Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  10. Flottbron.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

11. Kaptenens kajuta.
12. Geten och hennes unge.  →


[ 71 ]

11.
Kaptenens kajuta.

Jag hade icke varit lite ängslig, att finna mina matförråder uppätna under min bortovaro; men jag [ 72 ]upptäckte intet spår till någon objuden gäst; utan ett djur, som liknade en vildkatt, fann jag deremot sittande på en af mina kistor.

Då jag kom närmare, sprang det undan, men stannade snart och satte sig samt betraktade mig helt trankilt och ogeneradt, liksom det velat formera bekantskap.

Jag lade an med geväret, men som djuret icke förstod hvad ondt detta kunde göra, lät det sig icke störas och gjorde icke en gång mine af, att gå sin väg.

Jag tog fram en bit skorpa, ehuru jag icke hade råd till någon särdeles frikostighet dermed, ty mitt förråd var helt obetydligt. Emellertid gjorde jag det nu, och djuret steg fram, nosade på skorpan, förtärde den och såg derefter vänligt på mig, liksom det velat ha mer; men då jag icke ville bjuda på ytterligare undfägnad, körde jag bort det, och nu sprang det sin kos.

Min andra laddning var lyckligt framkommen; jag var likväl tvungen att öppna krutfjerdingarna och fördela krutet i smärre partier, emedan de voro stora och tunga. Derefter sysselsatte jag mig med att förfärdiga ett litet tält, af den segelduk och de många stänger, jag i och för detta ändamål medtagit.

Allt, som kunde taga någon skada af regn eller solsken, infördes nu i tältet och rundtomkring detsamma uppställde jag de tomma kistorna och fjerdingarna, för att åtminstone någorlunda vara skyddad för hvarje oförmodadt anfall af djur eller menniskor.

Sedan detta var gjordt, tillbommade jag ingången innanför med bräder, men utanför med en upprättstående tom kista. Härpå tillredde jag min bädd på marken, lade mina pistoler under hufvudgärden, en bössa [ 73 ]bredvid mig, sträckte för första gången åter ut mig på en säng och njöt hela natten den bästa sömn, emedan jag var alldeles uttröttad.

Natten förut hade jag icke hvilat mycket och arbetat hela dagen, dels med att hemta alla mina effekter från bord, dels att föra dem i land.

Nu hade jag ett ansenligt magasin af alla slags artiklar, som sällan egas af en enskild person; men jag var det oaktadt icke nöjd, ty jag ansåg det för min pligt att, så länge fartyget ännu stod qvar, hemta allt, som kunde transporteras.

Dagen derefter begaf jag mig derföre åter vid ebbtiden och under fullkomlig stiltje om bord och återförde både ett och annat med mig. Denna min tredje utflygt afsåg egentligen så mycket tågvirke som möjligt; jag tog alla smalare ändar tillika med segelgarn, derpå ett helt stycke segelduk, som blifvit medtaget för seglens reparation, och fjerdingen med det våta krutet.

Slutligen medtog jag hvartenda segel, ifrån det största till det minsta, men var härvid tvungen att skära sönder dem, emedan de annars varit omöjliga att medföra, och dessutom voro ämnade att endast göra mig gagn som duk, icke som segel.

Efter fem eller sex dylika färder, och då jag trodde mig icke ha någonting mera att få, upptäckte jag till min outsägliga glädje ett stort fat med skeppsskorpor, tre stora fat med rom och andra spirituösa drycker, en kista med socker och en tunna med det allra finaste mjöl.

Jag förvånades icke litet häröfver, ty jag hade icke väntat mig finna andra, än af vatten skadade [ 74 ]munförråder. I största hast tömde jag nu skorpfatet, gjorde flera packor af dess innehåll, och invecklade dem i några till detta ändamål sönderskurna segel. Och allt detta förde jag nu lyckligt i land!

Följande dagens färd hade ett annat syftemâl. Sedan jag nemligen från fartyget bortfört allt, som lätteligen kunde transporteras, gaf jag mig ihop med ankartågen. Jag skar sönder det första ankartåget i flere efter mina krafter lämpade stycken, och medtog dertill tvenne andra, liksom en tross och allt jern jag var i stånd att få löst. Härefter afsågade jag bogspröts- och mesanrårna och dertill allt, som kunde duga till förfärdigande af en större flotte, för att medföra alla dessa tunga saker. Sedan detta var gjordt, for jag af.

Men min goda lycka började lida till slut; flotten var så tungt lastad, att den vältade om, sedan jag väl hunnit den lilla viken, der jag plägade landa, och kastade mig med hela min laddning i sjön.

Jag sjelf skadade mig väl icke, men större delen af lasten gick förlorad, i synnerhet jernet, af hvilket jag väntat mig så stor nytta.

Sedan likväl ebben ånyo infallit, hopsamlade jag det mesta af de sönderskurna ankartågen, äfvensom något jern, hvarvid jag likväl utstod mycket besvär, emedan jag för hvarje gång måste dyka ned under vattnet. Jag lät emellertid ingen dag gå förbi, utan att bege mig om bord och der hemta allt, som var mig möjligt.

Jag hade nu redan varit tretton dagar på ön, och elfva gånger om bord på fartyget. Under denna tid hade jag bortfört allt, som stod i en ensam menniskas makt; och hade vädret fortfarit att vara lugnt, tror jag [ 75 ]sannerligen, att jag slutat med att bit för bit föra bort hela fartyget.

Då jag för tolfte gången ämnade fara om bord, märkte jag, att det började blåsa, men gaf mig det oaktadt af vid infallande ebb, och ehuru jag trodde mig redan ha genomsökt kaptenens kajuta på det mest sorgfälliga vis, upptäckte jag dock nu ett med lådor försedt väggskåp samt fann i detsamma flere rakknifvar, en stor sax och omkring ett dussin knifvar och gafflar; i ett annat fann jag omkring trettiosex Pund Sterling, dels europeiskt, dels brasilianskt mynt, hvaribland äfven voro några piastrar.

Vid åsynen af dessa penningar utropade jag leende: “Lumpna vara! hvartill duger du nu? För mig har du icke så stort värde, att jag ens vill bocka mig, för att taga upp dig! En enda af dessa knifvar är mig långt dyrbarare, än allt detta skräp. Blif qvar, der du är, jag behöfver dig icke, och göm dig på hafsbottnen, likt all annan strunt, som ej är värdt att rädda.“

Jag besinnade mig likväl, rafsade ihop penningarne och invecklade dem med de öfriga sakerna, i ett stycke segelduk, hvarefter jag började arbeta på en ny flotte.

Undertiden märkte jag, att himmelen öfverdrogs med moln och vinden tilltog. Efter en fjerdedels timma blåste det ganska friskt från land.

Då jag insåg det dåraktiga i att vilja flotta sig fram under en landvind och att ingenting annat återstod mig, än att återvända före floden, emedan jag annars löpte fara, att icke återse mitt hem, kastade jag mig i vattnet och sam öfver den mellan fartyget och sandbanken befintliga kanalen. Detta mötte likväl stora svårigheter, [ 76 ]i anseende till de tunga föremål, med hvilka jag belastat mig, och i anseende till svallningen; ty blåsten tilltog och stormen bröt lös, innan floden inträdt.

Jag kom dock hem i mitt lilla tält, säker för stormen, och sittande midt ibland mina rikedomar. Stormen fortfor hela natten; och då jag följande morgon såg utåt hafvet, var fartyget försvunnet!

Detta gjorde mig visserligen något bestört; men jag lugnade mig snart med den tröstande tanken, att jag icke förlorat någon tid eller skytt någon ansträngning, för att bortföra allt, som kunde vara mig gagneligt; återstoden var för öfrigt af så ringa nytta för mig, att jag icke saknade den.

Ifrån detta ögonblick aflägsnade jag hvarje minne af fartyget och allt hvad som blifvit öfrigt i det, utan att likväl derföre vilja afstå från de spillror, som kunde föras mot stranden. De komme äfven sedan, men voro mig till ringa nytta.

Nu funderade jag endast öfver på hvad sätt jag skulle skydda mig mot de vildar, som törhända kunde göra påhelsning, och mot de vilddjur, jag trodde finnas på ön.

Häröfver uppgjorde jag många förslager, liksom öfver den boning, jag ämnade bygga åt mig, antingen den nu skulle utgöras af en underjordisk grotta, eller af ett tält öfver jorden. Slutligen bestämde jag mig för båda delarne; och här borde väl vara rätta stället, att närmare beskrifva det hela.

Framförallt öfvertygade jag mig, att min nuvarande boningsplats icke var ändamålsenlig; isynnerhet emedan den var lågländt, sumpig och hafvet för nära; men [ 77 ]hufvudsakligast, emedan jag icke hade sött vatten i grannskapet. Jag beslöt derför, att se mig om efter en mer passande plats.

Vid utväljande af denna, måste jag vara betänkt på flere saker såsom: 1) på ställets sunda belägenhet, och, som jag förut nämnt, på den nära tillgången af sött vatten; 2) på ett tillräckligt skydd mot solhettan; 3) på värn mot alla rofgiriga varelser, vare sig menniskor eller djur; 4) på utsigten åt hafvet, på det jag, ifall himmelen en gång skickade ett fartyg till denna trakt, då skulle kunna begagna mig af denna lyckliga omständighet: hoppet härom hvarken ville eller kunde jag bannlysa ur mitt hjerta.

Under det jag sålunda såg mig om efter ett ställe, som i sig förenade alla dessa fördelar, upptäckte jag en liten ängsslätt; den låg vid foten af en klippa, hvars ena, mot slätten vända sida, nära nog lik en vägg lodrätt uppsteg, så att ingen ofvanifrån kunde komma till mig.

På framsidan af denna klippa var en fördjupning, som liknade ingången eller dörren till en källare; men någon håla eller underjordisk gång fanns icke. På denna slätt, just framför den omnämnda fördjupningen, beslöt jag nu slå ner mina bopålar.

Slätten höll icke stort mer än tre hundra famnar i bredd och sex hundra i längd; den bildade framför min dörr en gräsplan, som småningom förlorade sig mot stranden.

Detta ställe låg nord-nordvest om kullen, hvarigenom jag skyddades för solstrålarne, till dess solen kom i vest till syd; men i dessa himmelsstreck är hon då nära nedgången. Innan jag slog upp mitt tält, utstack jag [ 78 ]framför fördjupningen i klippan en halfcirkel, hvars diameter från klippen räknadt utgjorde omkring tio famnar.

Uti denna halfcirkel nedslog jag tvenne rader starka pålar i marken tills de stodo orubbligt fast och stadigt; deras öfre tillspetsade ända räckte nio fot öfver jorden, och mellan raderna lemnade jag icke mer än sex tums mellanrum. Härpå tog jag de stycken af ankartåg, jag medfört från fartyget, och inflätade dem mellan mina dubbla palissader, ända nerifrån uppåt. Inom halfcirkeln nedslog jag andra, tre och en half fot höga pålar, för att ge stadga åt de förstnämnda.

Detta bålverk var så fast och starkt, att hvarken människor eller djur kunde genombryta eller öfverstiga det. Men otroligt arbete kostade det mig, så att hugga pålarna, som att framskaffa och nerslå dem i jorden.