Don Quijote senare delens förra hälft/09
| ← Åttonde Kapitlet |
|
Tionde Kapitlet → |
NIONDE KAPITLET.
Hvaruti berättas hvad som skall finnas däruti.
»Midnatt var det jämnt på slaget»[1], kanske något före eller något efter, när D. Quijote och Sancho lämnade skogsdungen, och redo in i Toboso. En djup stillhet låg öfver staden, ty alla dess invånare voro försänkta i sömn och sofvo som stockar, som man brukar säga. Natten var halfklar dock hade Sancho hellre sett att den varit alldeles mörk, så att han i dess mörker kunnat få en ursäkt för sin dumma osanning.[2] I hela staden hörde man intet annat än hundarnas skällande, som bedöfvade D. Quijotes öron och nedslog Sanchos mod. Då och då skriade en åsna, grymtade svin, jamade kattor, och dessa så olikljudande toner hördes starkare i den nattliga tystnaden. Allt detta ansåg den förälskade riddaren såsom ett dåligt förebud; men han sade detta oaktadt till Sancho: »Sancho, min son, visa nu vägen till Dulcineas palats; måhända fogar det sig så att vi finna henne vaken.»
— Till hvilket palats skall jag visa vägen? frågade Sancho; det i hvilket jag såg hennes Höghet var bara ett helt litet hus.»
— »Då, genmälde D. Quijote, måtte hon just för den gången hafva dragit sig tillbaka uti någon liten bibyggnad af sitt konungapalats, för att där i ensamhet förlusta sig med sina hoffröknar, såsom plägseden är hos förnäma damer och prinsessor.»
— »Señor, återtog Sancho, om också, trots allt hvad jag sagt, Ers Nåd ändtligen vill att vår fröken Dulcineas lilla hus skall vara en konungaborg, är väl detta någon tid att vi kunde finna porten öppen? och vore det väl passande att dundra på med portklappen tills man hör oss och öppnar för oss och alla människor skrämmas upp och komma i rörelse? Ha vi kanske begifvit oss ut för att bulta på glädjeflickors dörrar, såsom flickjägare göra, hvilka komma och bulta på och släppas in vid hvad tid som helst, om det också är aldrig så sent?»
— »Först och främst måste vi finna riktigt rätt på slottet, genmälde D. Quijote, och därefter skall jag noga säga dig, Sancho, hvad vi vidare böra göra. Men gif akt du, Sancho, ty jag ser klent: den där stora mörka massan, som man varsnar härifrån och som kastar sådan slagskugga, det är visst Dulcineas palats som kastar den.»[3]
— »Nå, då må Es Nåd vara den som visar vägen, svarade Sancho; kanske tör det vara så, ehuru, om jag också såge det med mina ögon och toge i det med händerna, skulle jag lika litet tro det som jag tror att det nu är dag.»
D. Quijote red nu förut och, sedan han tillryggalagt vid pass två hundra steg, kom han rakt på den stora massan som förorsakade skuggan, fick syn på ett torn och märkte nu, att den omtalade byggnaden icke var någon konungaborg, utan den förnämsta kyrkan i staden, hvarpå han sade: »Sancho, vi ha kommit rakt på kyrkan.»
— »Det ser jag nog, svarade Sancho, och gifve Gud att vi inte råka på vår graf! Det är inte något godt tecken att stryka omkring på kyrkogårdar vid denna timme; isynnerhet som, om jag inte missminner mig, jag har sagt Ers Nåd att frökens hus ligger i en återvändsgränd.»
— »Gud fördöme dig, din galning! utropade D. Quijote; hvar har du någonsin sett att konungars borgar och palats ligga vid återvändsgränder?»
— »Señor, svarade Sancho, hvarje ort har sin sed, och kanske brukas det här i Toboso att uppföra palats och stora byggnader vid trånga gränder. Därför beder jag Ers Nåd att låta mig söka här i ett par gator eller gränder, som ligga i min väg; det kunde ju vara en möjlighet att jag i något hörn stötte på den där konungaborgen — och måtte jag få se den uppäten af hundar, så som vi löpa efter den både kors och tvärs!»
— »Tala med vördnad om de saker som angå min härskarinna, inföll D. Quijote; låt oss bedrifva saken i fred och lugn och ej kasta yxan i sjön.»[4]
— »Godt, jag skall hålla mig i skinnet, svarade Sancho; men huru skall jag väl tålmodigt kunna stå ut med att Ers Nåd begär att jag, som en enda gång sett vår nådiga frökens hus, ändock alltjämt skall känna igen det och kunna hitta dit midt i natten, då inte en gång Ers Nåd själf hittar det, som ju likväl måste ha sett det tusentals gånger?»
— »Du gör mig alldeles förtviflad, Sancho», sade D. Quijote. »Hör på, din bakdantare! har jag ej tusen gånger förklarat för dig att jag icke i hela mitt lif skådat den oförlikneliga Dulcinea[5] eller någonsin öfverskridit tröskeln till hennes palats, och att jag blifvit förälskad i henne blott af hörsägen och genom hennes stora rykte för skönhet och förstånd?»
— »Nu hör jag det, svarade Sancho; och därför säger jag att, eftersom Ers Nåd inte sett henne, så har jag det inte heller.»
— »Det är icke möjligt, genmälde D. Quijote; åtminstone har du redan sagt mig att du såg henne vanna hvete, den där gången då du hade med dig till mig svaret på det bref, som jag skickade till henne genom dig.»
— »Fäst er inte vid det, señor, gaf Sancho till svar; för jag skall säga att också mitt sammanträffande med Dulcinea och det svar jag hade med mig åt er endast var en hörsägen, och jag vet lika mycket hvem fröken Dulcinea är, som jag kan ge månen ett knytnäfslag.»
— Sancho, Sancho, sade D. Quijote, allting har sin tid; ibland duger det att skämta, men ibland är skämt opassande och stötande. För det jag säger att jag hvarken sett eller talat med mitt hjärtas härskarinna, får ej du med säga att icke heller du sett henne eller talat med henne, då det är så alldeles tvärtom, som du väl vet.»
Medan de båda voro inbegripna i dylikt samspråk, sågo de en man med två mulåsnor komma förbi ej långt ifrån dem, och af bullret som plogen gjorde, då den släpade på marken, slöto de att det måste vara en jordbrukare, som stigit upp tidigt före dagningen för att gå till sitt arbete på åkern. Så förhöll det sig också. Landtmannen gick och sjöng på den folkvisan, där det heter:
— »Sancho, jag vill dö på att intet godt händer oss i natt», sade D. Quijote. »Hör du icke hvad bonden där borta sjunger?»
— »Nog hör jag det, svarade Sancho; men hvad har Roncesvalles att skaffa med hvad vi ha för oss? Han hade likaså gärna kunnat sjunga balladen om Calaínos[7], det komme alldeles på ett ut med afseende på den goda eller dåliga utgången af vårt förehafvande.»
Under tiden hade bonden kommit närmare, och D. Quijote frågade honom: »Kan ni kanske säga mig, min gode vän, hvilken Gud måtte beskära all möjlig lycka! hvar någonstädes här i trakten den oförlikneliga prinsessan Dulcineas af Toboso palats ligger?»
— »Señor, svarade bonddrängen, jag är en främling och har endast uppehållit mig några få dagar här på orten, där jag biträder en rik bonde med arbetet ute på marken. I huset här midt emot bo församlingens präst och klockaren; båda eller endera af dem kan ge Ers Nåd underrättelse om denna fru prinsessa, ty de ha förteckning på alla inbyggare i staden, fastän inte tror jag att det bor någon prinsessa i hela Toboso, men väl många damer, som äro nog förnäma för att en hvar af dem kan vara prinsessa i sitt eget hus.»
— »Bland dessa, min käre vän, sade D. Quijote, måste alltså den befinna sig som jag frågar efter.»
— »Det är möjligt, svarade bonddrängen, och Gud vare med er, ty det börjar redan dagas.»
Med dessa ord dref han på sina mulåsnor och aktade icke på några vidare frågor. Sancho, som såg att hans herre var eftertänksam och ganska missnöjd, sade till honom: »Señor, dagen börjar gry allt hvad den hinner, och det är nog ej rådligt att låta solen finna oss på gatan; det är bäst att vi begifva oss ut ur staden och att Ers Nåd gömmer sig i någon skogsluud här i närheten, och, när det blifvit dager, kommer jag tillbaka hit och skall inte underlåta att leta igenom hvarenda vinkel och vrå i hela staden efter vår frökens hus, kungaborg eller palats; och det skulle då vara bra stor otur om jag inte funne det, och så fort jag funnit det talar jag med hennes Nåd och säger henne hvarest och huru Ers Nåd befinner sig, och att ni väntar på att hon ger er befallning och anvisning, så att ni må kunna råka fröken utan men för hennes anseende och rykte.»
— »Nu, Sancho, sade D. Quijote, har du i få ord sagt tusen förträffliga saker. Det råd du gifvit mig är mig välkommet, och jag antager det med största nöje. Kom, min son, vi vilja söka upp ett ställe där jag kan gömma mig, och sedan må du vända tillbaka hit för att söka, se och samtala med min härskarinna, af hvilkens klokhet och höfviska sinnelag jag väntar mer än underbara ynnest- och nådebevis.»
Sancho var utom sig af otålighet att få sin herre ut ur staden, för att denne ej måtte komma underfund med huru han ljugit ihop det svar, som han å Dulcinéas vägnar meddelat honom i Sierra Morena. Alltså påskyndade han affärden ur staden, så att den skedde ögonblickligen, och två tusen steg därifrån påträffade de en skogsdunge eller lund, där D. Quijote gömde sig, medan Sancho gick tillbaka till staden för att tala med Dulceinea; uti hvilken beskickning han råkade ut för händelser, som fordra ny uppmärksamhet och ny tilltro.
- ↑ Detta är första versen i en gammal folkvisa om Rinaldos son, grefve Claros, och den passar här så mycket bättre som äfven visans hjälte just ämnar sig till sin käraste. Det spanska uttrycket lyder: media noche era por filo (föråldradt för hilo) = midnatt jämnt efter linjen (eg. tråden); d. v. s. den timme då urtaflans båda visare stå alldeles öfver hvarandra, som om det vore en enda linje.
- ↑ Nämligen att han (i 31 kap. af förra delen) sagt sig hafva besökt Dulcinea i hennes hem.
- ↑ De fleste utgifvare hafva här tämligen onödigt ändrat texten, så att den kommer att betyda: antingen ser jag illa eller också måste den där stora mörka massan, som man varsnar härifrån, etc.
- ↑ Sp. echar la soga tras el caldero = att kasta repet efter brunnshinken.
- ↑ Detta stämmer icke med hvad D. Quijote sade om sin personliga bekantskap med Dulcinea, när han beredde sig till botöfningen i Sierra Morena (sid. 222 i delen I. 2). Olikheten i uppgifter beror väl helt enkelt på glömska eller förbiseende af författaren.
- ↑ Med dessa ord begynner en gammal romans om slaget vid Roncesval; rörande detta jämf. not. 5 på sid. 18 i delen I. 1.
- ↑ Enligt folkvisan var moren Calaínos förälskad i prinsessan Sibilla, som dock ej ville besvara hans kärlek förr än han bringat henne de tre franska pärerna Oliviers, Rolands och Renauds af Montauban hufvuden; Calaínos begifver sig till Paris och öfvervinner där kejsarens systerson Baudouin (sp. Valdovinos), som var den yngste af de Tolf pärerna, men blir sedan själf öfvervunnen och dödad af Roland. Clemencin anmärker, att dessa s. k. coplas de Calaínos blifvit ett proverbielt talesätt för att uttrycka dumma och fadda yttranden eller skrifter om obetydliga ämnen.
| ← Åttonde Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tionde Kapitlet → |