Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  21. Sädtjufvarne.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

22. Krukmakararbete och Bakning.
23. Pirogen.  →


[ 158 ]

22.
Krukmakare-arbete och Bakning.

Jag fortfor emellertid oförtrutet med mitt arbete och besådde tvenne flacka jordlappar, som lågo nära intill min boning, hvarefter jag omgaf den med en stark gärdesgård, hvars störar utgjordes af samma träslag, jag användt till min förskansning. Min beräkning härmed var, att inom ett år få en lefvande omhägnad, hvars underhåll icke skulle tarfva stort besvär. Jag använde härtill trenne månader, emedan regnet ofta lade hinder i vägen för min verksamhet.

För att likväl icke vara sysslolös, arbetade jag hemma på det redskap, jag längre ned skall omnämna, och konverserade jag derunder rätt flitigt med min papegoja.

[ 159 ]Hon hade nu lärt sig att uttala mitt namn, ty hon sade ganska riktigt Rob, det första ord jag på denna ö hört utgå från en annan mun än min.

Redan en lång tid hade jag funderat på utvägar, att förskaffa mig ett lerkärl, som jag ganska väl behöfde, men visste icke, huru jag skulle bära mig åt dermed.

När jag emellertid besinnade klimatets hetta, betviflade jag ingalunda, att, om jag endast hittade på ändamålsenlig lera, jag skulle kunna tillverka ett kärl, som, brändt i solen, skulle bli starkt nog till förvarande af torra varor; och då jag utomdess sedermera skulle behöfva kärl i och för brödbakningen, beslöt jag, att göra mig några så tillräckligt stora, att jag i dem skulle kunna förvara allt hvad jag ville.

Mina läsare skola beklaga, eller fastmer le åt mig, när jag nu omtalat, huru oskickligt jag bar mig åt med formandet af mitt lerkärl; huru många vidunderliga och löjliga kärl jag gjorde; huru många af desamma som föllo ihop, emedan leran icke var rätt fast, för att bära sin egen tyngd; huru många som sprucko, emedan jag för tidigt utsatte dem för solhettan, och slutligen, huru många som gingo sönder vid minsta vidrörande, antingen före eller efter torkningen.

Med ett ord: mitt besvär var utomordentligt, ty sedan jag först länge fått eftersöka tjenlig lera, och derefter uppgräft, hemfört och förarbetat den, behöfde jag nära tvenne månader för att få ihop tvenne sällsamt formade, otympliga machiner, hvilka nu fingo namn, heder och värdighet af krukor.

[ 160 ]De hade emellertid blifvit väl brända i solen och äfven temligen starka, och sedan jag med stor försigtighet inburit dem, nedsatte jag dem uti tvänne stora videkorgar, hvilka jag tillverkat i och för detta ändamål, samt fyllde det tomma rummet med rishalm. Min beräkning var, att i dem förvara spanmålen, och törhända äfven mjölet, ifall de nemligen fortforo att vara torra.

Ehuru jag storligen missräknat mig med mina stora krukor, tillverkade jag likväl med lycklig påföljd flere smärre föremål, såsom t. ex. tallrickar, små krukor och skålar, hvilka alla blefvo tillräckligt brända i solen.

Allt detta oaktadt hade jag dock icke ännu vunnit mitt ändamål, att nemligen erhålla ett kärl, hvari jag kunde förvara våtvaror, och som på samma gång kunde utsättas för eldens åverkan.

Någon tid derefter, då jag en dag tog af elden ett stycke kött, som jag rostat, medföljde en bit af mina lerfabrikationer, som kommit i elden och nu blifvit alldeles stenhård samt röd som ett taktegel.

Detta fynd öfverraskade mig på det angenämaste, ty jag hade nu funnit en utväg, att förbättra alla mina lertillverkningar.

Det återstod mig nu endast, att utfundera, huru jag skulle inrätta min eldstad i och för bränningen. Något begrepp om en krukmakar-ugn hade jag alls icke och lika litet om sättet att glacera, ehuru det icke fattades mig bly.

Jag ställde emellertid trenne stora krukor och två till tre andra kärl öfver hvarandra på en stor hög af het aska, och gjorde upp en förfärlig eld kring mitt babelstorn samt underhöll den på alla sidor, till dess mina [ 161 ]kärl blifvit genomglödgade, utan att dervid ha sprungit sönder.

Hettan underhöll jag omkring fem till sex timmar, då jag märkte att en af krukorna, utan att ha spruckit, började smälta tillsamman. Den med leran förenade sanden hade råkat i flytning, och skulle ha förglasat dem allesammans, om jag så fortfarit. Jag minskade derföre småningom elden, till dess rödhettan försvunnit.

Efter att ha genomvakat hela natten, för att elden icke skulle slockna, såg jag mig vid dagens ankomst i besittning af tre förträffliga krukor, och tvenne andra kärl, hvilka voro så väl brända, jag kunde önska det. Ett af dem hade genom sandens smältning blifvit öfverdragen med en fullkomlig glasur.

Jag behöfver väl icke anmärka, att jag hädanefter icke saknade kärl för mina hushållsbehof, men anmärker endast, att formen på dem var något ovanlig. Min glädje var emellertid icke liten, att så på en gång se mig egare till så många kärl, hvilka kunde motstå eldens åverkan, och jag kunde knappt dröja tills ett af dem blifvit kallt för att fylla det med vatten och derefter koka mig ett stycke kött, som äfven lyckades alldeles förträffligt.

Utaf ett stycke getkött erhöll jag en särdeles god buljong, till hvilken det endast felades mig gryn och några andra ingredienser, för att göra den rätt smaklig.

Behofvet af en stenmortel, i och för krossningen af min säd, satte mig i ny förlägenhet, ty på en qvarn lönade det icke mödan tänka.

Min förlägenhet för afhjelpandet af detta behof var icke liten, ty utaf alla handtverk i verlden var väl [ 162 ]stenhuggeriet det, hvartill jag hade de minsta anlag, och utomdess saknade jag alla erforderliga verktyg.

Under flera dagar såg jag mig om efter en sten, som vore nog stor och fast, för att omskapa den till en mortel, men fann endast klippstenar, som jag dels icke kunde stycka, dels icke förarbeta. Stenarterna på ön voro utomdess icke nog hårda, utan af sandig beskaffenhet, som gjorde dem oförmögna att emotstå verkan af en tung stöt, hvarförutan sandpartiklar alltid skulle ha kommit med ibland säden.

Jag öfvergaf derföre detta projekt och uppsökte i stället en tjenlig brädkloss, som var mycket lättare att finna, och i hvilken jag efter mycket besvär brände ett hål, i likhet med de amerikanska vildarnes sätt vid förfärdigandet af deras piroger.

Af det förr omnämnda jernträdet gjorde jag sedermera en stöt, hvarefter jag undangömde mina redskaper till nästa skörd.

Den nästföljande svårighet, jag hade att öfvervinna, bestod i förfärdigandet af en hårsikt, ty utan en sådan kunde jag icke gärna använda mitt mjöl till bakning.

Under flera månader grubblade jag härpå, ty jag saknade allt dertill erforderligt, och mitt linne var alldeles söndertrasadt. Jag hade väl gethår, men förstod mig hvarken på att spinna eller väfva dem, och äfven om jag det kunnat, felades mig de nödvändiga redskapen.

Jag var alldeles rådlös, men på en gång erinrade jag mig några halsdukar af kallikå eller musslin, som jag hittat på fartyget bland matrosernas kläder. Dessa klippte jag sönder och fick sålunda flera smärre siktar, som temligen väl egnade sig till det afsedda behofvet.

[ 163 ]Nu var jag försedd för flera år. Längre fram skall jag omtala, hvad jag sedermera tog mig till.

Ännu återstod mig likväl att tänka på bakningen.

Det första jag behöfde var jäst, men då denna icke på något vis stod att få, grubblade jag icke länge deröfver. Bakugnen gjorde mig i stället så mycket mera bryderi, till dess jag ändtligen hittade på följande utväg. Jag gjorde mig nemligen några särdeles breda, icke djupa lerkärl, med omkring tvenne fots omkrets och nio tums höjd, hvilka jag brände liksom de förra, hvarefter jag satte dem å sido.

När jag nu skulle baka, gjorde jag först och främst upp en dugtig eld på min spisel, som var belagd med fyrkantiga tegelstenar af min egen fabrik; ehuru jag icke precist vill svära på, att de vore alldeles vinkelräta.

Sedan veden nedbrunnit till kol, utbredde jag de sednare jemt öfver spiseln, der de fingo ligga qvar till dess denna blifvit tillräckligt varm.

Derefter sopade jag undan askan, satte fram mina brödkakor och öfvertäckte dessa med ett lerfat, kring hvilket jag sedan lade den heta askan, för att underhålla och öka hettan.

På sådant sätt blef mitt kornbröd så godt man kunnat göra det med tillhjelp af den bästa bakugn; ja, jag blef inom kort en riktig pastejbagare, ty jag gjorde riskakor och puddingar. Till sjelfva pastejerna kom det icke; ty jag hade ju ingenting annat att fylla dem med, än fogel- och getkött.

Man skall icke förundra sig, när jag försäkrar, att jag höll på härmed nästan under hela det tredje året af [ 164 ]min vistelse på ön, ty man bör härjemte besinna, att mitt åkerbruk upptog en icke så obetydlig tid.

På behörig tid verkställde jag min skörd, förde säden till min boning och gömde de fulla axen så länge i en stor korg, till dess jag fick tid att sprita dem, emedan jag saknade både slaga och loge. Mina större skördar tvingade mig likväl att tänka på ett magasin till deras förvarande, ty jag fick denna gång åtminstone tjugo spann korn och lika så mycket ris, hvarföre jag nu när som helst kunde tänka på att ersätta mina långt före detta uppätna skeppsskorpor.

Jag beslöt nu äfven, att noga beräkna mitt årliga behof af säd, för att utröna, om det icke vore nog med en skörd om året.