Diana (1904)/Del 2/Kapitel 16
| ← Hertigen af Anjou visar sin diplomatiska förmåga |
|
Rémy kommer återigen Bussy till hjälp → |
XVI.
SAINT-LUC BESÖKER BUSSY.
Bussy återvände till sin bostad i det tjockaste mörker. I stället för att finna Saint-Luc väntande där, låg ett bref på bordet med underrättelse, att Saint-Luc skulle infinna sig dagen därpå.
Vid sextiden på morgonen begaf sig Saint-Luc mycket riktigt på väg till Angers, åtföljd af en ridknekt. Han kom till staden just då portarna öppnades, och fortsatte till Bussys bostad, utan att ge akt på det ovanligt rörliga lifvet på gatorna.
De båda vännerna hälsade hvarandra med en hjärtlig omfamning.
— Ni måste hålla till godo med den gästvänlighet, jag kan bjuda i denna låga hydda, käre vän! sade Bussy. Som ni ser, har jag nu slagit läger i Angers.
— Ja ni håller valplatsen besatt, liksom alla andra segrare, sade Saint-Luc.
— Hvad menar ni, käre vän?
— Å! Min hustru har lika litet några hemligheter för mig, som jag för henne. Jag lyckönskar er som segrare på alla områden, och på samma gång vill jag ge er ett råd.
— Hvilket då?
— Att ni så fort som möjligt gör er af med den afskyvärde Monsoreau! Ingen vid hofvet känner till er förbindelse med hans hustru. Detta är en lycklig omständighet, som ni bör ta vara på. Ty när ni sedan gifter er med änkan, kan ingen komma och säga, att ni har tagit lifvet af honom för att få henne till hustru.
— Det finns inte mer än ett hinder i vägen för denna kloka plan, som också jag kom att tänka på, sade Bussy.
— Och hvad skulle det vara för hinder?
— Att jag har svurit Diana en ed att skona hennes mans lif, — naturligtvis så länge han inte angriper mig.
— Däri har ni gjort fördömdt orätt!
— Hur så?
— Därför att man aldrig bör svära sådana eder. För tusan! Om ni inte skyndar att förekomma honom, så kan ni lita på att han, som är en riktig djäfvul i list, snart har reda på hela historien, och då slår han ihjäl er i stället!
— Ske Guds vilja! sade Bussy med ett småleende. Hellre än jag bryter min ed till Diana och dödar hennes man …
— Hennes man! Ni vet ju, att han inte är det.
— Ja, men han är det åtminstone till namnet. För öfrigt skulle man sedan bryta stafven öfver mig, och han kanoniserades efter döden, fastän han i lifvet är allmänt afskydd och föraktad.
— Det är inte heller min mening, att ni skulle döda honom med egen hand.
— Ni menar väl aldrig, att jag skulle lega lönmördare?
— Hvem har talat om sådana?
— Men hvad menar ni då?
— Ingenting alls, käre vän! Det var bara en tanke, som flög genom mitt hufvud — och den är inte tillräckligt klar, för att jag skall kunna omtala den. Jag tycker lika litet om herr de Monsoreau jag som ni, fastän af olika skäl. Låt oss nu tala om hans hustru i stället!
Bussy smålog.
— Ni är en redlig kamrat, Saint-Luc, sade han, och ni kan räkna på min vänskap. Ni vet för öfrigt, att min vänskap innefattar tre saker: min börs, min värja och mitt lif.
— Tack! sade Saint-Luc, jag antar ert erbjudande, men jag förbehåller mig att få ge revanche.
— Och hvad vill ni säga om Diana?
— Jag ämnade fråga, om ni inte ämnar göra visit på slottet?
— Jag tackar för uppmaningen, käre vän, men jag har mina skrupler …
— Det förstår jag nog. På Méridor riskerar ni att träffa herr de Monsoreau, fastän han för närvarande bör vara åttio mil härifrån … Ni riskerar att nödgas trycka hans hand, och det är hårdt att nödgas trycka en mans hand, då man helst ville strypa honom … Och slutligen riskerar ni också att få se honom omfamna Diana, och det är både hårdt och svårt att se en annan omfamna den man älskar.
— Å! utbrast Bussy med kväfdt raseri, jag hör, att ni mer än väl förstår, hvarför jag inte vill till Méridor! Och nu, min käre vän …
— Vill ni, att jag skall gå? sade Saint-Luc, som misstog sig på Bussys mening.
— Nej, tvärtom, svarade Bussy, jag ber er stanna, ty jag vill nu i min tur göra er några frågor. Har ni inte hört skott och klockringning härifrån i natt?
— Jo, det hörde vi verkligen, och vi undrade, hvad det kunde betyda.
— Märkte ni ingenting ovanligt på stadens gator under er hitfärd?
— En ovanlig liflighet, menar ni?
— Ja.
— Nå — hvad skall allt detta betyda?
— Det betyder, att hans höghet hertigen anlände hit i går afton, käre vän.
Saint-Luc hoppade högt upp från stolen med en min, som om man underrättat honom, att själfva Lucifer var kommen.
— Är hertigen här? Det påstods ju, att han var i fångenskap i Louvren!
— Det är just därför att han har varit det, som han nu är här i Angers. Han lyckades ta till flykten genom ett fönster, och har tagit sin tillflykt hit.
— Nå? sade Saint-Luc i frågande ton.
— Här erbjuder sig ju nu ett förträffligt tillfälle för er att hämnas på kungen för de små förtretligheter, han har skaffat er. Hertigen har redan ett parti, han ämnar nu samla trupper, och rätt som det är få vi ett litet nätt borgerligt krig.
— Aha! utbrast Saint-Luc.
— Och jag tänker mig, att vi båda kämpa tillsammans.
— Mot kungen? frågade Saint-Luc med plötslig köld.
— Jag säger inte precis mot kungen, sade Bussy, men mot hvem som anfaller oss.
— Min, käre Bussy! Jag har kommit till Anjou för att njuta af landtluften, men inte för att slåss mot hans majestät, förklarade Saint-Luc.
— Låt mig åtminstone presentera er för hans höghet!
— Det tjänar ingenting till, min bäste Bussy! Jag tycker inte alls om Angers och tänker snart resa härifrån. Det är en fasligt tråkig stad — och så mörk och dyster! Stenarna här äro mjuka som ost och osten hård som sten,
— Men, min käre Saint-Luc, ni skulle göra mig en stor tjänst genom att uppfylla min begäran! Hertigen har naturligtvis frågat hvad jag gör här, och det kan jag ju inte säga honom, i synnerhet som han själf har varit förälskad i Diana och blifvit försmådd af henne. Därför har jag låtit honom tro, att jag försöker värfva alla ortens adelsmän för hans sak, och jag har till och med sagt honom, att jag nu skulle sammanträffa med en af dem.
— Nå, så säg honom då, att ni har träffat den ni väntade, och att han har begärt sex månaders betänketid.
— Jag måste säga er, käre vän, att er logik står på lika klena fötter som min.
— Hör på, min vän! Jag frågar inte efter någonting annat i världen än min hustru — och ni frågar inte efter någonting annat än den ni har kär. Låt oss nu komma öfverens om en sak! Jag skall i allt försvara Diana, och ni skall på samma sätt försvara madame de Saint-Luc. I sådana saker förstå vi hvarandra bättre, än när det gäller politik.
— Jag måste naturligtvis foga mig efter er, Saint-Luc, sade Bussy, ty för närvarande har ni den fördelen framför mig, att jag behöfver er, då ni däremot mycket väl kan vara af med mig.
— Visst inte! Det är tvärtom jag, som måste be om ert beskydd.
— Huru så?
— Antag, att edra upprorsmakare från Angers skulle komma och belägra Méridor!
— Ni har rätt, sade Bussy, det vore ju obehagligt för slottets innevånare att bli behandlade som krigsfångar — och det vill ni naturligtvis inte.
De båda vännerna brusto i skratt. Men nu började skjutandet återigen i staden, och Bussys betjänt kom och underrättade sin herre, att hertigen redan hade haft tre bud efter honom. De besvuro därför högtidligt sin politiska allians och skildes sedan med ett vänligt handslag från hvarandra.
Bussy begaf sig skyndsamt till hertigens palats, dit provinsens nobless redan började anlända från skilda håll. Nyheten om hertigens ankomst till Angers hade spridt sig som en löpeld i den närmaste trakten och så småningom satt hela orten i rörelse.
Bussy skyndade nu att anordna en officiell mottagning, en måltid och diverse tal för hertigens räkning. Han tänkte inom sig, att medan hans herre tog emot de uppvaktande, medan han åt och höll tal, skulle han själf få tillfälle att besöka Diana, vore det också en aldrig så kort stund. Och när han därför visste hertigen vara upptagen under de närmaste timmarna, gick hån till sin bostad, steg i sadeln på sin andra häst och satte af i galopp bort till Méridor.
Emellertid höll hertigen de mest glänsande tal till sina vasaller om Ligan och alliansen med Guiserna. Han glömde icke att i starka färger framhålla den förföljelse, för hvilken han hade varit utsatt från kungens sida endast därför, att befolkningen i Paris hade öppet visat honom sina sympatier.
Utdelande nådiga hälsningar och mottagande underdåniga handkyssningar, stod hertigen i audienssalen och lät de uppvaktande passera revy. Han lade omsorgsfullt märke till hvilka som redan hade infunnit sig — och ännu omsorgsfullare antecknade han i sitt minne dem, som ännu ej hade kommit.
Då Bussy kom tillbaka till hertigens palats vid fyratiden på eftermiddagen, hoppade han raskt af hästen och inträdde svettig och dammig till sin herre.
— Å, min stackars Bussy du är upptagen af strängt arbete, kan jag se, sade hertigen.
— Ers höghet har rätt!
— Du ser förskräckligt upphettad ut!
— Jag har ridit skarpt.
— Akta dig för öfveransträngning! Du är kanske inte fullt återställd ännu.
— Det har ingen fara.
— Hvarifrån kommer du?
— Från stadens omgifningar. Nå, är ers höghet nöjd? Ha många gjort sin uppvaktning?
— Ja, jag är ganska belåten. Men här har fattats en af ortens adelsmän i dag!
— Hvem då?
— Din protégé, baron de Meéridor.
— Å — han! utbrast Bussy i det han skiftade färg.
— Men om han också försummar mig, så får han likväl inte försummas. Han har stort inflytande i provinsen.
— Tror ers höghet det?
— Jag är alldeles säker därpå. Hertigen af Guise hade valt honom att ha tillsyn öfver Ligan i Angers, och Henri af Guise brukar förstå att välja sitt folk. Han måste komma hit, Bussy!
— Och om han inte gör det?
— Så går jag till honom.
— Till Méridor?
— Ja, hvarför inte?
Bussy kunde icke betvinga den svartsjuka glöd, som blixtrade ur hans ögon.
— Nåja, ers höghet har rätt — hvarför skulle ni inte göra det? Ni är furste, och således kan ni tillåta er allt.
— Tror du då, att han ännu hyser agg mot mig?
— Jag vet inte! Hur skulle jag kunna veta det?
— Har du inte träffat honom?
— Nej.
— Det kunde ju lätt tänkas, eftersom du har underhandlat med provinsens framstående män.
— Jag skulle ej heller ha underlåtit att uppsöka honom, om han inte hade skäl att vara missnöjd med mig.
— Hur så?
— Å! Jag kom just inte med heder ifrån de löften, jag för en tid sedan hade gifvit honom — så jag är inte vidare angelägen att träffa honom.
— Men han fick det ju som han önskade!
— Hvad menar ers höghet?
— Han ville, att hans dotter skulle gifta sig med grefven, och grefven har gift sig med henne.
— Godt, ers höghet! Låt oss inte mera tala om den saken, sade Bussy och vände hertigen ryggen.
I detsamma inträdde några nya uppvaktande. Hertigen gick dem till mötes och lämnade Bussy ensam.
Hertigens sista infall hade gifvit honom mycket att tänka på.
Hvad kunde François af Anjou egentligen ha för afsikter gent emot baron de Méridor? Förhöll det sig verkligen så som han nyss hade sagt? Ansåg han det önskvärdt att förskaffa sin sak ett stöd i den aktade och inflytelserike gamle mannen? Eller tog han sina politiska planer till förevändning aft på nytt närma sig Diana?
Bussy begrundade omsorgsfullt hertigens nuvarande belägenhet. François var oense med sin bror, bannlyst från Louvren och stod i spetsen för ett uppror i landsorten. Bussy kastade hertigens materiella intressen i en vågskål och hans erotiska fantasier i en annan — och han fann, att de sistnämnda måste vara fjäderlätta i jämförelse med de andra.
Han kände sig benägen att förlåta hertigen allt annat, om han blott icke vidare försökte eftersträfva Diana.
Han deltog med lif och lust i aftonens bankett och var, som alltid, en älskvärd och uppmärksam kavaljer. När musiken spelade upp tilll dans, var han outtröttlig i att arrangera nya turer och undervisa de dansande i det allra modernaste i den vägen.
Det föll af sig själft, att han blef föremål för damernas förtjusning och herrarnas afsky. Några af de sistnämnda betraktade honom med miner, som icke behagade honom. Han vred då upp sina mustascher och frågade dem, om de hade lust att göra en månskenstur tillsammans med honom efter festens slut.
Men Bussys rykte hade gått före honom till Angers, och de betackade sig för äran af hans sällskap.