Den flygande holländaren/Kap 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 13
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 14
Kapitel 15  →


[ 101 ]

KAP. XIV.

»Då fick jag i alla fall se honom», sade Filip när han hämtat sig efter att ha legat på soffan några minuter.

Monica böjde sig ned över honom.

»Äntligen har jag fått se min far», fortsatte han. »Jag vet nu att allt är sant, och att jag har rätt uppfattat min bestämmelse. Nu tvivlar du icke mera, Monica?»

»Nej, jag tvivlar inte mera», sade Monica bedrövad. »Men var modig, Filip!»

»För egen del saknar jag inte mod», svarade han. »Det är för din skull jag är bekymrad och bävar. Du vet, att när han visar sig, så bådar det olycka, och något kommer säkert att hända.»

»Låt det bara komma», sade Monica lugnt. »Jag har länge varit förberedd, och du har lidit skeppsbrott två gånger eller fler och alltid kommit undan med livet.»

»Ja, men det är mycket lidande i förening med ett skeppsbrott.»

»Den som har mod, lider minst», sade Monica.

»Att du är med mig i farans stund kommer att göra mig svag och modlös.»

»Nej, tvärtom», sade Monica. »Det kommer att göra dig stark.»

»Du kan lita på, att det inte kommer att dröja länge, förrän olyckan är över oss.»

När Filip kom upp på däck, fann han manskapet i stor [ 102 ]förskräckelse. Till och med den eljest modige Krantz hade tappat kuraget. Han kom ihåg den gång, då dödsseglaren visat sig i Magellans sund och skeppen följt efter i fördärvet.

»Vi komma aldrig mer i hamn», sade han till Filip.

»Tyst, skräm inte upp folket», manade Filip.

»Det gör ingenting. De ha alla samma uppfattning.»

Filip vände sig till besättningen:

»Det är mycket troligt, att det kommer att hända en olycka, eftersom vi sett spökskeppet, men ju modigare var man är på sin post, desto mindre omfång kommer skadan att få.»

Han gav Krantz order att bestå folket med en lagom ranson brännvin, och detta verkade lugnande på sinnena.

Följande morgon var vädret gott, och Utrecht seglade stolt fram över havet. Så småningom började manskapet glömma nattens skräcksyn.

De löpte nu genom Malackasundet och kommo in i ostindiska havet. Överallt lågo öar, och det såg ut som om de seglade på en stor insjö. Filip hade order att anlöpa den lilla ön Boton, som på denna tid var en holländsk besittning, för att där komplettera sitt förråd av vatten och proviant.

Efter en vila på två dagar vid ön fortsattes seglatsen. Filip hade för avsikt att taga sig fram mellan Celebes och Galago för att undvika övermäktiga sjörövareflottiljer. De gingo fram med stor försiktighet på grund av de farliga strömmarna och de många undervattensgrunden, och snart befunno de sig utanför den lilla ögrupp, som ligger invid nordkusten av Nya Guinea.

Ankaret fälldes och seglen beslogos för natten. Ett fint duggregn började falla, och luften tjocknade.

Vid midnatt väcktes Filip i sin koj av en plötslig stöt, och han rusade genast upp på däck. Här träffade han [ 103 ]Krantz, som också vaknat av stöten och rusat upp halvklädd.

Ytterligare en stöt följde, och fartyget krängde svårt babord över.

Filip förstod genast, att man trots ankaret drivit med strömmen och fastnat på en av de många farliga sandrevlarna. Ingenting kunde emellertid göras förrän i gryningen, och med otålighet väntade man nu på att det skulle bli morgon.

När solen höjde sig lättade dimman, och man såg nu, att fartyget låg högt på en sandbank, som till en ringa del gick ända upp i vattenbrynet. Runt omkring gick strömmen med stor häftighet. På alla sidor lågo små öar där det växte kokospalmer, men några invånare syntes icke till på dem.

Manskapet var i dödsångest, och Filip kallade dem samman på akterdäck för att tala förnuft med dem.

Det beslöts, att man skulle bygga en stor flotte i två delar så att man vid behov kunde skilja den åt, och folket skyndade att gå till arbetet. Flotten utrustades med proviant och vatten, och då fartyget var färdigt att sjunka, gingo alla ombord på flotten, som var försedd med mast och segel. Manskapet medförde sina vapen, och Filip lät bland dem fördela alla de penningar som medfördes i den stora skeppskassan.

Det dröjde emellertid inte länge, förrän folket började bli oenigt om fördelningen av penningarna, och det blev ett fruktansvärt uppträde, varvid en stor del kastades över bord. Monica drog sig till den delen av flotten, som kunde avskiljas och Filip höll ett vaksamt öga på manskapets förehavande. Solen brände, och det fanns ingen möjlighet att avhålla folket från att förbruka för mycket av vattnet. Filip lyckades dock flytta över ett par ämbar med vatten till Monica och dolde det bland proviantsäckarna.

Äntligen kom natten med svalka. Krantz tog plats vid [ 104 ]Filips sida, och tröttheten framkallade snart sömnen. Men mitt i natten vaknade Filip av ett vilt handgemäng på den andra delen av flotten. Han såg Krantz kasta sig in i det vildaste slagsmålet och bli övermannad, och han grep sin huggare och rusade till vännens undsättning. Han banade sig väg fram till honom men blev genast övermannad, kullkastad och bakbunden. Samtidigt störtade Krantz ned på flotten med ett blödande sår i huvudet.

»Kapa loss», ropade någon av besättningen, och innan Filip visste vad det var fråga om kapades med en yxa linorna som sammanbundit de båda delarna av flotten.

»Monica», utropade Filip och vred sig i förtvivlan.

Flotten skildes åt, och den del där Monica befann sig, virvlade bort för strömmen och försvann i nattens mörker. Och Monica sov sin uttröttade sömn utan att veta vad som var å färde.

Filip gjorde en förtvivlad kraftansträngning men föll bedövad tillbaka på flotten.

Först efter daggryningen öppnade Filip åter sina ögon. Krantz låg på knä vid sidan om honom. Att börja med voro hans tankar förvirrade. Han visste att en fruktansvärd olycka inträffat, men han kunde icke göra klart för sig vad det var. Till sist erinrade han sig allt, och han dolde ansiktet i sina händer.

»Lugna dig nu. Efter allt att döma nå vi land i dag, och så börja vi leta efter henne så snart som möjligt», sade Krantz.

»Det var alltså detta som Kriften spådde oss», sade Filip.

Krantz sökte trösta honom på allt sätt, men det var till ingen nytta. Då började han tala om hämnd, och det livade upp Filip. Sedan han tänkt sig för ett ögonblick, reste han sig upp.

»Ja», svarade han, »jag skall taga hämnd på dessa förrädare. Säg mig, Krantz, hur många kan vi lita på?»

[ 105 ]»Hälften av folket allra minst. Det var en överrumpling.»

Flotten hade nu kommit närmare land än den någonsin förut varit.

Krantz berättade, att det varit soldaterna som fått några av matroserna med sig och gjort myteri. Men det bästa folket av matroserna hade inte varit med.

»Men», fortsatte Krantz, »utsikten att nå fram till land har liksom försonat dem med kamraternas förräderi.»

»Det kan jag förstå», sade Filip, »men jag vet något som kommer att egga dem. Bed dem komma hit till mig.»

Filip höll ett tal till de matroser, som Krantz hämtat till honom. Han förklarade för dem, att de andra voro förrädare som man inte kunde lita på. De skulle kunna göra vad som helst för sin egen fördel. Filip varnade dem för att lita på dessa, som kunde komma att överfalla dem, om de lade sig att sova, och det vore bäst att göra sig av med dem. Sedan kunde de själva sinsemellan fördela hela penningsumman.

Vad gör man inte för penningar, och dessa människor voro i själva verket icke bättre än de andra. Det bestämdes, att om man icke nu nådde land, skulle de kasta sig över de andra och förgöra dem.

Filips tal hade emellertid varnat motparten, och även de började hålla rådslag och de skildes icke från sina vapen.

När vinden avtog, drev flotten åter ut mot havet. Filip var tyst och nedbruten av sorg över förlusten av Monica. Han upplivades emellertid i någon mån varje gång han tänkte på att vedergällningens stund snart skulle vara inne.

Det var en underbart vacker natt. Havet låg blankt och stilla och icke en vindfläkt rörde sig. Seglet på timmerflotten hängde slakt nedför masten, och himlens alla stjärnor tindrade. Det var en natt som inbjöd till djupa tankar. Och här voro nu trettio man samlade och färdiga att på första tecken döda varandra. De sovo med ett öga och höllo sina vapen färdiga.

[ 106 ]Filip skulle giva signalen till överfallet genom att lösa fallet till seglet, så att detta skulle kastas över en del av folket, som därigenom skulle förlora sin rörelseförmåga.

På Filips anmodan hade Kriften tagit rodret, och Krantz stod vid hans sida.

Med ett brak föll mast och segel ned, och så började blodbadet.

Var man kom i en fart på benen och höjde sitt vapen. Filip och Krantz kommenderade. Deras hämndtörst hade givit dem krafter, och de kämpade i flocken tills varenda en av dem som varit med om att uppoffra Monica kastades i havet.

Som Filip beräknat hade ett stort antal begravts under seglet, och detta underlättade det blodiga arbetet för de andra.

Somliga hade redan vid seglets fall störtat i vattnet. Andra stupade för de första huggen och de återstående dödades under seglet.

Efter ett par minuter var det hela överståndet.

Kriften stod stilla hela tiden och såg på, och ibland hördes hans kluckande, demoniska skratt.

Striden var slut, och Filip stod på flotten och drog andan. Nu då han fått hämnd, och icke kunde göra mera kom hans förtvivlan tillbaka.

På flotten delade nu den segrande parten återstoden av penningarna. Det var nu utom Filip, Krantz och Kriften endast tolv man kvar på flotten.

I daggryningen fördelade manskapet den återstående delen av vattnet, som genast vederkvickte dem och kom dem att glömma hungern.

Filip fann nu, att Kriftens hat till honom åter började tändas, sedan Monica icke längre var med. Lotsens öga riktades åter så ondskefullt mot Filip som då de första gången råkades. Det var alldeles klart, att det varit Monica [ 107 ]som för en tid dämpat hans onda natur. Nu då hon var borta hade han icke kvar någon välvilja för hennes man.

Vinden började nu åter friska i, och man gjorde ansträngningar för att få upp seglet igen. Men innan man fått i ordning masten och seglet var vinden åter död, och de lågo stilla en kvarts sjömil från kusten. Trött och bedrövad föll Filip i sömn vid sidan av Krantz och lät Kriften stå vid rodret. Han sov hårt, men väcktes plötsligt vid en ovanlig rörelse.

Lotsen Kriften hade medan han sov sökt taga hans relik. Han hade fört handen ned under Filips tröja och var i färd med att draga kedjan över hans huvud.

Ännu inte fullt klarvaken grep Filip med handen mot halsen och fick tag i Kriftens arm. Han rusade upp och vred reliken ur hans hand och grep mannen om livet. I nästa ögonblick hade han kastat Kriften långt ut i vattnet där han försvann i djupet.

»Om du nu är människa eller djävul, så får du allt svårt att klara dig från detta», ropade Filip efter honom.

Krantz och Filip spanade en stund bortåt vattnet för att se, om Kriften åter skulle dyka upp, men han visade sig icke över vattnet, och det var ingen som sörjde honom.