, landsatte jag trehundra man i feberhålan därute, och sex månader senare var hälften borta i sjukdomar av olika slag.»
»Det är ju nästan medvetet mord att skicka ut folket under sådana förhållanden», sade Filip.
»Å, någonstans skola de ju dö i alla fall», invände kaptenen.
Ett par dagar senare var flottan färdig att avsegla.
Det var med underliga tankar som Filip van der Deeken denna gång gick till sjöss. Han var så gott som säker på, att han åter en gång skulle möta dödsseglaren och att mötet också denna gång skulle följas av samma fruktansvärda katastrof. Han kände sig nästan som en förbrytare vid tanken på att det var hans eget öde som skulle draga alla dessa andra med i fördärvet.
När flottiljen nalkades Kap, blev Filip så ängslig och förtvivlad att han knappast kunde äta. Han blev en skugga av sig själv och tyckte sig ha åldrats under färden. Alla ombord tycktes märka att det var galet ställt med honom, men det var omöjligt att av honom själv få någon förklaring.
Nästan hela nätterna tillbragte Filip uppe på däck i tanke, att han skulle få se dödsskeppet. Men varje gång dagen grydde, kände han det som en lättnad, att ingenting inträffat.
Så snart flottan tagit in vatten och proviant vid Taffelviken, sattes segel och resan fortsattes. Med förlig vind nådde man vattnen söder om Kap, och kursen sattes på Madagaskar.
Ingenting hade inträffat.
På Indiska oceanen lämnade Batavia de övriga fartygen för att styra mot Ceylon. Nu tänkte Filip, att man förskonats från olyckan endast för att den skulle drabba så mycket hårdare, sedan Batavia lämnat de övriga fartygen.
Men fortfarande inträffade ingenting. Batavia nådde Java, och trupperna började lasta ur. Det var en välsignat vacker dag med strålande sol, och Filip kände att han åter började leva.
»En olycka är alltså inte oundgänglig för att jag kommer ombord på ett fartyg», tänkte han.
Under dylika funderingar återvann han sitt sinneslugn.
Staden Batavia låg ungefär en fjärdingsväg från landningsplatsen. I bakgrunden höjde sig en grön bergskedja, och över varandra i terrasser lågo trädgårdar och plantager. Det var som en lustgård på jorden.
»Kan det verkligen vara möjligt, att denna vackra bygd och dessa underbara nejder kunna vara så farliga», undrade Filip sedan han med kaptenen samtalat om allt det fagra som låg för ögat.
»Ja, det är med sjukdomarna här i landet som med de giftiga ormarna», sade kaptenen. »De smyga sig fram där blommorna äro som vackrast.»
»Och jag känner mig betydligt bättre nu än under hela resan.»
»Men ni är inte riktigt stark ännu», sade kaptenen. »Tag nu en tids vila medan vi ligga till ankars i hamnen. Denna tid på året är verkligen den drägligaste här, och klimatombytet kan göra er gott.»
Filip följde rådet. Han inackorderade sig hos en köpman i staden, och flyttade kort därefter med honom ut till ett vackert lantställe. Där stannade han i två månader och var fullkomligt återställd, då fartyget åter skulle lämna Batavia.
Fyra månader senare låg fartyget utanför S:t Helena för vindstilla. Medan man väntade kom en livbåt roende mot skeppet, och efter ett par timmar hade den nått jämnsides.
Manskapet i båten var alldeles utmattat. De hade rott i båten två dagar utan vatten eller proviant.
Det visade sig vara besättningen på en liten holländsk ostindiefarare som sjunkit ett par dagar tidigare. En planka hade av någon oförklarlig anledning sprungit sönder, och fartyget hade hastigt blivit vattenfyllt.
Fartyget hade varit på resa från Japan och utom den lilla besättningen, kaptenen och styrmannen hade man haft ombord en portugisisk präst och en hög holländsk tjänsteman som varit anställd vid en fabrik någonstädes i östern. Alla hade räddats utom denne tjänsteman, vilken velat rädda de rikedomar han samlat åt sig i österlandet och icke kunnat slitas från dem, då skeppet gick till botten.
»Jag visste nog, att något skulle hända», sade kaptenen från det förolyckade skeppet, då han satt med Filip och Batavias kapten i hytten och berättade. »Vi hade nämligen natten förut sett djävulsskeppet.»
»Vad för något», frågade Filip, och han kände ordet som en stöt.
»Den Flygande Holländaren», förklarade kaptenen.
»Verkligen?»
»Jo då, så visst och sant. Jag har ofta hört talas om det där skeppet fast jag aldrig trott ett dugg på saken, men nu är jag verkligen övertygad om dess existens… lika övertygad som jag är att jag själv förlorat alla existensmöjligheter, ty till sjöss går jag inte mera…»
»Jag har också hört talas om det där skeppet», sade Batavias kapten. »Säg mig, hur visade det sig?»
Filip lyssnade i andlös spänning.
Och så började kaptenen från det förolyckade fartyget berätta:
»Det var mycket besynnerligt. Natten var lugn och vacker. Himlen var klar och stjärnorna blänkte. Jag hade gått till kojs, då styrmannen vid tvåtiden på natten kallade mig på däck. Han sade, att folket var förskräckt, ty det var en dödsseglare, som de kallade den, i sikte. Jag gick upp på däck. Horisonten var klar, men runt om oss låg det en lätt dimma. Vi gjorde en fart på inemot sex knop, och likväl kunde vi inte komma från dimman.
’Se där’, sade styrmannen.
’Vad kan det vara’, frågade jag.
’Det är dimma med klar himmel och frisk bris’, svarade han, och dimman var bara ett par kabellängder djup och horisonten fortfarande klar.
’Hör, kapten’, sade styrmannen, ’nu talar någon igen’.
’Talar någon? Ja, jag hörde verkligen viskningar.’
’Håll skarp utkik förut’, befallde en röst.
’Skepp för om styrbords bog’, hörde jag en annan röst.
’Ring med klockan förut’, befallde den första rösten.
Pling, pling, pling, ringde skeppsklockan… ’Det måste vara ett fartyg’, sade jag till styrmannen.
’Ja, men det är icke av denna världen’, svarade han.
’Hör!’
’En kanon klar förut’, ropade den underliga rösten.
’Klart, kapten’, ljöd svaret ut från dimman, som nu syntes tätna omkring oss.
’Eld!’
’Pang’, dundrade skottet, och det var som en åskknall…»
― ― ―
»Nå, vad skedde», utropade kaptenen på Batavia efter att andlöst ha lyssnat till berättelsen.
»Ja, så försvann dimman som genom ett trollslag», svarade den andre kaptenen. »Horisonten var klar, och det var ingenting mera.»
»Det är ju märkligt.»
»Hela besättningen kan bevittna att det är sant», sade den främmande kaptenen. »Och likaså den portugisiske prästen… Folket sade, att det skulle inträffa en olycka, och efter en timme sprang varenda man upp på däck. Vattnet sprutade in i skansen. En planka i bogen hade sprungit i vattenlinjen. Vi satte alla män till pumparna, men ingenting hjälpte. På några minuter var skutan vattenfylld och det enda var att hoppa i båten och ro för livet undan.»
»Den Flygande Holländaren», sade Batavias kapten tankfullt.
Filip hade undvikit att blanda sig i detta samtal, men då han senare träffade på den portugisiske prästen på däcket, passade han på att fråga honom.
»Säg, fader», sade han, »folket talar om en underlig syn, ett fartyg som inte var bemannat av dödliga människor. Kan det vara möjligt?»
»Jag såg vad alla de andra kunde se», svarade prästen. »Och sannerligen var det en övernaturlig syn. Men vi hade också med oss en man med omåttliga rikedomar som han förvärvat genom brottsliga handlingar, och hans brott voro tunga nog att komma vilket fartyg som helst att sjunka.»
Filip kände sig på sätt och vis lugnad av denna berättelse.
I tre dagar låg Batavia kvar på S:t Helenas redd och seglade därefter till Holland utan något äventyr.
När Batavia nådde Flissingen, fick man veta, att en svår epidemi under det senaste halvåret hemsökt Holland. Människor hade dött i tusental.
Filip fick onda aningar och skyndade sig hem så snart fartyget hamnat i Amsterdam.
Han rusade i tre språng uppför den lilla trappan till huset och in. Monica fanns inte i vardagsrummet och inte i köket. Han fortsatte upp till deras sovrum. Omhängena voro dragna för sängen, och framför dem stod prästen Seysen.
»Hon är alltså död», utropade Filip utom sig.
»Nej, min son, det finns ännu hopp», svarade prästen. »Krisen närmar sig. Om en timme kommer hennes öde att vara avgjort. Hon kommer då antingen att leva eller följa de många som ryckts bort av denna fruktansvärda sjukdom.»
Filip vred sina händer.
»Vad som kan göras är att hålla sängkläderna fast omkring henne nu under krisen», sade prästen.
Filip drog förhänget ett stycke undan sängen.
»Nej», viskade prästen. »Hon får inte veta, att du har kommit. Rörelsen blir för stark. Jag har visserligen aldrig hört att någon dött av glädje, men det finns också en annan anledning att vara orolig.»
»Vad är det för anledning?»
»Filip, Monica har nu i tretton dagar legat i svår feber och yrat. Hon har under tiden berättat för mig hela din hemlighet.»
Nu förstod Filip.
Han gick ned i vardagsrummet och satte sig att vänta. En stund senare kom läkaren, som beräknat att krisen nu skulle vara inne.
Filip väntade i spänning. Minuterna syntes honom som timmar.
Slutligen kom prästen ned till honom med ett leende på läpparna.
»Jag är en gammal pessimist», sade han, »och du är full av förhoppningar. Nu ser det verkligen ut som om min oro vore obefogad. Krisen utvecklar sig gynnsamt, och svettningen har brutit ut.»
Filip andades åter lugnt.
Men nu, då den största faran var över, började han att tänka på hemligheten som Monica röjt för prästen. När de suttit och talat bortåt en timmes tid, då och då avbrutna av läkaren, som kom med allt gynnsammare meddelanden från sjukbädden, började Seysen tangera den brännande frågan.
»Nu, då jag av Monica hört din hemlighet», sade han, »ville jag gärna ha en liten förklaring över sammanhanget mellan dig och den underliga legenden om dödsseglaren.»
»Det är ingen legend, fader, det är sanning om än aldrig så otrolig.»
»Det vill jag inte tro.»
»Nå, då finns det en som skall kunna vittna», sade Filip som kommit att tänka på den portugisiske prästen. »Han kommer hit i morgon, och då skall han kunna berätta.»
De talade inte mera om saken. Seysen gick efter en stund, sedan doktorn förklarat, att all fara var över. Filip fick veta, att Monica nu sov, och att hon sannolikt skulle komma att sova flera timmar.
Det hade redan lidit in på morgonen, och Filip lade sig att sova några timmar. När han vaknade hade den portugisiske prästen enligt tidigare avtal med Filip kommit på besök och suttit och underhållit sig med sin ämbetsbroder Seysen.
Filips första fråga gällde Monica, och han fick av Seysen vet, att hon sovit lugnt och att hon nu för första gången efter den svåra sjukdomens början var feberfri. Men ännu skulle Filip inte få hälsa på henne. Doktorn skulle först underrätta henne om att hennes man återkommit till Amsterdam. Sedan skulle det sägas, att Filip skulle komma om några timmar, och därefter skulle han själv få gå in till henne i sjukrummet.
»Vi ha redan haft ett långt samtal här på morgonen, min kollega och jag», sade Seysen till Filip, »och vi ha kommit överens om att det verkligen måste vara något övernaturligt med denne dödsseglare. Men frågan är om det kan vara som Monica sagt mig i sina feberfantasier, att det skulle vara din far, som blivit på detta sätt levande dömd in i evigheten, och frågan är om det kan vara gagneligt att du fortfar med detta vanvettiga sökande, som kan föra dig i fördärvet. Det skulle kanske kunna tänkas någon annan frälsning ur denna förbannelse för din far.»
»Det tror jag inte, fader», sade Filip. »Och jag har givit mitt högtidliga löfte.»
Samtalet avbröts nu av läkaren som meddelade, att Monica var förberedd på Filips ankomst. Filip skyndade att taga på sig kappan och hatten, så att det skulle se ut som om han just kommit. Han stängde ytterdörren och sprang in och tog genast vägen uppför trapporna.
Med klappande hjärta stod han åter utanför sängomhänget.
Då hörde han Monicas röst:
»Om skeppet har kommit i går, måste han ju vara här nu», sade hon.
»Han är här», sade läkaren och drog undan förhänget.
»Här är jag», sade Filip glatt och kastade från sig hatten.
Han skyndade fram till bädden och kysste henne.
Monica slog armarna om hans hals och pater Seysen fick rätt i att glädjen icke dödar…