Don Quijote förra delens senare hälft/36
← Trettiofemte Kapitlet |
|
Trettiosjunde Kapitlet → |
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
Som handlar om andra märkvärdiga händelser, hvilka tilldrogo sig på värdshuset.
Just i detsamma sade värdshusvärden, som stod i porten: »Här kommer en vacker skara främmande; om de taga in här, så blir här lif i spelet!»
— »Hvad slags folk är det?» frågade Cardenio.
— »Fyra herrar, svarade värden; de komma ridande med korta stigbyglar, väpnade med lansar och sköldar, och hafva allesammans svarta flor för ansiktet, och i deras sällskap kommer en hvitklädd dam i fruntimmerssadel med ansiktet likaledes betäckt, och så ännu fyra tjänare till fots».
— »Äro de mycket nära?» sporde prästen.
— »Så nära att de redan äro framme», svarade värden.
När Dorotea hörde detta, fällde hon ner floret för sitt ansikte, och Cardenio gick in i D. Quijotes rum; och de hade knappt hunnit göra det, då alla de som värden hade nämnt kommo in i värdshuset; de fyra ryttarna, som hade ett mycket förnämt sätt och hållning, stego af sina hästar och skyndade att hjälpa ned damen ur sadeln, och den ene af dem tog henne i famn och satte henne på en stol, som stod vid ingången till det rum där Cardenio hade gömt sig. Under hela denna tid hade hvarken damen eller herrarne tagit af sig floren eller talat ett enda ord; det enda var att, när damen satte sig på stolen, utstötte hon en djup suck och lät armarna sjunka ned, som vore hon sjuk och svag. Karlarna, som kommit gående, satte in hästarna i stallet.
Kyrkoherden, som märkte detta och åstundade veta hvad det var för slags folk som uppträdde på sådant vis och med sådan tystnad, gick efter tjänarne och frågade en af dem om det han ville ha reda på. Denne svarade: »Minsann jag kan säga er, min herre, hvad det är för folk; jag vet bara att de se ut att vara mycket förnäma, isynnerhet han som gick fram till den damen ni såg och tog henne i famn. Och detta tror jag därför att alla de andra lystra till honom, och ingenting göres annat än hvad han anordnar och befaller.»
— »Och hvem är damen?» frågade kyrkoherden.
— »Det kan jag icke heller säga, svarade tjänaren, ty under hela resan har jag ej sett hennes ansikte; sucka har jag hört henne ofta och utstöta några kvidanden, så att man kan tro att hon för hvar gång vill ge upp anden. Ej heller är det så underligt att min kamrat och jag ej veta mera än hvad vi sagt, ty vi ha blott i två dagar varit i deras sällskap; vi träffade dem nämligen under vägen, och då bådo och öfvertalade de oss att fara med dem till Andalusien och erbjödo sig att betala oss ganska bra.»
— »Nå, hafven I hört någon af dem kallas vid namn?» sporde kyrkoherden.
— »Nej, visst inte, svarade tjänaren, ty alla färdas de under så stor tystnad att det är rent märkvärdigt; det hörs ingenting bland dem annat än suckar och snyftningar från den stackars damen, som väcker hela vårt medlidande, och vi ha då den tron fullt och fast att, hvart det så bär af för henne, reser hon tvungen, och, efter hvad man kan sluta af hennes dräkt, är hon nunna eller i begrepp att bli det, hvilket är sannolikare. Och kanske för att klosterlifvet inte stämmer riktigt med hennes egen lust, är hon så bedröfvad som det synes.»
— »Det vore allt möjligt, det», sade kyrkoherden, som gick ifrån dem och tillbaka till Dorotea. Denna hörde den beslöjade damen sucka och, drifven af innerligt medlidande gick hon fram till henne och sade: » Hvad fattas eder, kära min fröken? Är det något med hvars botande vi kvinnor pläga hafva öfning och erfarenhet, erbjuder jag eder för min del en uppriktig beredvillighet att vara eder till tjänst.»
Till allt detta svarade den bedröfvade damen icke ett ord och, ehuru Dorotea ännu lifligare upprepade sitt erbjudande, fortfor hon alltjämt med sin tystnad, tills herren med floret, om hvilken tjänaren sagt att de andra lystrade till honom, trädde fram och sade till Dorotea: »Besvära er icke, señora, med att erbjuda denna kvinna någon tjänst, ty hon har för vane att icke tacka för något som göres för henne; bjud icke heller till att få ett svar af henne, om ni icke vill höra någon osanning ur hennes mun.»
— »Aldrig har jag sagt en sådan, sade nu damen, som ända dittills hade fortsatt med sin tystnad; tvärtom, emedan jag är så sanningskär och främmande för alla lögnaktiga tillställningar, ser jag mig nu i så stor olycka, och därpå vill jag taga er själf till vittne, då just min rena sanningskärlek gör er till en falsk lögnare.»
Cardenio hörde dessa ord klart och tydligt, enär han befann sig så nära den som uttalade dem, att endast dörren till D. Quijotes rum skilde dem, och, som han hörde dem, gaf han till ett högt rop och sade: »Så hjälpe mig Gud! Hvad är det jag hör? hvilken stämma är detta, som trängt till mina öron?»
Vid detta utrop vände damen helt förskräckt på hufvudet och, då hon icke såg hvem som ropat, steg hon upp och ämnade gå in i kammaren; men, när den förnäme herrn märkte detta, hejdade han henne och lät henne icke taga ett enda steg. I förvirringen och sinnesrörelsen föll silkesfloret, hvarmed hon skylt sitt ansikte, af henne, och då blottades en oförliknelig skönhet och ett beundransvärdt ansikte, eburu blekt och förskrämdt, ty hon rullade ögonen omkring åt alla håll, dit hennes blick nådde, med ett så bönfallande uttryck, att hon tycktes vara från förståndet. Detta beteende väckte djupt medlidande hos Dorotea och alla som sågo henne, ehuru de icke visste orsaken därtill. Den förnäme herren höll henne hårdt om skuldrorna och, emedan han hade så mycket att göra med att hålla henne stilla, kunde han icke komma åt att skjuta upp sitt ansiktsflor, som höll på att falla ned och till slut verkligen föll alldeles ned för honom. När nu Dorotea, som höll damen omfamnad, lyfte upp ögonen, såg hon att den som likaledes höll tag i damen, var hennes egen make D. Fernando och knappt hade hon igenkänt honom då hon ur sitt innersta hjärta utstötte ett långt och smärtsamt »ack!» och föll vanmäktig baklänges, och, hade barberaren icke funnits där nära intill och mottagit henne i sina armar, hade hon fallit till marken. Kyrkoherden skyndade genast fram för att aftaga henne floret och stänka vatten i hennes ansikte, och, som han aftog floret, igenkändes hon af D. Fernando, ty han var det som höll den andra i sina armar. Han vardt som liflös vid denna anblick, men icke så att han ändå släppte Lucinda, som däremot sträfvade att göra sig lös ifrån honom. Hon hade igenkänt Cardenio af hans utrop, liksom äfven han känt igen henne. Likaledes hade Cardenio hört det »ack!» som Dorotea utstötte, när hon föll i vanmakt, och, troende att det var hans egen Lucinda, störtade han förskräckt ut ur D. Quijotes rum, och det första han såg var D. Fernando som höll Lucinda i famnen. Äfven D. Fernando kände genast igen Cardenio, och alla tre, Lucinda, Cardenio och Dorotea, stodo där stumma och förvånade, nästan utan att veta hvad som hade händt dem.
Alla tego, och alla blickade förvånade på hvarandra, Dorotea på D. Fernando, D. Fernando på Cardenio, Cardenio på Lucinda, och Lucinda på Cardenio. Men den som först bröt tystnaden var Lucinda som tilltalade D. Fernando på följande vis: »Släpp mig, D. Fernando, af hänsyn till hvad ni är skyldig eder själf, om också ni ej gör det af hänsyn till något annat; låt mig få sluta mig till den vägg hvars murgröna jag är, till det stöd hvarifrån edra bemödanden, edra hotelser, edra löften och edra skänker ej kunnat skilja mig. Se och märk huru Himlen på ovanliga och fördolda vägar fört min rätte make i min närvaro; och ni vet ju äfven af tusen dyrköpta rön att endast döden vore i stånd att utplåna honom ur mitt minne. Må då en så tydlig och uppriktig förklaring förmå eder, eftersom ni ej kan göra något annat, att förvandla kärleken till hat och böjelsen till vrede, och gör så i vredesmod slut på mitt lif, ty, om jag låter det inför min älskade makes ögon, skall jag anse det för väl användt. Kanske skall han genom min död öfvertygas om att jag intill sista andedraget bevarat min trohet mot honom.»
Under tiden hade Dorotea åter kommit till sans och hade lyssnat till alla Lucindas yttranden, af hvilka hon förstod hvem damen var. När hon märkte att D. Fernando ännu icke släppte Lucinda ur sina armar och icke svarade på hvad denna sade, ansträngde hon sig det mesta hon förmådde, reste si upp, gick bort och kastade sig på knä för hans fötter och under en ström af tårar, som både förhöjde hennes skönhet och ökade deltagandet för henne, sade hon till honom: »Om icke tilläfventyrs, o min älskade! strålarna af den sol du nu håller fördunklad i dina armar, borttaga och släcka dina ögons strålar, lär du väl redan hafva märkt, att hon som nu ligger på knä för dina fötter är den elända och, så länge du vill, af lyckan förlåtna Dorotea. Jag är den obetydliga landtflickan, hvilken du i din godhet eller efter ditt behag har velat upphöja så högt att hon kunde kalla sig din; som, omhägnad af dygdens skrankor, lefde ett förnöjdt lif, tills vid ditt trägna anropande och rörd af dina till utseendet ärliga och kärleksfulla känslor, hon öppnade sin jungfruliga blygsamhets dörrar och öfverlämnade åt dig nycklarna till sin frihet, — en gåfva för hvilken du visat så klen tack som det framgår, och det mycket klart, däraf att jag nödgas befinna mig på samma ställe där du nu anträffar mig, och återse dig under sådana omständigheter som jag gör. Men det oaktadt skulle jag ej vilja att en sådan tanke fölle dig in som att jag med skamlig vandel kommit hit, då endast smärtan och sorgen öfver att se mig glömd af dig fört mig hit. Du var det som ville att jag skulle blifva din, och du ville det så allvarligt att, äfven om du nu önskar att jag ej skulle vara det, du omöjligt kan upphöra att vara min. Betänk, du mitt hjärtas herre, att för den fägring och börd, för hvars skull du öfvergifver mig, kan den öfversvinneliga kärlek jag hyser till dig vara ett vederlag: du kan ej tillhöra den sköna Lucinda, emedan du är min, och hon kan ej blifva din, emedan hon är Cardenios maka, och, om du tänker rätt på saken, är det lättare för dig att böja din håg till att hålla af henne som tillber dig, än att förmå den som afskyr dig att älska dig. Du var det som äflades efter mitt oförvarade hjärta, som med böner ansatte mitt ofördärfvade sinne; mitt stånd var dig icke obekant; du vet väl på hvilka villkor jag öfverlämnade mig åt ditt behag; du har hvarken anledning eller förevändning att påstå dig hafva blifvit narrad. Om nu så förhåller sig, — och så gör det — och om du är lika god kristen som riddersman, hvarför söker du då på så många krokvägar ett uppskof med att göra mig lika lycklig på slutet som i början? Och älskar du mig ej för hvad jag är, som din rätta och äkta maka, så ilska och upptag mig åtminstone som din slafvinna; om jag blott tillhör dig, skall jag skatta mig lycklig och säll. Gif icke, genom att öfvergifva och förskjuta mig, folk lof att samlas i skvallersällskap för att taga heder och ära af mig; bered ej mina föräldrar en så sorglig ålderdom, ty de redliga tjänster de som trogna underhafvande gjort dina föräldrar förtjäna det icke. Och, om du tycker att du skulle fördärfva ditt blod genom beblandelse med mitt, så betänk att det sällan eller aldrig funnits någon adel i världen som ej gått denna väg, och att adeln från kvinnolinien ej är den som gör något till saken vid högförnäma ättledningar, så mycket mer som sant adelskap består i dygd, och, om denna fattas dig, eftersom du vägrar mig hvad du så rättvisligen är mig skyldig, då har jag flera företräden i verklig adel än hvad du har. Ändtligen, señor, och det är det sista jag säger dig: antingen du vill eller icke vill, är jag dock din maka; vittnen därtill äro dina egna ord, som ej skola och ej få vara falska, om du verkligen hos dig själf aktar det, hvarför du missaktar mig; vittne skall äfven den namnunderskrift vara, som du gifvit mig, och Himlen, som du åkallade till vittne af hvad du lofvade mig. Och, äfven om allt detta icke finnes, så finnes dock ditt samvete, som fastän tigande skall ropa midt under dina fröjder, antaga sig den sanning jag nu sagt dig och störa dina bästa nöjen och glädjeämnen.»
Detta och mycket annat yttrade den bedröfvade Dorotea med sådan smärta och med så många tårar, att alla närvarande, till och med de som tillhörde D. Fernandos följe, deltogo däri. Han själf åhörde henne utan att svara ett ord, tills hon upphörde att tala och begynte snyfta och sucka så, att det hjärta väl månde vara af sten som icke skulle röras af yttringarna af ett sådant lidande. Lucinda stod och såg på henne, icke mindre djupt kännande hennes sorg än förundran öfver hennes myckna förstånd och skönhet; och, ehuru hon gärna hade gått fram till henne för att säga henne några tröstande ord, kunde hon det icke för D. Fernando, som ännu höll henne sluten i sin famn. Men ändtligen, full af förvirring och sinnesrörelse och efter det han en god stund betraktat Dorotea, öppnade han armarna, släppte Lucinda och sade: »Du har segrat, sköna Dorotea, du har segrat, ty ingen kan ha hjärta att förneka så många samverkande sanningar.»
Till följd af den maktlöshet, som gripit Lucinda, var hon nära att falla till marken, när D. Fernando släppte henne; men Cardenio, hvilken befann sig strax bredvid och hade ställt sig bakom D. Fernando, på det denne ej måtte känna igen honom, satte nu all fruktan åsido och, vågande sig fram till trots för hvarje fara, skyndade han att stödja Lucinda fattade henne i sina armar och sade till henne: »Om en barmhärtig himmel vill och behagar att du ändtligen skall få någon ro, du min trogna, ståndaktiga och sköna härskarinna! skall du ingenstädes, tror jag, finna den mera tryggad än i denna famn, som nu mottager dig och redan förut mottagit dig, när ödet ännu tillstadde mig att kalla dig min.»
Vid dessa ord fäste Lucinda ögonen på Cardenio. Först hade hon trott sig igenkänna honom på rösten och, då hon nu äfven med synen förvissat sig om att det var han, vardt hon nästan utom sig, så att hon, utan att fråga efter hvad som passade sig, slog armarna om hans hals, lade sitt ansikte upp till hans och sade till honom: »Ja ni, käre herre min, ni är den rätte ägaren till detta i edra bojor fångna hjärta, hur mycket än ett vidrigt öde må sätta sig däremot och hur mycket man än hotar detta lif, som får sin kraft af edert.»
Ett öfverraskande skådespel var detta för D. Fernando och för alla de kringstående, som förundrade sig öfver en så ovanlig tilldragelse. Det föreföll Dorotea som om D. Fernando miste all färg i anletet och som om han gjorde min af att vilja hämnas på Cardenio, ty hon såg honom röra handen för att föra den till svärdet, och, i samma ögonblick denna tanke uppstod hos henne, kastade hon med otrolig skyndsamhet armarna om hans knän, kysste dem och tryckte honom så fast till sig att han ej kunde röra sig, och, utan att i ringaste mån upphöra med sin gråt, sade hon: »Hvad är det du ämnar göra, du min enda räddning, i denna oförtänkta afgörandets stund? Du har för dina fötter din maka, och hon som du vill ha till maka ligger i sin mans armar: betänk då huruvida det höfves dig eller ens är dig möjligt att göra om hvad himlen gjort, eller om det icke bättre anstår dig att till jämnhöjd med dig själf upphöja och likställa henne, som, med åsidosättande af hvarje olägenhet och ståndaktig i sin fasta trohet, inför dina ögon badar sina egna i kärleksfulla tårar och med dem fuktar sin rättmätige gemåls anlete och bröst. Så visst Gud är den han är, beder jag dig, och, så visst du är den du är, anropar jag dig att denna i allas närvaro gjorda förklaring, långt ifrån att föröka din vrede, må således mildra den, att du i lugn och fred tillåter dessa båda att utan något ditt förhindrande få ha ro så länge Himlen vill förunna dem det, och därutinnan skall du visa ditt ädla hjärtas högsinthet, och världen skall få se att förnuftet har större välde öfver dig än lustan.»
Medan Dorotea sade detta, höll Cardenio allt jämt Lucinda i sin famn, utan att ändock taga ögonen från D. Fernando, fast besluten att, om han såge honom göra någon hotande rörelse, söka försvara sig och, det bästa han kunde, angripa alla dem, som uppträdde fientligt emot honom, om det så skulle kosta hans lif. Men nu lade sig D. Fernandos vänner emellan, äfvensom kyrkoherden och barberaren, hvilka varit tillstädes hela tiden, ja den beskedlige Sancho fattades icke heller, och alla omringade D. Fernando och bådo honom att han måtte täckas att se till Doroteas tårar, och att, enär, såsom de fullt och fast trodde, allt hvad hon framställt var sant, han ej måtte låta henne besvikas i sina så billiga förhoppningar; han skulle besinna att icke af en slump, såsom det kunde tyckas, utan genom Försynens särskilda skickelse hade de alla sammanträffat på ett ställe, som man minst förmodat, och han borde betänka, sade kyrkoherden, att endast döden kunde skilja Lucinda från Cardenio och att, till och med om någon svärdsegg skilde dem åt, de skulle anse sin död för den högsta lycka; i sådana fall, där intet stode att ändra, vore det högsta vishet att genom öfvervinnande och besegrande af sig själf visa ett ädelt hjärta, och han borde alltså medgifva att med hans eget samtycke de båda finge njuta den lycka Himlen redan beviljat dem. Han borde äfven fästa sina blickar vid Doroteas skönhet, och han skulle få se att få, om ens någon kunde förliknas med, långt mindre öfverträffa henne, och med hennes fägring jämväl taga i betraktande hennes ödmjukhet och obegränsade kärlek till honom; men framför allt borde han besinna, att, om han vore stolt öfver att vara adelsman och kristen, kunde han ej annat än hålla det ord han gifvit henne, och, hölle han det, så hölle han äfven sin plikt mot Gud och vunne förståndigt folks bifall, de där väl vete och inse att skönhet, äfven hos en ringa person, om den blott är förenad med ärbarhet, har det företrädet att kunna höjas upp till och i jämbredd med hvilken höghet som helst, utan men för den som upphöjer henne och gör henne till sin jämlike. Och när kärlekens bjudande lagar åtlydas, då bör, så framt icke synd kommer med däri, den icke tadlas som följer dem.
Alla fogade de nu till dessa skäl så många andra och så öfvertygande, att D. Fernandos högsinnade hjärta, som ändock närdes af ädelt blod, veknade och lät sig öfvervinnas af sanningen, som han ej kunde förneka, äfven om han velat. Och till bevis på att han gifvit sig och fullständigt fogat sig efter den åsikt, som framställts för honom, böjde han sig ned och omfamnade Dorotea, i det han sade till henne: »Stig upp min härskarinna! ty det är ej billigt att den som jag bär i mitt hjärta ligger på knä för mina fötter; och, om jag hittills ej bevisat mina ord med mina gärningar, skedde det törhända efter Himlens bud, på det jag skulle inse huru trofast ni älskar mig och därför lära att värdera eder så högt som ni förtjänar. Hvad jag nu vill bedja eder om, är att ni icke tillräknar mig mitt stygga beteende och min stora försumlighet, eftersom just samma anledning och tvingande makt, som förmått mig att nu erkänna eder som min, var den som förut dref mig att söka slippa att tillhöra eder; och för att inse huru sant detta är, så vänd eder blott om och se den nu lyckliga Lucinda i ögonen, och i dem skall ni finna ursäkten för alla mina förvillelser. Och då hon nu funnit och ernått det hon åtrådde och jag hos eder har funnit hvad som för mig är bäst, så må hon lefva trygg och lycklig med sin Cardenio i långa och sälla år, och Jag vill bedja Himlen att han låter mig upplefva dem tillsammans med min Dorotea.»
Med dessa ord omfamnade han henne ånyo och lade sitt anlete till hennes med sådan hjärtlig ömhet, att han måste göra stort våld på sig för att icke frambrytande tårar skulle gifva osvikliga bevis på hans kärlek och ånger. Men Lucindas och Cardenios tårar läto sig icke på samma vis återhållas, lika litet som nästan alla de öfriga närvarandes, ty de brusto i sådan gråt, somliga öfver sin egen, andra öfver andras lycka, att det alldeles såg ut som om en svår olyckshändelse drabbat dem alla; till och med Sancho grät, ehuru han efteråt sade att han för sin del grät blott emedan han såg, att Dorotea icke, såsom han trott, var drottning Micomicóna, af hvilken han väntat sig så stora belöningar.
Till gråten sällade sig hos alla förundran och räckte ännu en stund; därpå knäföllo Cardenio och Lucinda för D. Fernando och tackade honom för den godhet han bevisat dem i så höfviska ordalag, att D. Fernando ej visste hvad han skulle svara dem; han upplyfte och omfamnade dem därför med mycken tillgifvenhet och vänlighet. Sedan bad han Dorotea att säga honom huru hon kommit dit, och så långt hemifrån. Med korta och förståndiga ord berättade hon allt hvad hon förut omtalat för Cardenio, och D. Fernando och hans följeslagar funno sådant nöje däri, att de kunde hafva önskat att berättelsen varat ännu längre, med sådant behag skildrade Dorotea sina olycksöden.
När hon slutat, omtalade D. Fernando hvad som vederfarits honom i staden, sedan han i Lucindas barm funnit brefvet, däri hon förklarade sig vara Cardenios maka och således ej kunde blifva hans. Han sade att han velat döda henne och att han skulle hafva gjort det, om han ej hindrats därifrån af hennes föräldrar; han hade således lämnat hennes hem harmsen och förbittrad samt besluten att hämnas, när ett lägligare tillfälle yppades. Följande dag hade han fått veta hurusom Lucinda försvunnit ur föräldrahuset, utan att någon visste hvart hon tagit vägen, och slutligen efter några månaders förlopp hade han erfarit att hon befunne sig i ett kloster med afsikt att kvarstanna där hela sitt lif, om hon ej finge framlefva det med Cardenio; så snart han förnummit detta, hade han utvalt dessa tre herrar till att åtfölja honom och begifvit sig till hennes vistelseort, dock utan att vilja tala med henne af fruktan att, om man finge veta att han vore där, det skulle hållas strängare vakt i klostret. Afbidande en dag då klosterporten stod öppen, hade han lämnat två af sitt följe att bevaka den och med den tredje inträngt i klostret för att söka Lucinda, som de träffat i korsgången[1] samtalande med en nunna; utan att gifva henne rådrum att företaga något, hade de släpat bort henne och begifvit sig med henne till en by, där de försågo sig med allt som erfordrades för att föra henne vidare. Allt detta hade de kunnat utföra i fullkomlig säkerhet, emedan klostret var beläget på fria fältet, ett godt stycke utanför staden. Han berättade vidare att när Lucinda såg sig i hans våld, hade hon förlorat medvetandet och, sedan hon åter kommit till sans, hade hon ej gjort annat än gråtit och suckat och ej talat ett enda ord; under sällskap af tårar och tystnad hade de sålunda anländt till detta värdshus, hvilket för honom var som att hafva kommit till himlen, där alla jordiska olycksöden ändas och få ett slut.
- ↑ Klosterbyggnaderna bilda vanligen en fyrkant och omsluta en gård eller trädgård, kring hvilken löper en åt densamma öppen hvalf- eller pelargång (klostergång, korsgång, sp. claustro). På ena sidan af gången ligger klosterkyrkan, och intill henne stöter oftast själfva klostret.
← Trettiofemte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Trettiosjunde Kapitlet → |