Hoppa till innehållet

Don Quijote förra delens förra hälft/05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fjärde Kapitlet
Don Quijote af la Mancha
(Förra delens förra hälft)
av Miguel de Cervantes Saavedra
Översättare: Edvard Lidforss
Sjätte Kapitlet  →


[ 39 ]

FEMTE KAPITLET.

Fortsättning af berättelsen om vår riddares missöde.

Då han sålunda märkte, att han icke kunde röra sig, beslöt han att hålla sig till sitt vanliga botemedel, nämligen att tänka på någon händelse i sina böcker, och hans förargelse förde honom till minnes den med Balduin och markisen af Mantua[1], när Carloto lämnade honom sårad på berget; en historia som barnen kunna utantill, ungdomen har reda på, och som det oaktadt ej är sannare än Muhammeds underverk. Denna tycktes honom passa förträffligt till det läge hvari han befann sig, och med tecken till stor smärta begynte han därför att rulla sig på marken och att med matt stämma framstöna detsamma, som den sårade riddaren i skogen påstås hafva yttrat:

Mitt hjärtas dam, o hvar dväljs du,
Att ej mitt kval dig rör?
Månn’ ej du det känner, eller
Är du för min kärlek döf?

[ 40 ]Och på detta vis fortsatte han med hela visan ända till de verserna, som lyda:

O ädle markis af Mantua, 
Min moders köttslige bror.

Ödet ville att, när han hunnit till denna vers, råkade där färdas förbi en bonde från hans egen by, hvilken varit till kvarnen med ett lass hvete, och, när han såg en karl ligga där på marken, gick han fram och frågade hvem han var och hvad som felades honom, efter han jämrade sig så ömkligt. Dor Quijote trodde visst, att det var hans morbror, markisen af Mantua, och gaf honom därför intet annat svar än att han fortsatte med sin visa, hvari han framställde sitt missöde och kejsarsonens kärlek till hans maka, allt på samma sätt som det sjunges i visan. Bonden stod helt förundrad och hörde på dessa dårskaper och, sedan han tagit af honom visiret, som var alldeles slaget i stycken, aftorkade han ansiktet, som var fullt af damm; knappt hade han gjort detta, då han kände igen honom och sade: »Herr Quijana[2] (ty så måtte han ha hetat, när han var vid sitt förstånd, innan han gått öfver från en fredlig landtjunkare till att bli vandrande riddare), hvem har styrt till Ers Nåd så här?» Men han höll i med sin visa till svar på den andres alla frågor. När den ärlige mannen märkte detta, tog han, så godt han kunde, af honom kyllret och axelstycket, för att se om han hade något sår; men han såg hvarken blod eller någon skråma. Han hjälpte honom upp från marken, och med icke ringa besvär fick han honom upp på sin åsna, emedan denna tycktes vara ett stillsammare djur att rida på. Han samlade ihop vapnen, ända till stumparne af lansen, och band dem på Rocinante, hvarpå han fattade denne vid tygeln och åsnan vid grimman och begaf sig på väg hem till sin by, mycket fundersam öfver Don Quijotes förvirrade prat. Lika dyster i hågen var denne, som af det myckna stryket och den hårda medfarten icke kunde hålla sig uppe på åsnan, och emellanåt utstötte några himlasträfvande suckar, så att han föranlät bonden att ånyo fråga hvad som fattades honom; och det tycktes alldeles som om den lede själf fört honom till minnes de historier, som passade på hvad som händt honom, ty nu glömde han Balduin, men erinrade i stället moren Abindarráez, när kommendanten i Antequera Rodrigo de Narváez[3] gripit honom och förde honom fången till sin fästning. Så att, när bonden om igen frågade huru [ 41 ]han mådde och hvad ondt han kände, svarade han honom med samma ord och uttryck, som den fångne Abencerrajen begagnade till Rodrigo de Narváez, såsom han läst historien i Georgs af Montemayor Diana, där den berättas[4], och han gjorde en så passande tillämpning däraf, att bonden önskade sig hin i våld öfver att höra en sådan radda af dumheter. Han kunde emellertid förstå, att hans granne var galen, och fick brådt att komma till byn för att bli kvitt den förargelse, som Don Quijote vållade honom med sitt långa tal. Till slut sade denne: »Herr Don Rodrigo de Narváez, Eders Nåd skall veta, att den sköna Jarifa, som jag omtalat, nu är den täckeliga Dulcinea af Toboso, för hvars skull jag har utfört, utför och skall utföra de dråpligaste riddarebedrifter, som skådats, skådas och skola skådas i världen.» Härtill svarade bonden: »Ja men, käre herre! betänk då, att jag min stackare hvarken är Don Rodrigo de Narváez eller markisen af Mantua, utan er granne Per Alonso, ej heller är Ers Nåd Balduin eller Abindarráez, utan den välborne junkern herr Quijana.» — »Jag vet hvem jag är, svarade Don Quijote, och jag vet också att jag kan vara icke blott den jag nämnt, utan alla de tolf pärerna af Frankrike[5], och till och med alla de nio Ryktets hjältar[6], ty mina stordåd skola öfverträffa alla dem, som de vare sig tillsammans eller hvar för sig bedrifvit.»

Under dessa och dylika samtal anlände de till byn i kvällningen; men bonden väntade, tills det skulle bli litet mörkare på det folk icke måtte få se den mörbultade junkern hålla ett så ömkligt intåg. När han tyckte det vara tid, begaf han sig alltså in i byn och till Don Quijotes hus, som han träffade i den största förvirring. Där befunno sig kyrkoherden och barberaren, som voro Don Quijotes goda vänner, och hushållerskan stod och skrek till dem: »Hvad menar Ers Nåd, herr licentiat Per Pérez (ty så hette prästen) om min husbondes olycka? Nu är det tre dagar som vi icke sett till hvarken honom själf eller hästkräket eller skölden eller lansen eller rustningen. Ack, jag olyckliga! jag har alldeles för mig, och det är då så visst som att jag skall dö, att dessa hans fördömda riddarböcker, som han jämt och samt plägat läsa i, hafva gjort honom vriden; ty nu kommer jag ihåg, att jag många gånger hört honom tala för sig själf och säga, att han ville ge sig till vandrande riddare och draga världen omkring för att söka äfventyr. Må Satan och Barrabas anamma slika böcker[7], som så fördärfvat det bästa förstånd i hela La Mancha.» Systerdottern sade detsamma och tillade: »Ni skall veta, mäster [ 42 ]Niklas (så hette nämligen barberaren), att det ofta hände morbror att sitta och läsa i dessa samvetslösa olycksböcker två hela dygn, hvarefter han kunde kasta boken ifrån sig, gripa tag i svärdet och hugga löst på väggarna, och, när han sedan var bra trött, sade han, att han dödat fyra jättar så stora som torn, och att svetten, som framkallades af ansträngningen, vore blod af de sår han fått i striden, och därpå drack han en stor kruka friskt vatten och vardt lugn och stilla, sägande vattnet vara en kostelig dryck, som den vise Esquife, en stor trollkarl och hans gode vän, hade skaffat honom. Men jag har skulden för alltsamman, som icke underrättade herrarna om morbrors galenskaper, på det herrarna måtte kunnat stäfja dem innan de gått så långt som de gjort, och uppbränna alla dessa fördömda böcker, hvaraf han har så många och som lika väl förtjäna att brännas, som om de vore författade af kättare.» »Det är också min mening, sade kyrkoherden, och sannerligen morgondagen skall förflyta, utan att det anställes rannsakning med dem och de dömas till bålet, på det att de icke må gifva den som läser dem anledning att göra hvad min gode vän tyckes hafva gjort.»

Allt detta hörde bonden och Don Quijote, och, som den förre därigenom fick full reda på sin grannes sjuka, började han att ropa: »Låten upp, gode herrar, för herr Balduin och för herr markisen af Mantua, som kommer här illa sårad, och för herr moren Abindarráez, som föres fången af kommendanten i Antequera, den manhaftige Rodrigo de Narvåez.» Vid dessa rop sprungo alla ut och, som de igenkände, herrarna sin vän och damerna sin husbonde och morbror, som ännu icke hade stigit af åsnan, emedan han ej orkade det, skyndade de fram för att omfamna honom. »Låten vara, sade han, ty jag kommer illa sårad för min hästs skull; fören mig till sängs och kallen, om möjligt, hit den visa Urganda, att se om och sköta mina sår.» — »Nå besitta, så sen nu, sade hushållerskan, om icke min aning sade mig rätt, på hvilken fot min husbonde haltade. Stig upp i Guds namn, Ers Nåd, ty vi skola nog kunna bota er, utan att den där Urganda kommer hit. Förbannade, säger jag, och hundrafaldt förbannade vare dessa riddareböckerna, som hafva styrt till Ers Nåd på detta vis.»

Man förde honom genast till sängs, men, när de sågo efter såren, kunde de icke finna något, och han påstod, att alltsamman kom däraf, att han blifvit illa klämd vid ett svårt fall, som han gjort med sin häst Rocinante, under det han stred [ 43 ]mot tio de våldsammaste och fräckaste jättar i världen, »Så, så! sade kyrkoherden, är det jättar med i leken? Minsann skall jag inte bränna upp dem, och det i morgon dag.» De gjorde Don Quijote tusen frågor, men han ville aldrig svara annat, än att man skulle ge honom mat och låta honom sofva, ty det vore hvad som bäst behöfdes. Så skedde, och kyrkoherden underrättade sig mycket omständligt af bonden, huru denne hade påträffat Don Quijote. Han berättade alltsamman, äfvenså de galenskaper denne sagt, så väl då han träffade på honom som under hemfärden, och detta gjorde licentiaten ännu ifrigare på det som han dagen därefter verkställde, nämligen att kalla till sig sin vän barberaren mäster Niklas och åtföljd af honom begifva sig hem till Don Quijote.




  1. Balduin och markisen af Mantua. Balduin hade till gemål prinsessan Sevilla; Carloto (i fransk form Charlot), den i medeltidsdikterna så ofta förekommande elake sonen af Karl den Store, ville tilltvinga sig hennes ynnest och lönnmördade Balduin i skogen. Dödligt sårad och kvidande öfver sin olycka påträffades denne af sin morbror, markisen af Mantua.
  2. Herr Quijana. Cervantes är icke alltid så noga med att behålla samma namn för sin hjälte, om med flit eller af förbiseende kan knappt afgöras. I första kapitlet lämnas det således på ett skämtsamt vis oafgjordt, om han hetat Quijada, Quesada celler Quesana; men i kap. 49 nämner han sig själf så bestämdt som möjligt Quijada, hvaremot i andra delens kap. 74 han lika bestämdt uppgifves heta Quijano. Några mena, att alla läsarter, som icke hafva Quijano, bero på tryckfel. — Samma vacklande förekommer längre fram med namnet på Sancho Panzas hustru.
  3. Rodrigo de Narváez var en historisk person, som år 1410, ännu helt ung, utnämndes till alecáide eller kommendant i de nyss från morerna tagna fästningarna Antequera och Alora.
  4. Georgs af Montemayor Diana, där den berättas. Denna historia har äfven behandlats af Antonio de Villegas i en novell, hvars stil anses som mönster för kastiliansk prosa, hvarförutom hon förekommer i mångfaldiga gamla folkvisor. Innehållet är följande: Abencerrajernas ätt, den förnämsta i konungariket Granada, på den tid detta ännu var moriskt, hade år 1428 flytt undan den moriske konungens förföljelser till Kastilien. En gosse af denna ätt, vid namn Abindarráez, hade blifvit kvarhållen och lämnad att uppfostras af befälhafvaren i staden Cártama. Här uppstod ett kärleksförhållande mellan honom och den senares dotter, den sköna Jarifa. När nu befälhafvaren förflyttades till fästningen Coin, red Abindarráez en natt dit för att träffa sin älskade; Rodrigo de Narváez anföll honom med öfvermakt och tog honom efter häftigt motstånd till fånga, men på hans bön gaf han honom lös för tre dagar, på det han skulle kunna infinna sig till mötet med den älskade. Abindarráez höll sitt löfte och inställde sig på utfäst tid i Alora, åtföljd af sin Jarifa, och Narváez icke blott gaf båda friheten, utan utverkade äfven deras försoning med Jarifas fader.
  5. De tolf pärerna af Frankrike. Pärer, d. v. s. jämnlikar med konungen i börd och värde, voro de sex förnämsta länsherrarna i Frankrike, till hvilka småningom slöto sig sex af de mäktigaste biskoparna. Dessa tolf pärer flyttades i dikten tillbaka till Karl den Stores hof, och många riddarromaner och folkvisor röra sig om honom och hans parer eller paladiner. Särskildt menar D. Quijote här den roman, som under titel »Karl den Store och de tolf pärerna af Frankrike», öfversattes fran franskan troligen i femtonde århundradet, af Nikolas de Piamonte och vardt en af de i Spanien mest omtyckta riddarböcker.
  6. De nio Ryktets hjältar. Så hette en bok, som år 1570 öfversaltes från franska till spanska af Antonio Rodriguez Portugal. De nio voro: tre judar: Josua, David, Judas Makkabeus; tre hedningar: Alexander, Hektor, Julius Cesar; tre kristne: Artus, Karl den Store och Gottfrid af Boullion.
  7. Må Satan och Barrabas anamma slika böcker. Då Barrabas enligt judarnes begäran frigafs i stället för Jesus, har han på sätt och vis uppfattats som en motats till denne, så att hans namn brukas som typ för de fördömda; därför står han här på samma linje med Satan. Äfven eljes användes det som vanligt appellativ med betydelsen bof, skurk.


←  Fjärde Kapitlet Upp till början av sidan. Sjätte Kapitlet  →