Diana (1904)/Del 2/Kapitel 25
XXV.
HERR DE SAINT-LUC KORSAR SIN VÄRJA MED HERR DE MONSOREAU'S.
Herr de Monsoreau väntade på Saint-Luc med dragen klinga, stampande och fnysande af vrede.
— Kommer du nu ändtligen? hväste han.
— Nej se! Ni har minsann inte tagit den sämsta platsen — ni har solen rakt bakom er. Ni generar er verkligen inte!
Monsoreau drog sig åt sidan.
— Godt! sade Saint-Luc. Nu ser jag åtminstone, hvad jag gör.
— Ni behöfver inte visa någon hänsyn, förklarade Monsoreau, ty jag kommer alls inte att göra det.
— Såå, sade Saint-Luc, ni vill således nödvändigt döda mig?
— Om jag vill det — ja, det vill jag!
— Människan spår och Gud rår, sade Saint-Luc, i det han nu i sin tur drog värjan.
— Det vill säga …
— Betrakta noga den där tufvan med vallmo och lejontänder!
— Hvarför det?
— Därför att det är där, jag ämnar lägga er! förklarade Saint-Luc skrattande och ställde sig en garde.
Monsoreau gjorde ett ursinnigt utfall mot honom och gaf honom två eller tre plötsliga stötar, hvilka Saint-Luc skickligt parerade.
— Vid Gud, ni sköter verkligen ert vapen förträffligt, herr de Monsoreau, förklarade han, under det att han lekte med sin motståndares värjspets. Hvilken som helst, utom Bussy och jag, skulle ha bitit i gräset vid ert sista utfall.
Monsoreau bleknade. Han såg, att han hade att göra med en fulländad fäktare.
— Ni förvånar er öfver att se, att jag är er vuxen, sade Saint-Luc, men det kommer sig däraf, att kungen, hvilken, som ni vet, hyser en viss svaghet för mig — har roat sig med att ge mig lektioner i fäktkonsten. Bland annat har han lärt mig en stöt, som jag genast skall visa er. Jag berättar detta därför att ni, ifall jag skulle råka att döda er med denna stöt, kan glädja er åt, att det är hans majestät, som har lärt mig den, hvilket naturligtvis måste kännas smickrande för er.
— Ni är ofantligt kvick, herr de Saint-Luc, röt Monsoreau ursinnig och samlade hela sin styrka till en stöt, som kunde ha genomträngt en mur.
— För tusan, man bjuder till så godt man kan, svarade Saint-Luc blygsamt, i det han kastade sig åt sidan, hvarigenom han tvingade sin motståndare att intaga en ofördelaktig ställning med solen rakt i ögonen.
— Aha! sade han, nu är ni just där jag ville ha er, under väntan på, att jag skall få se er på den där tufvan, ni vet … Tycker ni inte, att jag sköter mig ganska bra, herr öfverhofjägmästare? Jag känner mig sannerligen riktigt belåten! Nyss hade ni endast femtio chancer af hundra att bli dödad, men nu har ni nittionio.
Och med en skicklighet, en smidighet och en styrka, som ingen kunde tilltro den veklige Saint-Luc, gjorde han fem häftiga utfall å rad mot öfverhofjägmästaren, som parerade dem helt förvirrad genom denna skur af stötar. Saint-Lucs värja hven och blixtrade oupphörligt genom luften. Den sjätte stöten var en prim. Solen sken herr Monsoreau så skarpt i ögonen, att han därför inte kunde urskilja första hälften af Saint-Lucs utfall — och i nästa ögonblick hade den unge adelsmannens värja genomborrat hans bröst.
Monsoreau höll sig uppe ett par ögonblick, men vacklade hit och dit som ett med roten uppryckt träd, hvilket endast behöfver en vindpust för att falla.
— Se där! sade Saint-Luc, nu har ni de hundra chancerna odelade! Och var god och bemärk, att ni kommer att falla precis på den tufva, jag utpekade!
Herr de Monsoreaus krafter började svika. Hans händer sträcktes ut och hans ögon höljdes af en dimma — hans knän veko sig och han föll tungt ned på vallmoblommorna, hvilkas purpurröda kalkar öfvergötos af hans blod.
Saint-Luc torkade lugnt af sin värja och betraktade uppmärksamt den förvandling, som försiggick med den döendes ansiktsfärg.
— Ni har dödat mig, stammade Monsoreau.
— Det var också min afsikt, förklarade Saint-Luc. Men när jag nu ser er ligga där döende, är jag, ta mig böfveln, nästan ledsen — öfver det jag har gjort. Ni var vansinnigt svartsjuk, det är sant, men ni var också en tapper man.
Helt belåten med detta liktal, föll Saint-Luc på knä bredvid Monsoreau och sade till honom:
— Har ni någon sista önskan eller vilja, herr de Monsoreau? Jag svär vid min adelsmannaära, att den skall bli uppfylld! När man är sårad, brukar man bli törstig, det vet jag. Är ni det? Skall jag skaffa er något att dricka?
Monsoreau svarade ej.
Han låg med ansiktet tryckt mot jorden, bet i gräset och kämpade mot sina kval.
— Stackars sate! mumlade Saint-Luc och steg upp. Vänskap, du stränga gudinna — du fordrar nästan väl mycket af oss!
Monsoreau lyfte upp sina tunga ögonlock och försökte att höja på hufvudet, men han föll genast tillbaka med en dof suck,
— Så ja — han är död, sade Saint-Luc, det är inte värdt att grubbla längre öfver det! Nå, det går lätt att säga, men … Ja, nu har jag i alla fall dödat en man. Ingen skall härefter kunna påstå, att jag har förspillt min tid på landet.
Han klättrade tillbaka öfver muren och gick genom parken upp mot slottet.
Den första han såg var Diana, som talade med sin väninna.
— Hvad det skall kläda henne att bära sorgdräkt, tänkte Saint-Luc inom sig.
Han närmade sig de båda damerna,
— Förlåt! sade han till Diana, men jag skulle bra gärna vilja säga ett par ord till madame de Saint-Luc.
— Hjärtans gärna, min käre gäst, förklarade Diana, Jag går upp i biblioteket till min far. Och när du har slutat samtalet med din man; så kommer du efter, Jeanne — du vet, hvar du finner mig.
— Ja, ja, svarade Jeanne.
Diana gick skrattande sin väg och vinkade åt dem med handen.
De båda makarna voro ensamma.
— Hvad är det? frågade Jeanne skrattande. Du ser så dyster ut, min käre man!
— Ja, ja — det är nog så, svarade Saint-Luc.
— Hvad har då händt?
— En olycka!
— Har den träffat dig? frågade Jeanne förskräckt.
— Nej inte precis mig, men någon som befann sig i min närhet.
— Hvem var det?
— Den, som jag promenerade med.
— Herr de Monsoreau?
— Ack ja! Den stackars käre herr de Monsoreau!
— Men hvad har då händt honom?
— Jag tror, att han är död.
— Död! utbrast Jeanne med lätt förklarlig bestörtning, död?
— Ja, så är det.
Men han var ju nyss här — han talade och såg sig omkring så lifligt …
— Ja, det var just det, som var orsaken till hans död! Han såg för mycket, och pratade i all synnerhet för mycket.
— Saint-Luc! utbrast den unga damen och fattade häftigt sin mans båda händer.
— Nåå?
— Du döljer någonting för mig?
— Jag? Visst inte! Det svär jag på! Jag skall till och med säga dig på hvilken fläck han har dött.
— Nå, hvar är det?
— Där nere på andra sidan om muren — på samma fläck, där Bussy brukade binda sin häst.
— Det är du, som har dödat honom, Saint-Luc!
— För tusan, hvem ville du eljest att det skulle vara? Det var ju bara han och jag, och jag kommer lefvande tillbaka och han är död — det är då ingen konst att gissa, hvem af oss som har dödat den andre.
— Olycklige! utbrast Jeanne.
— Å, seså, kära vän, försvarade sig Saint-Luc, han förolämpade och utmanade mig, och han drog först vapnet ur skidan.
— Det är ju förskräckligt, alldeles förskräckligt! Den stackars grefve Monsoreau!
— Nå, det trodde jag just! sade Saint-Luc. Inom åtta dagar är han förmodligen förklarad för helgon.
— Men du kan omöjligt stanna här nu! utbrast Jeanne. Inte kan du vara gäst i ett hus, som på sätt och vis tillhörde den du dödat.
— Nej, detta var också min första tanke, och därför skyndade jag hit, för att be dig genast träffa anstalter för vår afresa.
— Du är väl inte sårad åtminstone?
— Aha! Nå, ehuru frågan egentligen kommer något sent, lägger den sig likväl som balsam på mitt sinne. Nej, jag är fullkomligt oskadd.
— Vi resa således …
— Så fort som möjligt! Ty du förstår ju, att olyckshändelsen kan bli upptäckt hvilket ögonblick som helst.
— Hvilken olyckshändelse? utbrast madame de Saint-Luc häftigt och spratt upp ur sina tankar.
— Å — å! sade hennes man långdraget.
— Jag stod just och tänkte på, att Diana nu är änka, sade Jeanne.
— Ja, det har jag också tänkt på.
— Sedan du hade dödat honom?
— Nej, förut.
— Nå, jag skall gå och meddela henne …
— Du gör det väl så skonsamt som möjligt, kära vän!
— Elaka människa! Medan jag talar med Diana, går du och sadlar själf våra hästar, som till en vanlig promenad.
— En förträfflig idé! Det vore godt om flera sådana rann upp i din hjärna, kära vän, ty jag måste tillstå, att jag känner mig yr i hufvudet.
— Men hvart ska' vi resa?
— Till Paris.
— Till Paris! Men kungen då?
— Kungen har säkert glömt alltsammans. Det har händt så mycket annat sedan han såg oss sist. Och om vi få krig, hvilket ju är mycket sannolikt, är min plats hos honom.
— Godt! Då resa vi till Paris.
— Men jag måste ha penna och bläck.
— Hvem skall du skrifva till?
— Till Bussy. Du förstår; att jag inte kan lämna Anjou utan att säga honom, hvarför jag gör det.
— Det är rätt! Skrifsaker finner du uppe i mitt rum.
Saint-Luc begaf sig genast upp i sin hustrus kabinett och skref med något darrande hand följande rader:
— Käre vän!
Ryktet lär väl snart underrätta er om hvad som har händt herr de Monsoreau. Vi råkade i ett litet samtal om orsak och verkningar af att murar emellanåt råka i förfall på vissa platser, och om olägenheten af att ha hästar, som hitta vägen själfva.
Under diskussionens hetta föll herr de Monsoreau på en bädd af vallmo och lejontänder — och det så eftertryckligt, att han blef stendöd.
Er vän för hela lifvet
Saint-Luc.
P. S. För att ofvanstående icke skall förefalla er alltför otroligt, vill jag tillägga, att vi båda vid det ödesdigra tillfället hade vapen i hand.
Jag reser ögonblickligen till Paris, för att inställa mig hos kungen. Efter det som nu har händt, anser jag mig icke säker här i Anjou.
Tio minuter senare var en af baron de Méridors ridknektar på väg till Angers med detta bref, medan herr de Saint-Luc och hans grefvinna lämnade Méridor genom en bakport och Diana var försänkt i den pinsammaste förlägenhet, hur hon skulle meddela sin far den bedröfliga historien om striden mellan Monsoreau och herr de Saint-Luc.
Hon hade mött den senare nyss före det unga parets affärd, men hon vände bort hufvudet, för att slippa möta hans blick.
— Jo, det är visst skäl i att tjäna sina vänner! hade Saint-Luc sedan sagt till sin hustru. Alla människor äro otacksamma — det är egentligen bara jag, som är tacksam.