Hoppa till innehållet

Den rättfångna fyraskillingen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Det blåa bandet
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Den rättfångna fyraskillingen
Far sjelfver i stuga’  →


[ 326 ]

60.

Den rättfångna fyraskillingen.


Det var en gång en fattig enka, som bodde i en usel koja långt bort från några grannar. Litet hade hon att äta och alldeles intet att elda med, hvadan hon sände en liten gosse, hon hade, till skogs att plocka ihop ved. Han hoppade och sprang oupphörligt för att hålla sig varm; ty det var en kall, mulen höstdag, och för hvar gång han [ 327 ]hade lagt en qvist eller rot på vedbördan sin, slog han armarne om hvarandra mot skuldrorna, för händerna voro liksom lingonen han gick förbi, röda af bara köld. Då han fått vedbördan full och skuUe hem igen, kom han fram till några stubbar. Der bredvid såg han en hvit, krokig sten. ”Ack, du stackars gamla sten, så hvit och blek du är — du fryser väl!” sade gossen, i det han tog af sig tröjan och lade på stenen. Då han kom med vedbördan, sporde modern, hvad det kunde betyda, att han gick i skjortärmarne i höstkylan. Han berättade sig då ha sett en gammal, krokig sten, som var alldeles hvit och blek af frost, den hade han gifvit sin tröja. ”Din narr,” sade modern, ”tänker du stenen fryser? Men om den frös, så att den skälfde, är väl enhvar sig sjelf närmast. Det kostar nog ändå att hålla dig med kläder, om du också icke hänger den på stenarne ute i skogshagarne,” och så föste hon gossen tillbaka efter tröjan. Då han kom fram till stenen stod den upp från marken med ena kanten. ”Ja, det är sedan du fick tröjan, din stackare!” sade gossen. Men då han nu såg litet nogare på stenen, stod der ett penningskrin, fullt af blanka silfvermynt under den. Det är visst stulna pengar, tänkte gossen; det är ingen som sätter pengar han fått på ärligt sätt, under stenar borta i skogen; dermed tog han skrinet och bar ned till ett kärr tätt invid samt slog hela penninghögen deri. Men en fyraskilling flöt ofvanpå vattnet. ”Ja, du är rättfången, för det rättfångna sjunker aldrig,” sade gossen; han tog derpå fyraskillingen och gick hem med den och tröjan. Han berättade för modern hvad som hade händt honom, att stenen hade ändrat läge och att han funnit ett skrin med silfverpengar, som han tömt ur i kärret, för det de voro stulna. ”Men en fyraskilling flöt ofvanpå, och den tog jag, för den var rättfånget gods,” sade pilten. ”Du är en narr,” sade modern — hon var riktigt ond — ”vore icke annat rättfånget [ 328 ]än det som flyter på vattnet, så vore det icke mycket rättfånget i den här verlden. Men om så mycket pengar vore stulna tio gånger, så hade du hittat dem, och hvar och en är sig sjelf närmast. Hade du tagit pengarne, kunde vi ha lefvat godt och väl i hela vår tid. Men en dumsnut är du och ett dumhufvud blir du, nu vill jag icke längre gå här och dragas med dig. Nu får du ut och förtjena ditt bröd sjelf.”

Gossen måste ut i vida verlden och gick länge vida omkring och frågade efter tjenst. Men hvar han kom, tyckte folket han var för liten och klen, och sade att han icke kunde användas till något. Ändtligen kom han till en köpman, der fick han vara i köket, han skulle bära ved och vatten till kocken. Då han varit der en lång tid, skulle köpmannen en gång resa till främmande land, och så tillsporde han alla tjenarne, hvad de ville han skulle köpa med sig hem till hvar och en af dem. Då nu alla hade sagt hvad de ville ha, kom också turen till gossen, som bar ved och vatten åt kocken. Han räckte då fram fyraskillingen sin. ”Ja, hvad skall jag köpa för den?” frågade köpmannen. ”Den gäller icke mycket i handeln.” — ”Köp hvad jag kan få för den, den är rättfången, det vet jag,” sade gossen. Det lofvade husbonden och så seglade han.

Då nu köpmannen hade slutat sina affärer i det främmande landet och köpt det han lofvat sina tjenare, kom han ned till skeppet igen och var beredd att lägga ut ifrån bryggan. Då först kom han ihåg att köksdrängen hade skickat med honom en fyraskilling som han skulle köpa något för. Skall jag nu upp i staden igen för den der fyraskillingens skull? Man har då icke annat än utgifter af att taga dylikt pack till sig, tänkte köpmannen. I detsamma kom en qvinna gående med en påse på ryggen. ”Hvad är det, du har i påsen din, mor?” frågade köpmannen. ”Åh, det är icke annat än en katt; jag har icke råd [ 329 ]att föda honom längre, derföre har jag tänkt kasta ut den i sjön och göra mig af med honom,” svarade hon. Gossen bad ju, att jag skulle köpa hvad jag kunde få för fyraskillingen, sade köpmannen för sig sjelf, och så tillsporde han qvinnan, om hon ville ha fyra skilling för katten sin. Ja, hon var icke sen att gå in på det, och så var den handeln uppgjord.

Då nu köpmannen seglat ett stycke, kom der ett gräsligt oväder öfver honom, tillika med en häftig storm, så det icke var någon gräns; han drefs framåt och visste icke hvart det bar af. Tillsist kom han till ett land han aldrig förut sett, och der gick han upp i en stad.

På värdshuset, der han gick in, var bordet dukadt, med ett ris för hvar och en som skulle sitta dervid. Detta tyckte köpmannen var underligt, ty han kunde icke förstå, hvad de skulle med allt ris; men han föresatte sig att se väl efter hvad de andra gjorde med dem, så kunde han göra efter. Jo, då maten kom på bordet, fick han nog se hvad risqvistarne skulle vara till: då kommo der fram möss i tusental, och hvar och en som satt vid bordet, måste ta till sitt ris för att slå omkring sig, och der hördes intet annat än den ena klatschen af riset hårdare än den andra. Ibland träffade de hvarandra i ansigtet, då måste de ge sig tid att säga: ”jag ber om förlåtelse.” — ”Det är ett svårt arbete att spisa i detta land,” sade köpmannen. ”Men hvarför begagnar man icke kattor här?” — ”Kattor?” frågade de; de visste icke hvad det var. Köpmannen lät då hemta upp den katt han hade köpt åt köksdrängen, och då katten kom på bordet, måste mössen oförtöfvadt till sina hål, och folket hade icke i mannaminne haft en så god matro. De bådo nu köpmannen på det innerligaste att han måtte sälja katten åt dem. Slutligen lofvade han att gå in derpå, men hundra daler ville han ha; de betalade den summan och tackade till på köpet.

Så seglade köpmannen igen, men knappt hade han [ 330 ]kommit ut i öppna sjön, förrän han såg katten sitta uppe i stormasten; straxt derefter växte der upp en storm och ett oväder igen, ändå värre än förra gången, och han drefs framåt tills han kom till ett ställe, han aldrig förut besökt. Köpmannen gick upp i värdshuset igen, och här var bordet äfven dukadt med risqvistar, men mycket större och längre än på förra stället. De kunde ock väl behöfvas; ty här fanns det ännu flera möss, och alla voro de dubbelt så stora, som dem han förr hade sett.

Nu sålde han katten igen, och fick utan prut två hundra daler i betalning.

Då han seglat derifrån och kommit ett stycke ut på hafvet, satt katten uppe i masten; straxt började ovädret igen, och omsider blef han äfven den gången drifven till ett land han aldrig förut besökt. Han gick åter upp på värdshuset; der var också bordet dukadt med risqvistar, men hvar qvist var halfannan aln lång och så tjock som en liten gren, och folket sade, att det värsta onda som fanns, var att sitta och spisa, för här fanns det tusentals stora, fula råttor; det var med knapp nöd de kunde fa en bit mat i munnen en gång, så mycket göra var det att hålla råttorna på af stånd. Nu måste katten åter hemtas från skeppet och så fick folket matro. De bådo nu köpmannen så innerligt att få köpa katten hans; länge sade han nej, men till sist lofvade han att de skulle få den för tre hundra daler. Detta gåfvo de samt tackade och välsignade honom.

Då nu köpmannen kommit ut på sjön, tänkte han efter huru mycket gossen hade förtjent på sin fyraskilling, som han skickat med. ”Ja, något af pengarne skall han få,” sade köpmannen, ”men icke allt. Det är mig han har att tacka för katten jag köpte, och hvar och en är sig sjelf närmast.”

Men med detsamma köpmannen tänkte så vid sig sjelf, blef det en storm och ett oväder att alla tänkte skeppet skulle förgås. Så märkte köpmannen det icke var något [ 331 ]annat råd än lofva att gossen skulle få alltsammans. Knappt hade han gjort detta löfte förrän vädret blef godt och han fick förlig vind ända hem. Då han kommit i land, gaf han gossen de sex hundra dalerna och sin dotter till på köpet; för nu var köksdrängen likaså rik, om icke rikare än köpmannen, och sedan lefde ynglingen i herrlighet och glädje. Modern tog han till sig och gjorde väl emot: ”för jag tror icke på det, att hvar och en är sig sjelf närmast,” sade gossen.