Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  12. Geten och hennes unge.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

13. Dagboken.
14. Den lyckliga såningen.  →


[ 85 ]

13.
Dagboken.

Jag får icke förglömma, att vi hade en hund och tvenne kattor om bord på fartyget, och skall jag vid lägligare tillfälle berätta något om dem.

De båda kattorna tog jag med mig; hunden åter hoppade sjelfmant i sjön och samm i land efter mig, då jag ditförde min första laddning. Han var under många är min trogna följeslagare och en välkommen sällskapskamrat, hvilken jag endast önskat förmågan att tala.

Jag har redan sagt, att jag fann pennor, papper och bläck, med hvilket allt jag hushållade på det mest sparsamma sätt; och man skall få se, att jag, så länge bläcket räckte, punktligt upptecknade allt hvad jag gjorde och allt, som hände mig; men då bläcket tog slut, måste [ 86 ]jag försaka detta stora nöje, ty alla mina försök att tillverka mig nytt misslyckades i grund.

Härvid kommer jag ihåg, att det likväl felades mig en stor mängd saker, oaktadt allt hvad jag sammanskrapat åt mig. Dertill hörde först och främst bläck, ty det lilla förrådet jag fick på skeppet var alltför otillräckligt, derefter en spade, en hacka och en skyffel, för att upprödja jorden och flytta den från det ena stället till det andra, slutligen samt synålar, stoppnålar och tråd. Linne lärde jag mig deremot snart umbära.

Af brist på dessa verktyg gingo alla mina arbeten helt långsamt, och nära ett helt år förflöt, innan jag fullbordat mina pallisader och fullständigt inredt min boning.

Pålarne voro så tunga, att jag hade all möjlig möda, att lyfta dem endast från marken. Jag behöfde lång tid, för att fälla och tillyxa dem, men det drog ut ännu längre, innan jag fick fram dem på ort och ställe. Ofta använde jag tvänne hela dagar på tillyxandet och hemförandet af en enda sådan påle, samt derefter åter en dag att slå ner den i jorden.

Vid sistnämnde arbete begagnade jag i början ett tungt träblock, men sedan blef jag så klok, att jag utbytte det mot en jernstång. Emellertid var och förblef detta arbete det svåraste och mest tidsödande af alla mina företag.

Hvad behöfde jag likväl vara orolig öfver tiden för mitt arbete! Jag visste hvilken tid som förestod mig, och att jag, sedan jag en gång slutat detta verk, troligen icke skulle få någonting annat att göra, såvida jag icke velat genomströfva ön, för att uppsöka min näring, [ 87 ]på hvilken sysselsättning jag utomdess dagligen använde mer eller mindre tid.

Jag började nu anställa betraktelser öfver mina förhållanden och den belägenhet, i hvilken jag nödtvungen befann mig. Härunder uppsatte jag en förteckning på mina ägodelar, icke så mycket med tanken på mina arfvingar, ty det var alls ingen utsigt för mig att få några, som icke mer, för att aflägsna de svårmodiga föreställningar, hvilka dagligen bestormade och nedslogo min själ.

Som mitt förnuft nu började segra öfver min klenmodighet, försökte jag trösta mig, så godt jag kunde, derigenom att jag noga afvägde det goda och onda, som träffat mig, för att deraf hemta öfvertygelsen, att mitt öde icke vore det värsta. Jag förde derföre, som fordringsegare och gäldenär, en ganska noggrann räkning, så öfver det goda som onda, som vederfarits mig, och uppsatte den på följande vis.


Ondt.

Godt.

Ödet har kastat mig på en förfärlig, obebodd ö, utan hopp, att någonsin komma derifrån.

Men jag lefver; jag har icke blifvit vågornas rof, såsom alla mina reskamrater.

Jag är skild från och liksom utstött från samhället, för att föra ett uselt lif.

Men jag har blifvit skild från den öfriga besättningen, för att undgå döden; och Den, som så underbarligen räddat mig, kan äfven befria mig ur denna belägenhet. [ 88 ]

Jag tillhör således icke mer menniskorna; jag är en eremit, en landsflykting.

Men jag dör icke af hunger; jag försmäktar icke på en ofruktbar mark.

Jag är värnlös och ur stånd att möta menniskors eller djurs anfall.

Men jag har strandat på en ö, der jag icke varseblir något vilddjur, såsom i Afrika, som kunnat skada mig, och om jag nu blifvit kastad dit?

Jag har inga kläder att skyla mig med.

Men jag lefver under ett varmt himmelsstreck, der jag icke skulle kunna nyttja några kläder, äfven om jag hade dem.

Jag har ingen enda varelse omkring mig, med hvilken jag kan tala, eller som kunna trösta mig.

Men Gud har underbarligen fört fartyget nära kusten, på det jag skulle kunna hemta derifrån allt, som var nödvändigt för mina behof, eller satte mig i stånd, att sjelf sörja för dem, så länge jag lefver.

Häraf visar sig tydligt, att det icke ges några, om också aldrig så olyckliga förhållanden här i verlden, i hvilka icke förefinnes någonting positivt eller negativt godt, hvarför man blir skyldig himmelen tacksamhet. Och af denna min belägenhet, kanske den förfärligaste, i hvilken en menniska kan råka, — måste man äfven hemta den lärdom, att det alltid står i vår makt, att [ 89 ]äfven vid de svåraste lidanden hemta någon tröst vid uppgörandet af balansen emellan det goda och det onda.

Sedan jag sålunda vant mig, att finna mig i mitt öde, och icke mer kastade mina blickar utåt hafvet, i hopp att upptäcka något fartyg, började jag tänka på förbättrandet af mitt lefnadssätt, och att inrätta allting så beqvämt och angenämt som möjligt.

Jag har redan beskrifvit, att min boning eller mitt i tält låg vid foten af en klippa, och att den omgafs af pallisader, ehuru dessa sednare med nästan större skäl kunnat få benämningen af mur, ty på yttersidan voro de till två fots tjocklek beklädda med grästorfvor.

Efter halftannat år lade jag taksparrar öfver denna vägg, och stödde deras andra ända mot klippan, hvarefter jag öfvertäckte dem med grenar och andra saker, för att vara skyddad mot regn.

Vidare har jag omtalat, på hvad sätt jag transporterade alla mina förnödenheter inom afstängningen, liksom in i grottan, hvilken låg bakom; men jag måste härvid tillägga, att dessa effekter i första början lågo i sådan oordning, att de borttogo all plats, och jag knappast kunde röra mig. Jag utvidgade derföre min grotta och högg mig djupare in i klippan, hvilken bestod af sandsten och derföre icke var så svår att urhålka.

Då jag nu såg mig tillräckligt värnad mot rofdjur, gräfde jag ytterligare ur klippan snedt inåt höger och fortfor dermed så länge rätt åt höger, till dess jag genombrutit den och sålunda förskaffat mig en port till yttersidan af min inhägnad.

Derigenom fick jag icke allenast en in- och utgång, eller på sätt och vis en hemlig väg till mitt tält och [ 90 ]mina magasiner, utan äfven tillräckligt utrymme för ordnandet af alla mina saker.

Jag ämnade endast förfärdiga sådana persedlar, som bäst behöfdes, i synnerhet en stol och ett bord. Så länge dessa felades mig, kunde jag icke njuta af den lilla trefnad, som i detta lifvet var mig förunnad; ty utan bord kunde jag t. ex. hvarken äta eller skrifva med nöjsam beqvämlighet eller förrätta en mängd andra göromål.

Jag grep mig derföre an och måste vid detta tillfälle bifoga en anmärkning, som jag funnit tillämplig på mig sjelf. Som nemligen förnuftet är grundvalen och ursprunget till de matematiska kunskaperna, så kan menniskan, då hon baserar alla sina företag på förnuftet och bedömmer allting så klokt som möjligt, med tiden lätt fullkomna sig i alla mekanikens grenar.

Jag hade dittills sällan tagit ett verktyg i min hand; och det oaktadt kom jag slutligen genom öfning, uppmärksamhet och flit ända derhän, att jag sjelf utan svårighet kunnat förfärdiga alla de saker, som fattades mig, i synnerhet om jag haft de dertill erforderliga materialierna.

Men äfven utan vanliga verktyg förfärdigade jag en hel hop saker, och endast med tillhjelp af en yxa och en bila, som var rundad i eggen, gjorde jag flere persedlar, som säkerligen dittills aldrig tillkommit på sådant sätt, ehuru de, det är sannt, kostade mig ett oändligt besvär.

När jag t. ex. behöfde ett bräde, fanns ingen annan utväg, än att fälla ett träd, lägga det framför mig och derefter tälja det så länge, tills det blifvit nog tunnt, då jag slutligen jemnade det med bilan.

[ _ ] [ _ ] [ ill. ]

Den verklige Robinson Crusoes lefverne och äfventyr-ill5.png


[ _ ] [ 91 ]Med denna method fick jag visserligen endast ett enda bräde af ett helt träd; men härvid hjelpte ingenting annat än tålamod. Min tid och mitt arbete hade utom dess föga värde, och det betydde icke särdeles, hvarpå jag använde båda.

Som jag redan sagt, gjorde jag framförallt en stol och ett bord, och begagnade dervid de plankor, jag löstagit från fartyget.

Sedan mina bräder blifvit färdiga, uppsatte jag mot ena sidan i grottan ett stort skåp, med halfannan fots breda hyllor, för att deri förvara mina verktyg, min spik m. m. Dessutom slog jag in några pinnar i klippväggen, på hvilka jag hängde mina gevär, kläder och annat smått.

I fall någon hade kunnat helsa på mig i min grotta, skulle man ha funnit den utgöra ett allmänt nederlag för nyttiga persedlar. Jag hade allting i sådan ordning och så beqvämt till hands, att det gjorde mig ett verkligt nöje, så att betrakta mina saker, som att veta mig vara ägare till så betydliga förråd.

Nu först började jag föra en dagbok öfver mina sysselsättningar; ty i början hade jag varit så upptagen af arbete och derjemte så nedslagen, att jag icke kommit att tänka derpå, utom det att innehållet skulle ha blifvit högst sorgset.

Sålunda hade jag t. ex. måst såga: “Sedan jag den 30 September uppnått stranden och lyckligen undsluppit döden, uppkräkts en stor myckenhet saltvatten, och derefter åter började befinna mig bättre, sprang jag, i stället att tacka himmelen för min räddning, härs och tvärs på kusten, vred händerna, slog mig för pannan och i [ 92 ]ansigtet, förbannande mitt elände, under utrop: Jag är förlorad! till dess jag, utmattad af ansträngning, nödgades lägga mig på marken, der jag likväl icke vågade sofva, af fruktan för rofdjur.“

“Några dagar sednare, efter mina färder till fartyget, och sedan jag hemtat allting från detsamma, kunde jag icke hålla mig från att stiga upp på spetsen af ett litet berg och derifrån se ut öfver hafvet, i hopp att upptäcka ett fartyg.“

“Då tyckte jag mig på långt afstånd se ett segel. Detta hopp var en ljuf dröm för mig; men sedan jag länge fästat mina blickar på denna punkt, och den försvunnit, nedsatte jag mig och gret som ett barn. På sådant sätt ökade jag min olycka genom min dårskap.“

Sedan jag blifvit herre öfver dessa svagheter, inredt min boning så godt jag kunde och försedt mig med åtskilliga husgerådspersedlar, började jag min dagbok, af hvilken jag här meddelar en afskrift, så långt jag nemligen kunde fortsätta den; ty så snart mitt bläck tagit slut, var jag naturligtvis tvungen att afbryta all skrifning.


DAGBOK.

Den 30 September 1659.

Sedan jag, den arma, olyckliga Robinson Crusoe, under en förfärlig storm på öppna sjön lidit skeppsbrott, hela besättningen drunknat, och jag sjelf var nära halfdöd, blef jag uppkastad på stranden af denna olycksaliga ö, hvilken jag derföre kallade Förtviflans Ö.

[ 93 ]Hela den öfriga delen af dagen tillbragte jag i de djupaste bekymmer öfver den förfärliga belägenhet, i hvilken jag blifvit försatt.

Jag var utan föda, utan tak öfver hufvudet, utan kläder, utan vapen, utan tillflyktsort, utan någon hjelp, och såg derföre döden oupphörligt för ögonen, antingen genom att blifva uppslukad af odjur, eller mördad af vildar, eller slutligen nödgas försmäkta af hunger.

Vid nattens inbrytande klättrade jag upp i ett träd, af fruktan för vilda djur, och försjönk der i djup sömn ehuru det regnade hela natten.


Oktober.

Den 1. Morgonen derefter varseblef jag, till min stora förvåning, att floden gjort fartyget åter flott och fört det mycket närmare stranden.

Å ena sidan var detta en stor tröst för mig; ty då jag såg det ännu stå upprätt på kölen, hoppades jag, att när vinden hade lagt sig, kunna bege mig om bord, och hemta lifsmedel samt flera för mig nödvändiga persedlar. Å en annan sida deremot förnyade denna anblick min smärta öfver förlusten af mina reskamrater; jag insåg, att vi kunnat rädda fartyget, ifall vi stannat qvar om bord, eller att mina följeslagare åtminstone icke hade drunknat; törhända hade vi äfven i annat fall kunnat bygga oss ett nytt fartyg utaf spillrorna efter det förra, och på sådant sätt frakta oss till en annan trakt.

Jag tillbragte en stor del af dagen med att plåga mitt sinne genom dessa sorgliga betraktelser; men då jag slutligen såg fartyget stå nästan på torra landet, gick jag fram så långt jag kunde utåt stranden och sam [ 94 ]derefter till detsamma, för att komma om bord. Det regnade hela dagen under en fullkomlig stiltje.

Från den 1 till den 24. Alla dessa dagar använde jag på färder till fartyget, för att hemta allt hvad jag ansåg blifva mig nyttigt, och återvände jag hvarje gång med floden.

Under denna tid regnade det mycket; men emellanåt var vädret klart. Regntiden tycktes nu ha infallit här.

Den 20. Min flotte vräkte om, med hela dess laddning; men som detta inträffade på ett ställe, der vattnet var grundt, och mina varor till större delen utgjordes af tunga persedlar, så var jag nog lycklig att sedan kunna rädda dem under ebben.

Den 25. Ett stridt regn, åtföljt af vindkast, föll hela dagen och följande natten; under denna tid krossades fartyget, och dâ vinden tilltog i häftighet försvann det alldeles, och först vid lugnad sjö kunde jag upptäcka spillrorna efter detsamma. Jag tillbragte denna dag med att bringa mina saker under skygd, på det de icke skulle taga någon skada af regnvatten.

Den 26. Nästan hela dagen genomströfvade jag stranden, för att söka mig en lämplig plats för min boning, och bekymrade det mig mycket, huru jag rätt skulle kunna skydda mig för menniskors och djurs anfall.

Mot aftonen utvalde jag ett passande ställe vid foten af en klippa och stack ut en halfkrets, hvilken jag beslöt omgärda med ett bålverk, som skulle bestå af en dubbel pålrad, genomflätad med ankartåg och utomkring beklädd med grästorfvor.

[ 95 ]Från den 26 till den 30. Jag arbetade ifrigt med transporterandet af mina mobilier till den nya bostaden, ehuru det tidt och ofta föll ett stridt regn.

Den 31. Tidigt på morgonen gick jag ut med min bössa, i afsigt att förskaffa mig någon föda och för att undersöka ön.

Härunder sköt jag en get, hvars unge sprang efter mig ända hem. Följande dagen nödgades jag likväl slagta det arma djuret, emedan det icke ville mottaga någon föda.


November.

Den 1. Jag slog upp mitt tält vid foten af klippan, och sof första gången deri. Jag hade gjort det så stort som möjligt och mellan dess stänger upphängde jag min hängmatta.

Den 2. Genast på morgonen började jag flytta alla mina kistor och allt virke på hvartannat, för att derigenom bilda en vall innanför den linie, som blifvit utstakad för mitt bålverk.

Den 3. Jag gick ut på jagt och dödade tvenne, troligen till andslägtet hörande foglar, hvilka gåfvo mig en ypperlig stek. På eftermiddagen grep jag mig an med mitt bord.

Den 4. Nu började jag ordna tiden för mina vandringar, liksom för mitt arbete och min hvila. Enligt den föresats jag fattat, och från hvilken jag sedan icke afvek, gick jag ut på morgonen, ifall det icke regnade, och var borta mellan två till tre timmar; sedermera arbetade jag till klockan elfva, hvarefter jag gjorde min middag af det lilla, som fanns.

[ 96 ]Ifrån tolf till tre hvilade jag mig, i anseende till den tryckande värmen, och fortsatte sedan åter mitt arbete.

Hela denna dag använde jag på mitt bord, ty ännu var jag en ganska klen arbetare. Tiden och nödvändigheten gjorde mig likväl sedermera till en skicklig handtverkare, hvilket troligen äfven varit händelsen med enhvar i mitt ställe.

Den 5. Jag gjorde en utflykt med min bössa och min hund samt dödade en vildkatt; skinnet var mjukt; men köttet dugde icke till något. Hvarje djur, som jag dödade, afdrog jag huden och förvarade den.

Vid hemkomsten såg jag flera slags sjöfoglar, hvilka voro mig obekanta, och utomdess tvänne skjälungar, som icke litet öfverraskade mig. Under det jag betraktade dem, oviss till hvilket djurslägte de hörde, störtade de sig i vattnet och undgingo mig således för den gången.

Den 6. Efter min morgonpromenad fortsatte jag åter mitt arbete med bordet, hvilket jag äfven fick färdigt, ehuru icke alldeles så som jag önskat det. Det blef mig emellertid icke svårt, att sedan förbättra felen å detsamma.

Den 7. Vädret började nu bli bättre. Den 7, 8, 9, 10 och en del af den 12 (den elfte var en söndag) använde jag på förfärdigandet af en stol, hvilken slutligen, efter mycken möda, fick en temmeligen hygglig form, ehuru den ändå icke var mig rätt i lag.

Den 13. Det föll ett stridt regn, som genomblötte jorden och välgörande afkylde den; men det åtföljdes af ett åskväder, som gjorde mig särdeles orolig för mitt krut.

[ 97 ]Sedan ovädret var förbi, beslöt jag fördela mitt krut i så många paketer jag kunde, för att derigenom undvika faran af att se hela mitt förråd förstöras på en gång.

Den 14, 15, 16. Jag använde alla dessa dagar på förfärdigandet af små lådor, hvilka innehöllo omkring tvenne skålpund krut. Sedan de blifvit fyllda, gömde jag dem på olika håll, och så långt från hvarandra som möjligt.

Under en af dessa dagar sköt jag en stor, temligen välsmakande fogel, men visste icke, hvad namn jag skulle ge den.

Den 17. Denna dag började jag urhålkningen af klippgrottan, för att derigenom få bättre utrymme.

Anmärkning. Under detta arbete felades mig trenne ytterst nödvändiga verktyg, nemligen en hacka, en skyffel och en skottkärra eller korg. Jag höll derföre upp och funderade på utvägar att afhjelpa dessa behof och skaffa mig några verktyg. Hackan ersatte jag genom mina jernstörar, som temmeligen väl egnade sig dertill, ehuru de voro något tunga; skyffeln deremot var mig så oumbärlig, att jag egentligen icke kunde uträtta någonting utan den. Men jag visste icke på hvad sätt jag skulle få den ersatt.

Den 18. Under mina ströftåg genom skogen, fann jag ett träd, som hade mycken likhet med det amerikanska jernträdet, hufvudsakligast i anseende till dess hårdhet.

Efter mycket besvär hade jag ändteligen afhuggit ett stycke af trädet, änskönt min yxa dervid for särdeles illa, och lika mycket besvär gjorde det mig, att få hem det, emedan det var utomordentligt tungt.

[ 98 ]Detta träslags ovanliga hårdhet och bristen på tjenliga verktyg, försinkade mycket tillverkandet af den oumbärliga skyffeln; men jag öfvervann likväl ändteligen äfven dessa svårigheter.

Skaftet blef alldeles likt dem, hvilka man begagnar i England, men nedre delen eller bladet kunde naturligtvis icke stå bi så länge som ett af jern. Den var mig emellertid vid många tillfällen till stor nytta.

Jag tror icke man någonsin gjort en skyffel på sådant sätt eller behöft så lång tid för att få en sådan färdig.

Härmed var dock icke allt afgjordt; ty jag saknade ju utomdess en skottkärra eller en korg. Den sednare kunde jag alls icke göra, ty dertill fattades mig böjliga qvistar, som egnade sig till flätning; åtminstone hade jag hittills icke funnit några. En skottkärra deremot trodde jag mig väl kunna göra, med undantag likväl af hjulet, hvarmed jag ej visste, huru jag skulle ställa till. I öfrigt fattades mig alla utvägar att smida den jernten, som skulle gå genom axeln.

Jag slog derför saken ur hågen; men för att få bort gruset, tillverkade jag ett redskap, som hade mycken likhet med ett murtråg. Formen på detsamma gjorde mycket mindre besvär, än som varit händelsen med skyffeln, men detta oaktadt, åtgingo till dess förfärdigande fyra dagar, oberäknad likväl den tid, som jag använde till mina vanliga morgonpromenader med bössan på axeln.