Diana (1904)/Del 2/Kapitel 07
VII.
KUNG HENRI UTNÄMNER CHEF FÖR LIGAN, MEN DET BLIR HVARKEN HANS HÖGHET HERTIGEN AF ANJOU ELLER HERTIGEN AF GUISE.
Timmen för den stora mottagningen på slottet var inne eller skulle genast slå, och ända sedan tolftiden hade Louvrens portar stått öppna, för att insläppa Ligans förnämsta ledande män jämte en massa andra intresserade och nyfikna.
Paris var lika upprördt som dagen förut, men skillnaden var den, att schweizergardet, som alls icke hade deltagit i gårdagens festligheter, nu tycktes spela den förnämsta rollen. Till Louvren strömmade oupphörligt deputationer af Ligans medlemmar, arbetarekorporationer, kyrkobetjänte, stadssoldater och en ständigt stigande flod af åskådare, som vid stora tilldragelser alltid samlas utanför, för att se och skåda det märkliga som sker, hvilket likväl så sällan lyckas dem.
Det var således en ansenlig folkmassa samlad omkring Louvren, men däri låg ingen fara.
Den tid var ännu icke kommen, då folkets mummel växte till ett åsklikt dån, och då man sköt ned murar och störtade vackra slott öfver deras innehafvares hufvud. Henri III:s schweizergarde smålog vänligt åt folkmassorna, ehuru äfven dessa voro beväpnade, och folket besvarade leendet på samma sätt. Man hade ännu icke kommit därhän att fläcka kungars vestibuler med deras soldaters blod.
Man må emellertid icke föreställa sig, att dagens drama var blottadt på intresse, fastän det var mindre uppskakande. Det var tvärtom ett af de märkligaste, som dittills hade utspelats inom Louvrens murar.
Kung Henri hade tagit plats i tronsalen, omgifven af sina officerare, sina vänner, sina tjänare och sin familj. Och förbi honom defilerade alla korporationer och aflägsnade sig sedan, kvarlämnande sina hufvudmän, hvilka intogo de åt dem anvisade platserna på slottsgården under Louvrens fönster.
Kungen kunde på detta sätt så att säga med en enda blick öfverskåda alla sina fiender och så godt som räkna dem. Chicot stod bakom kungens stol och uttalade emellanåt sina anmärkningar med låg röst i kungens öra. Plötsligt inträdde herr de Monsoreau.
— Se ditåt, Henri lille! sade Chicot.
— På hvad?
— På din öfverhofjägmästare! Vet du, det lönar mödan. Han är ju så blek som ett spöke!
— Det är verkligen han! utbrast kungen förvånad.
Han gaf herr de Monsoreau en vink att komma närmare.
— Hur kommer det sig att ni är här, herr öfverhofjägmästare? frågade kungen. Jag vill minnas, att jag skickade er till Vincennes för att arrangera hjortjakt.
— Allt var ordnadt för jakten redan klockan sju i morse, er majestät, svarade herr de Monsoreau. Men då klockan led mot tolf och jag inte hörde af någonting från er, sire, fruktade jag att någon olycka hade inträffat och skyndade hit.
— Verkligen? sade kungen.
— Om jag därmed har svikit min plikt, så är en öfverdrifven hängifvenhet för ers majestät den enda orsaken därtill, förklarade grefven.
— Jag uppskattar edra känslor fullkomligt, sade Henri.
— Och om ers majestät vill, att jag skall vända om till Vincennes nu sedan mina farhågor ha blifvit lugnade …
— Nej, Nej! Stanna kvar, herr öfverhofjägmästare! Hjortjakten var blott ett infall, som gick lika fort som det kom. Ni må gärna stanna här just här i min omedelbara närhet. Jag behöfver se trogna och tillgifna undersåtar omkring mig. Ställ er bland dem, på hvilkas tillgifvenhet jag kan räkna.
Monsoreau bugade sig.
— Hvar vill ers majestät att jag skall ta plats? frågade han.
— Låna honom åt mig för en enda halftimme! bad Chicot med låg röst.
— Hvarför det?
— Så jag får pina honom en smula! Hvad gör det dig? Du kan verkligen behöfva ge mig någon ersättning för att jag måste vara närvarande vid det här spektaklet.
— Så tag honom då, om du vill!
— Jag hade nyss den äran att fråga, hvar ers majestät vill att jag skall ta plats, sade öfverhofjägmästaren vördnadsfullt.
— Och jag trodde att jag redan hade besvarat er fråga. Ställ er hvar ni vill bakom min fåtölj till exempel. Där har jag placerat mina sanna vänner.
— Var så god och tag plats här, herr öfverhofjägmästare, sade Chicot och jämkade åt sig, så att herr de Monsoreau fick plats bredvid honom. Här har man en präktig utsikt, må ni tro. Men fy, för böfveln, en sådan lukt! Nå, det var också skomakarnas skrå som passerade. Och där komma våra garfvare! Kunde ni tappa spåret efter de där, så tänker jag, att jag snart skulle ta ifrån er den syssla ni har, vår käre öfverhofjägmästare!
Herr de Monsoreau låtsade lyssna till Chicots ord, men han hörde dem endast som ett tomt ljud. Han var ytterligt tankspridd och stirrade oroligt åt alla håll. Kungen kunde ej undgå att märka hans nervositet, i synnerhet som Chicot gjorde allt för att fästa hans uppmärksamhet därvid.
— Vet du, hvad din öfverhofjägmästare är på jakt efter för närvarande? sade narren sakta till kungen.
— Nej! Hvad då?
— Han är på jakt efter din bror af Anjou. Vill du, att han skall förbli i okunnighet om hvar hertigen finns?
— Jag tillstår, att jag gärna skulle se, att han fördes på orätt spår.
— Vänta bara! sade Chicot. Fråga honom efter hans grefvinna!
— Hvad skall det tjäna till?
— Det får du se. Gör som jag sagt!
— Herr grefve, sade Henri och vände sig till Monsoreau, hvar har ni gjort af er vackra grefvinna? Jag ser henne inte bland hofvets damer.
Grefven ryckte till som om han hade blifvit biten af en orm.
Chicot ref sig på näsan och blinkade åt kungen.
— Min grefvinna är sjuk, ers majestät, svarade öfverhofjägmästaren. Luften i Paris är ohälsosam för henne, och hon har med hennes majestät drottningens tillåtelse rest till landet i natt, i sällskap med sin far, baron de Méridor.
— Hvart har hon rest? frågade kungen, belåten att ha en anledning att vända bort hufvudet medan garfvareskrået tågade förbi.
— Till sin hembygd Anjou, ers majestät.
— Pariserluften är aldrig nyttig för damer i intressanta omständigheter, förklarade Chicot med stort allvar. Jag råder dig att följa grefve de Monsoreaus exempel, Henri! Skicka du drottningen till landet på en tid, när hon blir…
Monsoreau bleknade och gaf Chicot en ursinnig blick. Men denne stödde nonchalant armbågen mot kungens stol och tycktes med den största uppmärksamhet betrakta bårdsömmareskrået, som följde tätt efter garfvarena.
— Ni misstar er, oförskämde! mumlade Monsoreau med låg röst.
— Aha! sade Chicot. Din öfverhofjägmästare borde visst fara till Chartres med sin hustru och ta på sig den heliga jungfruns lintyg, Henri!
Monsoreau knöt ursinnig sina händer, men han måste svälja sin harm. Han kastade en blick full af hat och hämndtörst på Chicot, och denne svarade genom att dra ned sin hatt öfver ögonen, så att de långa fjädrarna kittlade herr de Monsoreau i ansiktet.
Grefven förstod att stunden ej var den rätta, om man ville fordra upprättelse. Han skakade på hufvudet, som om han ville förjaga alla obehagliga tankar.
Men nu antog Chicot en melankolisk min och sade sedan med ett medlidsamt leende:
— Den stackars unga grefvinnan! Hon kan ju rent af dö af ledsnad under vägen.
— Jag har nyss sagt till kungen, att hon reser i sällskap med sin far, förklarade herr de Monsoreau.
— Ja, en far är ju alltid ett högst respektabelt sällskap — det nekar jag visst inte för men inte är det roligt! Och om hon inte hade någon annan, som förströdde henne under vägen, så … men lyckligtvis …
— Hvad menar ni? frågade grefven häftigt.
— Jo, lyckligtvis så …
— Nå, hvad betyder ert lyckligtvis?
— Lyckligtvis betyder lyckligtvis — efter allt hvad jag vet!
Grefven höjde på axlarna.
— Jag ber om ursäkt, vår öfverhofjägmästare! Vill ni ha en omständligare definition, så kan ni ju fråga Henri. Han är bättre filolog än jag.
— Nå, men fortsätt hvad du ville säga, Chicot! uppmanade Henri. Lyckligtvis, sade du …
— Ja, lyckligtvis, sade jag, är det åtskilliga af våra vänner ute på vägarna åt samma håll — af de älskvärdaste till och med — och om de sammanträffa med grefvinnan, försöka de säkert att muntra upp henne. Jag tycker riktigt, att jag ser dem framför mina ögon, sade Chicot illvilligt. Du, Henri, som har en liflig fantasi, kan ju också försöka tänka dig det! Ser du dem färdas framåt på en vacker väg och hör du, huru de berätta tjogtals lustiga historier för grefvinnan och hon skrattar så att hon är färdig att kikna, den goda grefvinnan.
Detta dolkstyng träffade kanske ännu djupare än det första.
Det var emellertid en omöjlighet för öfverhofjägmästaren att kunna ge luft åt sin vrede. Kungen satt framför dem, och Chicot hade, åtminstone för tillfället, en bundsförvant i hans majestät. Därför gjorde herr de Monsoreau våld på sig och sade så höfligt han förmådde:
— Jaså, ni har vänner, som äro på väg till Anjou?
— Det borde ni till och med veta bättre än vi, herr grefve, ty vännerna äro snarare edra än mina, förklarade narren.
— Ni väcker min förvåning, herr Chicot, sade grefven. Jag vet verkligen ingen som …
— Å, nu vill ni bara spela hemlighetsfull.
— Visst inte!
— Naturligtvis vet ni mycket väl, att de äro på väg till Anjou! Så mycket mer som jag nyss såg er speja efter dem här — notabene förgäfves.
— Såg ni mig speja efter dem, säger ni?
— Ja, just ni, vår öfverhofjägmästare — den blekaste af alla både forntida, nuvarande och tillkommande herrar öfverhofjägmästare — alltifrån Nimrod till och med er företrädare d'Antefort.
— Herr Chicot!
— Den blekaste af dem alla, säger jag! Veritas veritatum! Det där är egentligen en barbarism, därför att det inte finns mer än en sanning, summa en. Funnes det två, så skulle minst den ena inte vara någon alls. Men ni är visst inte filolog, min bäste herr Esau?
— Nej, det är jag inte! Och därför ber jag er nu vara god och komma tillbaka till de där vännerna, som ni nyss talade om. Skulle ni vilja vara så god och säga mig deras namn?
— Å, ni kommer då också alltid tillbaka till samma sak! Sök, sök, herr öfverhofjägmästare! Det är ju er syssla att spåra upp vildt — bästa beviset därpå är, att ni mycket säkert har stört en eller annan stackars hjorts morgonsömn i dag. Skulle ni tycka om, att någon kom och hindrade er från att sofva i ro?
Herr de Monsoreau stirrade förskräckt omkring sig — och upptäckte en tom stol bredvid kungens.
— Hvad ser jag? utbrast han oroligt.
— Ja, inte vet jag! sade Chicot.
— Hertigen af Anjou? stammade öfverhofjägmästaren.
— Holdrio? Å, Holdrio! jodlade Chicot med låg röst.
— Han är bortrest, förklarade Chicot, och han har rest antingen i dag eller också i går kväll. Ni är inte filolog, herr grefve, men ni kan ju ändå fråga kungen, om jag inte har sagt rätt. Säg oss nu, Henri lille, när din bror hertigen försvann?
— I natt, svarade kungen.
— Hertigen borta, mumlade Monsoreau blek och darrande. Ack, min Gud, hvad är det ers majestät säger?
— Jag säger inte, att han har rest bort, svarade kungen, jag säger endast, att min bror är försvunnen sedan i natt. Inte ens hans bästa vänner ha reda på hvart han har tagit vägen.
— Å, om jag trodde det! mumlade grefven.
— Nå, hvad skulle ni då göra? Inte är det väl en så stor olycka, om han berättar några intressanta saker för madame de Monsoreau? Vännen François är kurtisören inom vår familj, ser ni, tillade Chicot. Han var det redan på Charles IX:s tid och fortfar på samma sätt under Henri III, som har annat att göra än att uppträda som kurtisör. Det är väl det minsta han kan begära, att han har en prins, som representerar i detta afseende vid sitt hof.
— Hertigen bortrest! — upprepade Monsoreau. — Är ni alldeles säker på det, herr Chicot?
— Än ni då? Är ni inte öfvertygad om det? — frågade Chicot.
Öfverhofjägmästaren såg ännu en gång på stolen där kungens bror brukade sitta, men den var och förblef tom.
— Jag är förlorad, — mumlade han med en åtbörd, som så tydligt markerade tanke på flykt, att Chicot grep honom i armen.
— Håll er stilla, herr grefve! Guds död! Ni gör ju ingenting annat än trampar af och an, det kan förorsaka hans majestät kväljningar! Å, tänk, den som ändå vore i er vackra hustrus ställe! Tänk, att hela dagen igenom få titta på en prins med dubbelnäsa och få höra herr Aurilly spela på luta! Grefvinnan har då verkligen en tur, som är kolossal! —
Monsoreau skälfde af raseri.
— Sakta, herr öfverhofjägmästare! — fortfor Chicot. — Ni måste försöka att bemästra er glädje! Seså nu öppnas mötet. Det är oklokt att lägga sina passioner i dagen så som ni gör. Och nu ska vi höra på kungens tal!
Öfverhofjägmästaren var tvungen att bibehålla sin plats, ty slottssalen hade så småningom blifvit ända till trängsel fylld af folk. Han stod därför orörlig kvar med vederbörligt konventionell hållning.
Församlingen var fulltalig. Hertigen af Guise hade nyss gjort sitt inträde och böjt knä inför kungen. Äfven han betraktade med öfverraskning och oro den tomma stolen, som borde ha innehafts af hertigen af Anjou.
Henri III steg upp. Och härolderna påbjödo tystnad.