Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/23
| ← 22. Krukmakararbete och Bakning. |
|
24. Redaktionen af min dagbok. → |
23.
Pirogen.
Sedan allt blifvit noga öfvervägdt, fann jag mig icke kunna använda fyratio halfspann säd under året, och till följe deraf beslöt jag att årligen utså precist lika mycket som sista gången, i hopp att sålunda icke komma att sakna bröd.
Under tiden hade mina tankar ofta, som man lätteligen kan föreställa sig, vandrat till det land, jag på motsatta sidan af ön hade upptäckt.
Jag kunde icke förqväfva en hemlig önskan, att bege mig dit, emedan jag inbillade mig, att det var bebodt och fast land, från hvilket jag på ett eller annat sätt kunde återkomma till den verld, jag måste minnas och sakna.
Under dessa betraktelser hade jag likväl alls icke beräknat farorna vid ett sådant företag, i fall jag råkade i händerna på vildar, hvilka, efter hvad jag hade skäl att förmoda, skulle vara långt blodtörstigare, än de afrikanska lejonen och tigrarne. Hade jag en gång kommit i deras våld, så kunde man våga tusen mot ett, att de skulle mörda och dertill på köpet törhända äfven uppäta mig.
Jag hade hört kustinnevånarne på de Caraibiska öarne beskrifvas såsom kannibaler eller menniskoätare, och slöt af den geografiska latituden, att jag icke kunde vara långt ifrån denna kust. Men till och med, förutsatt det dessa folkslag icke voro några menniskoätare, voro de, sådant oaktadt, lätteligen i stånd att mörda mig, liksom de redan gjort med andra i deras händer fallna europeer, ehuru dessa ofta varit tio till tjugo man starka. Med mig, som var ensam, hade de icke behöft göra några omvägar, och mitt motstånd kunde i hvilken händelse som helst icke bli långvarigt.
Allt detta sammanräknadt, och hvarpå jag närmare bordt tänka, ingaf mig likväl icke i början någon fruktan, ty jag funderade icke på annat än en upptäcktsresa.
Nu önskade jag mig ha egt den unge Xury och min långa båt med dess enda segel, pa hvilken jag seglade öfver niohundra mil längs efter afrikanska kusten. Men hvartill lönade det mödan att grubbla härpå.
Jag tänkte emellertid på vår skeppsslup, som, efter hvad mina läsare redan veta, vid skeppsbrottet blef uppkastad på ön.
Den låg ännu qvar i nästan samma ställning; omstörtad af vågorna, hvilade den nemligen upp- och nedvänd på en hög sandås, men var icke mer omgifven af vatten.
Hade jag endast egt en medhjelpare, för att iståndsätta den och få den af stapeln, skulle denna båt varit mig nog, för att återkomma till Brasilien; men jag hade bordt besinna, att det var lika omöjligt för mig ensam, att vända om båten på kölen, som att flytta ön från dess ståndpunkt.
Icke dess mindre gick jag till skogs och högg mig der spakar och rullar, hvilka jag sedan bar fram till slupen, i afsigt att utröna, huru långt jag skulle komma, och öfvertygad, att, endast jag kunde vända om båten, det icke skulle bli mig svårt att bättra dess skador och omskapa den till ett präktigt fartyg, på hvilket jag utan fruktan kunde anförtro mig åt hafvet.
Under detta fruktlösa företag skydde jag ingen möda, och använde derpå mellan tre och fyra veckor.
Då jag slutligen fann mina krafter otillräckliga, att lyfta upp slupen, började jag i stället att undergräfva sandåsen, på hvilken den hvilade, för att på sådant sätt vinna mitt ändamål. I denna afsigt satte jag flera stöttor mot ena sidan af slupen, så väl för att hålla den, som att styra den vid fallet.
Men äfven härigenom blef jag icke i stånd att röra den från stället och mycket mindre således, att få ner den i sjön. Det återstod mig derföre ingenting annat, än att öfverge mitt företag; men om jag också förtviflade att kunna begagna slupen, minskades likväl icke derföre min lifliga önskan, att åter komma ut till sjös, så stora svårigheterna än syntes.
Denna ifver kom mig slutligen att öfverlägga, huruvida icke jag ensam och utan några verktyg skulle kunna förfärdiga en pirog af stammen till ett stort träd, liksom infödingarne i denna verldsdel.
Jag fann detta icke allenast verkställbart, utan äfven ganska lätt, och pirogen blef nu min favorittanke, i synnerhet när jag besinnade, att jag egde långt flera hjelpmedel till buds, än någon indian. Jag glömde likväl dervid de egna fördelar, hvaröfver dessa kunna skryta, ty de sakna t. ex. icke hjelpsamma händer att få pirogen i sjön, sedan den en gång blifvit färdig, en svårighet, långt kinkigare för mig att besegra, än dem mot hvilka indianerna ha att kämpa i brist på verktyg.
Hvartill tjenade det väl också, att välja ut ett stort träd i skogen, fälla det efter ett oerhördt besvär, gifva det yttre formen af en båt och derefter urhålka eller bränna ur det, för att sedan finna omöjligheten att kunna begagna sitt arbete?
Hade jag endast ytligt betraktat mina förhållanden, under det jag sysselsatte mig med byggandet af pirogen, skulle jag tvifvelsutan på samma gång öfvervägt svårigheten att få den af stapeln; men jag hade hufvudet så fullt af restankar, att jag alldeles icke kom att tänka härpå. Det var emellertid mycket lättare att tillryggalägga en sträcka af fyratiofem mil sjöledes i denna båt, än att flytta den fyratiofem famnar från det ställe, der den byggdes, ner till hafvet.
Ingen, med sina fem sinnen i behåll, skulle ha påtagit sig ett så dåraktigt arbete, som det jag gjorde. Men hela detta företag intresserade mig så oändligen mycket, att jag alldeles förglömde utförandet.
Efter någon tid började jag väl inse, att jag tagit mig vatten öfver hufvudet; men jag afbröt tvärt hvarje inkast med det vanvettiga svar, jag sjelf gaf mig: “Ah bah! gör du bara båten i ordning, nog hittar du sedan på utvägar, att få den i sjön!“
Härpå grep jag mig an och fällde ett cederträd. Jag tviflar storligen på, att Salomo vid byggandet af Jerusalems tempel hade maken till detta. Diametern vid foten var 5 fot 10 tum, och vid 22 fots höjd 4 fot 11 tum, hvarefter det smalnade något och delade sig i flera grenar.
Det kostade mig ingen ringa möda, att endast få ner detta träd på marken; jag behöfde också ensamt tjugu dagar att hugga af det vid roten, och derefter ytterligare fjorton dagar, att skilja toppen från stammen.
Derefter åtgick en månad, innan det fått sin tillbörliga yttre form, och slutligen nära trenne månader till urhålkningen.
Häri lyckades jag likväl, utan att nödgas använda eld, ty jag begagnade endast ett huggjern och en klubba, och arbetade med rastlös ifver, till dess jag fått i ordning min vackra pirog, som kunnat rymma tjugusex man, följaktligen mig och alla mina effekter.
Efter fullgjordt arbete erfor jag en utomordentlig glädje, och min pirog var äfven i sanning den största, jag någonsin sett tillverkad af ett enda träd. Men nu vet du också, käre läsare, hvilket besvär den kostade mig!
Jag behöfde således icke tänka på annat, än att få den i sjön, och hade detta lyckats mig, är det intet tvifvel underkastadt, att jag företagit en af de vanvettigaste och äfventyrligaste resor sedan verldens skapelse.
Men alla mina försök i denna väg slogo felt, ehuru jag derpå använde en otrolig möda, och pirogen icke låg mer än högst femtio famnar från hafvet. Första hindret bestod deri, att den låg på en höjd, som var nära nog tvärbrant åt strandsidan. För att undanrödja detta, beslöt jag gräfva undan jorden, till dess jag fått en lagom sluttning.
Jag grep mig äfven an och utgjöt derunder millioner svettdroppar! Men tänker man någonsin på besväret, när friheten är det mål, hvartill man sträfvar?
Sedan denna svårighet väl blifvit öfverstånden, mötte jag en ännu större, ty jag förmådde lika litet få pirogen ur stället, som jag var i stånd att flytta slupen.
Nu mätte jag afståndet till stranden och beslöt gräfva en kanal, för att låta hafvet få afhemta min befriare ur fångenskapen.
Med friskt mod började jag äfven denna ansträngning, men sedan jag beräknat de erforderliga dimensionerna för min kanal, liksom svårigheten att undanskaffa den uppgräfda jorden, fann jag tyvärr, att jag icke hade att räkna på någonting annat än mina båda armar, och att jag skulle behöfva minst tio år för att blifva färdig; ty kusten var så hög, att öfre ändan af min kanal åtminstone bordt vara tjugotvå fot djup. Och härigenom såg jag mig tvungen, att öfvergifva äfven detta projekt.
Mitt hjerta var färdigt att brista vid öfvertygelsen härom, och nu först, men för sent, besinnade jag, hur dåraktigt det vore, att börja ett företag, innan man noga öfvervägt allt och väl beräknat, huruvida de egna krafterne äro tillräckliga att med framgång utföra det.
Midt under denna sysselsättning gick det fjerde året af min fångenskap till slut, och jag förglömde icke att fira denna årsdag med samma gudaktighetsöfningar och till lika stor inre tillfredsställelse som de föregående. Genom en fortsatt läsning i den Heliga Skrift, och ett noga begrundande af dess herrliga lärdomar samt dertill genom Guds nåd hade jag förvärfvat mig helt andra insigter och åsigter än dem jag förr egde. Jag betraktade numera verlden som ett långt aflägset land, der jag icke hade någonting att söka, vänta eller efterlängta, och med hvilket jag icke hade eller någonsin mer skulle få något att beställa.
Jag tror till och med, att jag då betraktade verlden på samma sätt som vi efter detta lifvet törhända skola göra det, nemligen som ett ställe, der vi en gång lefvat, men det vi för alltid lemnat.
Här var jag tryggad för verldens frestelser; hvarje köttslig lusta var förkolnad hos mig, och jag plågades icke af någon åtrå efter lifvets tomma njutningar. Jag hade allt hvad jag förmådde njuta; jag var oinskränkt herrskare öfver mina samtliga besittningar; jag kunde, om det så föll mig in, kalla mig Konung eller Kejsare öfver denna ö, som stod under min lydnad; jag hade hvarken rivaler eller någon, som kunde göra mig herraväldet stridigt. Det berodde ensamt på mig, att skörda så mycken spanmål, att jag dermed kunnat befrakta flera fartyg; men som detta var ändamålslöst, sådde jag icke mer än till eget behof. Sköldpaddor funnos i öfverflöd; men jag behöfde icke mer än en då och då; lika litet felades mig timmer, för att deraf bygga mig en hel flotta, och min vinskörd skulle ha varit tillräcklig att lasta denna flotta med vin och russin — ifall jag nemligen haft den.