Don Quijote senare delens förra hälft/10

←  Nionde Kapitlet

Don Quijote af la Mancha (Senare delens förra hälft) av Miguel de Cervantes Saavedra Översättare: Edvard Lidforss

Elfte Kapitlet  →

TIONDE KAPITLET.

Hvari omtalas Sanchos konstgrepp för att förtrolla fröken Dulcinea, jämte andra likaså löjliga som sannfärdiga händelser.

Då författaren till denna stora historia kommer till förtäljandet af hvad han berättar i detta kapitel, säger han sig gärna hafva velat förbigå det med tystnad af fruktan för att ingen skall tro honom, ty D. Quijotes stora galenskaper uppnådde här höjdpunkten och gränsen af de allra största upptänkliga dylika, ja de gingo ännu ett par flintbösshåll utöfver de största. Men oaktadt denna fruktan och dessa farhågor har han dock slutligen nedskrifvit dem och det alldeles såsom riddaren företog sig dem, utan att lägga till eller taga ifrån historien ett grand sanning och utan att det minsta bekymra sig om den förebråelse för förment lögnaktighet som man skulle kunna framkasta mot honom. Och han hade rätt, ty sanningen står sig äfven om hon är hårfin, och hon ligger alltid öfver lögnen, liksom oljan öfver vattnet. Och därför fortfar han med sin historia och berättar att, sedan D. Quijote gömt sig i skogslunden, ekdungen eller småskogen tätt invid det stora Toboso; befallde han sin väpnare att vända tillbaka till staden och icke åter visa sig för hans ögon förr, än han å D. Quijotes vägnar talat med dennes härskarinna och bedt henne att hon måtte täckas förunna sin i kärlek fångne riddare att få råka henne och tillika värdigas meddela honom sin välsignelse, på det att han genom henne måtte kunna hoppas på den lyckligaste utgång af alla sina vågstycken och besvärliga äfventyr. Sancho åtog sig att göra säsom det blifvit honom befalldt, och att återkomma med ett lika godt svar som han haft med sig åt honom förra gången.

— »Gå min son, återtog D. Quijote, och blif icke förvirrad, då du står framför glansen af den skönhets sol, som du nu ärnar uppsöka. Lycklig du öfver alla vapendragare på jorden! Håll fast i ditt minne och låt det icke försvinna därutur, på hvad sätt hon mottager dig; huruvida hon skiftar färg, medan du står där för att framföra mitt budskap; huruvida hon ej kan sitta stilla på sin dyna, ifall du träffar henne sittande på sin förnäma rangs upphöjda plats; men om hon tager emot dig stående, så gif akt på om hon ställer sig än på den ena, än på den andra foten; om hon två eller tre gånger upprepar det svar hon ger dig; om hon ändrar det från ett mildt till ett hårdt, från ett sträft till ett ömt; om hon med handen tager sig i håret för att ordna det, äfven om det icke är i oordning. Korteligen, min son, gif akt på alla hennes handlingar och rörelser, ty, om du berättar dem för mig sådana som de äro, kan jag utröna allt hvad hon håller fördoldt i sitt hjärtas djup beträffande det som angår min kärlek. Du skall nämligen veta, Sancho, om du ej redan vet det, att hos förälskade personer de handlingar och yttre rörelser som de låta se, då frågan är om deras kärlek, äro de säkraste budbärare, de där förkunna hvad som föregår i deras själs innersta. Gå, min vän, och må en annan och bättre lycka än min ledsaga dig, och må en annan, bättre utgång föra dig hit tillbaka än den jag fruktar och afbidar uti denna dystra ensamhet, hvari du lämnar mig.»

— »Jag går genast och skall snart komma tillbaka, och låt bara se, nådig herre, att ni vidgar ut lilla hjärtat, ty just nu måtte det ej vara större än en hasselnöt, och tänk också på hur man ofta brukar säga att friskt mod bryter motgång, och där det fattas skinkor, där fattas också krok att hänga dem på; det heter äfven att ingen vet hvar haren har sin gång. Härmed menar jag att, om vi inte i natt funnit vår frökens slott eller kungliga palats, så tror jag mig, nu då det är dager, om att finna det, när jag allra minst tänker det, och, när det väl är funnet, så låt bara mig taga itu med henne.»

— »I sanning, sade D. Quijote, dina ordspråk, som du jämt och samt kommer fram med, passa så på håret till det som vi tala om, att jag hoppas Vår Herre må väl ge mig bättre lycka med afseende på det jag önskar.»

Efter dessa sin herres ord vände Sancho ryggen till och dref på sin grålle med käppen, och D. Quijote stannade kvar, sittande till häst, hvilande i stigbyglarna och stödd på sin lans, full af dystra och orediga föreställningar. Med dem vilja vi nu lämna honom och i stället följa Sancho Panza, som skildes från sin herre ej mindre förvirrad och fundersam än denne stannade kvar på stället, ja, till den grad att, då han vände på hufvudet och märkte att D. Quijote var ur sikte, steg han af sitt ök, satte sig ned vid foten af ett träd och började att på följande sätt gå till råds med sig själf:

— »Låt oss nu få höra, broder Sancho, hvart Ers Nåd ämnar ta vägen? År ni ute för att söka rätt på någon åsna, som tilläfventyrs gått vilse för er? — Nej visst inte. — Nå, hvad är ni då ute att söka rätt på? — Jag är ute, för att liksom om det vore rakt ingenting, ta reda på en prinsessa, och i hennes person på skönhetens sol och hela himlen därjämte. — Och hvar tänker I finna hvad I nu räknat upp, Sancho? — Jo, i den stora staden Toboso. — Godt, å hvilkens vägnar går I att uppsöka henne? — Å den ryktbare D. Quijotes af La Mancha vägnar, som afskaffar alla oförrätter samt ger den törstande att äta och den hungrande att dricka? — Det är alltsammans mycket godt och bra. Men vet I också hvar hennes bostad är belägen, Sancho? — Min herre säger att det måste vara ett kungligt palats eller en präktig kungaborg. — Och I har väl någon gång sett damen? — Hvarken min herre eller jag har någonsin sett henne. — Och tycker I att det vore klokt och väl gjordt, att folket i Toboso finge veta att I befinner er här i afsikt att kollra bort deras prinsessor och göra deras damer bångstyriga, och de sedan komme hit och kringklappade er så grundligt, att I inte behölle ett helt ben i kroppen på er? — Det skulle de minsann göra rätt i, så framt de icke toge i betraktande att jag bara kommer som utskickad; ty

blott som sändebud ni kommer,
eder skuld är budet ej.^[1]

Förlita er inte på det, Sancho, ty folket i La Mancha är lika hetsigt som nogräknadt med sin ära och låter ingen rida sig på näsan. Så sant Gud lefver, om de få nys om er, kan jag lofva att de skola lära er hvar David köpte ölet. — Nej det skall bin vara med på! stryk må andra ta, men inte jag!^[2] Så att där skulle jag gå och ge mig in i farligheter för andras nöje! och att ta reda på Dulcinea i Toboso lär väl vara detsamma som om jag ville fråga efter en Maria i Ravenna eller efter en kandidat i Salamanca.^[3] Fan, ja fan själf och ingen annan har fört mig i denna klämma.»

Detta samtal höll Sancho med sig själf, och den lärdom han drog däraf uttalade han nu i följande ordalag: »Nåväl då, för allting finns det hjälp, utom för döden, under hvars ok vi alla måste böja oss, huru ogärna vi än göra det, då vårt lif tager ett slut. På tusen tecken har jag kunnat märka att denne min herre är bindgalen; men inte heller jag står mycket efter honom, ty, då jag följer och ledsagar honom, är jag ännu tokigare än han, om det ordspråket har rätt som lyder: Säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem du är; eller som det andra säger: Det gör mindre hvem du är skylder me’ än hvem du tyr dig te’. Om alltså min herre är galen, som han verkligen är, och af sådan slags galenskap som för det mesta tager en sak för någonting annat, och tycker att hvitt är svart och svart hvitt, såsom det visade sig då han påstod att väderkvarnarna voro jättar, och de andliga herrarnas mulåsnor dromedarer, och fårahjordarna fientliga krigshärar, och ännu många andra saker i samma väg, så kommer det inte heller att falla sig svårt att inbilla honom att en bondjänta, den första bästa som kommer i min väg, är fröken Dulcinea. Och om han inte tror det, så svär jag på det, och svär han tvärtom, så svär jag en gång till, och om han är envis och håller i sig, så håller jag i mig ännu värre, och det så att jag alltjämt behåller öfvertaget, det må gå hur det vill. Kanske torde jag just medelst denna min envishet kunna uträtta så pass mycket hos honom, att han inte en gång till skickar ut mig i dylika ärenden, när han ser hur illa jag uträttar dem, eller måhända skall han, såsom jag föreställer mig saken, tro att en elak trollkarl, en af dem som han påstår vilja göra honom skada, förvandlat hennes utseende för att vålla honom bekymmer och förargelse.»

Med denna plan, som han uttänkt åt sig, vardt Sancho lugn i sin själ och ansåg sitt ärende väl uträttadt. Han stannade kvar där tills fram på eftermiddagen, för att gifva D. Quijote anledning att antaga att han användt så mycken tid för att gå fram och tillbaka till Toboso; och det lyckades så väl för honom att, då han reste sig upp för att åter sätta sig på sin grälle, han säg tre bondflickor komma från Toboso åt det håll där han befann sig. De redo på tre åsnor eller åsninnor, ty författaren yttrar sig ej med bestämdhet härom; dock kan man snarare vara böjd för att tro att det var åsninnor, eftersom dessa vanligen nyttjas af landtflickor att rida på. Men då härpå ej ligger någon vikt, så behöfva vi icke uppehålla oss med att utforska rätta förhållandet. Korteligen, så fort Sancho fick syn på bondflickorna, återvände han i raskt traf för att uppsöka sin herre D. Quijote och fann honom suckande och uppgifvande otaliga kärliga klagoljud. När D. Quijote varseblef honom, sporde han: »Huru ha vi det, vän Sancho? Får jag anteckna denna dag med hvit eller med svart färg?»

Sancho svarade: »Det vore bättre att Ers Nåd antecknade den med röd, liksom fakultetsanslagen på svarta taflan, på det att de som få syn på den må kunna se den riktigt tydligt.»

— »Alltså, sade D. Quijote, medför du goda nyheter?»

— »Så goda, svarade Sancho, att Ers Nåd inte behöfver göra något annat än sporra Rocinante och rida ut på öppna fältet för att träffa Dulcinea af Toboso, som tillsammans med två andra fröknar, hennes hofdamer, kommer för att uppsöka Ers Nåd.»

— »Helige Gud! hvad är det du säger, käre Sancho?» ropade D. Quijote. »Akta dig för att narra mig och att med falsk glädje mildra min uppriktiga bedröfvelse.»

— »Hvad skulle det båta mig att bedraga Ers Nåd? genmälde Sancho, isynnerhet då ni så snart skall upptäcka huru det förhåller sig med min sanningsenlighet. Hugg i sporrarna, señor, och kom bara, så skall ni få se vår härskarinna prinsessan komma, fint klädd och smyckad, kort sagdt, såsom det anstår hennes höga rang. Hennes fröknar och hon själf, de riktigt glöda af guld, hvar och en är idel pärlor, idel diamanter, idel rubiner, idel gyllentyg med mer än ett halftjog lager^[4] silkes- och guldbroderier öfver hvarandra; deras hår svallar ned öfver ryggen likt solstrålar, som leka med vindfläktarna. Och hvad som är mera än alltsammans, de komma ridande på tre schäckiga lassgångare, de vackraste man kan få se.»

— »På passgångare menar du väl, Sancho?»

— »Det är inte stor skillnad mellan lassgångare och passgångare, återtog Sancho; men de må komma ridande på hvad de vilja, så se de ut som de ståtligaste fröknar en kan önska sig, isynnerhet min härskarinna prinsessan Dulcinea, för hon är då så en kan rent bli förbryllad.»

— »Framåt då, Sancho, min son! svarade D. Quijote; och såsom belöning för denna likaså oväntade som goda underrättelse lofvar jag dig det bästa byte som jag vinner i mitt nästa äfventyr, och, om du icke är belåten med det, lofvar jag dig de fölungar som mina tre stokreatur komma att gifva mig i år, hvilka, som du vet, gå dräktiga på allmänningen där hemma.»

— »Då håller jag mig till fölungarna, genmälde Sancho; ty att bytet från ert nästa äfventyr blir godt, är väl inte alldeles så säkert.»

Under tiden hade de redan kommit fram ur skogen och varseblefvo de tre bondflickorna helt nära sig. D. Quijote lät sina blickar irra omkring öfver hela vägen till Toboso och, då han icke såg nägon annan än de tre bondflickorna, råkade han i stor bestörtning och frågade Sancho om han lämnat damerna utanför staden.

— »Hur så, utanför staden? sade Sancho; har Ers Nåd kanske ögonen bak i nacken, eftersom ni inte ser att det är de som komma här, strålande som middagssolen själf?»

— »Jag ser ingenting, sade D. Quijote, annat än tre bondflickor på tre åsnor.»

— »Nå så Gud frälse mig från hin onde, återtog Sancho; är det möjligt att tre lassgångare eller hvad de nu kunna heta, hvita som nyfallen snö, tyckas för Ers Nåd vara åsnor? Så sant Gud lefver, vill jag rycka af mig skägget, om det är sant.»

— »Men Jag säger dig, vän Sancho, genmälde D. QuiJote, det är lika visst åsnor eller åsninnor, som jag är D. Quijote, och du Sancho Paunza. Åtminstone förekomma de mig så.»

— »Tyst, nådig herre, sade Sancho, tala inte så, utan gnugga er i ögonen och kom och betyga er vördnad för era tankars härskarinna, ty hon är redan helt nära.»

Med dessa ord red han framåt för att mottaga de tre bondflickorna; han steg af sin grålle, fattade en af de tre bondflickornas åsnor vid grimman, kastade sig ned på båda knäna framför henne och sade: »Skönhetens drottning och prinsessa och hertiginna, täckes Ers Förnämlighet eller Höghet i sin nåd och ynnest upptaga denne er slaf, denne riddare som står här förstenad till marmor, med stelnad puls och alldeles förvirrad att befinna sig i Ers Härlighets höga närvaro. Jag är hans vapendragare Sancho Panza, och han är den mångbefarne^[5] riddaren D. Quijote af la Manocha, som också med ett annat namn kallas Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»

Nu hade också D. Quijote kastat sig på knä bredvid Sancho och betraktade med stirrande ögon och förvirrad blick henne, som Sancho tilltalat såsom drottning och härskarinna, och, då han icke i henne upptäckte annat än en bondjänta, och därtill en med ingalunda vackra anletsdrag, ty hon hade ett klotrundt ansikte och platt näsa, så betogs han af tvifvel och förvåning och vågade icke öppna munnen. Äfven bondflickorna voro helt häpna, då de sågo huru dessa båda, hvarandra så olika män lågo på knä och hindrade deras följeslagerska från att rida vidare; men hon själf bröt tystnaden och sade högst snäf och förargad: »Packa er ur vägen i pockers namn och låt oss komma vidare, vi ha brådtom.»

Härtill svarade Sancho: »O prinsessa och oförlikneligaste härskarinna af Toboso! hur är det möjligt att ert ädelmodiga hjärta icke bevekes, då ni ser huru det vandrande ridderskapets pelare och stöd här knäfaller inför er höga person?»

En af de båda andra hörde detta och sade: »Ptro! så skall jag klappa om dig, din åsna!^[6] Ser man på bara, ska’ nu herrkarlarna komma ut och göra sig lustiga öfver oss bondtöser, liksom om inte vi förstode oss på att slänga käft lika bra som de! Far ni jär väg och la’ voss gå vår i fred, det är hälsosammast för jär.»

— »Stig upp, Sancho, sade nu D. Quijote; fullväl ser jag redan att ödet, ännu icke mätt på att plåga mig, har spärrat alla vägar på hvilka någon fröjd skulle kunna komma till den stackars bedröfvade själ som jag bär i min lekamen. Och du, höjden af all förträfflighet som man kan önska, summan af all jordisk älskvärdhet, enda tröstemedlet för detta svårt pröfvade hjärta som tillbedjer dig! enär den lede trollkarl som förföljer mig har lagt ett töckenhölje af starr öfver mina ögon, och blott öfver mina men ej öfver andras, samt förvandlat och omskapat din oförlikneliga skönhet och ditt hulda ansikte till en tarflig bondflickas — och kanske har han äfven omdanat mig till ett vidunder, för att göra det afskyvärdt i dina ögon; — o, så försmå ej att se till mig i mildhet och kärlek, då du i denna underdånighet och detta knäfall, som jag ägnar din nu så vanställda skönhet, varsnar den ödmjukhet hvarmed min själ tillber dig.»

— »Det där kan I slå i någon annan, men inte i mig», gaf bondfiickan till svar. Liksom jag skulle tycka om att höra tocket där trams!^[7] Maka jär ur vägen och la’ voss komma fram, så ska’ I ha tack.» Sancho drog sig undan och släppte fram henne, själaglad öfver att hans listiga påhitt lyckats så väl. Knappt såg bondflickan sig fri, som spelat Dulcineas roll, förrän hon dref på sin »lassgångare» med en hvass pigg, som satt i änden på en påk, och trafvade i största hast vidare öfver ängen, men, då borickan kände påkspetsen, som eggade henne mer än vanligt, började hon slå bakut och göra krumsprång, så att hon kastade fröken Dulcinea i backen. När D. Quijote såg detta, skyndade han fram för att hjälpa upp henne; detsamma gjorde äfven Sancho för att lägga sadeln tillrätta och spänna fast den hårdare, ty den hade åkt ned under buken på borickan. Då nu sadeln åter satt på sin plats och D. Quijote ville på sina armar upplyfta sin förtrollade fröken på djuret, befriade hon honom från detta besvär, i det hon gick ett par steg tillbaka, tog en kort sats, lade båda händerna på åsninnans länd, svängde sig lättare än en falk med kroppen upp i sadeln och förblef sittande grensle däri, liksom om hon varit en karl.

Då sade Sancho: »Djäklar i det, är inte vår nådiga härskarinna lättare än en jaktfalk och kan undervisa den flinkaste Córdova-bo eller mexikanare i huru man raskt stiger till häst. Med ett enda språng hoppade hon öfver den bakre sadelbommen, och utan sporre drifver hon passgångaren till hastigt lopp liksom en zebra, och hennes kammartärnor bli henne inte efter, ty de sätta allesammans af som vinden.»

Och så var det verkligen; ty, så snart Dulcinca såg sig i sadeln, sprängde de båda andra efter henne och foro därifrån i full fart, utan att vända på hufvudena förr än de hunnit en half mil därifrån. D. Quijote följde dem med ögonen och, då han såg att de ej vidare syntes till, vände han sig till Sancho och sade till honom: »Sancho, kan du nu se huru förhatlig jag är för trollkarlarna? Och märk huru långt deras ondska och fiendskap mot mig sträcker sig, då de velat beröfva mig den glädje som det skulle hafva beredt mig att skåda min härskarinna i hennes verkliga gestalt. I sanning, jag är född till en förebild för alla af lyckan öfvergifna och till att vara målet och skottaflan, dit ett oblidt ödes pilar taga sin riktning och som de träffa. Äfven bör du väl gifva akt på att de där förrädiska skurkarna icke nöjde sig med att endast förvandla och omgestalta min Dulcinea, utan de hafva förvandlat och omgestaltat henne till en så gemen och ful varelse som den där bondflickan, och tillika hafva de beröfvat henne hvad som i så hög grad utgör det väsentliga hos förnäma damer, nämligen vällukten, eftersom de alltid vistas bland ambra och blommor. Ty jag skall säga dig, Sancho, att, då jag skyndade till för att upplyfta Dulcinea på hennes passgångare, (som du kallar den, ty mig föreföll den vara en boricka), så kom det emot mig en lukt af rå lök, som förpestat och förgiftat mitt innersta.»

— »Ack ett sådant pack! ropade nu Sancho; ack ni leda och illasinnade trollkarlar! den som ändå finge se er allesammans hänga i en rad, med repet draget genom gälarna, liksom sardeller uppträdda på ett spö! I veten mycket, hafven lof till mycket och gören ännu mera. Det borde väl ändå vara nog för er, era uslingar, att ni förvandlat vår frökens pärleögon till galläpplen af korkekar, och hennes hår af finaste guld till borst af en röd tjursvans, korteligen, alla hennes vackra drag till fula, utan att ni också skulle beröfva henne sin vällukt, ty af den hade vi åtminstone kunnat gissa oss till hvad som var doldt under denna vanskapliga yta. Sanningen att säga, såg jag dock aldrig hennes fulhet, utan blott hennes skönhet, hvilken förhöjdes tiofaldt genom ett födelsemärke, som hon hade på öfverläppen och som såg ut som en mustasch, med sju eller åtta ljusa hårstrån liksom guldtrådar, och öfver en tvärhand långa.»

— »Hvad detta märke beträffar, sade D. Quijote, så, eftersom födelsemärkena i ansiktet svara till dem på kroppen, måste Dulcinea hafva ännu ett dylikt på framsidan af det lår, som motsvarar den sida där hon har märket i ansiktet; men bra långa för födelsemärken äro ändå hårstrån af den längd som du angifver.»

— »Men jag kan försäkra Ers Nåd, inföll Sancho, att de på det där stället sågo ut som om hon kommit till världen med dem.»

— »Jag tror det, min vän, genmälde D. Quijote; ty naturen har icke danat någonting på Dulcinea som ej är fulländadt; och därför, om hon så hade hundrade märken sådana som det du omtalar, så skulle de på henne icke vara födelsemärken, utan glänsande månar och stjärnbilder. Men, säg mig, sadeln som du spände fast åt henne och som förekom mig såsom en åsnesadel, var den en vanlig fruntimmerssadel eller en med ryggstöd?»

— »Den var ingenting annat, svarade Sancho, än en sadel med höga bommar fram och bak och med ett schabrak som är värdt ett halft konungarike, så praktfullt var det.»

— »Och att jag inte fick se allt detta, Sancho! sade D. Quijote; nu säger jag åter och kommer att säga det tusen gånger, att jag är den olyckligaste bland människor.»

Den skälmen Sancho hade mycken möda att hålla inne sitt skratt, då han hörde sin på ett så kostligt sätt lurade herres galenskaper. Ändtligen sedan de växlat ännu ganska många ord med hvarandra, stego de åter upp på sina ök och följde vägen till Zaragoza, dit de ämnade ankomma i tillräckligt god tid för att vara med om de praktfulla festligheter, som årligen pläga hållas i denna lysande stad. Men innan de anlände dit, upplefde de så många, så stora och så nymärliga ting, att de förtjäna nedskrifvas och läsas, såsom man kommer att se i det följande.

---

1. Cervantes tar i sin D. Quijote ofta nog sina figurer och händelser direkt ur lifvet; men icke öfverallt kan detta påvisas så lätt som i detta kapitel. Las Cortes de la Muerte, Dödens Riksdag, är ett på sin tid berömdt andligt festspel (auto), som, begynt af Miguel de Carvajal från Placencia och slutadt af Luis Hurtado från Toledo, trycktes 1557 i sistnämnda stad med tillägnan till konung Filip den Andre. Styckets innehåll är i korthet följande: Då från alla håll inlupit klagomål öfver det sitt hvarpå Döden sköter sitt kall, låter denne genom sin härold, Tiden, kalla hela världen till en riksdag, på det folk må kunna andraga sina besvär, och han själf rättfärdiga sig. Under trumpetskall komma nu en biskop, såsom ombud för det andliga ståndet, en fåraherde, en riddare, en rik borgare, ett par röfvare, en tiggare, en nunna, en advokat, en läkare och många andra, and hvilka — utmärkande för den tidens Spanien! — äfven infinner sig en indian-kazik, som berättar huru lyckliga och oskyldiga hans landsmän förr lefde som hedningar, och huru de nu, då de undfått kristendomens välsignelse, hemsökas af allt slags kval och förtryck. Sedan Döden afvisat alla klagomålen såsom obefogade, ställer han till sina riksständer en allvarlig anmaning att omvända sig i tid, innan uppständelsens dag kommer; satan far i förtviflan ner i helvetet, och Luther, som till sluteffektens förhöjande helt oförorhappandes måste uppträda, brännes på bål inne å scenen. Detta stycke, som innehåller många besynnerligheter, men äfven ställen af hög poetisk stämning, spelades för folket, såsom man kan se af föreliggande kapitel, ofta under tiden mellan 1550 och 1620, företrädesvis väl i smärre orter. — Dramatiska framställningar af andligt innehåll uppfördes ej längre i kyrkan eller på platsen där utanför, såsom fallet var i början, utan blott på gator och torg från en eller flera vagnar; dessa voro merendels omgifna af förhängen, och, när dessa drogos åt sidan, visade sig dekorationerna, sådana som pjäsen fordrade dem. Det är en vagn af detta slag, som i detta kapitel skådespelarna använda jämväl till en liten konstresa. L. Braunfels.
2. Sp. oxte puto, allá darás rayo = bort med dig, otäcka karl! du, åskvigg, slå ned på det där (andra) hållet! Här föreligger en sammanställning af två stäf, af hvilka det förra, som nu är föräldradt, användes för att med ovilja liksom skjuta eller kasta ifrån sig något, hvaraf man väntade sig olycka eller förargelse; därför kombinerades det ofta med det senare, som i fullständig lydelse har en fortsättning: que no en mi sayo = och inte i min rock (på mig) eller: en cas de Tomayo = i Tomayos (grannens) hus. I den dråpliga dialog, som Sancho håller med sig själf, har han hunnit så långt att utsikten till stryk börjar visa sig, och det är då han utbrister i sitt oxte puto etc., ungefär som om han skulle säga: Usch så’n otäck tanke! må åskan slå ner hvar den vill, bara inte hos mig! hvilket med bibehållen mening men med friare vändning i ordalagen ger den här lämnade öfversättningen.
3. »Att fråga efter en Maria i Ravenna», ett talesätt som Cervantes förmodligen hört under sitt långa vistande i Italien; meningen är tydligen, att det i Ravenna var lika godt om flickor med namnet Maria som det i Salamanca var godt om kandidater, samt att det således var lönlös möda att söka taga reda på en person, när man ej hade andra kännetecken att gå efter.
4. Sp. altos, eg. våningar. Brokad är sidentyg genomväfdt med guld eller silfver, och äfven det dyrbaraste kan aldrig ha mera än tre lager ofvanpå hvarandra, nämligen först själfva bottnen, därpå silke och sist guld- eller sifvertråd. Att tala om brokad med mer in ett halftjog lager är således en orimlighet; men Sancho hade väl ej så noga reda på dylika finesser.
5. I originalets asendereado ligger en tvetydighet, som ej kan återgifvas i en öfversättning; nänmda ord betyder nämligen icke blott upptrampad, banad, befaren, om väg och stig, (berest, om människor?) utan äfven bragt in, tvungen alt fly från landsvägen in på en liten stig eller afväg, och däraf förföljd i hack och häl, stadd i trångmål och bekymmer.
6. Sp. xo, que te estrego, burra de mi suegro = ptro, si att jag får stryka dig, da svärfar mins åsninna! Gamle Covarrubias uppgifver att »bönder använda detta ordstäf vid hvarjehanda tillfällen, isynnerhet när de bära hand på sina hustrur, ifall dessa äro bråkiga». Bondflickan ger således en ganska tydlig vink om att det kan komma att vankas stryk; för öfrigt låter Cervantes henne tala dialekt, hvilket här återgifves med skånsk brytning.
7. Som en äkta bondjänta står Tobosoflickan ungefär på samma bildningsgrad som Sancho och gör därför, liksom denne, sina språkliga misstag. Det ord hon här vill använda är tydligen requiebro, kjärleksjoller, som med den förakt innebärande ändelsen -ajo blir requebrajo; men i stället drar hon till med ett resquebrajo, som betyder spricka, skära, hack i eggjärn, och som således ej alls passar här, men nog förefaller en spanior ganska löjligt. Det skånska ordet trams, betyder, enligt Rietz, prat utan sammanhang, och skulle vid liknande tillfälle säkerligen användas af en skånsk »tös».

←  Nionde Kapitlet

Upp till början av sidan.

Elfte Kapitlet  →