Den röda nejlikan/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XXVII
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XXVIII. Gubben Blanchards stuga.
Kap. XXIX  →


[ 216 ]

XXVIII.
Gubben Blanchards stuga.

Marguerite vandrade framåt som i en dröm. Hennes enda mål numera var att få råka mannen ännu en gång, få säga honom, hur hon lidit och sörjt över att ha misskänt och ringaktat honom under deras samvaro... Men allt hopp om räddning hade hon övergivit.

Bränningens avlägsna dån kom henne att rysa, en ugglas eller en fiskmås’ hesa skri, som då och då skar luften, fyllde henne med skräck. Hon tänkte på de glupska vilddjur i män­niskohamn, som nu lågo på lur efter sitt byte — mörkret fruk­tade hon ej, men väl mannen, som färdades i kärran hundra alnar framför henne, och utan tvivel välvde tankar av hat och hämnd­lystnad, som kunnat få avgrundens onda andar att skratta av för­tjusning...

Hennes fötter värkte, och hennes knän skakade under henne av rent fysisk trötthet. I flere dagars tid hade hon nu levat i en oroande och hetsande virvel av tankar, och på tre nätter hade hon icke fått ordentlig vila. På denna gropiga och halkiga väg hade hon nu vandrat i nära två timmar, men hon vacklade icke ett ögonblick i sin föresats.

Plötsligt spratt hon till ur den domning, vari hon dock alltjämt mekaniskt flyttade fötterna. Kärran hade stannat, och även soldaterna gjorde halt. De voro alltså framme vid sin bestäm­melseort. Ett litet stycke längre framåt, åt höger, började sanno­likt den gångstig, som ledde ned till stugan på strandklipporna.

[ 217 ]Utan att bry sig om risken smög hon sig närmare stället, där Chauvelin fattat posto, omgiven av sin lilla skara; han hade stigit ned ur åkdonet och gav sitt folk några order. Dem ville hon höra, den enda möjlighet hon ännu ägde kvar att vara Percy till någon nytta bestod uti att komma fiendens planer på spåren.

Platsen, där man gjorde halt, tycktes ligga åtskilliga hundra alnar från stranden; hon hörde dyningarna mullra och slå med ett helt svagt ljud. Juden var nu den enda, som stod kvar på vägen med sin kärra och sin tröttkörda hästkrake.

Även Marguerite hade med oändlig varsamhet, bokstavligen krypande på händer och fötter, tagit av åt höger. Hon måste bana sig väg rakt igenom ett tätt busksnår, och hon skrapade både ansikte och händer mot de torra, vassa grenarna. Hon stan­nade, nedhukad och ljudlös, tre alnar från den plats, där Chau­velin ånyo gjort halt för att ge några order åt den soldat, som besökt platsen förut och därför skulle vara vägvisare.

— Nu, innan vi andra begynna nedstigandet, skall du, utan att göra minsta buller, krypa ner till stugan igen och förvissa dig om att dessa förrädiska rojalister äro kvar. Begriper du?

— Fullkomligt, medborgare.

— Hör nu på, även ni andra, mycket uppmärksamt, fortfor Chauvelin med eftertryck, vänd till hela den lilla gruppen. — Ty det är möjligt, att vi härefter inte bli i stånd att utbyta ett enda ord, och då kan ert liv hänga på att ni ha tankarna med er och minnas, vad jag nu inskärper.

— Vi lyssna, medborgare, sade Desgas, och en republikens soldat glömmer aldrig en order.

— Nå, du som nu ensam smyger dig dit ned, försöker alltså titta in i stugan. Ser du där ihop med de franske förrä­darna en engelsman, som är ovanligt reslig, eller som går ned­hukad för att dölja sin längd, så ge en kort, skarp vissling som signal. Alla ni andra — han vände sig mot de övriga soldaterna — rusa då utför sluttningen, kringränna stugan och bereda er inträde. Envar griper sin fånge, innan denne hunnit få tag i sitt gevär, och bråka de, så ge dem ett hagelskott i armar eller ben. Men döda på inga villkor den långe. Är det klart?

— Det är klart, medborgare.

[ 218 ]— Den där ovanligt långe är förmodligen också ovanligt stark; det behövs nog fyra eller fem man för att få bukt med honom.

En kort tystnad uppstod, varpå Chauvelin återtog:

— Men skulle de franska rojalisterna ännu vara ensamma, vilket är nästan troligare, så underrätta dina kamrater försiktigt. Ni krypa sedan och lägga er i försåt bakom stenblocken och strandhavren runt stugan och vänta under dödstystnad, tills den långe engelsmannen kommer. Och storma inte stugan, förrän han väl är inne och har stängt igen dörren efter sig. Och kom ihåg, att ni ä’ tysta som muren. De där rojalisterna få ingenting märka — ett pistolskott, ett enda rop från dem vore med all säkerhet nog att varna den där långe från att nalkas klippstranden och stugan, och då stodo vi där vackert med oförrättat ärende.

— Ni skall bli samvetsgrannt åtlydd, medborgare, svarade Desgas. — Än juden då? tillade han, när soldaterna den ene efter den andre likt ljudlösa skuggor började smyga sig utför den smala och branta stigen.

— Juden, ja! Den hade jag glömt!

Han höjde stämman något och började ropa på den gamle mannen, som ställt sig bredvid sin magra märr så långt från sol­daterna som möjligt:

— Hitåt, du — Aron, Moses, Manasse eller vad ditt för­dömda namn må vara!

— Benjamin Rosenbaum, ers höga nåde till tjänst...

— Jaså, det var schangtilt... Nu stannar du här, förstår du, med kärran och öket, tills vi komma tillbaka. Du får inte så mycket som knysta, och på inga villkor får du lämna din post här, förrän jag ger dig tillåtelse. Begriper du?

— Men, ers nåd... invände juden i ynklig ton.

— Här är inte fråga om några »men», så mycket du vet det, sade Chauvelin med en röst, som kom den förskrämde gamle mannen att darra från huvud till fötter. — Om jag vid min åter­komst inte finner dig här, så bedyrar jag, att var du än söker sticka dig undan, skall jag leta upp dig, och då kan du läsa din sista bön... Har du hört?

— Men, ers höga nåde...

[ 219 ]— Har du hört och förstått, sade jag.

Soldaterna hade nu avlägsnat sig, och de tre männen stodo ensamma ute på den mörka, öde vägen. Bakom häcken lyssnade Marguerite andlös och darrande.

— Nog har jag hört, ers höga nåde, återtog juden, i det han sökte komma Chauvelin på något närmare håll, och jag svär vid Abraham, Isak och Jakob, att jag skulle lyda ers nåd utan att mucka och utan att röra mig från platsen, förrän ers nåd täckes åter låta sitt anletes sol lysa över sin tjänare... Men kom ihåg, ers nåd, jag är en gammal och usel stackare, mina nerver äro inte så starka som en ung soldats. Om rusiga marodörer komma strövande här förbi vid midnattstid, är det nog möjligt, att jag skriker och tar till flykten i min förskräckelse, och skall då straffdom komma över mitt arma gamla huvud för en förseelse, som jag inte kan rå för?

Judens sinnesrörelse tycktes vara äkta; han skälvde från topp till tå. Kanhända var det ändå skäl att fästa avseende vid vad han sade; bleve han skrämd av någonting härute på mörka lands­vägen, skulle han kunna uppge ett rop, som möjligen av den hatade Röda nejlikan toges för varningssignal...

Chauvelin reflekterade några ögonblick.

— Nå, törs hästen och kärran stå kvar här ensamma? Ha de också nerver? frågade han barskt.

— Jag föreställer mig, medborgare, inföll Desgas, att de äro i säkrare förvar på så sätt än om den smutsige juden är med. Låt honom packa sig hem bäst han gitter.

— Men jag kommer att behöva honom om en stund för att skjutsa de sårade, sade Chauvelin med egendomlig betoning av orden.

Åter uppstod en paus. Desgas väntade på att hans förman skulle fatta sitt beslut, och den gamle juden ordnade pustande och gnällande någonting framme vid hästens huvud.

— Nå väl, din kruka, pultron och stackare, sade Chauvelin slutligen, det är väl så gott du knogar bakefter oss. Hitåt, med­borgare Desgas, tag och bind den här halsduken stadigt om karlens mun.

Chauvelin räckte Desgas en långhalsduk, och denne begynte [ 220 ]långsamt vira den kring judens nacke och käkparti. Benjamin Rosenbaum fann sig undergivet i att talförmågan berövades ho­nom; tydligen föredrog han detta onda framför att kvarlämnas ensam på den mörka heden. De tre männen anträdde nu mar­schen i gåsrad.

— Fort, sade Chauvelin otåligt, vi ha redan stått och fånat här onödigt länge.

Chauvelins och Desgas fasta tramp, den gamle judens slä­pande steg dogo så småningom bort längs den sluttande stigen.

Marguerite hade ej låtit ett enda av Chauvelins ord undgå sig, och hon ansträngde nu sin värkande hjärna för att söka bli herre över situationen.

För ögonblicket kunde hon dock ingenting göra utom följa efter soldaterna och Chauvelin. Hon var rädd för att taga miste om vägen, eljes skulle hon ha rusat före, uppnått stugan och måhända ännu kommit tids nog för att varsko flyktingarna.

Blixtsnabbt for genom hennes hjärna en tanke på att upp­häva dessa genomträngande rop, som Chauvelin tycktes frukta mer än allt annat — det vore ju dock en möjlighet, att Röda nejlikan och hans anhängare skulle kunna uppfatta dem och förstå deras mening... Men hon visste ej, huru långt hon befann sig från stugan på strandklipporna — hon skulle kunna ge varnings­signalen alldeles för tidigt och därefter bli urståndsatt att någonsin upprepa den. Ty troligen skulle hon genast falla i händerna på Chauvelins utskickade och bli bunden och oskadliggjord liksom juden.

Hon vandrade alltjämt vidare, utan att akta på tröttheten och sina ömmande fötter.

Månen, som hittills visat sig vara hennes vän i så måtto, att den hållit sig dold bakom en molnvägg, gled nu fram i all sin prakt och göt sitt silverflöde över den ensliga heden och de skrovliga strandklipporna.

Där, ej tvåhundra meter längre bort, sköt klippudden ut, och nedanför vaggade havet stilla och lättjefullt, sträckande sin oändliga yta ända fram till det fria och lyckliga England. Marguerites ögon vilade några sekunder på det silverglittrande vattnet, och medan hon stod stilla och såg, tycktes hennes hjärta, som [ 221 ]varit bräddfullt av smärta och bitterhet, plötsligt värmas av vekare känslor, och hennes torra, svidande ögon fylldes av tårar. Ty de hade upptäckt en smäcker, behagfull skonert, som knappa tre lieues längre bort låg där ute på den blanka ytan med alla segel tillsatta och väntade...

Marguerite snarare anade än urskilde, att det var »Måsen», Percys älsklingsfartyg, med den gamle sjöbjörnen Briggs, den duktigaste av alla skeppare, ombord, och sin besättning av hur­tiga brittiska sjömän. Dess vita segel, som glänste i månskenet, tycktes bringa Marguerite en glättig och förhoppningsfull hälsning, som hon dock var rädd att tro på. Därute låg »Måsen» och väntade på sin herre, lik den vackra vita fågel, vars namn den bar, färdig att på starka vingar sträcka ut till havs... Men han — han skulle aldrig mera se sin vackra båt, aldrig åter trampa dess fejade däck, aldrig mera skönja hemlandskustens vita kalk­klippor...

Åsynen av skonerten gav henne nya krafter. Rymden om­kring henne dallrade av ljus; hon skulle kunna urskilja stugan på strandklipporna på långt avstånd, hon ville hasta dit och varna dem — åtminstone uppmana dem att sälja sina liv dyrt...

Hon började springa nere i ett slags sänka i marken, lik­nande ett dike, där hon ansåg sig något så när trygg, och efter en stund måste hon ha hunnit om Chauvelin och Desgas, ty plötsligt hörde hon åter deras röster, denna gång bakom sig. Hon kastade en blick nedåt de skrovliga klipporna — ned­stigandet borde bli tämligen lätt, eftersom de ej voro särdeles branta, och det borde gå bra att stiga på de många stenblocken.

Plötsligt upptäckte hon, något till vänster och ungefär halv­vägs utför sluttningen, en grovt hoptimrad liten koja. Ett rött sken glimmade fram genom en springa i väggen likt en ledfyr. Hennes hjärta upphörde för ett ögonblick att slå, så överväldigande blev sinnesrörelsen...

Hon fortsatte nedstigandet, balanserande från stenblock till stenblock, utan att fråga efter vare sig fienderna straxt ovanför henne eller soldaterna, som tycktes ha lagt sig i bakhåll i för­väntan på att den långe engelsmannen skulle uppenbara sig. Framåt hastade hon, med hjärnan rymmande blott en enda tanke...

[ 222 ]Plötsligt fastnade hennes fot i en hålighet mellan två sten­block, och hon föll handlöst omkull. Hon reste sig mödosamt, med skråmade och blödande händer, och påskyndade ytterligare sina steg. Då hörde hon med ens, hur andra, ännu snabbare fotsteg ljödo tätt bakom henne. I nästa ögonblick grep en stark hand tag i hennes kappa, och hon tvangs ned på sina knän, me­dan någonting mjukt snoddes kring nedre delen av hennes an­sikte för att hindra henne från att skrika på hjälp.

Halvt från sina sinnen av vrede och smärta kastade hon hjälplösa blickar omkring sig. Som genom en dimma, vilken tycktes tätna allt mera omkring henne, såg hon ett par vassa, skadeglada ögon, som hon tyckte skimrade med en avgrundslik grön glans.

Hon låg i skuggan av en stor kullersten. Chauvelin kunde ej urskilja hennes drag, men han förde trevande sina magra fingrar över hennes ansikte.

— Vid alla helgon i kalendern — en kvinna! viskade han.

— Inte törs man släppa henne igen, så mycket är säkert, mumlade han åter efter några sekunder. — Jag kan just undra...

Plötsligt gjorde han ett uppehåll, och efter några sekunders tystnad brast han ut i ett dämpat, underligt skratt, medan Mar­guerite ånyo, med en rysning av motvilja och skräck, kände hans beniga fingrar stryka över sitt ansikte.

— Jag må säga — detta var en förtjusande överraskning ni berett er ödmjuke tjänare! viskade han med låtsat galanteri.

Och Marguerite kände sin motståndslösa hand lyftas till Chauvelins tunna, gäckande läppar.

Situationen hade nära nog kunnat kallas löjlig, om den ej på samma gång varit så fruktansvärt tragisk. Där låg den stac­kars uttröttade och förtviflade kvinnan, halvt vansinnig vid tanken på, att alla hennes strävanden varit förgäves, och tog på knä emot sin dödsfiendes elaka och hånande artigheter...

Sansen höll på att övergiva henne; halvkvävd av duken, som täckte hennes mun, ägde hon ej styrka att röra sig eller ge minsta ljud ifrån sig.

Chauvelin måste ha givit några befallningar, som hon i sitt nära nog medvetslösa tillstånd ej uppfattat. Ty hon kände, att [ 223 ]hon lyftes upp, halsduken för hennes mun drogs åt än hårdare, och ett par starka armar buro henne rakt fram emot det matta röda ljusskenet, som skimrat mot henne likt en ledfyr och en sista svag förhoppning.