Drömmens uppfyllelse/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gilbert talar
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Det gamla barndomshemmet
Våren och Anne komma åter till Grönkulla  →


[ 152 ]

XXI.
Det gamla barndomshemmet.

De fjorton dagar Anne tillbragte i Bolingbroke blevo mycket trevliga och nöjsamma, och dock kände hon ett litet aggande stygn av samvetskval, så ofta Gilbert dök upp i hennes tankar. Men hon hade icke mycken tid övrig att fundera på Gilbert. Det vackra gamla hem, där familjen Gordon under [ 153 ]många släktled residerat, var medelpunkten för ett glatt och angenämt sällskapsliv, och Phils goda vänner av båda könen voro alltid välkomna. Den ena åkturen, båtfärden, danstillställningen och festen ute i det gröna avlöste varandra, och Phil trivdes ej, om hon inte ständigt var i farten. Alec och Alonzo uppvaktade till den grad träget, att Anne undrade, om de någonsin företogo sig någonting nyttigare än att stå på tå för nippertippan Phil. De voro bägge två hyggliga och städade unga män, men Anne förmådde inte heller hon avgöra, vilkendera som var att föredraga.

— Och jag, som så litade på, att du skulle råda mig, så att jag äntligen kunde bestämma, vilken jag skulle ta, sade Phil smått förebrående.

— Det får du sannerligen avgöra själv, sade Anne. Och så stack hon helt oförmodat fram en liten gadd och tillade: — Du är ju så tvärsäker och redig i tankegången, där det gäller att para ihop andra människor.

— Å, det är en faslig skillnad, upplyste Phil överlägset.

Men det ljuvaste minnet, som Anne bevarade från sin vistelse i Bolingbroke, var besöket på den plats, där hon första gången sett dagens ljus — det lilla tarvliga gula huset vid en avlägset belägen gata, som hon så ofta drömt om. Hon såg på det med ömma och förtjusta blickar, när hon och Phil gingo in genom grinden.

— Det är nästan på en prick så som jag föreställt mig det, sade hon. Det slingrar sig ingen kaprifol kring förstukvisten, men det står en syrénbuske på gräsplanen — och, jo, det hänger tunna rödrutiga hemslöjdsgardiner i fönstren. Vad jag är glad att huset fortfarande är gulmålat.

En mycket lång kvinna med tärt utseende visade sig i dörren.

— Jo, här bodde det unga paret Shirley för tjugo år sedan, sade hon, till svar på Annes fråga. — De hyrde här. Jag kommer ihåg dem. Di dog i feber bägge två i samma vecka — det var riktigt ynkligt. De lämnade ett litet spädbarn efter sig, en flickunge, vill jag minnas. Det var ett klent barn — det är nog dött för länge sedan. Gubben Thomas och hans hustru [ 154 ]tog hand om'et — som om di inte hade nog av sin egen barnskara.

— Jag dog inte, sade Anne och log. — Jag var det lilla barnet.

— Ånej, är det möjligt? Kors vad fröken har vuxit, utbrast kvinnan, alldeles som om det överraskade henne, att Anne ej längre var det lilla klena, några månader gamla barnet. — När jag nu närmare tittar efter, så ser jag likheten. Det röda håret har ni efter pappa, fastän hans var mörkare. Men det är mammas ögon och mun. Hon var mycket snäll och rar. Min dotter läste för henne i skolan och var alldeles betagen i henne. Di blev jordade i samma grav, och Skolrådet reste en vård över dem som tack för trogen tjänst. Vill ni inte stiga in?

— Kan jag få lov att titta på hela huset? bad Anne med strålande ögon.

— Så gärna, om det kan roa. Det tar inte lång tid — lägenheten är inte vidlyftig. Jag har tiggt och bett min man, att han ska bygga till ett nytt kök, men han hör inte till dem, som fjäska. Här ha vi förmaket, och så är det två rum en trappa upp. Var så god och se er ikring efter behag. Jag får lov att sköta om lillen. Rummet på östra gaveln är det, som fröken föddes uti. Jag minns att er mamma brukade säga, att hon tyckte så mycket om att se soluppgången, och se'n fick jag höra, att ni föddes just som solen steg över horisonten och att er mamma låg och tittade på, hur skenet föll på den lilla nyföddas ansikte.

En våg av ömhet steg upp i Annes hjärta. Hon vandrade uppför den smala, knarrande trappan och in i det lilla vindsrummet på östra gaveln. Det var nu för henne en helgedom. Här hade hennes mor, medan hon väntade sitt lilla barn, drömt sina stilla, ljuva drömmar, här hade soluppgångens röda skimmer fallit över dem båda, när den lilla nyfödda vaknade upp till sin nya tillvaro. Här hade hennes mor slumrat in i döden. Anne såg sig omkring med vördnad, hennes ögon skymdes av tårar. Detta var för henne en av de stunder i livet, vilka glänsa i minnet likt en klar juvel.

[ 155 ]— Tänk att mamma var yngre än jag nu är, när hon fick mig, viskade hon för sig själv.

När Anne åter steg ned för trappan, kom husets nuvarande fru ut till henne i förstugan. Hon räckte fram ett litet dammigt paket, ombundet med ett urblekt blått band.

— Här är en bunt gamla brev, som jag hittade i skåpet en trappa upp, när jag flyttade hit, sade hon. — Jag vet inte, vad det kan vara för slag — jag har aldrig brytt mig om att närmare titta på dem — men adressen på det översta är: Fröken Bertha Willis, och det var er mammas flicknamn. Ni kan ta dem, om det roar er att behålla dem.

— O, det kan ni veta — tack, tack! ropade Anne helt förtjust.

— Det var det enda, som fanns i huset, fortfor den andra. — Alla möblerna hade sålts för att betala doktorn, och fru Thomas tog er mammas kläder och småsaker. De förslogo nog inte länge åt hennes slitvargar. De flöjde över berg och backar precis som kalvar.

— Jag äger inte en sak, som tillhört min mor, sade Anne med en kvävande känsla i strupen. — Aldrig kan jag tacka er nog för de här breven.

— Håll till godo, fröken lilla. Herre Gud vad ni har fått er mammas ögon. Hon kunde också alldeles som tala med sina. Er pappa såg just ingenting ut, men fasligt hygglig var han. Jag minns, att när de gifte sig, så sa' folk, att det hade väl aldrig funnits ett mera förälskat par… Stackare de, snart skulle de ryckas bort… Men de voro mycket, mycket lyckliga så länge de fingo leva, och det är ju vackert så.

Anne längtade att komma hem för att få gå igenom den dyrbara brevbunten, men dessförinnan gjorde hon en liten vallfärd. Hon gick ensam till den del av Bolingbrokes kyrkogård, där trädkronornas grönska välvde skyddande tät och hennes föräldrar lågo begravna; och omkring det enkla minnesmärket, som betecknade platsen, lade hon ned de vita blommor, hon haft med sig. Därefter skyndade hon tillbaka till den Gordonska villan, stängde in sig på sitt rum och läste breven. Somliga [ 156 ]voro skrivna av fadern, andra av modern. Många voro de ej — sammanlagt blott tolv — ty Walter och Bertha Willis hade ej varit mycket skilda åt under sin förlovningstid. Breven voro gulnade och blekta, och stilen var stundom svår att tyda, de gångna åren hade gjort skriften dunkel. Inga djupa visdomsord talade från de fläckiga och skrynkliga sidorna, blott uttryck av kärlek och hopp. Det länge sedan förgätnas milda doft dröjde vid dem — dessa döda älskandes ömma känsloliv och ljusa kärlekslycka. Bertha Shirley hade ägt gåvan att kunna skriva brev, som gåvo ett levande uttryck åt hennes intagande personlighet, och hennes tankar, dessa utstrålningar av hennes eget väsen, tycktes alltjämt spira fram likt daggstänkta, doftande blomster. Breven fingo över sig någonting heligt, tyckte Anne. För henne var det vackraste av allt det, som kort efter hennes födelse skrivits till fadern, medan denne befann sig på en liten resa. Det var fullt av den stolta unga moderns beskrivningar på »lillan» — hur klok hon var, hur glad och söt och hur hon redan förstod att roa sin omgivning.

»Mest tycker jag om henne, när hon ligger och snusar och sover — men ännu mera när hon vaknar och slår upp sina stora ögon», hade Bertha Shirley tillagt i ett postskriptum. Troligen var detta den sista mening hon någonsin skrev. Hennes dagar voro räknade.

— Detta har varit mitt livs härligaste dag, sade Anne till Phil senare på kvällen. — Jag har funnit mina föräldrar. De här breven ha gjort dem verkliga för mig. Jag är inte längre något upptaget barn utan far eller mor. Jag har en känsla av, att jag öppnat en bok och hittat rosor från i går, ljuvliga och fagra, mellan dess blad.