Diana (1904)/Del 2/Kapitel 17

←  Saint-Luc besöker Bussy

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Rémy kommer återigen Bussy till hjälp

Blindt alarm  →

XVII.
RÉMY KOMMER ÅTERIGEN BUSSY TILL HJÄLP.

Vid porten till hertigens palats fann Bussy till sin stora öfverraskning en ung man med ett gladt, öppet och trofast ansiktsuttryck, väntande på honom.

— Å! utbrast han med den lifligaste glädje, är det verkligen du, Rémy?

— Ja visst, herr grefve!

— Och jag, som just funderat på att skrifva efter dig!

— Är det verkligen sant?

— På min heder!

— Det är ju alldeles ypperligt! Jag har varit rädd, att ni skulle bli ond på mig.

— Hvarför det?

— Därför att jag har kommit hit utan lof. Men jag hörde ju, att hertigen af Anjou hade flytt från Louvren och begifvit sig af till sin provins och jag visste, att ni befann er i närheten af Angers. Då tänkte jag: Här blir borgerligt krig af, och hela massor af hugg och styng komma att rispa min nästas hud. Och då jag nu en gång älskar min nästa så som mig själf, så skyndade jag hit för att hjälpa och hela.

— Det var bra gjordt af dig, Rémy! Jag har svårt att vara dig förutan.

— Hur mår Gertrude, herr grefve?

Den unge ädlingen smålog.

— Jag lofvar, att jag skall fråga Diana om det nästa gång jag träffar henne, svarade han.

— Till gengäld lofvar jag att fråga efter madame de Monsoreau så snart jag träffar Gertrude, förklarade Rémy.

— Tack, kamrat! Men hur fick du rätt på mig?

— Det var ingen svårighet! Jag frågade efter hertigens palats, ledde in min häst i hans stall och ställde den bredvid er egen — sedan har jag stått vid porten och väntat på er.

— Ja, ser du — hertigen hade ridit ihjäl sin häst och därför måste jag låna honom min Roland. Och eftersom han inte hade någon annan, så behöll han den.

— Alldeles likt er, herr grefve! Det är egentligen ni som är fursten och han är tjänaren.

— Du bör inte ha alltför brådt att ställa mig så högt, Rémy, sade Bussy skrattande. Vänta tills du får se hur din furste bor.

De hade nu hunnit fram till Bussys anspråkslösa bostad.

— Här ser du mitt palats! sade den unge adelsmannen. Skaffa dig nu sängplats hvar och hur du kan.

— Det blir inte svårt — jag är inte anspråksfull i den vägen. Jag kan till och med stå och sofva, om så fordras. Och för närvarande är jag tillräckligt trött att kunna göra det.

De båda vännerna sade hvarandra godnatt och Bussy somnade genast med en känsla af obeskrifligt välbehag vid tanken på, att han hade både Diana och Rémy i sin närhet.

För att icke bli störd i sin sömn, hade hertigen bedt att skjutandet på gatorna skulle upphöra. Äfven klockringningen hade så småningom upphört, sedan alla stadens ringare hade fått stora valkar i händerna.

Bussy steg upp tidigt följande morgon- och skyndade till slottet, sedan han hade gifvit befallning, att man skulle tllsäga doktor Rémy att komma efter dit.

Han ville gärna vara närvarande vid hertigens första uppvaknande, för att försöka läsa hans innersta tankar i de grimaser han skulle göra då han väcktes.

Och hertigen vaknade. Men man skulle ha kunnat påstå, att han sof med mask för ansiktet, han såväl som hans bror Henri.

Bussy hade ingen vinst af sin tidiga uppståndelse.

Han hade emellertid uppsatt en lång promemoria på en massa företag för hertigens räkning, det ena viktigare än det andra.

Först och främst en promenad omkring vallarna, för att tillse, att fästningsverken vore i fullgodt skick.

Därnäst revy med borgarbeväpningen och deras vapen.

Vidare ett besök på arsenalen och anskaffande af all slags ammunition.

Därnäst en noggrann undersökning af provinsens skattdragningsförmåga, emedan hertigen måste fylla sina penningskrin genom en liten extra uttaxering på sina goda och trogna vasaller.

Och slutligen hade man också hertigens korrespondens.

Men Bussy visste på förhand, att den sysselsättningen ej skulle upptaga mycket af hertigens tid. Hertigen af Anjou skref sällan bref. Han visste endast alltför väl, att det skrifna ordet icke kan utplånas eller glömmas så lätt som det sagda.

Grefve Bussy satt således och såg på, när hertigen öppnade ögonen, men utan att kunna läsa någonting alls i hans ansikte.

— Äh! Äh! gäspade hertigen och sträckte på sig, är du redan här?

— Ja, ers höghet! Jag har inte alls kunnat sofva i natt, så har jag grubblat öfver ers höghets intressen. Hvad ska vi göra nu på morgonen? Om vi skulle rida på jakt.

— Minsann, den sysselsättningen hade jag glömt, tänkte Bussy inom sig.

— Hvad för något? utbrast hertigen. Du påstår, att du har legat och grubblat på mina förhållanden hela natten — och hela resultatet af dina vakna grubblerier är att du föreslår att vi gå på jåkt!

— Nå — vi ha inga hundar heller, sade Bussy-

— Och ingen öfverhofjägmästare, tillade hertigen.

— Det skulle allt vara bra mycket angenämare att få jaga honom förutan.

— Men det tycker inte jag! Jag saknar honom.

Hertigen sade detta med så egendomlig min, att Bussy ej kunde undgå att lägga märke därtill.

— Denne ers höghets hedervärde vän tycks inte heller ha bidragit till er befrielse, sade han. Hertigen smålog.

— Det där leendet känner jag till! Bäst att herr de Monsoreau aktar sig!

— Är du mycket förbittrad på honom? frågade hertigen.

— På Monsoreau?

— Ja.

— Hvarför skulle jag vara det?

— Därför att han är min vän.

— Af det skälet vill jag snarare beklaga honom.

— Hvad vill det säga?

— Att ju högre ers höghet hjälper honom att stiga, desto djupare blir en gång hans fall.

— Å, nu hör jag att du är vid godt lynne.

— Jag?

— Ja, ty det är bara när du är på riktigt godt humör, som du uppvaktar mig med detta slags djärfheter. Nå, det kan nu vara likgiltigt! Men jag håller i alla fall fast vid, att Monsoreau kunde ha varit oss till stor nytta här i orten.

— Huru så?

— Därför att han har en mängd gods i närheten.

— Har han det?

— Han eller hans hustru — det är ju sak samma.

Bussy bet sig hårdt i läppen. Nu förde hertigen återigen deras samtal till samma punkt, hvarifrån han hade haft så svårt att afvända det dagen förut.

— Säger ni det, ers höghet! sade han långsamt.

— Naturligtvis! Méridor ligger endast tre mil från Angers. Det måste du väl veta, eftersom det var du, som förde den gamle baronen till Paris!

Bussy förstod, att det nu gällde att vara på sin vakt.

— Visst förde jag honom med mig, sade han, det kunde inte själfva tusan bli af med honom, så som han hakade sig fast vid mig! Och för resten hade han inte mycket godt af mitt beskydd.

— Vet du, jag har fått en idé! sade hertigen.

— Seså, för böfveln! sade Bussy, som alltid var misstrogen gent emot hertigens infall.

— Ja! Monsoreau har segrat öfver dig i första instansen. Men jag vill ge dig rätt i den andra.

— Hvad menar ni med det, ers höghet?

— Det är mycket enkelt. Du känner mig, Bussy?

— Ja, gunås.

— Tror du, att jag är den som lider en oförrätt och låter det vara ohämnadt?

— Det kommer an på …

Hertigen log ett ännu elakare leende än det förra. Han bet sig i läppen och nickade betydelsefullt.

— Vill ers höghet förklara sig närmare? frågade Bussy.

— Nå, jag skall göra det! Örfverhofjägmästaren har egentligen stulit en ung flicka, som jag älskade, och gjort henne till sin hustru. Nu ämnar jag i min tur stjäla hans hustru och göra henne till min älskarinna.

Bussy ansträngde sig för att framtvinga ett småleende. Men hur ifrigt han än önskade det, lyckades han likväl endast åstadkomma en grimas.

— Ämnar ers höghet stjäla herr de Monsoreaus hustru? stammade han.

— Det bör gå ganska lätt, föreställer jag mig, svarade hertigen. Hon har ju återvändt hit till sin fars gods, och du har sagt mig, att hon afskyr sin man. Utan att vara alltför fåfäng kan jag väl således räkna på, att hon bör föredraga mig framför Monsoreau, i synnerhet om jag lofvar henne — det som jag skall lofva henne.

— Och hvad skulle det vara, ers höghet?

— Att befria henne från hennes man.

— Å, men hvarför gjorde ni inte det genast? Denna fråga var nära att halka öfver Bussys läppar.

Men han hade nog kraft att hålla den tillbaka.

— Och det tänker ers höghet verkligen göra? sade han i stället.

— Du får väl se! I alla händelser skall jag göra ett besök på Méridor.

— Och det vågar ni?

— Hvarför inte?

— Ni har mod att besöka den gamle baronen, sedan ni så skamligt svek det löfte, ni hade gifvit mig …

— Jag har en ypperlig ursäkt att förebära.

— Hvar tusan tar ni den ifrån?

— Hör på! Jag skall säga till honom så här: Jag kunde inte upplösa er dotters äktenskap därför, att Monsoreau visste, dels att ni var en af Ligans förnämsta ombud här i landsorten, och dels att jag var dess egentliga öfverhufvud — och han ville sälja oss båda åt kungen!

— Bravo! Har ers höghet hittat på det där alldeles ensam?

— Inte fullkomligt, det erkänner jag, svarade hertigen.

— Då förstår jag, sade Bussy.

— Gör du det? sade hertigen, som misstog sig om Bussys verkliga mening.

— Ja.

— På det sättet inbillar jag honom, att jag genom att gifta hans dotter med Monsoreau har räddat hans eget lif, som var starkt hotadt.

— Det är verkligen superbt!

— Ja, inte sant? Apropos — se ut genom fönstret, Bussy!

— Hvad skall det tjäna till?

— Gör det, säger jag!

— Nå?

— Hurudant är vädret?

— Jag måste tillstå, att vädret är mycket vackert, ers höghet.

— Nå, säg då till om våra hästar, så rida vi till Méridor och se efter, hur den hederlige gamle baronen mår.

— Nu genast, ers höghet?

Bussy befann sig i ett ytterligt trångmål. Han visste knappt hvad han skulle ta sig till. Slutligen låtsade han lyda hertigens befallning, men vände om vid dörren.

— Ursäkta, ers höghet, sade han, men hur många hästar befaller ers höghet?

— Fyra eller fem kanske — så många du vill.

— Om jag får bestämma antalet af våra följeslagare, så säger jag helst till om hundra, förklarade Bussy.

— Hundra! upprepade hertigen förvånad. Hvad skulle det tjäna till?

— För att åtminstone kunna räkna på att få tjugufem till hjälp, i fall vi skulle bli öfverfallna, svarade Bussy.

Hertigen spratt till.

— Öfverfallna? upprepade han.

— Ja, jag har hört sägas, att det finns ofantliga skogar åt det hållet — och det lär inte vara sällsynt, att man råkar på bakhåll.

— Tror du det? frågade hertigen långsamt.

— Ers höghet vet, att man mycket väl kan vara försiktig och modig på samma gång.

Hertigen försjönk i:tankar.

— Jag går och säger till om hundrafemtio, sade Bussy.

Han gick nu åter till dörren.

— Vänta ett ögonblick! sade hertigen.

— Hvad befaller ers höghet?

— Tror du, att jag kan känna mig fullt säker här i Angers?

— Staden är inte synnerligen starkt befästad. Men om den blir väl försvarad, så…

— Ja, det är en sak — men om den blir illa försvarad då? Hur tapper du än må vara, så kan du ändå inte vara på mer än ett ställe.

— Det är antagligt!

— Men om jag nu inte kan känna mig säker i Angers — och det kan jag inte, eftersom Bussy betviflar det.

— Det har jag aldrig sagt, ers höghet!

— Godt! Om jag nu inte kan känna mig säker här, så måste den saken genast repareras.

— Klokt sagdt, ers höghet.

— Jag skall att börja med inspektera slottet och se till, att förskansningarna sättas i dugligt skick.

— Det är nog nödvändigt, ers höghet.

Bussy sökte efter lämpliga ord, han var icke van att anbefalla försiktighetsmått.

— Jag har också fått en ny idé, vet du, Bussy!

— Hvad då?

— Jag låter familjen på Méridor komma hit i stället.

— Ers höghets skarpa omdöme förnekar sig inte … Låt oss nu skyndsamt inspektera slottet!

Hertigen tillkallade sina kammartjänare och Bussy lämnade rummet.

Han träffade doktor Rémy ute i korridoren. Det var honom han sökte.

Bussy tog honom med sig in i hertigens kabinett, där han skref några rader på ett papper. Sedan gick han ut i ett växtrum och skar af en massa rosor, band en bukett och fäste biljetten vid dess stjälk. Därpå tog han doktorn med sig till stallet, sadlade själf sin Roland, satte buketten i Rémys hand och bjöd honom att ta plats i sadeln.

Rémy kastade buketten öfver muren.

Därefter ledde han hästen ut från staden och in på en sidoväg, som förde till Méridor.

— Låt nu Roland gå bäst han vill, sade han. Du kommer snart till en skog och därefter till en park, som är omgifven af en mur, På den plats där Roland stannar med dig, skall du kasta buketten öfver muren.

Biljetten lydde sålunda:

— Den som är väntad kommer icke, därför att den som icke var väntad har kommit. Hans närhet är farligare än någonsin, därför att lidelsen ännu flammar i hans hjärta, Läs mellan raderna hvad jag icke vågar skrifva!

Bussy lämnade nu tygeln till Rémy, och Roland satte af i galopp på vägen till Méridor.

Rémys ridt till Méridor var snart gjord. Hästen flög framåt med vindens hastighet förbi ängar, åkerfält, skogar, bäckar och höjder, och stannade sedan tätt intill en förfallen mur, öfverväxt med vild vinranka och skuggad af väldiga ekar:

När hästen stannade, reste sig Rémy i stigbyglarna, såg till att biljetten satt väl fast vid buketten, lät höra ett kraftigt: Hm! Hm! och kastade så buketten öfver muren.

Ett lätt anskri från andra sidan upplyste honom om att buketten blef bemärkt.

Rémy hade ingenting vidare där att göra, ty Bussy hade icke begärt något svar.

Han vände således om hästen, som likväl tydligt visade sitt missnöje öfver att icke få beta där i ro, som han brukade. Rémy måste tillgripa sporrar och ridpiska för att få honom att lyda, men dessa talande skäl öfvertygade honom snart, och hemfärden gick lika raskt som vanligt.

Fyrtio minuter därefter stod Roland åter i sin spilta i hertigens stall, där han nu kände sig helt hemmastadd, och han tuggade med förnöjelse på sin rikliga ranson af hö och hafre.

Under tiden inspekterade Bussy slottet tillsammans med hertigen.

Rémy träffade honom sysselsatt med att undersöka en underjordisk gång, som ledde till en utfallsport.

— Nå, hur gick det? frågade Bussy ifrigt sin budbärare. Såg du något? Hörde du något?

— Jag såg en mur och hörde ett skrik, svarade Rémy med spartansk fåordighet.