Hoppa till innehållet

Den flygande holländaren/Kap 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 12
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 94 ]

KAP. XIII.

Utrecht kom till Kap, tog in vatten och fortsatte sin resa, och efter två månaders gynnsam seglats kastade de ankar vid Gambrun. Under hela denna tid hade Monica sökt att vinna Kriftens vänskap. Hon hade ofta talat med honom, och Kriften tycktes slutligen finna behag i hennes sällskap. Gentemot Filip var han tidvis hövlig och förekommande men inte alltid, men mot Monica uppträdde han alltid aktningsfullt. Han talade alltid i gåtor, och hans kluckande skratt verkade ohyggligt. Men då de ankrade vid Gambrun, stod han på så god fot med Monica att han ständigt kom in i hytten, och fast han inte ville sitta ned, talade han gärna en stund med Monica och gick sedan sin väg.

Medan fartyget låg till ankars vid Gambrun, kom Kriften en afton fram till Monica, som satt på däck.

»Frun», sade han. »Där borta ligger ett fartyg som om några dagar seglar hem till ert land.»

»Det har jag hört», svarade Monica.

»Vill ni följa ett råd, så skall ni fara hem med det skeppet och stanna i ert hus, tills er man åter kommer tillbaka.»

»Varför ger ni mig det rådet?»

»Därför att jag anar en fara, kanske en hemsk död för en som jag inte önskar ont över.»

»För mig», sade Monica, medan hon fäste sin blick vid Kriften.

»Ja, för er. Somliga kunna se längre in i framtiden än andra.»

[ 95 ]»Inte om de äro dödliga varelser», svarade Monica.

»Jo, till och med om de bara äro dödliga varelser. Men vare sig jag nu är dödlig eller inte så ser jag nu något som jag vill rädda er från. Fresta inte ödet längre.»

»Vem kan avvända det? Om jag nu följer ert råd, så var det mitt öde, att ni skulle avvända olyckan, och om jag inte följer det, så var ödets vilja, att olyckan skulle komma.»

»Nå, undvik då vad som hotar.»

»Jag är inte rädd, men ni skall i alla fall ha tack… Säg mig Kriften, är inte ert öde på något sätt knutet till min mans. Jag har en förnimmelse av att det måste vara så.»

»Varför tror ni det, frun?»

»Av många orsaker. Två gånger har ni hämtat honom bort, och två gånger har ni efter skeppsbrott återkommit ombord på hans fartyg. Ni känner otvivelaktigt till hans hemlighet, men det betyder ju ingenting…»

»Jo, det betyder, att jag vet något som egentligen endast han själv borde veta.»

»Säg mig då, om min man uppfattat sin hemliga uppgift riktigt?»

»Varför skulle jag svara?»

»Är ni hans fiende?»

»Jag är icke hans fiende.»

»Så. Varför sökte ni då en gång att taga från honom den mystiska relik, med vilken han skall fullgöra sitt värv?»

»Jag ville sätta stopp för hans vidare sökande. Det bevisar inte, att jag skulle vara hans fiende. Vore det inte bäst för honom att vara på land hos er i lugn och ro? Utan reliken kan han inte fortsätta, och det var ju en tjänst att vilja befria honom från den.»

Monica svarade inte. Hon satt i djupa tankar.

»Frun», återtog Kriften efter en stund, »jag önskar er allt gott. Er man bryr jag mig inte om, men jag önskar icke något ont över honom. Men om ni vill ha lugn, så skall ni [ 96 ]taga reliken från honom och giva den åt mig. Men om ni vill, att han skall pinas tills havet en gång mottar hans lik, då skall ni låta honom behålla den. Ja, överväg detta själv. I morgon väntar jag ert svar.»

Kriften gick bort och lämnade Monica åt hennes egna betraktelser. Hon insåg nu, att denna egendomliga varelse på något sätt stod i förhållande till hennes mans öde.»

»Vad funderar du på», sade Filip, som kom fram till henne, där hon satt.

Monica svarade inte genast.

Hon undrade om hon skulle säga honom allt, och det beslöt hon att göra. Hon återgav samtalet som hon haft med Kriften.

Filip svarade inte. Han satte sig vid hennes sida och tog hennes hand i sin, och hon lutade huvudet mot hans axel.

»Vad har du i sinnet», sporde han efter en stund.

»Jag kunde inte taga din relik, Filip, men vill du giva mig den?»

»Men min far, Monica. Skall han då lida sitt straff i evig tid?»

»Jag skulle i alla fall gärna vilja avvända ditt öde», sade hon.

»Och jag ditt. Du borde lyda hans råd och fara hem.»

»Jag har inte varit bunden vid någon ed att följa dig, men från detta ögonblick svär jag, att icke lämna dig.»

»Nej, Monica.»

»Du kan inte hindra mig.»

Filip förde tyst hennes hand till sina läppar, och detta ämne återupptogs icke mellan dem.

Följande afton kom Kriften åter till Monica.

»Nå, frun», sade han frågande.

»Kriften, det blir ingenting av ert förslag, men i alla fall skall ni ha stor tack.>

»Men vad har ni för anledning att följa honom och dela hans grymma öde?»

[ 97 ]»Jag är hans hustru.»

»Jag beundrar er, men det gör mig ont.»

Därmed ilade Kriften bort.

Utrecht seglade vidare från Gambrun, anlöpte Ceylon och seglade in i de ostindiska farvattnen.

Efter sitt sista samtal med Monica tycktes Kriften undvika både henne och Filip. Han gjorde dock icke som förr något försök att sätta upp manskapet ombord och kom icke med sina tidigare spydigheter mot Filip. Vad han sagt Monica och Filip gjorde också inverkan på dem, och de voro nu tysta och tungsinta. När de sutto tillsammans var det med en känsla, att de kanske snart skulle berövas varandras närhet. Men också beredde de sig att möta det värsta.

Krantz undrade vad det var för en förändring som skett, men han kunde naturligtvis inte sätta den i sammanhang med Kriften, som för honom var en helt vanlig människa.

Utrecht var inte långt från Andamanerna, då Krantz en morgon kom in och purrade Filip.

»Det är all utsikt till att vi få en tyfon», sade han. »Både barometern och vädret se hotande ut.»

»Gör genast allt klart. Fira bramseglen och reva märsarna. Om en minut skall jag vara på benen.»

Filip skyndade upp på däck. Vattnet var smult, men vindens susning i luften tydde på, att orkanen var i antågande.

En vitaktig dimma, som blev tätare och tätare sänkte sig ned över fartyget. Besättningen purrades och allt löst på däck fördes ned och kanonerna surrades.

Nu kom en vindstöt som krängde fartyget över åt läsidan, därefter åter en stöt och så en ännu starkare, men fartyget reste sig igen och låg rätt på kölen.

Fastän det var lugnt ett ögonblick började sjön häva sig våldsamt och piskades till skum, och därefter kom tyfonen sopande fram över vattnet.

[ 98 ]Fartyget trycktes formligen ned mot vattnet och blev liggande med relingen i vågorna. En stund efteråt hade stormen gått över, men det blåste ännu friskt och sjön vräkte våldsamt. Inom en timme kom ovädret tillbaka nu häftigare än förut. Regnet störtade i strömmar, och fartyget lade sig åter med relingen i vattnet.

»Nu klarnar det i lovart», sade Krantz.

»Nej, det kan jag inte märka», svarade Filip, och fick genast en ond aning.

»Det värsta kommer nog nu», sade en dämpad röst bakom Filip.

Det var Kriften som talade.

»Seglare i lovart som länsar för stormen», ropade Krantz.

Filip såg i lovart, och på den punkt där det var klarast mot horisonten såg han ett skepp för märsar och fock styra rakt ned på dem.

»Det är ett mycket stort fartyg, giv mig kikaren», ropade han.

Men innan han fått kikaren lade sig dimman tät mellan de båda fartygen, och man kunde inte se den främmande seglaren.

»Ingen vet», sade Filip. »Vi måste hålla skarp utkik så att den där inte går på oss i dimman.»

»Den måste ha sett oss», sade Krantz.

Två minuter efteråt rasade åter orkanen, och det blev svart som i en säck. Det var som om en tjock dimma täckt omgivningen, och man kunde icke se annat än havets vita skum. Stormseglet gav efter för vindens tryck och slets i trasor, som hängde och smattrade med ett väsen och dån som överröstade stormens brak.

Åter lättade dimman en smula.

»Seglare på lovart bog, tätt inpå oss», ropade utkiken.

Krantz och Filip rusade upp på relingen och sågo det stora fartyget hålla ned på Utrecht.

[ 99 ]»Fall med rodret», ropade Filip. »De tycks inte se oss.»

Rodret vreds, men folket på däck stannade som förstenade vid den fruktansvärda synen. Fartyget girade litet, men främlingen höll fortfarande ned på dem, och då brast det sista av Utrechts segel, så att fartyget förlorade sin styrfart.

»Skepp ohoj», vrålade Filip i roparen, men stormen kastade luren tillbaka.

»Skepp ohoj», ropade Krantz från relingen och svängde med mössan.

Det tjänade intet till. Skeppet kom mot dem, och vattnet forsade om bogen, och det var nu endast ett par fartygslängder från Utrecht.

»Skepp ohoj», ropade alla matroserna med all sin kraft, men ingenting hjälpte.

Det främmande fartyget kom rakt ned mot dem.

Manskapet på Utrecht, som väntade, att deras fartyg skulle klyvas på mitten vid sammanstötningen, kröp upp på lovarts reling. Alla voro färdiga att gripa tag i tacklingen på det främmande skeppet och klättra ombord på det.

Monica hade kommit upp på däck och tog Filip i armen.

»Stöd dig på mig», sade Filip, men fick icke fram mera.

Det främmande fartyget rörde nu vid deras.

Matroserna på Utrecht grepo efter det främmande fartygets tackel och spiror, men de grepo i luften. Det fanns ingenting att taga fäste i. Det fanns icke ett stöd. Det främmande fartyget syntes tyst och stilla gå rakt genom Utrecht. Masterna gingo icke över bord. Timret varken knakade eller gav sig. Bramrån gick genom fockmasten på Utrecht, men ingenting hördes, ingenting skedde, och intet spår av skada kunde förmärkas.

»Monica», ropade Filip. »Det är dödsseglaren, det är min fader!»

Matroserna på Utrecht blevo mera förfärade över detta [ 100 ]än över synen de sett. De kastade sig ned på däcket, somliga i bön, andra mållösa av förfäran.

Monica syntes behålla fattningen bättre än någon annan. Hon mönstrade fartyget som långsamt banade sig väg genom Utrecht.

Där såg hon matroserna lugnt stå ombord lutande sig över relingen. De tycktes endast helt kallblodigt le åt den förödelse de anställt. Hon såg efter van der Deeken själv och på fördäck, med roparen under armen, såg hon sin Filips bild livs levande. Det var samme djärve kraftigt byggde man med samma anletsdrag och tydligen vid samma ålder. Det kunde inte vara något tvivel underkastat. Det var den fördömde van der Deeken.

»Se Filip», sade hon, »kan du se din fader?»

»Ja, barmhärtige gud, det är… det är…»

Överväldigad av sina känslor sjönk Filip ned på däcket.

Fartyget hade nu gått över Utrecht, och den äldre van der Deeken gick fram till relingen. Monica såg honom studsa och vända sig bort.

Strax därefter såg hon Kriften som med hånfull uppsyn hotade med näven mot det övernaturliga fartyget.

Åter försvann dödsseglaren i dimman, och Monica vände sig om och såg i vilket tillstånd Filip befann sig.

Endast Monica och Kriften syntes kunna flytta sig eller företaga sig något. Deras ögon möttes. Hon vinkade åt lotsen, och med hans hjälp förde hon Filip in i hytten.