Den flygande holländaren/Kap 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 15
Kapitel 16  →


[ 108 ]

KAP. XV.

När Monica vaknade på flotten och fann, att hon ensam drev omkring på vattnet, stirrade hon som förvirrad omkring sig för att finna spår av den andra delen av flotten.

Så småningom började hon fatta vad som skett, och hon ropade förtvivlat av alla krafter. Men intet svar kom…

Utom sig kastade hon sig ned på flotten så nära ytterkanten, att hennes långa hår, som löst upp sig, föll ned i vattnet.

»Var är jag?» ropade hon åter, sedan hon i flera timmar legat slö för allt.

Solen sände sina heta strålar ned över henne och bländade hennes ögon, och då hon vände sig och såg ned i havet, fick hon se en stor haj, som låg stilla vid timmerflotten och väntade på sitt byte.

Hon reste sig upp och gick in på flotten, och nu stod allt klart för henne i sin nakna sanning.

»Filip, Filip», ropade hon. »Är du borta för alltid? Jag trodde att det bara var en dröm, men nu minns jag ju, att det är verklighet.»

Hon sjönk åter ned på flotten. och låg där orörlig utan att ens kunna tänka.

Men när hon började känna törsten komma, grep hon ett av ämbaren och drack. Hon tänkte på att det endast var att förlänga sin pina, men också kom tanken, att det här bland dessa öar kunde givas en räddning, och kanske Filip hade blivit räddad åt livet…

[ 109 ]Återigen sjönk hon i dvala, och så låg hon tills vid middagstid följande dag.

När hon ånyo reste sig upp, kände hon sig mycket svag. Runt om syntes blott himmel, hav och de små öarna i fjärran.

Natten föll på, och tunga moln stego upp vid horisonten. Åskan började mullra, och väldiga blixtar lyste upp flotten. Till sist tycktes hela himlen stå i lågor och luften dånade av åskan.

Vinden övergick till storm och böljorna började leka med timmerflotten som ibland fullständigt översköljdes.

Monica fann detta betydligt bättre än att ligga och försmäkta i den glödande solen. Hon var nu övertygad om att hennes slut var nära, och hon längtade efter befrielse från lidandet.

Efter åskvädret följde ett störtregn, som varade till dagningen, då solen åter bröt fram brännande het. Monica kände nu, att hon icke längre hade motståndskraft, och hennes sinne började omtöcknas. Hon tyckte sig se kokospalmer omkring sig i en sval lund, och i den tyckte hon att Filip kom henne till mötes. Hon ansträngde sig för att resa sig upp för att ila honom till mötes, men hennes lemmar vägrade att göra sin tjänst. Hon ropade på Filip och sjönk åter ned utmattad på flotten…

Filip å sin sida märkte genast en förändring, så snart han kastat Kriften i havet. Det var som om vinden vände sig, och efter ett par timmar nådde flotten stranden av en stor ö, bevuxen med kokospalmer.

Palmträden erbjödo en svalkande skugga, och de skeppsbrutna kunde i rikt mått vederkvicka sig av saften ur kokosnötterna.

Filip kunde dock icke giva sig ro mer än ett par minuter, förrän han åter rusade upp för att springa utmed stranden och spana ut över vattnet efter Monica.

Krantz följde efter honom för att trösta.

[ 110 ]»Hon är borta för alltid», ropade Filip gång på gång.

»Nej, Filip», sade Krantz, »hon kommer nog tillbaka. Jag har en bestämd känsla av att hon blivit räddad.»

»Bara jag kunde känna detsamma», sade Filip och skakade på huvudet.

»Om du tänker närmare på saken», fortsatte Krantz, »så skall du medge, att det kanske var bättre, att hon på detta sätt skildes från oss än att hon kommit med hit till ön, och dessa vilda sällar. Man vet inte om de skulle haft försyn för henne för att hon är din hustru. Nej, Monica har efter min uppfattning blivit räddad på ett underbart sätt.»

»Det tror jag nu inte, men vi få i alla fall genast börja söka efter henne, och det första vi ha att göra är att timra ihop en farkost.»

Krantz blev glad över att det var något som kunde sysselsätta Filip.

»Ja, det måste vi göra», sade han. »Och vi måste rädda åt oss en del av provianten, innan den tar slut.

Manskapet hade slagit sig ned under palmerna, och sedan de nu druckit sig otörstiga sutto de vaggande och tysta och bevakade varandra oroliga att den ene skulle bestjäla den andre. Det var som om en förbannelse vilat över dessa penningar.

Filip och Krantz arbetade på att bygga sin farkost hela eftermiddagen, och när kvällen kom sjunko de uttröttade ned under palmerna och njöto en vederkvickande sömn.

Emellertid hade penningbegäret fullkomligt omtöcknat manskapet, och då de på flotten funnit återstoden av brännvinsförrådet, blevo de alldeles galna. De kastade sig över varandra med vapen i hand och började bokstavligen förgöra varandra. När det endast var sex man kvar i livet, började dessa spela med varandra om skatten och efter en stund började åter blodbadet.

Filip och Krantz stego ombord på sin farkost, som visade sig väl motsvara sitt ändamål, och de hade försett sig med [ 111 ]ett rikligt förråd av kokosnötter. Men då de lade ut för att börja sin seglats, märkte de att de nu endast två återstående av folket började kämpa bittert och då vände de om till land för att skilja dem åt och mäkla fred.

Men då de kommo till stranden, lågo båda kämparna blödande, och efter en stund voro de döda. Filip och Krantz togo nu och samlade upp skatten som de grävde ned i säckar vid ett av palmträden. Själva medförde de så mycket av guldmynten, som de ansågo sig behöva.

Den lilla farkosten länsade duktigt undan för vinden i den riktning varåt de antogo att Monicas flotte drivit bort. Under det de avlägsnade sig sökte de taga så många landmärken som möjligt för att kunna återfinna ön och platsen där skatten var förborgad.

De visste att närmaste stad skulle vara Ternate, en portugisisk hamn med fästning, och medan deras första mål var att söka finna Monica gjorde de den lilla staden till sitt andra mål.

Under ständig utkik åt alla kanter fortsatte de seglatsen hela dagen, men för att de icke skulle passera Monicas flotte, om den strandat vid någon ö, landade de över natten på en av de många småöarna.

Och på morgonen satte de åter segel och styrde ut.

En frisk vind mot land hade nu blåst upp under natten, och det visade sig snart, att sjögången var för mäktig för den lilla farkosten. Det enda, de hade att göra, var att åter vända mot land.

De satte sig nu på stranden och spanade ut över vattnet.

Plötsligt ryckte Krantz till och såg skarpt ut över havet.

»Vad är det?» utropade han.

»Ett segel, ett fartyg…»

Skeppet kom raskt närmare och var snart inne i bränningarna framför ön. Seglet ströks och fartyget drev in mot stranden. Det visade sig att det var folk från en av de kringliggande större öarna. Då de hörde, att Filip och [ 112 ]Krantz voro holländare och icke portugiser, som de hatade, voro de villiga att hjälpa dem.

De fingo nu segla med till deras ö, och på vägen berättade en av de ombordvarande, att en kvinna anträffats på en timmerflotte i havet och förts till Tidor, en portugisisk hamn.

Filip var lycklig över meddelandet, att Monica blivit räddad, men han fick också veta, att Kriften samtidigt räddats av portugiserna.