Den flygande holländaren/Kap 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 17
Den flygande holländaren
av Frederick Marryat
Översättare: Daniel Berg

Kapitel 18
Kapitel 19  →


[ 130 ]

KAP. XVIII.

Det var en ljus och klar morgon, då det portugisiska fartyg, med vilket Monica följde, löpte in i Goa.

Denna stad stod nu i sin fulla blomstring, stolt, rik och förnäm samt ett fäste för den strängaste av alla riktningar inom den romersk katolska kyrkan. Men samtidigt var det Österns huvudstad, där infödda furstar härskade oinskränkt.

Då de närmade sig floden, som med sina båda mynningar omger den ö, på vilken staden ligger, voro alla passagerarna på däcket. Präktiga apelsinlundar mellan de rika palatsen spredo sina dofter ut över vattnet.

»Där ligger vicekonungens lantställe», sade kaptenen till Monica och pekade på ett glänsande palats.

Och där borta ligger jesuiternas kyrka och omkring den deras hemliga borgar, där ingen vet vad som försiggår…» fortsatte han.

»Och byggnaderna där borta som se ut som fästningar?» undrade Monica.

»Det är augustinerklostret och dominikanerklostret.»

»Vackra byggnader.»

»Farliga byggnader… och där bortom ligger karmeliternas, barfotamunkarnas kloster. Och där borta under kupolen har inkvisitionen sitt säte.»

En bävning genomfor Monica när hon hörde ordet inkvisitionen. Hon visste, att det var en fruktansvärd instiftelse, och hon var utan att veta varför rädd så att hon darrade.

[ 131 ]Pater Seysen tog nu hand om Monica, och för en gammal dyrbar ring, som hon burit på handen, fick hon aderton hundra holländska dukater, för vilka han hyrde en bostad hos en änka åt Monica.

Monica fick ett par luftiga och trevliga rum, men när hon frågade värdinnan vad det var för en stor byggnad framför fönsterna, ryste hon till vid svaret, att det var inkvisitionens byggnad. Pater Seysen gav henne en oförklarlig blick, och hon blev ännu mera förbryllad utan att veta varför.

Änkan hade en son på elva, tolv år.

»Det är den ende jag har i behåll», sade änkan.

Pojken såg trevlig ut, och Monica kände att hon snart skulle bli god vän både med änkan och pojken.

När Monica gjort sig hemmastadd i staden gick hon ut i basarerna och gjorde en del inköp. Det var en massa småsaker hon skaffat som hon i all hemlighet bar med sig under sin kappa.

»Äntligen», utropade hon och lade sig på soffan i sitt lilla hem. »Filip, Filip, nu har jag medel i mina händer att få veta var du är och om du lever.»

Den lille gossen kom nu in till henne och smekte henne då han tyckte hon såg sorgsen ut.

»Var är din mor?» frågade Monica gossen.

»Hon är borta i kväll, men jag stannar hemma.»

»Nå, säg mig, kan du skaffa mig en gryta?»

Han såg förvånad ut.

»Ja, det kan jag. Det finns så många grytor i köket.»

»Är det någon som man kan elda i?»

»Ja då.»

Gossen blev intresserad.

»Kan du tiga också?»

»Ja då.»

»Och lova, att du inte talar om vad jag nu skall göra, så kanske du får se något lustigt.»

[ 132 ]»Ja, visa mig det.»

»Jag vet inte riktigt om något kommer att visa sig, men det kan hända, och du får inte tala om för någon vad jag skall göra.»

»Det lovar jag riktigt säkert.»

»Nå, då skall vi se…»

Monica tog grytan som gossen hämtat och lade några stycken träkol i den som hon antände. Därpå tog hon bläck och skrev några bokstäver på ett stycke pergament, medan hon sjöng några ord, som den lille gossen inte förstod. Sedan lade hon några örter och frön på elden och strödde pulver ur tre olika påsar ovanpå, så att en stark doft uppstod. Hon bad nu gossen sätta sig på en pall vid hennes sida och tog hans hand i sin. På insidan av hans hand ritade hon en fyrkant med bokstäver på sidorna, och i mitten hällde hon några droppar bläck, som bildade en spegel.

»Nu är allt färdigt», sade hon. »Vad ser du i bläcket?»

Hon lade nu mera rökelse på grytan och sjöng än en gång de obegripliga orden:

»Tursjun, Tursjun, stig nu ned,
Turjusjun, Turjusjun, kom med,
Ni båda tjäna ödet…»

Därefter talade hon:

»Välkomna båda två. Drag slöjan åt sidan!»

De bokstäver, som hon nedskrivit på pergamentet, hade hon klippt av på mitten med saxen. Hon lade nu bitarna i grytan, medan hon höll kvar gossens hand i sin.

»Säg mig nu var du ser.»

»Jag ser en man skynda sig bort», svarade gossen förskräckt.

»Du får inte vara rädd. Det är mera du skall se.»

Monica mumlade några obegripliga ord.

»Nu skall du säga, som jag ber dig: ’Filip van der Deeken kom fram’.>

[ 133 ]»Filip van der Deeken kom fram», upprepade gossen ännu mera förfärad.

»Säg mig nu vad du ser», sade hon ängsligt.

»Jag ser en man ligga i vit sand… men nu vill jag inte se mer…»

»Vänta lite! Säg nu hur mannen är klädd.»

»Han har en kort rock och vita byxor. Han ser sig om. Han tar fram något som han bär om halsen och ser på det.»

»Det är han, det är han, och han lever», utropade Monica.

»Se nu igen», sade hon efter en stund.

»Han reser sig upp… men jag är så rädd.»

»Det skall du inte vara.»

»Jo, jag är rädd, låt mig slippa.»

Gossen vände handen och spillde ut bläcket. Monica kunde icke få veta mera, ty trolldomen var bruten.

Hon lugnade gossen med karameller och bad honom inte tala om det han sett henne göra.

Några dagar efteråt, när gossen var ensam hemma, kom han in till Monica och frågade, om de inte skulle leka samma lek igen.

Monica, som fullt och fast trodde, att hon på detta sätt skulle få veta något mera om Filip, gjorde genast alla förberedelser och tände på i grytan. Rummet fylldes med rök av de brinnande örterna, och hon mumlade sina mystiska ord.

Då rycktes dörren upp, och pater Seysen, gossens mor och en hel del andra personer kommo in i rummet.

»Nå, då hade jag alltså rätt när jag fann dig i Terneuse med dina syndiga häxkonster. Nu är du avslöjad, du kätterska häxa», röt prästen och korsade sig som för att skydda sig.

Monica såg hånfullt på honom och svarade lugnt:

»Jag tillhör inte er tro», sade hon. »Och jag vill aldrig tillhöra en religion som begagnar sig av att smyga genom [ 134 ]stängda dörrar. Det är inte första gången jag har anledning att bedja er lämna mig i fred.»

»Tag först med alla dessa häxkonstens remedier», sade patern till sina följeslagare.

De samlade upp grytan och alla de saker, som Monica använt. Därefter lämnade de rummet, och Monica var ensam. Hon hade en förnimmelse av att något fruktansvärt skulle hända. Hon visste, att trolldom var en av de farligaste förbrytelserna i katolska länder, och man hade just förlagt ett av inkvisitionens starkaste fästen till denna stad för att bekämpa den österländska trolldomsandan.

»Då blir väl detta mitt öde», sade Monica högt för sig själv.

Att pater Seysen och hans vittnen på detta sätt kunde överrumpla Monica berodde på att gossen glömt sitt löfte och berättat om den lek Monica lekt med honom. Modern hade genast vänt sig till pater Seysen, som redan förut bett henne hålla ögonen på Monicas förehavande.

En halvtimme senare kommo två män i svarta kåpor in och anmodade Monica att följa med, då de i annat fall skulle använda våld.

Monica gjorde icke motstånd. Hon följde männen rakt över gatan. Porten till en väldig byggnad öppnade sig, och ett par minuter efteråt befann hon sig i ett av inkvisitionens fängelser.

Ett par timmar senare kommo ett par andra av inkvisitionens tjänare in i cellen och utan att säga ett ord klippte de av hennes hår. Hon log hånfullt mot dem men gjorde intet motstånd och var snart åter ensam.

Följande dag kommo de två männen tillbaka och befallde henne kläda av sig på fötterna och följa dem.

Monica fördes barforta in i rättssalen, där hon kom inför storinkvisitorn och hans sekreterare.

Efter att ha betraktat henne några minuter började storinkvisitorn och sekreteraren omväxlande förhöra henne, och [ 135 ]de frågade upprepade gånger, hur mycket penningar hon ägde.

»Vad vill ni med mina pengar», frågade Monica.

»Vi fråga, du svarar», sade sekreteraren kort.

Åter fördes Monica till fängelset.

En kort tid efter detta skulle inkvisitionen i Goa anordna en stor autodafé, varvid alla kättare och häxmakare skulle brännas inför allt folkets åsyn. Under en veckas tid förhördes Monica varje dag eller natt på de mest oväntade tider. Man ville locka henne att erkänna, att hon hade förbindelse med djävulska makter, och till sist började man tillgripa pinoredskap.

»Gör vad ni vill med mig, men gör det snart», sade hon utan att kunna förmås att svara på bödlarnas frågor.

Monica fördes tillbaka till cellen, och då hon gick, såg hon att pater Seysen kom fram bakom en pelare och började tala med storinkvisitorn.

En dag kom patern också in i cellen till Monica.

»Mitt barn, mitt barn», utbrast han förtvivlad.

»Nej, gå från mig», ropade hon.

»Jag vill rädda dig, om du vill bekänna den rätta läran.»

»Gå härifrån», skriade hon.

»Vill du inte veta något om din man», frågade Seysen inställsamt.

Monica veknade vid denna fråga och utropade:

»Jo, berätta. Lever han?»

»Han lever.»

»Var är han? Får jag träffa honom?»

»Det beror på dig själv. Om du vill bekänna den rätta läran.»

»Jag bekänner allt, bara jag får råka honom.»

»Nej, du skall böja ditt hjärta och sona dina gruvliga synder.»

»Vilka synder?»

»Din trolldom.»

[ 136 ]Monica svarade icke.

»Erkänner du eller ej?»

»Jag har ingenting orätt gjort.»

»Vet du vilket straff som väntar dig, om du inte bekänner och övergår till vår lära.»

»Varför skall jag med våld bli tvingad in i er kyrka?»

»Du synderska, du skall brinna, brinna, brinna i helvetet och brännas på bål här på jorden inför allt folket. Ja, redan i morgon…»

Monica föll ned på golvet, och pater Seysen gick utan att se på henne.

Följande afton kom patern åter in till Monica.

»Nu frågar jag dig för sista gången. Vill du tillhöra kyrkan eller helvetet?»

»Gå», ropade Monica.

Pater Seysen vände sig först mot dörren och sedan åter mot Monica:

»I morgon», sade han.

Dörren slog igen efter honom.