Den röda nejlikan/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XXVI
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XXVII. Förföljare och förföljda.
Kap. XXVIII  →


[ 209 ]

XXVII.
Förföljare och förföljda.

De sista ljuden utanför »Grå katten» hade dött bort i nattens tystnad. Marguerite tvekade ej ett ögonblick, sedan hon hört Desgas giva sina order, vilka ju framför allt gingo ut på för­stärkning. Sex man ansågos ej tillräckliga att tillfångataga denne förunderlige engelsman, vars list och rådighet gällde för att vara ännu farligare än hans fysiska styrka och tapperhet.

Några minuter senare hörde hon, hur judens hesa röst hoj­tade till hästkraken; därefter rasslade hjul, och en vanlig kärra skumpade fram längs den gropiga vägen.

Inne i värdshuset var allting stilla. Brogard och hans hustru, som Chauvelin halvt skrämt från vettet, gåvo intet livstecken från sig. Deras högsta önskan var, att ingen skulle bry sig om dem, [ 210 ]och Marguerite hörde ej ens deras vanliga brummande och långa ramsor av svordomar.

Ännu dröjde hon ett par minuter; därefter smög hon sig sakta utför de knarrande trappstegen, svepte sin mörka kappa tätt omkring sig och gled ut genom värdshusets dörr.

Natten var ganska mörk, så pass, att hennes skugglika ge­stalt helt och hållet smälte samman med dunklet. Hennes skarpa öron hörde hela tiden ljudet av den framrullande kärran. Hon hoppades, att genom att hålla sig tätt intill dikesrenen skulle hon undgå att ses av Desgas’ karlar, när dessa infunno sig, eller de patruller, som kunde förmodas alltjämt genomströva trakten.

Hon anträdde nu den sista delen av sin tröttsamma färd, i mörker, ensam och till fots. Det var nästan två lieues till Miquelon, och sedan hade hon att fortsätta till den omtalade stugan, var nu denna kunde ligga, antagligen längs obanade vägar och stigar, men det frågade hon ej efter.

Judens häst var ömfotad och trög, och fastän hon själv var trött efter sina andliga och fysiska strapatser, visste hon, att hon gott och väl skulle kunna hålla jämna steg med honom. I syn­nerhet när vägen bar uppåt och den utsvultne kraken stundom måste stanna för att pusta. Vägen löpte ett stycke från havet, och den kantades på ömse sidor av buskar och förkrympta träd, betäckta med gles grönska och alla vridna och böjda åt ett och samma håll av den obevekliga nordan. Deras grenar liknade i dunklet styvt och stripigt hår, som vinden ständigt slet uti.

Lyckligtvis röjde månen ingen lust att titta fram mellan molnen, och där Marguerite smög sig fram utmed dikeskantens buskar, kunde hon vara nästan säker på att icke upptäckas. Allt omkring henne var stilla och tyst; endast långt bort i fjärran ljöd som ett sakta stönande — dyningarna, som entonigt slogo mot land.

Luften var frisk och full av dofter. Efter den tvungna overksamheten inne i det kvava och snuskiga värdshuset skulle Marguerite ha njutit av höstnattens välluktmättade ångor och vå­gornas avlägsna, melankoliska sång; hon skulle ha kännt sig ve­derkvickt av lugnet och tystnaden i denna ensliga trakt, en tyst­nad, som endast bröts av någon sjöfågels klagande läte och av [ 211 ]vagnshjulens rasslande längre fram på vägen. Hon skulle ha älskat den svala, saltmättade luften och naturens fridfulla oänd­lighet, men hennes själslugn stördes av grymma aningar och en brännande längtan efter en varelse, som blivit henne dyrbarare än ord kunna uttrycka.

Hennes fötter halkade på den gräsbevuxna dikeskanten, ty hon ansåg det rådligast att ej vandra mitt på vägen, och hon fann det svårt att gå med hastiga steg framåt den dyvåta slutt­ningen. Hon ville ej heller hålla sig alltför tätt bakom åkdonet; allting runt omkring var så stilla, att rasslet från vagnshjulen tydligt trängde fram till hennes öron.

Ensamheten var absolut. Redan lågo de få matta ljuspric­karna i Calais långt borta, och på denna väg skymtade man ej ett spår av mänsklig tillvaro, ej ens en fiskares eller en vedhug­gares koja. Långt bort åt höger löpte klippstranden ut i en udde, mot vilken den inkommande floden bröt sig med ett dovt, oav­låtligt mullrande.

Marguerite undrade, på vilken punkt av denna ensliga kust Percy just nu befann sig. Långt borta kunde han icke vara, ty han hade blott en knapp kvarts försprång på Chauvelin. Hon undrade, om han visste, att det i denna idylliska, havomflutna lilla del av Frankrike låg en mängd spioner på lur, alla vaktande på hans resliga gestalt och med order att spåra honom fram till den undangömda fristad, där hans vänner och skyddslingar vän­tade på honom.

Chauvelin åkte under tiden vidare, skumpande rätt obekvämt i judens ofjädrade kärra, men välvande angenäma tankar i sin själ. Den fångst, han nu stod i begrepp att göra, skulle fläta det skönaste bladet i medborgaren Chauvelins ärofulla lager­krans. Om engelsmannen beträddes på bar gärning med att hjälpa dem, som voro förrädare mot franska republiken, kunde han ej göra anspråk på att tagas i beskydd av sitt eget land. Chauvelin hade i alla händelser fattat den föresatsen, att alla försök till medling skulle komma för sent.

Ej ens för ett ögonblick erfor han det ringaste stygn av samvetskval vid tanken på den ohyggliga belägenhet, vari han försatt den olyckliga hustrun, som utan att veta det förrådde sin [ 212 ]egen man. Chauvelin hade faktiskt upphört att ens tänka på henne: hon hade varit ett nyttigt verktyg, det var alltsammans.

Judens magra märr hade nu börjat gå fot för fot, och hen­nes körsven måste ofta låta henne stanna för att pusta.

— Ha vi ännu långt till Miquelon? frågade Chauvelin tid efter annan.

— Inte så värst långt, ers nåd, lydde oföränderligt det öd­mjuka svaret.

— Ännu ha vi inte råkat på våra gemensamma bekanta, som ju skulle ligga i en enda röra på landsvägen, anmärkte Chau­velin sarkastiskt.

— Tålamod, ers höga nåde, svarade Mose ättling, de äro före oss. Jag kan urskilja hjulspåren efter kärran, som köres av den förtappade uslingen, den korparnas avföda...

— Du måtte väl vara säker på vägen?

— Lika säker som jag är på att i ers nåds nobla ficka skramla de där guldmynten, som jag hoppas om en stund skola bli mina.

— Ja bevars, så fort jag skakat hand med min vän, den långe främlingen, skola de bli dina.

— Sch — vad var det? sade juden plötsligt.

Genom den djupa tystnaden kunde man tydligt urskilja klapprandet av hästhovar mot den gyttjiga landsvägen.

— Det är soldater, tillade han med en förfärad viskning.

— Stopp litet, jag vill lyssna, sade Chauvelin.

Även Marguerite hade hört ljudet av galopperande hovar, som närmade sig åkdonet och henne själv. Den senaste stunden hade hon gått och varit beredd på att Desgas och hans skvadron snart skulle hinna upp dem, men dessa ryttare kommo från rakt motsatta hållet, förmodligen från Miquelon. Mörkret gav henne tillräckligt skydd. Hon hade märkt, att vagnen stannat, och med den ytterligaste försiktighet steg hon från dikeskanten upp på den blöta vägen och smög sig något närmare.

Hennes hjärta bultade vanvettigt, och hon darrade i varje lem. Hon anade redan, vad ryttarskaran hade att förkunna. Alla vägar och stigar skulle ju undersökas och bevakas — nu hade [ 213 ]det så länge efterspanade ädla villebrådet kringrännts och fångats i nätet...

Marguerite smög sig allt närmare åkdonet för att om möj­ligt uppfånga vad kurirerna hade att meddela.

Hon hörde det snabba utbytet av lösen:

Liberté, fraternité, égalité!

Därefter frågade Chauvelin hastigt:

— Vad nytt?

Två ryttare hade gjort halt invid åkdonet.

Marguerite kunde se dem avteckna sig som skuggbilder mot den svarta natthimlen. Hon kunde höra deras röster och hästar­nas frustande, och samtidigt urskilde hon på något avstånd det taktfasta trampet av en skara marscherande soldater — Desgas och hans folk, som närmade sig från motsatta sidan.

En paus hade följt, varunder Chauvelin sannolikt måst över­tyga ryttarna om sin identitet, ty frågor och svar haglade på varandra i hastig följd.

— Har ni sett främlingen? frågade Chauvelin ivrigt.

— Nej, medborgare, vi ha inte sett någon lång främling, vi komma här nedifrån klippudden.

— Nå?

— En knapp kvarts mil på andra sidan Miquelon träffade vi på ett slags vårdslöst hoptimrat träskjul, som såg ut som en för­varingsort för någon fiskares nät och övriga redskap. När vi först upptäckte det, föreföll det vara tomt, och vi tyckte heller inte, att det såg på något sätt misstänkt ut, förrän vi sågo rök tränga ut från en öppning på ena sidan. Jag steg av och kröp tätt därintill. Skjulet var tomt, men i ena vrån glödde en kol­eld och ett par stolar stodo också inne i kojan. Jag rådslog med mina kamrater, och vi beslöto, att de skulle gömma sig ett litet stycke längre bort med hästarna, medan jag skulle stanna kvar och hålla vakt. Det gjorde jag också.

— Nå, såg ni någonting?

— Omkring en halvtimme senare, medborgare, hörde jag röster, och så kommo två män gående fram emot strandklipporna. Jag tyckte de kommo från vägen åt Lille. Den ene var ung, den [ 214 ]andre mycket gammal. De talade i viskande ton med varandra, och jag kunde ej urskilja, vad de sade.

Den ene var ung, den andre mycket gammal... Marguerites hjärta upphörde nästan att slå, medan hon lyssnade — tänk om den unge var Armand, hennes bror, och den gamle någon de Tournay? Voro de månne de båda flyktingar, som, utan att själva veta det, användes som lockbete för att störta sin noble och oförfärade räddare i fördärvet?

— Efter en stund gingo de båda männen in i kojan, fortfor soldaten, medan Marguerites pinsamt spända hörsel tyckte sig upp­fånga ljudet av Chauvelins dämpade hånskratt. — Och jag smög mig närmare den. Det var breda springor i väggarna, och jag kunde höra en del av vad de sade.

— Fort! Vad hörde du för slag?

— Gubben frågade den unge, om han var säker på, att detta var rätta platsen. — »Javisst», svarade han, »det är det all­deles säkert». — Och vid skenet från kolelden visade han där­efter sin följeslagare ett papper, som han bar på sig. — »Här äro de förhållningsorder», sade han, »som han gav mig, in­nan han lämnade London. Dem skulle vi noga följa, så vida vi inte finge nya order, men några sådana vet jag inte utav. Här är vägen vi följt, titta... här grenar den sig... här sneddade vi tvärs över S:t Martinvägen... och här är stigen, som fört oss ända hit ut till strandklipporna»... Då måste jag ha gjort något litet buller, för den unge kom fram i dörren och spejade oroligt runt omkring sig. Sedan han åter gått in och satt sig hos gub­ben, talade han så lågt, att jag inte mera kunde höra dem.

— Vad mera då? frågade Chauvelin otåligt.

— Vi voro tillsammans sex, som strövade omkring på det där strandområdet, så att vi lade råd och tyckte det var bäst, att fyra utav oss stannade kvar och behöllo kojan i sikte, medan jag och min kamrat genast redo hit för att rapportera vad vi sett.

— Den långe främlingen sågo ni inte en skymt av?

— Nej, medborgare.

— Om dina kamrater få syn på honom, vad ämna de då göra?

— Inte släppa honom ur sikte för ett ögonblick... Och [ 215 ]visar han sig ämna ta till schappen eller någon båt kommer inom håll, så omringa de honom och skjuta i nödfall — gevärsskotten kalla då resten av patrullen till platsen. I alla händelser släppa de honom inte ur sitt våld...

— Nej, jag tror nog det, men jag vill inte, att de gå alltför illa åt honom — ännu så länge, mumlade Chauvelin mellan tän­derna. — Nåja, du har ju gjort ditt bästa... Men nu får vi se, om jag i alla fall inte kommer för sent...

— Just nyss mötte vi sex man, som i flere timmar patrul­lerat här fram och åter.

— Nå?

— De ha inte heller sett någon främling.

— Ändå skall han vara någonstans här i närheten, åkande i kärra eller tagande sig fram på annat sätt... Här är sanner­ligen inte ett ögonblick att förlora... Hur långt ligger den där stugan härifrån?

— Omkring ett par lieues, medborgare.

— Du må väl kunna hitta dit igen?

— Javisst, ni kan lita på mig, medborgare.

— Stigen — fram emot strandklipporna? — Också i mörkret?

— Natten är ju inte särdeles svart, medborgare, och jag vet, att jag hittar vägen, upprepade soldaten med bestämdhet.

— Gör sällskap då med oss! Låt din kamrat taga båda hästarna tillbaka till Calais. Dem behöver du inte. Håll dig intill vagnen och säg åt juden, att han kör rakt fram. Sedan hejdar du honom, när du ser, att vi närma oss stigen, och så lagar du, att han åker ginaste vägen.

Medan Chauvelin talade, nalkades Desgas och hans män hastigt, och Marguerite förmodade, att de nu knappast voro hundra alnar bakom henne. Hon förstod, att det var ytterst riskabelt för henne att stanna kvar där hon var, och tillika onödigt, ty hon hade hört nog. Det var som om hon plötsligt, efter alla dessa timmar av oro och förtvivlan, betagits av ett slags domning till själ och kropp. Nu var ju allt hopp ute — om hon ens förut haft något...

Hon hörde soldaten ge några korta anvisningar åt juden; därefter drog hon sig hastigt tillbaka nedåt dikeskanten och gömde [ 216 ]sig mellan några buskar, medan Desgas kom framridande med sitt folk.

De bildade alla ljudlöst kolonn bakom åkdonet, och därpå satte sig tåget åter trögt i gång. Marguerite väntade, tills de hunnit ett stycke framåt, därefter fortsatte hon sin smygande vandring åt samma håll i mörkret, som nu plötsligt tycktes henne ha blivit tjockare och mera ogenomträngligt.