Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  11. Kaptenens kajuta.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

12. Geten och hennes unge.
13. Dagboken.  →


[ 78 ]

12.
Geten och hennes unge.

Jag gjorde ingen dörr på mitt bålverk, utan förfärdigade en liten stege, hvilken jag begagnade, för att stiga öfver vallen. Sedan jag kommit inom, tog jag bort och drog in densamma. Härigenom ansåg jag mig fullkomligt skyddad mot hela verlden och öfverlemnade mig nattetiden med största trygghet at sömnen, hvilket jag förut icke kunnat göra.

Inom denna förhuggning, eller fastmer detta fäste, införde jag nu med mycket bråk mina samtliga [ 79 ]rikedomar, mina lifsmedel och min ammunition, kortligen allt, hvad läsaren känner af det redan berättade.

Härefter uppreste jag ett stort, dubbelt tält, för att skydda mig mot regnskurarna, hvilka under vissa perioder äro utomordentligt häftiga i denna trakt. Jag förfärdigade nämligen först ett tält af medelmåttig storlek och omgaf sedermera detsamma med ett rymligare, hvilket jag dessutom förstärkta med en stor pressenning.

Ifrån denna tid sof jag icke mer i den från fartyget hemtade sängen, utan föredrog en hängmatta, som tillhört kaptenen.

Nu började jag hugga mig in i klippan och bar genom mitt tält de lossnade stenarne, af hvilka jag uppförde ett slags terrass, som höjde marken innanför pallisaderne med omkring en och en half fot. Jag fick härigenom på samma gång en liten grotta, som tjenade mig till matkällare.

Det kostade mig mycken möda och tid, att fullkomna alla dessa inrättningar; och detta föranleder mig, att återkomma till några händelser, som under denna tid delvis bemäktigade sig min uppmärksamhet.

En dag nämligen, då mitt tält och min grotta ännu voro blotta projekter, inträffade det, att ett svart, tungt åskmoln upplöste sig i ett slagregn och derunder plötsligt framljungade en blixt, som åtföljdes af ett häftigt åskslag.

Blixten förskräckte mig långt mindre än tanken på mitt krut. Jag bäfvade vid den föreställningen, att hela mitt krutförrád, det enda medel, hvarigenom jag sattes i stånd att försvara mig och förskaffa mig föda, i ett ögonblick kunde sprängas i luften. Jag var ojemförligt [ 80 ]mindre bekymrad för min egen säkerhet, ehuru jag om mitt krut tagit eld, ej ens skulle fått tid att se efter, hvarifrån olycksslaget kommit.

Denna tanke gjorde ett så djupt intryck på mig, att jag efter ovädrets slut genast inställde alla mina arbeten på byggnader och fästningsverk, för att uteslutande sysselsätta mig, med förfärdigandet af små påsar och lådor, i hvilka jag inlade krutet, för att åtminstone vara säker, att icke alltsammans på en enda gång skulle gå förloradt.

Sedan detta var gjordt, fördelade jag mina paketer på flere olika håll, så att elden icke kunde fortplantas från det ena till det andra.

Jag använde fjorton dagar på detta arbete och tror, att mitt krut, som i det hela vägde trehundrasextio skålpund, var fördeladt i minst etthundrade paketer. Det våta krutet gjorde mig ännu inga bekymmer; jag ställde det derföre i min grotta, hvilken jag behagade kalla för mitt kök; men det öfriga gömde jag i bergsskrefvor och hålor, der det var skyddadt för regnet.

Under denna tid företog jag mig hvarje dag, beväpnad med min bössa, små utflygter, dels för att förströ mig, dels för att komma i tillfälle att få skjuta något djur, dels slutligen, för att lära känna öns produkter. Genast i början upptäckte jag, att det fanns getter på densamma, och detta gjorde mig ett utomordentligt nöje; men denna glädje minskades likväl betydligt genom ett oväntadt hinder, ty dessa djur voro nemligen så misstrogna, sluga och snabbfotade, att det icke var någon lätt sak, att få dem i skotthåll.

Men jag förtviflade derföre icke, ty jag hoppades att sluteligen kunna såra någon utaf dem; hvilket äfven i [ 81 ]sjelfva verket inträffade. Sedan jag gifvit akt på deras vanor, begagnade jag en list mot dem.

Jag hade nemligen märkt, att de förskräckta sprungo sin väg, när de uppifrån klipporna fingo se mig komma i dalen. Betade de deremot på ängen, och jag var på en höjd, så frågade de alls icke efter mig. Jag slöt deraf, att deras ögon voro så byggda, att blicken var rigtad nedåt, och de således icke rätt väl kunde varseblifva föremålen ofvan sig.

Jag företog mig derföre, att alltid börja min jagt med att klättra uppför en klippa, och då lyckades det mig ganska lätt att skjuta dem. Genast vid första skottet dödade jag en get, som hade en liten bockkilling hos sig. Det gjorde mig ondt om det stackars djuret.

Sedan modern fallit, stannade ungen icke allenast qvar, till dess jag upplyftat henne från marken, utan följde äfven med mig, då jag bar hem henne på axlarne till min boning. Här nedlade jag henne på marken, tog killingen under armen och lyfte den öfver skranket, i hopp om, att kunna tämja den. Den ville likväl icke förtära något, hvarföre jag såg mig nödsakad att döda och sjelf uppäta den.

Dessa båda djur lemnade mig ett långvarigt förråd på kött, ty jag lefde ganska måttligt, och var ytterst sparsam med mitt munförråd, i synnerhet med brödet.

Så snart jag fått mitt boställe i ordning, insåg jag nödvändigheten af ett ställe, der jag kunde göra upp eld och gömma brännmaterialier. Jag skall längre fram vid ett lägligare tillfälle berätta hvad jag i detta afseende gjorde, huru jag utvidgade min grotta, och med hvilka beqvämligheter jag ytterligare försedde henne.

[ 82 ]Först måste jag dock tala om det tumult som herrskade i min själ, i hänseende till mitt dåvarande lif.

Min belägenhet syntes mig förfärlig. Då jag blifvit uppkastad på denna ö, först sedan en häftig storm bortfört oss från målet för vår resa och aflägsnat oss öfver hundrade mil ur den vanliga segelleden, måste jag med mycket skäl tro, att ett försynens rådslag bestämdt, att jag skulle sluta mitt lif på denna sorgliga vistelseort.

Under dessa betraktelser tillrade heta tårar öfver mina kinder, och jag knotade emellanåt med stor bitterhet deröfver, att försynen så fullkomligt skulle krossa en af sina skapade varelser och hemsöka honom med ett så outsägligt elände.

Jag återgick likväl ständigt till mig sjelf, förviste dessa tankar och tadlade mig sjelf på det strängaste. En dag ibland andra, då jag med bössan under armen gått att spatsera vid stranden, och derunder var mycket bedröfvad, råkade jag, så till sägande, i strid med mitt eget förnuft, som talade till mig så här:

“Du är visserligen öfvergifven af hela verlden; men besinna blott, hvad som blifvit af den öfriga besättningen. Stego icke elfva man i slupen? Hvar äro då de tio andra? Hvarföre räddade himmelen icke dem och lät dig i stället drunkna? Hvarför har du allena blifvit förskonad? Hvilket är väl bättre, att vara här eller der?“

Vid de sista orden blickade jag utåt hafvet. I lidandets stunder bör man alltid besinna det goda, som uppväger det förra, och icke glömma, att det kunnat gå en mycket sämre.

Jag insåg nu på nytt, huru rikligen jag var försedd med alla lefnadsbehof. Huru förfärligt skulle icke mitt [ 83 ]öde varit, om icke genom en lycklig tillfällighet, som icke inträffar en gång bland hundra, skeppet lossnat från den sandbank, der det först fastnat, och blifvit kastadt så nära kusten, att jag fått tillfälle att rädda det mesta? Ja, huru förfärligt hade icke då mitt öde varit, om jag nödgats lefva i det hjelplösa tillstånd, i hvilket jag befann mig, då jag uppkastades på stranden, beröfvad lifvets oumbärligaste behof, och utan alla utvägar, att kunna förskaffa mig dem!

“Hvad skulle jag ha tagit mig till“, utropade jag nu, “utan bössa, utan ammunition och utan verktyg till mitt arbete, för att förskaffa mig en mängd nyttiga saker; utan kläder, utan säng, utan tält, utan ett tak öfver hufvudet!“

Detta allt hade jag i öfverflöd och var derjemte på god väg att sjelf kunna förse mig med ytterligare munförråd, ja, att till och med kunna undvara min bössa, när min ammunition en gång tog slut.

Jag var således temmeligen säker, att under min hela återstående lifstid vara fredad från bekymmer för mitt lifsuppehälle, och derförutan hade jag redan från början varit betänkt på, att på förhand möta alla tillfälliga händelser, som kunde inträffa, icke allenast efter förbrukningen af mina första förråd, utan äfven under ett möjligen inträffande sjuklighetstillstånd.

Jag tillstår för öfrigt, att jag icke hade tänkt på, att min ammunition kunde taga slut i ett ögonblick, jag menar nämligen, i fall blixten hade antändt den; men derföre förskräckte mig äfven denna tanke så mycket mera under första åskvädret.

[ 84 ]Nu, då jag är på väg, att göra utkasten till den melankoliska skildringen af ett eremitlif, som törhanda är utan like i verldshistorien, vill jag återgå med min berättelse ända till början, för att derefter planmessigt fortsätta den.

Enligt min beräkning, var det den 30 September jag för första gången satte min fot på denna ö, då solen för detta himmelsstreck var i höstdagjemningen och stod nära lodrätt öfver mitt hufvud. Till följe af denna iakttagelse beräknade jag mig vara vid nio graders, tjugotvå minuters nordlig bredd från eqvatorn.

Efter en tio till tolf dagars vistande på ön, föll det mig in, att jag af brist på böcker, bläck och penna, hvilka förnödenheter jag först derefter fann på vraket, glömt tidräkningen, och törhända icke en gång mera skulle kunna skilja söndagen från hvardagarna.

För att undvika denna oreda, uppsatte jag vid det ställe på stranden, der jag för första gången satte foten i land, en hög påle i form af ett kors, och ingräfde i den med min knif följande inskription:

Här landade jag den 30 September 1659.

På sidorna af denna fyrkantiga påle gjorde jag för hvarje dag en inskärning; hvar sjunde var dubbelt så lång som de öfriga, och första dagen i hvarje månad utmärkte jag med ett ännu längre streck. Härigenom fick jag en kalender, eller åtminstone en beräkning af min tid, afdelad i veckor, månader och år.

På detta ställe anser jag mig äfven böra omnämna, att ibland de många saker, jag hemtade från fartyget, voro flere af mindre värde, men likväl allesammans af största nytta för mig, såsom t. ex. pennor, bläck, papper [ 85 ]och några andra saker, hvilka jag hittade i kaptenens, högbåtsmannens och timmermannens kajutor, såsom tre eller fyra cirklar, matematiska instrumentet, kikare, kartor och böcker i skeppsbyggeriet, m. m., hvilka alla jag utan undantag medtog, utan att egentligen veta, om jag skulle komma i behof af dem eller icke.

Jag fann äfven trenne välbehållna biblar, som blifvit mig tillskickade från England och inlagde bland mina kläder, samt några böcker på portugisiska språket, två till tre katolska religiösa verk, jemte åtskilliga andra, hvilka jag sorgfälligt gömde.