Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/21
| ← 20. Mitt hushåll ökas med en papegoja och en killing. |
|
22. Krukmakararbete och Bakning. → |
21.
Sädtjufvarne.
I en sådan sinnesstämning började jag det tredje året. Jag vill väl icke trötta läsaren med en lika så omständlig beskrifning på dess arbeten, som på de båda föregående årens, men jag måste likväl i allmänhet anmärka, att jag sällan var sysslolös, utan oaflåtet fullgjorde mina för hvarje dag regelmessigt indelta arbeten.
Framför allt annat sökte jag iakttaga mina pligter mot Gud och förglömde jag aldrig läsandet i den Heliga Skrift; derefter kommo mina små jagtpartier, för att förskaffa mig näringsmedel, och använde jag merendels härtill trenne timmar af morgonen; slutligen tillredningen af de djur, jag skjutit. På sådant sätt förgick en stor del af dagen.
I öfrigt måste man besinna, att hettan midt på dagen, då solen stod i zenith, var alldeles för tryckande för att kunna uthärda med någon slags sysselsättning, hvarföre min arbetstid på eftermiddagen vanligtvis var inskränkt till endast fyra timmar. Emellanåt bytte jag om tiden för min verksamhet, d. v. s. jag arbetade på morgonen och gick om aftonen ut på jagt.
Hvad min korta arbetstid i öfrigt beträffar, bör läsaren erinra sig, med hvilken utomordentlig svårighet alla mina arbeten voro förenade, och att många timmar gingo förlorade för mig, dels i saknad af tjenliga verktyg, dels äfven af bristande färdighet. Sålunda behöfde jag t. ex. icke mindre än fyratiotvå dagar, för att göra en hylla till ett skåp i min grotta, då deremot tvänne skickliga sågare, under en half dag kunnat tillverka sex stycken sådana af ett enda träd.
Min method var följande: Jag fällde först ett träd af samma diameter som det bräde, jag behöfde. För att hugga omkull det behöfde jag trenne dagar, och derefter tvenne till afqvistningen.
Det fordrades i sanning mycket besvär, innan jag fick bort så stor del af stammen, att den ändtligen blef lätt nog, för att kunna transporteras.
Härefter kanthögg jag den utåt hela ena sidan, vände så om den och förfor på samma sätt med andra sidan, till dess jag fått en ungefär tre tums tjock planka.
Man kan lätteligen föreställa sig, hvilket mödosamt arbete detta var för mina händer; men genom flit och ihärdighet lyckades jag häri, liksom i mycket annat.
Jag har anfört denna i sig sjelf obetydliga sak endast för att visa, huru mycken tid det behöfdes för att komma till ett så ringa resultat. Icke destomindre förfärdigade jag en mängd nyttiga saker, ja, i det hela allt, som var mig nödvändigt, hvilket äfven längre fram skall visa sig.
December månad var nu kommen, och jag emotsåg således skörden af mitt korn och ris. Min åkerteg var icke stor, ty utsädet gick icke, efter hvad jag förut berättat, till mer än fyra lod, emedan så stor del af detsamma gick förlorad vid första utsädet.
Nu deremot väntade jag mig en rik skörd; men på en gång märkte jag, att denna på förhand hotades af åtskilliga slags fiender, för hvilka det syntes nära nog omöjligt att akta den. Till dessa hörde framförallt bockarne, och derefter de små djur, jag kallat för harar. De sednare tyckte så mycket om den utsökta smaken i kornstånden, att de uppehöllo sig dag och natt bland dem och gnagde af dem vid roten, innan de ännu fått gå upp i ax.
För att göra ett slut på detta ofog, såg jag ingen annan utväg öfrig, än att omge mitt lilla åkerfält med en gärdesgård, hvilken kostade mig så mycket större besvär, som största skyndsamhet var af nöden, om jag icke ville förlora alltsammans. Efter tre veckors förlopp var likväl hägnaden färdig.
Under dagen skjöt jag tidt och ofta efter dessa rofdjur och nattetiden höllos de i respekt af min oupphörligt skällande hund, som jag band fast vid en påle. Fienden blef sålunda slutligen tvungen att rymma fältet, och min säd sköt opp med en förvånande hastighet.
Sedan jag på ofvannämnde sätt blifvit qvitt mina fyrbenta tjufvar, aflöstes dessa ett, tu, tre af en ofantlig svärm foglar, som begärligt kringflaxade mitt åkerfält och tycktes endast vänta på, att jag skulle gå min väg.
Jag skickade dem emellertid en välkomsthelsning ur min bössa, och fick dervid se en lika stor svärm af dessa flygande tjufvar höja sig upp ur åkern, der jag icke trodde dem vara.
Häraf oroades jag på det högsta, ty på sådant sätt skulle alla mina beräkningar gå under. Det sämsta var, att jag icke visste något botemedel härför. Emellertid beslöt jag, att på ett eller annat sätt rädda min gröda, äfven om jag sjelf dag och natt skulle stå på post vid den.
Sedan jag gått fram på åkern fann jag, att skadan visserligen var betydlig, men att foglarne funnit axen ännu för omogna, hvarföre alltsammans berodde på, att förekomma allt framtida ohägn.
Jag stannade ett ögonblick för att ladda min bössa, och kunde derunder tydligt se, hur skälmarne flugit upp i de närmaste träden, der de endast tycktes lura på min bortgång. Häri bedrog jag mig ej heller, ty sedan jag gått några få steg åt sidan, slogo de åter skocktals ner ibland säden.
Häröfver förargades jag så mycket, att jag icke kunde vänta till dess allesamman hade flugit fram, ty för hvart korn de förtärde, tyckte jag dem äta upp ett stycke af mitt bröd.
Jag nalkades derföre åter gärdesgården och skjöt på nytt, hvarvid trenne af tjufvarne fingo bita i gräset. Detta var just hvad jag tyckte om; jag tog upp dem från marken och förfor med dem, på samma sätt, som man i England behandlar dylika, d. v. s. jag hängde upp dem i en galge, till ett varnande exempel för deras likasinnade kamrater.
Jag behöfver knappast omtala verkan häraf; foglarne läto icke allenast min gröda vara ifred, utan öfvergåfvo dertill hela denna del af ön, dit de icke mera vågade sig tillbaka, så länge min fogelskrämma stod qvar.
Nu var ingen gladare än jag, och mot slutet af December inbergade jag ändtligen all min gröda.
Utan både lie och skära, visste jag icke i början huru jag skulle bära mig åt, men slutligen föll jag på den idéen, att hvässa en värja, som jag hittat på fartyget, och med denna afmejade jag nu säden så godt jag kunde.
Min skörd blef obetydligare än jag väntat, ty jag fick ej mer än tvenne spann ris och något mindre än tre och en half spann korn, åtminstone hvad jag efter mitt ögonmått kunde dömma, ty jag hade icke något målkärl.
Jag fick emellertid häraf nytt mod, ty jag anade, att Gud hädanefter icke skulle låta mig sakna bröd. I öfrigt var jag ännu icke ur all förlägenhet, ty jag visste ju icke huru jag skulle få säden söndermalad, vannad och siktad, och om jag också lyckades förvandla den till mjöl, återstod likväl ännu alltid den kinkiga bakningen.
Alla dessa svårigheter, i förening med min önskan, att ihopsamla betydliga förråder, förde mig till beslutet, att icke vidröra denna skörd, utan gömma alltsammans till nytt utsäde, då jag undertiden ville fundera på utvägar att förvandla min säd i bröd.
Då för tiden kunde jag med största skäl säga, att jag arbetade för bröd. Hur mången besinnar väl, hvilken ofantlig mängd af förberedelser, som behöfvas, för att förskaffa sig en enda bit bröd.
Jag, som af ödet blifvit återförsatt i naturtillståndet, jag kände likväl härigenom mitt mod dagligen minskas, och med hvarje timma lärde jag allt bättre inse de svårigheter, jag hade att bekämpa, till och med då, när jag skördade den handfull korn, som på ett så underbart sätt uppvuxit.
Allramest saknade jag en plog och derefter en spade. Den sednare hade jag väl, som läsaren vet, redan sökt förskaffa mig, men arbetet med densamma gick icke fort; och ehuru den kostat mig mycken tid, blef den likväl snart uttjent, till följe hvaraf mitt arbete blef både ofullkomligare och mera mödosamt.
Fogande mig i allt detta, sträfvade jag med ett outtröttligt tålamod, och till och med den ledsamma utgången afskräckte mig icke. Sedan jag sått, felades mig en harf, hvarföre jag såg mig nödsakad, att först hugga mig en lång stock och sedan släpa den bakom mig, hvarigenom jag, så till sägandes, förr uppristade jorden än jag harfvade den.
När sedan min säd kommit upp eller fått ax, huru många omsorger och huru mycket besvär förestod mig icke då, för att kringgärda, skära, hemföra, tröska, vanna och förvara den?
Derefter behöfde jag en qvarn, för att få den mald, en hårsikt, för att få den siktad, jäst och salt till degen och slutligen en ugn till bakningen. Allt detta måste jag vara betänkt på, utan att ega ett enda af dertill erforderliga verktyg; men icke dessmindre utgjorde min spanmål en källa till tröst och välstånd för mig.
Jag upprepar, att denna brist på verktyg och husgerådspersedlar var orsaken till långvarigheten i alla mina företag, men häremot fanns ingen bot. För öfrigt hade jag indelt min tid och den kunde således icke gå alldeles förlorad. Hvarje dag hade sina vissa arbeten, och då jag föresatt mig, att icke tänka på någon brödberedning förrän jag skaffat mig ett stort förråd af säd, kunde jag under de följande sex månaderna använda hela min verksamhet på förfärdigandet af de redskaper, som i och för sädens användande voro mig behöfliga.
Allraförst måste jag uppbruka ett större stycke jord, ty jag hade nu tillräckligt med säd, för att beså en hel åker; men innan jag kom så långt, använde jag åtminstone en vecka på tillverkandet af en spade, som egentligen blef ett hastverk och dertill så tung, att den försvårade mitt arbete.