Don Quijote senare delens förra hälft/23
| ← Tjuguandra Kapitlet |
|
Tjugufjärde Kapitlet → |
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Om de förunderliga ting, som den fulländade riddaren D. Quijote berättade sig hafva sett i Montesinos’ djupa håla, men som äro så omöjliga och storartade, att man anser detta äfventyr för apokryfiskt.
Klockan kunde väl vara fyra på eftermiddagen, när solen, höljd i moln, med dämpadt sken och mildrade strålar gjorde det möjligt för riddaren att utan olägenhet och tryggad för dagens hetta berätta för sina båda vidt berömda åhörare hvad han sett i Montesinos’ håla och han började på följande sätt:
»Ungefär tolf eller fjorton famnar ned i djupet af denna underjordiska fångelschåla befinner sig till höger en urhålkning, till utrymmet så pass vid att en stor vagn med sina mulåsnor kan få rum därinne. In i den tränger ett svagt ljus genom några remnor eller hål, som från långt håll gå ditåt och hafva sina öppningar uppe vid jordytan. Detta rum och denna urhålkning fick jag se, när jag redan var trött och utledsen på att hängande vid repet och sväfvande i detta mörka tomrum glida ned utan någon säker och bestämd riktning, och därför beslöt jag mig för att gå ditin och hvila ut mig en stund. Jag ropade då och bad eder att icke släppa ned mera af linan, förrän jag sade till därom, men förmodligen hörden I mig ej.[1] Jag samlade därför ihop repet som I nedfiraden, sammanlade det i en ring eller hög och satte mig ned på den, begrundande huru jag skulle bete mig för att komma ned till bottnen, eftersom jag ej hade någon som kunde hålla fast mig. Medan jag satt där fundersam och villrådig, öfverfölls jag helt plötsligt och utan att jag önskade det af en mycket tung sömn, och då jag minst tänkte däruppå, utan att veta när eller huru, vaknade jag åter och befann mig midt på den skönaste, behagligaste och härligaste äng som naturen förmår alstra eller en människas uppfinningsrikaste inbillning tänka sig. Jag spärrade upp ögonen, gned dem och öfvertygade mig om att jag icke sof, utan verkligen var vaken. Icke desto mindre kände jag på hufvud och bröst för att förvissa mig om, huruvida det var jag själf som var där, och ej någon tom, vanskaplig spökbild; men känseln, medvetandet och det tankarnas förnuftiga sammanhang, som jag fann inom mig själf, gåfvo mig visshet om att jag äfven då och där var densamme som jag nu är här på detta ställe »
»Strax därpå visade sig för mina blickar ett präktigt och ståtligt palats eller konungaborg, hvars murar och väggar tycktes gjorda af genomskinlig, glänsande kristall. Sedan tvenne stora dubbeldörrar öppnat sig; såg jag en ärevördig gubbe utkomma och nalkas mig; han var iklädd en lång mantel af mörkviolett ylletyg, som släpade efter honom på marken; öfver skuldror och bröst bar han en remsa af grönt atlas, såsom prelater bruka[2]; hans hufvud betäcktes af en svart milanomössa[3], och hans snöhvita skägg räckte honom ända ned öfver gördeln. Han hade inga vapen, men däremot bar han i handen en rosenkrans med kulor större än en vanlig valnöt, och hvar tionde kula var såsom ett medelstort strutsägg. Hans hållning, gång, värdighet och väldiga gestalt uppväckte hvar för sig och alla tillsammans min förvåning och beundran. Han framträdde till mig, och det första han gjorde var att omfamna mig på det hjärtligaste och tilltala mig sålunda: ’Redan länge, o tappre riddare D. Quijote af La Mancha, hafva vi, som dväljas i denna förtrollade ensamhet, hoppats att få se dig, på det att du må gifva världen underrättelse om hvad den djupa håla, i hvilken du inträngt och som kallas Montesinos’ håla, innehåller och döljer i sig; en bedrift, hvars utförande varit förbehållet endast ditt oöfvervinneliga hjärta och ditt häpnadsväckande mod. Kom med mig, vidtberömde herre, jag vill visa dig de under som detta genomskinliga palats omsluter, i hvilket jag är stadigvarande kommendant och uppsyningsman, ty jag är just den Montesinos af hvilken hålan fått sitt namn’. Knappt hade han för mig omtalat att han var Montesinos, förrän jag frågade honom om det ägde någon sanning, som berättas man och man emellan här i den öfre världen, nämligen att han med en liten jaktknif skurit hjärtat ur bröstet på sin gode vän Durandarte och burit det till fröken Belerma, såsom den förre i sitt sista ögonblick anbefallt honom. Han svarade mig att hvad folk säger härom vore full sanning[4], utom hvad knifven beträffar; ty det hade hvarken varit någon liten knif eller någon knif alls, utan en skarp dolk, spetsigare än en skomakarpryl.»
— Den omtalade dolken, inföll Sancho, måste ha utgått från Ramón de Hoces i Sevilla.»[5]
— »Det vet jag inte, fortfor D. Quijote; men, den torde nog ej vara af denne vapensmed, ty Ramón de Hoces lefde helt nyligen, och händelsen vid Roncesvalles, där detta olycksöde tilldrog sig, ägde rum för många år sedan. Men att utforska denna sak är af ingen vikt, och stör eller ändrar på intet sätt berättelsens innehåll och sammanhang.»
— »Nej, det är sant, genmälde kusinen; fortfar blott, señor D. Quijote, jag lyssnar till er med allra största förnöjelse.»
— »Jag berättar också med ej mindre nöje, svarade D. Quijote. Jag säger således att den ärevördige Montesinos förde in mig i kristallpalatset, hvarest uti en sal i bottenvåningen, som var i högsta grad sval och helt och hållet af alabaster, stod en grafvård af marmor, utförd med stort mästerskap, på hvilken jag såg en riddare ligga utsträckt i hela sin längd, ej gjord af metall, ej heller af marmor eller jaspis, såsom de eljest pläga vara på grafvårdar, utan af verkligt kött och blod. Den högra handen — hvilken tycktes mig tämligen hårbevuxen och senfull, ett tecken till stor kroppsstyrka hos dess ägare — hade han liggande på den sidan där hjärtat sitter, och, innan jag hunnit fråga Montesinos något därom, sade han, som märkt huru jag med förvåning betraktade gestalten på grafvården: ’Detta är min vän Durandarte, på sin tid alla älskande och tappra riddares blomma och spegel; honom, liksom mig och många andra af båda könen, kvarhåller här i förtrollning den franske trollkarlen Merlin[6], hvilken berättas vara son af hin onde; jag för min del tror likväl att han ingalunda är son till hin onde, men, att såsom man säger, han är mera full af hin än han. Huru eller hvarför han förtrollat oss, vet ingen; men det kommer nog att utrönas med tiden, och den kan enligt min tanke ej vara långt borta. Hvad som förundrar mig är att jag vet, så sant som det nu är dag, att Durandarte uppgaf andan i mina armar och att jag efter hans död med mina egna händer tog ut hjärtat på honom; och det måste sannerligen hafva vägt sina två skålpund, ty efter naturforskares uppgift är den som har större hjärta begåfvad med större tapperhet, än den som har ett litet. Då nu allt detta förhåller sig så och denne riddare verkligen dött, hur kan han då emellanåt jämra sig och sucka, som om han vore vid lif?» Knappt hade han sagt detta, förrän den olycklige Durandarte ropade högt och sade:
sista bön jag vill begära:
när mitt lif till slut är lidet,
se’n jag låtit det med ära,
skall med knifven eller dolken
ur mitt bröst du hjärtat skära,
sedan omsorgsfullt det taga
och det till Belerma bära.
När den ärevördige Montesinos hörde detta, kastade han sig ned på knä framför den smärtfyllde Durandarte och sade med tårar i ögonen: ’För länge sedan, señor Durandarte, käraste min frände! har jag gjort hvad ni ålagt mig på vår olyckas bittra dag; så godt jag kunde, skar jag ut edert hjärta, utan att kvarlämna den allra minsta bit däraf i bröstet; jag aftorkade det med en liten spetsnäsduk och red med det i sträckt galopp till Frankrike, sedan jag dessförinnan lagt eder i jordens sköte med så många tårar, att de voro tillräckliga för att därmed rentvå mina händer och aftvätta det blod som lådde vid dem, eftersom jag med dem trefvat omkring bland edra inälfvor; och såsom ett ytterligare bevis vill jag säga eder, min hjärtans frände, att på första ställe, dit jag anlände sedan jag lämnat Roncesvalles, strödde jag litet salt på edert hjärta, på det att det ej skulle lukta illa och måtte, om än icke fullt friskt, åtminstone rimsaltadt komma inför fröken Belerma, hvilken tillsammans med eder och mig och med eder vapendragare Guadiana och med dueñan Ruidera och hennes sju döttrar och två systerdöttrar jämte många andra af edra fränder och vänner trollkarlen Merlin nu hållit förtrollad i många år, och, fastän deras antal redan öfverstiger fem hundra, har likväl ingen af oss dött. Blott Ruidera och hennes döttrar och systerdöttrar fattas bland oss; ty, emedan de jämt och ständigt gräto, har Merlin af medlidande med dem förvandlat dem till lika många sjöar som de voro personer, och nu kallas de i de lefvandes värld och isynnerhet i provinsen La Mancha för Ruideras sjöar. De sju döttrarna tillhöra konungarna af Spanien, de två systerdöttrarna riddarna af en mycket helig orden, som bär namnet Sankt Johannes. Då likaledes eder vapendragare Guadiana begrät eder olycka, vardt han förvandlad till en flod, som kallades efter hans eget namn; men, när han kom upp till jordytan och skådade solen på den andra himlen däruppe, betogs han af så djup smärta öfver att hafva lämnat eder, att han sänkte sig ned i jordens sköte; som det emellertid är omöjligt att icke foga sig efter sin näturs kraf och lopp, frambryter han då och då ur djupet och visar sig för solen och människorna. De ofvannämnda sjöarna lämna honom sitt vatten, hvarmed, så väl som med många andra vattendrag som förena sig med honom, han stor och ståtlig flyter in i Portugal. Men detta oaktadt och hvar helst han rinner fram, visar han sig sorgsen och dyster och berömmer sig ej af att i sitt vatten hysa läckra och högt skattade fiskar, utan blott grofva och osmakliga, mycket olika dem i den gyllene Tajo. Hvad jag nu säger eder, o min frände! har jag redan sagt eder många gånger, men, eftersom ni ej svarar mig, antager jag att ni icke sätter tro till mig eller ej hör mig. Men en underrättelse vill jag nu meddela eder, hvilken, äfven om den ej kommer att medföra någon lindring i edert lidande, likväl på intet sätt skall föröka det. Så vet då, att ni här framför eder har — öppna ögonen, så skall ni varseblifva honom — den store riddaren, om hvilken den trollkunnige Merlin förutspått så mycket, jag menar denne D. Quijote af La Mancha, som på nytt och med mera gagn än i förgångna tider återuppväckt i detta tidehvarf det i glömska fallna ridderskapet, och genom hvilkens hjälp och bistånd det skulle kunna hända att vi alla blefve lösta ur förtrollningen, ty stora bedrifter äro förbehållna stora män. — ’Äfven om så ej sker, svarade den smärtfyllde Durandarte med svag och tonlös stämma, äfven om så ej sker, o min frände! så säger jag: tålamod och friska kort!’[7] Därmed lade han sig åter på sidan och försjönk på nytt i sin förra tystnad och sade icke ett ord mera. I detta ögonblick hördes höga rop och veklagan, åtföljda af djupa kvidanden och ett ångestfullt snyftande. Jag vände på hufvudet och såg genom kristallväggarna ett festligt tåg af tvenne rader de skönaste jungfrur skrida fram genom en annan sal, alla klädda i sorgdräkt och med hvita turbaner på hufvudet efter turkiska sättet. Allra sist vandrade bakom jungfrurna en förnäm dam, (hvilket hennes allvarliga värdighet bevisade henne vara,) likaledes svartklädd, och med en hvit slöja, som hängde ned så långt och djupt att den vidrörde marken. Hennes turban var dubbelt större än den största som bars af de andra; hon hade sammanvuxna ögonbryn, något trubbig näsa, stor mun, men röda läppar; tänderna, dem hon stundom visade, sågo ut att vara glesa och ojämna, ehuru glänsande hvita, som skalarde mandlar. I händerna bar hon en fin hvit linneduk, och däri, efter hvad jag kunde urskilja, ett hjärta, som tycktes vara taget ur en mumie, så skrumpet och förtorkadt var det. Montesinos sade mig att alla medlemmarna i detta tåg voro Durandartes och Belermas tjänare, hvilka befunno sig här förtrollade tillsammans med sitt herrskap, och den sista, som bar näsduken med hjärtat i händerna, vore fröken Belerma, som jämte sina kammartärnor fyra gånger i veckan anställde denna högtidliga procession, hvarvid de afsjöngo eller snarare afgräto klagosånger öfver hans frändes lik och smärtfyllda hjärta. Men om hon förefallit mig tämligen ful eller åtminstone icke så skön som ryktet omtalat henne, så vore orsaken därtill de svåra nätter och ännu värre dagar, dem hon tillbragte i denna förtrollning, såsom jag äfven kunde se af de breda ringarna under hennes ögon och af hennes sjukliga hy; ty denna gulaktiga blekhet och dessa ringar kring ögonen härrörde icke af det kvinnor en gång i månaden vidlådande illamåendet, (eftersom det redan är flera månader, ja till och med år sedan hon senast besvärades af detta lidande,) utan af det kval som söndersliter hennes hjärta för det hjärtas skull, som hon oaflåtligt håller i sina händer och som städse förnyar och återkallar i minnet hennes af lyckan misshandlade tillbedjares olyckliga öde. Om icke så vore, skulle knappast den höga Dulcinea af Toboso kunna jämföras med henne i skönhet, älsklighet och behag, och hon är ju likväl så berömd i hela denna omnejd, ja i hela världen. — ’Tyst därmed, señor D. Montesinos, inföll då jag; berätta eder historia såsom sig bör; ty Ers Nåd vet väl att hvarje jämförelse är förhatlig, och således finnes ingen anledning att jämföra någon med någon. Den oförlikneliga Dulcinea af Toboso är den hon är, och fröken Da Belerma är den hon är och har varit, och därmed basta’. Härpå svarade han mig: ’Förlåt mig, senor D. Quijote; jag medger att jag begått ett misstag och uttryckt mig illa, då jag sade att fröken Dulcinea knappast kunde jämföras med fröken Belerma; jag vet ej hvad för ett slags aning som sade mig att Ers Nåd är hennes riddare, och det borde hafva varit tillräckligt för mig till att snarare förmå mig att bita af mig tungan än att jämföra henne annat än med himlen själf.’ — Vid denna upprättelse, som den ädle Montesinos gaf mig, stillades i mitt sinne den plötsliga harm som upptändts däri, då jag hörde att man jämförde min härskarinna med Belerma.»
— »Men jag undrar ändå, sade Sancho, att Ers Nåd inte kastade sig öfver den gamle gubbstuten och sparkade alla knotorna ur kroppen på honom sönder och samman, och ryckte af honom skägget så att inte ett enda hårstrå stannade kvar.»
— »Nej, min vän Sancho, genmälde D. Quijote; det anstod mig icke att handla så, ty vi äro alla skyldiga att vörda åldringarna, äfven om de icke äro riddare, men isynnerbet dem som äro det och som därjämte äro förtrollade. Dessutom vet jag, att vid de många andra frågor och svar som växlades oss emellan vi ingalunda blefvo hvarandra något skyldiga.»
Här inföll kusinen: »Jag förstår inte, señor D. Quijote, huru Ers Nåd på så kort tid som ni var där nere kunde se så mycket och tala och svara så mycket.»
— »Huru länge är det sedan jag steg ned?» frågade D. Quijote.
— »Föga mer än en timme», svarade Sancho.
— »Det är icke möjligt, återtog D. Quijote; ty därnere blef det afton för mig och sedan morgon, och därpå åter afton och åter morgon tre gånger, så att efter min beräkning har jag varit i tre dygn på dessa aflägsna och för vår syn förborgade ställen.»
— »Hvad min herre säger är nog sant, sade Sancho; ty, eftersom allt som vederfarits honom går till med trolldom, så tör kanske det, som för oss tyckes vara en timme, därnere synas vara tre dagar jämte tillhörande nätter.»
— »Så är det nog», sade D. Quijote.
— »Nå, herre min, har Ers Nåd ätit något på hela denna tid?» frågade Sancho.
— »Icke med en enda bit har jag brutit min fasta, svarade D. Quijote, ej heller har jag känt mig hungrig eller ens haft en tanke ditåt.»
— »Och de förtrollade, äta de då?» sporde kusinen.
— »De äta ingenting, svarade D. Quijote, och hafva ej heller några uttömningar; likväl tros det att deras naglar, hår och skägg växa.»
— »Månne de förtrollade sofva, señor?» frågade Sancho.
— Visst icke, svarade D. Quijote; åtminstone sof icke någon af dem en enda blund under de tre dagar jag vistades hos dem, och jag icke heller.»
— Här, sade Sancho, passar det ordspråket bra in: säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem du är. Ers Nåd umgås med förtrolladt folk, som fasta och vaka; då är det väl ingenting att förundra sig öfver att ni inte äter och sofver, så länge ni umgås med dem. Men förlåt mig, nådig herre, om jag säger att, ta’ mig Vår Herre (jag hade så när sagt: ta’ mig hin)! om jag tror ett enda ord af allt hvad ni nu berättat.»
— »Hvarför inte det då? sade kusinen; skulle väl D. Quijote fara med osanning? och, äfven om han ville göra det, har han ju ej haft tid att uttänka och uppdikta en sådan million lögner.»
— »Jag tror ingalunda att min herre ljuger», sade Sancho.
— »Nå, hvad tror du då?» frågade D. Quijote.
— »Jag tror, svarade Sancho, att den där Merlin eller de där trollkarlarna, som förtrollat hela följet som Ers Nåd säger sig ha sett och talat med därnere, de ha proppat in i er inbillning eller ert hufvud hela den där tillställningen som ni berättat för oss och att som ni vidare har att berätta.»
— »Allt detta vore nog möjligt, Sancho, genmälde D. Quijote; men det är ändå ej så, ty allt hvad jag berättat såg jag med mina egna ögon och tog i det med mina egna händer. Men hvad skall du väl säga om det som jag nu ärnar omtala för dig? nämligen att bland oräkneliga andra underbara ting som Montesinos visade mig, (dem jag efterhand och i sinom tid skall under loppet af vår färd berätta för dig, eftersom de icke alla passa hit,) han äfven lät mig se tre bondflickor, som sprungo omkring och hoppade som killingar på de täcka ängsmarkerna; och knappt hade jag fått syn på dem, förrän jag i den ena af dem igenkände den oförlikneliga Dulcinea af Toboso, och i de båda andra just samma bondflickor, hennes ledsagarinnor, med hvilka vi samspråkade utanför Toboso. Jag frågade Montesinos huruvida han kände dem, han svarade nej, men att han trodde att det måste vara några andra förtrollade förnäma damer, som först för ett par dagar sedan uppenbarat sig på dessa gröna ängder; och jag borde ej förundra mig häröfver, ty där befunne sig ännu många andra damer såväl från förflutna som närvarande tidehvarf, de där blifvit förbytta i mångahanda besynnerliga gestalter, och bland dem hade han igenkänt drottning Ginevra och hennes kammarjungfru Quintañona, som iskänkte vinet åt Lancelot,
Då Sancho Panza hörde sin herre tala på delta sätt, trodde han sig nästan skola förlora förståndet eller skratta sig till döds; ty, som han visste huru det hängde ihop med Dulcineas föregifna förtrollning, vid hvilken han själf varit både häxmästaren och den som burit vittnesbörd om häxeriet, kunde han nu ej längre tvifla på att hans herre icke vore vid sina sinnens rätta bruk, utan alldeles förryckt, och därför sade han till honom: »Olycksalig var anledningen, ännu olycksaligare var tiden, ja, en olycksdag var det, då Ers Nåd, min dyre herre, steg ned till den där andra världen, och olyckligt var det ögonblick då ni sammanträffade med señor Montesinos, som gett er tillbaka åt oss på det här viset. Här uppe var ju Ers Nåd riktigt vid sitt fulla förstånd, sådant då Vår Herre förlänat er, i hvarje ögonblick yttrande kärnspråk och meddelande goda råd, och inte såsom nu berättande de värsta orimligheter man kan tänka sig.»
— »Eftersom jag känner dig, Sancho, svarade D. Quijote, bryr jag mig ej om dina ord.»
— »Och jag inte heller mig om Ers Nåds, genmälde Sancho, om ni så vill slå mig eller rent af slå ihjäl mig för hvad jag sagt och för hvad jag vidare ärnar säga, så framt ni inte ändrar och rättar er i hvad ni sagt. Men nu, då vi åter äro sams, kan väl Ers Nåd tala om för mig huru eller på hvad ni kände igen vår nådiga fröken! Och om ni talade med henne, hvad sade ni till henne, och hvad svarade hon er?»
— »Jag igenkände henne, svarade D. Quijote, därpå att hon bar samma kläder som den gången, då du visade henne för mig. Jag tilltalade henne, men hon svarade mig icke ett ord, utan vände mig ryggen och flydde därifrån så snabbt att en pil ej skulle kunnat upphinna henne. Jag ville skynda efter henne, och jag hade äfven gjort det, så vida icke Montesinos tillrådt mig att ej möda mig därmed, emedan det komme att blifva förgäfves och isynnerhet emedan den stund nalkades, då jag åter måste uppstiga ur afgrunden. Tillika sade han mig att med tiden skulle underrättelse meddelas mig, på hvad sätt han och Belerma och Durandarte, jämte alla som vistades därnere, skulle kunna lösas ur förtrollningen. Men bland allt det elände, som jag skådade och förmärkte därnere, smärtade det mig mest att, just medan Montesinos sålunda talade med mig, närmade sig en af den af lyckan öfvergifna Dulcineas båda följeslagarinnor mig från sidan, utan att jag såg henne komma, och med tårfyllda ögon samt låg och förvirrad stämma sade hon till mig: ’Min fröken Dulcinea af Toboso kysser Ers Nåds händer och bönfaller hos Ers Nåd, att ni måtte bevisa henne den nåden att låta henne veta huru ni befinner er, och, som hon befinner sig i stort trångmål, beder hon vidare Ers Nåd på det allra enträgnaste att ni täcktes på denna nya bomullsunderkjol, som jag här har med mig, låna henne ett halft dussin realer eller så många Ers Nåd har på sig; och hon ger sitt hedersord på att inom kort återbetala er dem.’ Detta budskap försatte mig i förvåning och bestörtning; jag vände mig till señor Montesinos och frågade honom: Är det möjligt, señor Montesinos, att förtrollade personer af förnäm rang kunna lida nöd?’ Härpå svarade han mig: ’Tro mig, señor D. Quijote af La Mancha, det som man kallar nöd förekommer hvar som helst, råder öfverallt och sträcker sig till alla, ja skonar icke ens de förtrollade; och, enär fröken Dulcinea af Toboso hälsar och ber att få låna de sex realerna och panten tyckes vara god, är intet annat att göra än att försträcka henne dem, ty hon måste utan tvifvel hafva råkat i något stort trångmål’. — ’Pant kan jag icke taga, svarade jag honom, och än mindre kan jag gifva henne hvad hon beder om, ty jag äger blott fyra realer.’ Dem gaf jag henne, (de voro desamma som du, Sancho, lämnade mig här om dagen för att gifva såsom allmosor åt de fattiga, som jag träffade på vägarna,) och jag sade därjämte till henne: ’Sägen eder fru, mitt barn, att hennes vedermödor smärta mig in i själen och att jag skulle vilja vara en Fugger[8] för att kunna befria henne från dem, och att jag gör henne veterligt att jag hvarken kan eller får befinna mig väl, så länge jag måste umbära hennes behagliga närvaro och sinnrika samtal, och att jag beder henne så enträget jag förmår, att hennes Nåd täckes förunna denne sin i kärlek fångne slaf och vida omkring irrande riddare att få se och tala med henne. Säg henne vidare att, när hon minst tänker det, skall hon få höra omtalas hurusom jag aflagt en ed och ett löfte, i likhet med det markgrefven af Mantua gjorde att hämnas sin systerson Balduin, då han fann honom döende midt ibland bergen, nämligen att han ej mera skulle äta vid dukadt bord, jämte de andra saker som han ytterligare tillade, tills han hämnats honom; och på samma sätt ärnar äfven jag aflägga en ed att hvarken unna mig rast eller ro, utan genomtåga alla sju världsdelarna med ännu större noggrannhet än prinsen D. Pedro af Portugal gjorde[9], ända tills jag löst henne ur förtrollningen.’ — ’Allt detta och ännu mera är Ers Nåd skyldig min fru’, svarade mig flickan, hvarvid hon anammade de fyra realerna, men, i stället för att göra en nigning för mig, gjorde hon ett tre alnar högt bocksprång i luften.»
— »Ack, helige Gud! ropade nu Sancho med hög röst; är det möjligt att något sådant kan finnas i världen och att trollkarlar ha så stor makt där, att de kunnat förvandla min herres sunda förstånd till så ursinnig galenskap? Ack, señor, señor, ge för Guds skull akt på er själf och tag vara på ert goda namn och rykte, och tro för all del inte på den strunt som förvirrat och förstört ert förstånd.»
— »Du talar på detta sätt därför att du har mig kär, Sancho, sade D. Quijote; och, som du är föga erfaren i denna världens saker och ting, synes dig allting omöjligt som är förenadt med någon svårighet. Men jag har redan sagt dig, att med tiden skall jag berätta dig sådana saker af det myckna som jag skådat därnere, att de skola förmå dig att sätta tro till det jag berättat dig häruppe, eftersom sanningen däraf hvarken medgifver invändning eller motsägelse.»
- ↑ I slutet af föregående kapitel (sid. 196) sades det tvärtom, att D. Quijote jämt och samt ropat att de andra skulle släppa efter mera rep, men där sades ock att hans rop trängde upp ur hålan liksom genom ett rör och således väl icke riktigt tydligt. Motsägelsen mellan båda ställena löses naturligt nog, om man tänker sig saken så, att D. Quijote ropat: no mas soga, no mas soga (icke mera rep), men att de däruppe ej hört det lilla ordet no, utan blott: mas soga, mas soga.
- ↑ Sp. una beca de colegial. Detta var en remsa af kläde eller siden, som gick öfver halsen nästan ned till fötterna och i äldre tider bars af högre kyrkliga dignitärer, men redan på Covarrubias’ tid var inskränkt till hofpredikanter och hundra är senare bars (enligt Baretti) endast af studenter.
- ↑ Mössan, la gorra, ansågs under 1500-talet såsom finare än hatt och användes, när man skulle vara »klädd», medan däremot hatten begagnades företrädesvis i regn, blåst och oväder eller när det var mycket kallt. Modet växlade naturligtvis äfven här: i början voro mössorna låga och platta, men höjde sig sedermera efter hand, så att de slutligen skilde sig från hattar endast därigenom att de saknade brätten. De elegantaste mössorna kommo från Milano, och dessa höllos styfva medelst en järnring. Allt detta enligt Covarrubias, som beklagar att då för tiden icke blott världsliga, utan äfven andliga män allmänt nyttjade hatt. Också här i norden följde man med sin tid, såsom de vanliga afbildningarna af våra Vasa-regenter nogsamt visa: Gustaf I och Erik XIV hafva nedliggande, men Johan III och Sigismund uppstående mössa.
- ↑ Riddar Durandarte var enligt folkvisorna Montesinos’ kusin och förtrognaste vän. Dödligt sårad i slaget vid Roncesvaux, uppsökes och påträffas han af Montesinos, hvarefter denne gör honom den besynnerliga tjänsten med hjärtat, på sätt här ofvan i texten berättas.
- ↑ Se not. 2 på sid. 152 här ofvan.
- ↑ Cervantes kallar den walesiske Merlin för en fransk trollkarl, dels emedan spanjorerna kände honom blott af franska romaner, dels ock emedan Merlins hemland Wales, ep. Gaula, förväxlades med Galia, d. ä.Gallien, Frankrike. Hans historia tillhör romanerna om Runda Bordet.
- ↑ Sp. Paciencia y barajar = talamod och blanda korten, ett uttryck för att tills vidare foga sig i ledsamheter, och således ungefär liktydigt med vårt: bättre lycka nästa gång: — Men den förmodan kusinen i nästa kapitel och just med anledning af dessa ord framställer, att spelkort skulle ha varit i bruk redan under Karl den store, får nog anses som misslyckad.
- ↑ Fugger, sp. Fucar, en ofantligt rik bankirsläkt från Augsburg, hvilken under XVI:e seklet spelade ungefär samma roll som Rothschildarna nu för tiden; likt dessa lämnade herrarna Fugger stora lån åt kejsare och regenter, men så vardt ock deras belöning stor, ty de upphöjdas icke till simpla baroner, utan till grefvar och furstar. Släkten lefver än nu kvar i Schwaben, men har större delen af sina gods i Bayern, ok dessa lära upptaga ej mindre än 21 tyska kvadratmil med omkring 50,000 invånare.
- ↑ Spanska Akademien, i sin senaste upplaga af D. Quijote, upplyser att en viss Gúmez de Santistéban författat historien om D. Pedros resor, i hvilka han uppgifver sig själf hafva deltagit, och Ticknor (I, 344) förmodar att prinsen varit samme D. Pedro, hvilken, känd som god versifikatör och en vidtberest man, vardt måhända lika mycket känd som vän och beskyddare af den spanske skalden Juan de Mena. Han skulle således hafva lefvat på 1400-talet.
| ← Tjuguandra Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugufjärde Kapitlet → |