Don Quijote senare delens förra hälft/24
| ← Tjugutredje Kapitlet |
|
Tjugufemte Kapitlet → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Hvaruti berättas tusen småsaker, lika betydelselösa, som nödvändiga för att rätt förstå denna vidlyftiga historia.
Den skriftställare, som öfversatt denna vidlyftiga historia från den af dess förste författare Sidi Hamet Benengelí skrifna urtexten, säger att, då han kom till kapitlet om äfventyret i Montesinos håla, fann han i brädden följande ord, skrifna af Hamets egen hand:
— »Jag kan hvarken föreställa mig eller öfvertyga mig därom, att allt det som står beskrifvet i föregående kapitel verkligen till punkt och pricka vederfarits den tappre D. Quijote. Orsaken är den, att alla de äfventyr som hittills förefallit varit möjliga och sannolika; men, hvad äfventyret i denna håla beträffar, finner jag ingen rimlighet att anse detsamma som sant, eftersom det rör sig så helt och hållet utanför alla förnuftets gränser. Att åter jag skulle tro att D. Quijote ljugit, då han ju var den mest sanningsälskande ädling och ädlaste riddersman på sin tid, är icke heller möjligt; ty han skulle hellre låtit skjuta ihjäl sig som en missdådare[1] än sagt en osanning. Å andra sidan betänker jag, att just han berättade och framställde den med alla de förut omtalade närmare omständigheterna och att han på så kort tid ej kunnat hopgöra en sådan massa orimligheter. Om detta äfventyr synes apokryfiskt, är det icke min skuld, och därför nedskrifver jag det nu utan att förklara det för vare sig sant eller falskt. Du, käre läsare, är ju en förståndig man, döm därför såsom dig godt synes; jag för min del hvarken bör eller får göra mer, ehuruväl det anses för visst, att han vid tidpunkten för sin hädanfärd och död påstås hafva återkallat historien och sagt sig hafva själf uppfunnit henne, emedan han tyckte att hon passade och stämde så väl till de äfventyr som han läst i sina böcker.»
Härefter fortfar han på följande sätt:
Kusinen förfasade sig såväl öfver Sancho Panzas dristighet som öfver hans herres långmodighet och ansåg, att den blida sinnesstämning som riddaren nu ådagalade hade sin grund i hans glädje öfver att hafva fått råka sin härskarinna Dulcinea af Toboso, om också blott i förtrolladt tillstånd; ty, i fall så ej varit, hade Sancho om henne begagnat ord och uttryck, som förtjänat ett duktigt kok stryk, och det tycktes honom i själfva verket att Sancho gått väl fritt tillväga mot sin herre. Därför sade han till den senare: »Jag för min del, señor D. Quijote af La Mancha, anser denna dag som jag tillbragt tillsammans med Ers Nåd såsom synnerligen väl använd, emedan jag därunder vunnit fyra fördelar. Den första är att jag lärt känna Ers Nåd, hvilket jag anser såsom en stor lycka för mig. Den andra, att jag fått veta hvad som finnes uti denna Montesinos’ håla, jämte Guadianas och Ruidera-sjöarnas förvandlingar, hvilka komma att bli mig till nytta vid den spanske Ovidius som jag har för händer. Den tredje, att jag nu fått veta kortspelets höga ålder, hvilket var i bruk åtminstone redan på Karl den Stores tid, såsom man kan sluta af de ord Ers Nåd säger att Durandarte yttrade, när han, efter förloppet af den långa stund under hvilken Montesinos talade till honom, uppvaknade och sade: ’Tålamod och friska kort!’ Ty detta uttryck och talesätt har han ej kunnat lära under sitt förtrollade tillstånd, utan medan han ännu oförtrollad befann sig i Frankrike på nyssnämnde kejsar Karl den Stores tid. Och denna underrättelse kommer mig utmärkt väl till pass för den andra boken som jag håller på att författa, nämligen Tillägg till Polydorus Vergilius, om forntidens uppfinningar; jag tror ej att denne tänkte på att i sin bok medtaga uppfinningen af kortspelet, såsom jag nu kommer att göra. Det blir af stor vikt, isynnerhet då jag kan åberopa en så betydande och sanningsälskande sagesman som herr Durandarte. Den fjärde slutligen är, att jag med säkerhet erfarit floden Guadianas ursprung; hvilket hittills varit okändt för hela världen.»
— »Ers Nåd har rätt, svarade D. Quijote; men jag skulle gärna vilja veta en sak, för så vidt Gud är så nådig att han skänker eder tillåtelse att trycka dessa edra böcker, — hvarpå jag tviflar[2], — åt hvem tänker ni tillägna dem?»
— »I Spanien finnas många höga herrar och grander, som de kunna tillägnas», svarade kusinen.
— »Så många äro de ej, återtog D. Quijote; icke som om de ej skulle förtjäna det, utan emedan de icke vilja taga emot slik tillägnan, för att ej varda förbundna till den återtjänst, som tyckes böra tillkomma arbetet och den af författaren bevisade artigheten. En furstlig herre känner jag dock, som kan ersätta bristen hos de andra genom så ädla egenskaper att, om jag skulle fördrista mig att beskrifva dem, jag kanske skulle väcka afund i åtskilliga högsinta hjärtan[3]. Men låtom oss nu lämna detta till en annan mera passande tid och gå att uppsöka något ställe, där vi kunna tillbringa natten.
— »Icke långt härifrån, svarade kusinen, ligger en eremitboning; där bor en eremit, som säges ha varit soldat och står i rykte för att vara en god kristen och dessutom mycket förståndig och välgörande. Nära intill eremitboningen har han ett litet hus, som han uppbyggt på egen bekostnad; men, ehuru det är litet, har det dock alltid utrymme nog att taga emot gäster.»
— »Kanske den där eremiten har höns?» frågade Sancho.
— »Få eremiter äro utan höns, svarade D. Quijote; ty de eremiter som finnas nu för tiden äro icke såsom de uti Egyptens öknar, hvilka klädde sig i palmblad och närde sig af rötter ur jorden. Men detta bör man icke förstå så, som om jag, därför att jag talar godt om de förra, icke också kan göra det om de senare; jag menar blott att de nutida eremiternas botöfningar icke gå upp emot det stränga och återhållsamma lefnadssättet då för tiden. Men icke desto mindre äro de allesammans godt folk, åtminstone anser jag dem så; och i värsta fall gör dock hycklaren, som låtsar sig vara from, mindre skada än den som syndar öppet och uppenbart.»
Medan de sålunda samspråkade, sågo de en man till fots komma efter dem, hvilken skyndade framåt med hastiga steg och piskade på en mulåsna, som var lastad med lansar och hillebarder. Då han kommit närmare, hälsade han på dem och ämnade gå förbi dem. Men D. Quijote tilltalade honom med dessa ord: »Haf icke så brådtom, min gode man; ni tyckes vilja framåt med större skyndsamhet än som är tjänligt för er mulåsna.»
— »Jag får ej stanna på vägen, señor, svarade mannen; ty de vapen, som ni ser mig forsla här, skola begagnas i morgon, följaktligen får jag ingenstädes göra något uppehåll, och alltså farväl! Men, om ni önskar veta hvart jag för dem, så ärnar jag tillbringa natten på värdshuset ofvanför eremitboningen, och, om ni har samma väg, kan ni finna mig där och då skall jag berätta märkliga ting för er. Till dess, ännu en gång farväl!»
Och härmed dref han på sin åsna så kraftigt att D. Quijote ej fick tillfälle att fråga honom, hvad för märkliga ting det var han ärnade berätta för dem, och, som riddaren var något nyfiken samt ständigt plågades af längtan att få veta något nytt, befallde han att man ögonblickligen skulle bryta upp och begifva sig till värdshuset för att tillbringa natten där, utan att stanna vid eremitboningen, där kusinen önskat att de skulle taga in. Så skedde också; de stego till häst och redo alla tre raka vägen till värdshuset, dit de ankommo i skymningen.
Kusinen sade till D. Quijote, att de dock först borde begifva sig till eremitboningen för att dricka en klunk. Knappt hörde Sancho Panza detta, förrän han styrde sin grålle bort i riktning dit, och detsamma gjorde D. Quijote och kusinen; Sanchos oblida öde tycktes dock hafva fogat det så att eremiten icke var hemma, efter hvad en kvinnlig eremit, som de träffade i bostaden, sade dem. De begärde af det bästa vinet; hon svarade att hennes herre icke hade något, men, om de ville ha billigt vatten, skulle hon mycket gärna gifva dem sådant.
— »Om jag längtade efter vatten, sade Sancho, så finns det tillräckligt med källor på vägen, där jag kunnat stilla min längtan. Ack, Camachos bröllop! och du öfverflöd i D. Diegos hus! huru ofta måste jag icke sakna er!»
Därmed lämnade de eremitkojan och, sporrande sina djur, redo de hän emot värdshuset; och ett litet stycke längre fram stötte de på en yngling som gick vandrande framför dem, dock utan att göra sig någon synnerlig brådska, och hvilken de således upphunno. Ynglingen bar sin värja på axeln, och på densamma hängde ett bälte eller knyte, hvari han, som det tycktes, bar sina kläder; utan tvifrel var det byxor eller benkläder, en kappa och väl äfven ett par skjortor, ty han hade blott på sig en kort sammetsjacka med några spår af sidenbesättning, och skjortan tittade fram; strumporna voro af silke, och skorna trubbiga framme i tån, efter bruket vid hofvet.[4] Hans ålder kunde väl vara omkring aderton år; han hade ett glädtigt ansikte och såg flink ut samt gick och sjöng muntra folkvisor[5] för att lätta vandringens besvärligheter. När de hunno upp honom, slutade han just en, som kusinen behöll i minnet och som skall hafva låtit på följande sätt:
ty nöd har ingen lag,
men funnes pengar i min pung,
jag kriget gaf goddag.
Den förste som tilltalade honom var D. Quijote, hvilken sade till honom: »Ni färdas mycket tunnkläidd, min unge herre, och hvart gäller resan? Låt oss få höra det, så framt det behagar eder att omtala det för oss.»
Härpå svarade ynglingen: »Att jag går så tunnklädd, därtill är hettan och min fattigdom skuld; och målet med min resa är att draga i fält.»
— »För hettans skull, kan det väl så vara, återtog D. Quijote; men fattigdomen?»
— »Señor, svarade den unge mannen: i detta knyte har jag ett par sammetsbyxor, som höra till denna jacka; om jag nöter ut dem på resan, kan jag ej ståta med dem i staden, och jag har ingenting att köpa mig ett par andra för; och såväl därför som för att svalka mig går jag klädd på detta sält, till dess jag hunnit fram till några kompanier fotfolk som ligga knappa tolf mil härifrån; där vill jag låta värfva mig, och sedan lära ej fattas trossvagnar hvarpå jag kan åka därifrån och till inskeppningsstället, som, efter hvad jag hört, lär bli Cartagena. Och hellre vill jag till herre och husbonde hafva kungen och tjäna honom i kriget, än någon fattig sate i hufvudstaden.
— »Har ni då inte fått någon påökning i lönen?» frågade kusinen.
— »Hade jag tjänat någon grand af Spanien eller någon annan förnäm herre, svarade ynglingen, skulle jag säkerligen ha fått en sådan; ty det har det med sig att tjäna folk som det är någonting med, att man från betjäntrummet blir fänrik eller kapten eller får en god pension. Men jag stackare har alltid tjänat hos sådana, som falkade efter befordran, och hos löst folk, hvilka gåfvo så litet till kost och lön att hälften gick åt att betala stärkningen af ett halskrås, och då kunde det ju anses som ett underverk, om en ungersven som söker sin lycka skulle kunna ernå en om också blott medelmåttigt god ställning.»
— »Men säg mig då för allt i världen, käre vän, sade D. Quijote, är det möjligt att ni under alla de år ni tjänat icke ens kunnat komma åt ett livré?»
— Jo, sådana har jag fått två stycken, svarade ynglinsen; men på samma sätt som, när någon går ut ur en munkorden utan att aflägga löfte, man fråntager honom ordensdräkten och återgifver honom hans förra kläder, så fick jag mina tillbaka af mina husbönder, ty, efter att hafva uträttat de ärenden, för hvilkas skull de kommit till hufvudstaden, återvände de hem och togo med sig livréerna, som de blott på skryt gifvit mig.»
— »En högst förvånande spilorceria[6], såsom italienaren säger», yttrade D. Quijote. »Men trots detta bör ni anse det såsom en synnerlig lycka att ni vändt hofvet ryggen med en så förträfflig föresats som den ni hyser; ty det finnes ingenting här på jorden som skaffar en mera ära och större fördelar än att tjäna i främsta rummet Gud, och därnäst sin konung och rättmätige herre, isynnerhet uti vapenyrket, medelst hvilket man vinner om icke större rikedom så åtminstone större ära än genom vetenskaperna, såsom jag redan sagt mångfaldiga gånger. Ty, om också lärdomen grundat flera fideikommisser än vapenyrket, så hafva likväl de genom vapen grundade ett visst, jag vet ej rätt hvad för slags försteg framför dem som kommit till stånd genom lärdomen, hvarjämte de äfven hafva en viss, jag vet rätt väl hvad för slags glans, som gör att de öfverträffa alla andra. Men förvara uti edert minne hvad jag nu ärnar säga eder, ty det kommer att lända eder till mycken nytta och vederkvickelse under edra mödor; ni bör nämligen hålla tanken från de ogynnsamma ödets skickelser som kunna råka eder, ty den värsta af alla sådana skickelser är döden, och, såvida denna blott är berömlig, är han den bästa af alla. Man frågade en gång Julius Cæsar, den tappre romerske imperatorn, hvilken död som vore den bästa; han svarade: den oförmodade, den plötsliga och oförutsedda; och, ehuru han svarade såsom en hedning, den där var obekant med hvarje kunskap om den sanne Guden, nämnde han likväl hvad som var det rätta sättet att frigöra sig från den mänskliga känslan af obehag. Ty, antag att ni blir dödad i första träffning eller handgemäng, det må nu vara genom ett kanonskott eller därigenom att en mina springer i luften, hvad gör det? Det är ju dock blott att dö, och därmed slut; och enligt Terentius höfves det en krigare bättre att ligga död på slagfältet än att se sig vid lif och räddad genom flykten[7]; och en tapper soldat vinner ära i samma mån som han iakttager lydnad mot sina förmän och dem som hafva makt att befalla öfver honom. Och märk väl, min son, att för en soldat passar det sig bättre att lukta krutrök än mysk, och, om en gång ålderdomen träffar eder fortfarande upptagen af detta ärefulla värf, äfven om ni skulle vara full af sår och krympling eller lam, så kan den åtminstone icke träffa eder utan ära, och den sådan att hon aldrig kan förringas af fattigdom. Dessutom håller man redan på med att vidtaga mått och steg för att försäkra gamla stympade soldater om underhåll och bistånd[8]; ty det är icke rätt att behandla dem så som de göra, hvilka afskeda och försätta i frihet sina negrer, när de äro gamla och ej mera orka arbeta, samt under namn af frigjorda köra ut dem ur huset och därigenom göra dem till slafvar under hungern, från hvilken de ej kunna hoppas någon befrielse annat än genom döden. Men för närvarande vill jag ej säga eder något mera än att ni sitter upp på länden af min häst, till dess vi hinna till värdshuset, och där skall ni äta kvällsvard med mig och i morgon fortsätta eder färd, hvilken Gud må göra så lyckosam som edert förehafvande förtjänar.»
Ynglingen antog ej anbudet att sätta sig upp på hästländen men väl att äta kvällsvard på värdshuset, och det berättas att Sancho vid detta tillfälle sagt för sig själf: »Herre Gud, hvad du är för en husbonde! Är det möjligt att en människa, som förstår att säga sådana och så många och så förträffliga saker som han just nu sagt, kan påstå sig hafva sett alla de vanvettiga orimligheter, som han berättat om Montesinos’ håla? Na nå, vi få väl se.»
- ↑ Sp. asaetear, att skjuta ihjäl med pilskott. Se not. 1 på sid. 202 i delen I. 1.
- ↑ Spanska Akademien anmärker till detta ställe, att det på Cervantes’ tid måtte hafva varit svårt att få en sådan tillåtelse, och åberopar som stöd för denna åsikt ett yttrande af Bernardo Aldrete, författaren till att ryktbart arbete: Orígen y Principio de la Lengua Castellana, som första gången trycktes i Rom 1606. Han säger nämligen i det till konung Filip III ställda företalet, att anledningen hvarför hans bok tryckts utomlands var ej så mycket någon särskild bekvämlighet, som den att för vissa orsaker alla tillståndsbevis att trycka nya böcker innehöllos i Spanien». Äfven om förhållandena sedermera, och måhända just till följd af detta yttrande, något förbättrades, voro de dock ännu i lång tid så pass kinkiga, att hvarje författare fann det nödvändigt att för en ny bok söka en beskyddare i någon förnäm och högt stående herre; ja, så sent som år 1673, när den nyssnämnda boken ändtligen trycktes i Spanien, långt efter det författaren var död, ansåg boktryckaren det vara rådligt att följa detta bruk. Visserligen torde mången gång en pekuniär fördel hafva åsyftats och äfven erhållits som belöning för den visade uppmärksamheten; men af mångfaldiga dedikationer framgår dock alldeles bestämdt, att man i främsta rummet tänkte på beskydd och försvar.
- ↑ Härmed menas tydligen grefven af Lémos, hvaremot det ej får antagas för säkert att Cervantes nyss förut skulle hafva anspelat på hertigen af Béjar, enär en dylik anspelning skulle hafva varit allt för vågad. Jämf. not 1 på sid. 10 i denna del.
- ↑ Enligt Clemencin skall Filip III:s allsmäktige gunstling hertigen af Lerma hafva infört de framtill breda och tvärt afhuggna skorna, emedan han på stortån hade tjocka utväxter, som han på detta sätt villedölja.
- ↑ Sp. seguidillas. En sådan visas innehåll är alltid munter eller pikant; när hon är fullständig, har hon sju verser, af hvilka de fyra första bilda en grupp för sig, och de tre sista en annan; sällan utlämnas
dessa senare, och ännu mera sällan fortsättes en seguidilla i flera omgångar.
Andra och fjärde versen rimma sins emellan (med vokalrim), och likaså femte och sjunde; de rimmande verserna innehålla fem stafvelser, de orimmade sju. En seguidilla ser således ut så här (och det är folket som sjunger så utsökt fina saker):
En el libro precioso
de tu persona
ando yo registrando
hoja por hoja,y hallo con gusto
que son admiraciones
todos los puntos.Det är uttydt: Du är som en dyrbar bok; jag går igenom den blad för blad och finner med nöje, att alla punkter aro utropstecken (men på samma gång: att alla stycken äro beundransvärda).
Den här af Cervantes anförda (ofullständiga) seguidillan sjunges ännu, enligt uppgift i not. 7, sid. 422, fjärde delen af Cantos Populares Españoles, samlade och utgifna af Francisco Rodriguez Marin, ett af de yppersta arbeten i sitt slag, som något folk har att uppvisa (komplett i fem delar, Sevilla 1882, 83).
- ↑ Rent italienskt ord för knussel.
- ↑ Cervantes har själf sagt detsamma i företalet till denna del, sid. 5, 6 här ofvan; men att tillskrifva Terentius detta eller ett liknande yttrande är nog ett misstag.
- ↑ Det är möjligt att några anstalter för sådant ändamål varit å bane när detta skrefs; men de hafva icke kommit till verkställighet.
| ← Tjugutredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugufemte Kapitlet → |