Diana (1904)/Del 2/Kapitel 06
VI.
CHICOT SPELAR SCHACK, QUÉLUS LEKER MED BILBOQUET OCH SCHOMBERG MED PUSTRÖR.
Vi måste bekänna att Chicot, oaktadt sin skenbara likgiltighet, återvände till Louvren med synnerligt lätt och gladt hjärta.
Han njöt af den trefaldiga tillfredsställelsen att ha gjort en hederlig man en tjänst, att ha inledt en intrig och att ha gjort det möjligt för kung Henri att åstadkomma den statskupp, som omständigheterna kräfde.
Då man kände till Bussys klokhet och djärfva mod och Guisernas förslagenhet och goda samförstånd med hvarandra, hade man alla skäl att frukta en stormig dag för Paris.
Och allt hvad kung Henri hade fruktat och Chicot förutsett, det inträffade också — alldeles som man kunde vänta.
Hertigen af Guise utvecklade en rastlös verksamhet denna förmiddag. Han gaf företräde åt Ligans ledande män, som till honom öfverlämnade de fulltecknade namnlistorna från kvällen förut, och han lät hvar och en af dem gå ed på, att han skulle erkänna som öfverhufvud den chef, som kungen behagade välja. Efter en rådplägning med kardinalen och herr de Mayenne, begaf han sig sedan till hertigen af Anjou, som han hade förlorat ur sikte vid tiotiden föregående kväll.
Chicot anade, att hertig Henri skulle göra detta besök. Då han gick från Bussy, begaf han sig direkt till hôtel d'Alencon och uppehöll sig i dess närhet ungefär en kvart, innan han fick se den han väntade nalkas på rue de la Huchette.
Narren vek hastigt om ett hörn, och hertigen af Guise trädde in i hotellet utan att ha sett honom.
Hertig Henri fann hertigens af Anjou förste kammartjänare mycket orolig öfver att hans herre icke hade kommit hem. Men han trodde, att hertigen hade tillbragt natten i Louvren.
Hertig Henri frågade, om han kunde få tala med Aurilly. Kammartjänaren svarade, att Aurilly var inne i hertigens kabinett, och att det stod hertig Henri fritt att stiga in.
Lutspelaren Aurilly var, som vi påminna oss, hertigens af Anjou närmaste förtrogne i allt. Han borde bättre än någon annan veta, hvar hans herre befann sig.
Aurilly var emellertid minst lika orolig som kammartjänaren. Han fingrade nervöst på sitt instrument och lade det oupphörligt ifrån sig, för att gå fram till fönstret och se efter om hertigen kom.
Tre bud hade skickats till Louvren, och alla hade återkommit med samma svar. Hertigen hade gått sent till sängs och var ännu icke vaken.
Hertigen af Guise ansatte nu Aurilly med en massa frågor.
Lutspelaren hade skilts från sin herre föregående kväll vid hörnet af rue de l'Arbre-Sec, af en folkmassa, som var på väg till Belle-Étoile. Sedermera hade han gått hem till hotellet för att invänta sin herre. Han hade ingen vetskap om, att hertigen ämnade tillbringa natten i Louvren.
Han berättade nu om de tre bud, som han hade skickat till Louvren, och omtalade det enahanda svar, de alla hade fått.
— Sofver han ännu klockan elfva? sade hertigen af Guise förvånad. Det är inte gärna möjligt. Så dags brukar till och med kungen vara uppstigen. Ni borde gå till Louvren, Aurilly! —
— Jag har nog tänkt på det, ers nåd, — sade Aurilly. Men om hans höghet möjligen har fördröjt sig ute på galanta äfventyr i natt och sedan tillsagt, att han inte vill bli störd förrän längre fram på dagen, så kan han bli missnöjd, om jag kommer och söker honom.
— Hans höghet är för klok att ge sig ut på galanta äfventyr en sådan dag som i dag. Gå ni tryggt till Louvren, där träffar ni honom genast.
— Jag skall gå … Men hvad skall jag säga honom? —
— Ni skall påminna honom om, att vi skola infinna oss i Louvren klockan två, och att det är nödvändigt, att vi få rådgöra med hvarandra förut. — Ni kan ju förstå, Aurilly, - tillade han med förargad min, — att det ej kan vara lämpligt att ligga och sofva, då kungen skall utnämna chef för Ligan!
— Jag skall be hans höghet komma hit, ers nåd.
— Ja! Och säg honom, att jag väntar på honom med stor otålighet. Många ha redan begifvit sig till Louvren i och för sammankomsten. Det är inte ett ögonblick att förlora. Jag skall emellertid skicka efter herr de Bussy. —
— Men om jag inte träffar hans höghet där hvad skall jag då göra?
— Då skall ni inte visa er så synnerligt angelägen att få rätt på honom. Ni kan ju alltid efteråt säga honom, hur ifrigt jag försökt att få träffa honom. En kvart före två går jag i alla händelser till Louvren. —
Aurilly bugade sig och gick.
Chicot såg honom gå ut och förstod anledningen.
Om hertigen af Guise finge kunskap om att hertig François var arresterad, vore allt förloradt — eller skulle åtminstone bli betydligt mera inveckladt. Chicot såg, att Aurilly styrde sina steg mot porte Saint- Michel; han tog därför en annan väg, som han tillryggalade med långa, hastiga steg och lät ro sig öfver Seine nedanför Nesle, innan Aurilly ännu hade fått sikte på Châtelet.
Vi skola nu följa Aurilly, emedan vi därigenom komma till själfva skådeplatsen för dagens viktiga händelser.
Han gick utmed kajerna genom hopar af borgare med triumferande uppsyn och kom efter en stund till Louvren, som tycktes så lugnt och välvilligt som möjligt se ned på den allmänna glädjen.
Aurilly var en erfaren man och han kände sitt folk. Först pratade han en stund med vaktbefälhafvaren utanför porten, som alltid brukade ha reda på allt, som tilldrog sig inom slottet, och icke höll alltför strängt på sina nyheter.
I dag var han idel välvilja och solsken. Kungen hade vaknat vid det charmantaste lynne man kunde tänka sig.
Från honom gick Aurilly till portvakten.
Han höll just revy med sina underordnade, hvilka samt och synnerligen hade fått nya dräkter jämte hillebarder af ny modell.
Portvakten smålog blidt åt lutspelaren och besvarade på förbindligaste sätt hans anmärkningar om väderleken, hvilket ingaf Aurilly de allra bästa föreställningar om den politiska atmosfären.
Aurilly fortsatte och gick stora trappan upp till hertigens våning, utbytande hjärtliga hälsningar med de hofmän, som redan började samlas i trappor och förmak.
Utanför ingångsdörren till hertigens rum träffade han Chicot, som satt på en fällstol och spelade schack med sig själf. Narren var tydligen försjunken i funderingar öfver någon sällsam kombination.
Aurilly försökte gå förbi honom, men Chicots långa ben togo upp korridorens hela bredd, så att lutspelaren såg sig nödsakad att lägga sin hand på hans axel.
— Å, är det ni? — utbrast Chicot med synbar öfverraskning. — Ursäkta, herr Aurilly! —
— Hvad har ni för er, herr Chicot? —
— Ser ni inte det? Jag spelar schack. —
— Ensam? —
— Ja! Jag funderar just öfver ett kvistigt drag. Spelar ni schack, herr Aurilly? —
— Mycket dåligt. —
— Ja — jag vet ju, att ni är musiker. Och den konsten är så svår, att de, som ägna sig åt den, måste offra all sin tid och hela sitt intresse åt musiken ensamt.
— Det ser ut som om ni stode framför ett svårlöst problem? — sade Aurilly skrattande.
— Ja! Jag är orolig för min kung, ser ni! Ty ni skall veta, herr Aurilly, att i schack är kungen en ganska intetsägande och underordnad figur. Han har ingen egen vilja och kan endast göra ett steg om sender, medan han på alla sidor är omgifven af vaksamma fiender, som ibland ta två eller tre steg och pina och plåga honom på allt sätt. Får han så dåliga råd, så kan han vara förlorad ett, tu, tre! Han har visserligen en narr, som vakar öfver honom och flyger hit och dit. Men ju omsorgsfullare han vill skydda sin kung, desto mera äfventyrar han själf — och i närvarande stund skall jag säga er, att min kung och hans narr verkligen befinna sig i en ytterligt kritisk ställning. —
— Men hur kommer det sig, att ni har valt denna märkvärdiga plats — utanför hans kunglig höghets dörr? —
— Därför att jag väntar på herr de Quélus, som är inne hos hertigen.
— Herr de Quélus? — upprepade Aurilly med den största förvåning.
Under tiden hade Chicot lämnat lutspelaren fri passage till hertigens dörr. Men han hade flyttat sig så, att han nu stängde vägen bakom honom.
Aurilly stod tveksam vid dörren.
— Hvad kan herr de Quélus ha att beställa inne hos hans höghet? — sade han. — Jag tror inte, att det råder någon synnerlig vänskap dem emellan.
— Tyst! Tyst! sade Chicot hemlighetsfullt.
Han sträckte på sin långa gestalt, så att han utan att flytta sina fötter ur stället kunde med munnen nå upp till Aurillys öra.
— Han är därinne och ber hans höghet om förlåtelse! De hade haft ett gräl i går. —
— Verkligen? — sade Aurilly.
— Det är kungen som har befallt Quélus att ursäkta sig. Ni vet, hvilket utomordentligt godt förhållande det råder mellan de båda bröderna nu för tiden. Konungen blef missnöjd öfver Quélus’ beteende och befallde honom att ödmjuka sig.
— Är det möjligt? —
— Jag tror bestämdt, att vi få bevittna en ny guldålder här i Louvren, herr Aurilly! Här blir snart ett riktigt Arkadien! —
Aurilly smålog och begaf sig in i hertigens förmak. Han öppnade dörren tillräckligt för att Chicot kunde utbyta en betydelsefull blick med Quélus, som dessutom antagligen hade fått förhållningsorder förut.
Så försjönk Chicot åter i sin svårlösta schackuppgift.
När Aurilly kom in, hälsades han ytterst artigt af Quélus, som var ifrigt sysselsatt med att utföra de skickligaste kast med en bilboquet af elfenben.
— Bravo, herr de Quélus! utbrast Aurilly, då den unge adelsmannen utförde ett synnerligt svårt kast just vid hans inträde.
— Å, det är ingenting att tala om! förklarade Quélus. Om jag ändå kunde sköta min bilboquet så som ni sköter er luta!
— Det kunde ni troligen, om ni hade nedlagt så mycken tid på er konst, som jag har ägnat åt min, svarade Aurilly en smula stött. Men hvar är hans höghet? Har ni talat med honom i dag?
— Jag skall ha den äran att uppvakta hans höghet, men Schomberg har kommit mig i förväg.
— Schomberg också? sade lutspelaren allt mera förvånad.
— Ja, Herre Gud! Det är kungen som har befallt det. Schomberg är därinne i matsalen. Stig in, herr Aurilly! Kanske ni vill vara så god och påminna hertigen om att vi vänta på audiens.
Aurilly öppnade ännu en dörr och såg Schomberg halfliggande på ett slags divan, upptagen af att leka med puströr. Ändamålet med leken var att skicka små parfymerade lerkulor genom en guldring, som hängde på silkessnöre uppe i taket. De kulor, som icke krossades mot väggen, apporterades till Schomberg af hans favorithund.
— Hvad ser jag?! En sådan sysselsättning i hans höghets rum! utbrast Aurilly. Hvad tänker ni på, herr Schomberg?
— God morgon, herr Aurilly, sade Schomberg och upphörde med leken. Ni ser, att jag söker fördrifva tiden så godt jag kan under väntan på audiens.
— Och hvar är hans höghet?
— Tyst! Tyst! Hans höghet är upptagen af ett samtal med d'Épernon och Maugiron. Vill ni inte stiga in? Ni har ju vissa företrädesrättigheter på grund af ert gunstlingskap.
— Men det vore kanske ogrannlaga? sade musikern.
— Inte alls! Tvärtom! Jag tror att hans höghet är i nästa rum. Var så god och stig in, herr Aurilly var så god!
Han lade sina händer på Aurillys axlar och sköt honom med mildt våld in i nästa rum. Det första lutspelaren såg var d'Épernon, som höll på att vaxa sina mustascher framför en spegel. Maugiron satt vid fönstret och klippte ut gravyrer, i jämförelse med hvilka basrelieferna i Venustemplet i Guido voro ett under af anständighet.
Mellan de båda adelsmännen satt hertigen i sin fåtölj, utan värja. Hans vaktare kastade då och då en vaksam blick på honom och sade honom obehagligheter.
Då hertigen fick se Aurilly, skyndade han emot honom.
— Sakta och vackert, ers höghet! sade Maugiron. Ni trampar ju på mina gravyrer?
— Min Gud! Hvad är det jag ser och hör! utbrast lutspelaren. Man förolämpar hans höghet!
— Hur står det till med den käre herr Aurilly? sade d'Épernon och fortfor att tvinna sina mustascher. Bra, tänker jag? Ni har hälsans färg på edra kinder.
— Vill ni vara så vänskapsfull och lämna er lilla dolk åt mig, herr musiker! sade Maugiron.
— Ni måste ha glömt, hvar ni befinna er, mina herrar? sade Aurilly.
— Visst inte! Visst inte! svarade d'Épernon. Och det är just därför min vän bad att få ert vapen. Ni ser nog att hertigen är utan!
— Förstår du då inte att jag är fången, Aurilly? sade hertigen. Hans röst darrade af sorg och raseri.
— Och hvem har tagit er till fånga?
— Min bror. Förstod du inte genast, att dessa herrar äro mina vaktare?
Aurilly uppgaf ett utrop af öfverraskning.
— Å, om jag det hade anat! utbrast han.
— Ni borde ha tagit lutan med er, för att förströ er herre med litet musik, min käre Aurilly, sade nu en gäckande röst från dörren. Men jag tänkte på det i ert ställe — jag har skickat efter den. Var så god!
Chicot räckte lutan åt den stackars musikern. Bakom narren syntes Quélus och Schomberg, som gäspade himmelshögt.
— Hur går det med schackpartiet, Chicot? frågade d'Épernon.
— Ja visst — hur går det? upprepade Quélus.
— Jag tror bestämdt, att narren kommer att rädda min kung, men det går sannerligen inte utan möda, mina herrar! Seså, herr Aurilly — ge mig nu er dolk i utbyte mot lutan!
Den förbluffade musikern lydde och gick sedan och satte sig på en dyna vid sin herres fötter.
— Nu ha vi redan en råtta i fällan, sade Quélus. Låt oss nu se till att vi fånga de öfriga!
Dessa ord upplyste Aurilly fullkomligt om betydelsen af hvad som händt honom. Och Quélus återvände till sin post ute i förmaket, sedan han och Schomberg bytt leksaker.
— Ombyte förnöjer! sade Chicot. Jag vill också ha litet variation i mina förströelser, och därför tänker jag underteckna Ligan.
Han stängde dörren om hans kunglig höghet hertigen, hans vakt och hans lutspelare.