Drömmens uppfyllelse/Kapitel 40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Anne läser i uppenbarelseboken
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

I den gamla trädgården
Förlagsreklam  →


[ 249 ]

XL.
I den gamla trädgården.

— Jag undrar, om du har lust att som förr i världen gå ut på skogsvandring med mig? sade Gilbert och dök oförmodat upp på Grönkullas förstugukvist. — September har alltid en sådan särskild lockelse för mig. Om vi skulle ta reda på, hur det ser ut i Hester Grays trädgård.

Anne, som satt på stentrappsteget med knäet fullt av blekgröna, halvt genomskinliga tygvåder, såg upp med ett både häpet och bedrövat uttryck i sitt ansikte.

— Ack, om jag bara kunde! sade hon långsamt. — Men det är mig verkligen omöjligt, Gilbert. Jag är, som du vet, bjuden på Alice Penhallows bröllop i afton. Jag är tvungen att ändra litet på garnityret på den här klänningen, och när jag blivit färdig med den, är det tid för mig att börja klä mig. Det var tråkigt. Jag hade så gärna gått med dig!

— Nå, kan du inte gå i morgon eftermiddag i stället? frågade Gilbert utan att röja några spår av besvikenhet.

[ 250 ]— Jo, det tror jag visst.

— I så fall ska jag knalla mig hem genast för att göra någonting, som jag annars skulle ha uppskjutit till morgondagen. Jaså, Alice Penhallow firar bröllop i afton. Nu har du varit med om tre bröllop på en och samma sommar, Anne — Phils, Alices och Janes. Jag förlåter aldrig Jane för att inte hon bjöd mig på sitt.

— Det får du inte klandra henne för, om du betänker, vilket hiskligt notvarp hela den Andrewska släkten bildar. De måste ju alla bjudas. Det var med knapp nöd huset rymde dem mellan sina fyra väggar. Jag bjöds av gunst och nåd — därför att jag varit Janes goda vän sedan skoltiden, åtminstone tror jag det var Janes motiv. Men varför fru Andrews bjöd mig — det var allt för att jag skulle få se Janes fullkomligt överväldigande elegans.

— Är det sant, att hon bar så många diamanter, att man inte kunde se, var diamanterna slutade och var Jane tog vid?

Anne skrattade.

— Ja, det är visst och sant, att hon bar en hel mängd. Det var så mycket diamanter och vitt siden och tyll och spetsar och orangeblommor och rosor, att vår vanligen så räta och släta lilla Jane alldeles försvann i dem. Men hon var mycket lycklig, och detsamma var brudgummen, men den mest strålande av alla var ändå svärmodern.

— Är det den här klänningen du ska ha på dig i kväll? frågade Gilbert och kastade en blick på ryschen och volangerna.

— Jaha, du. Är den inte söt? Och jag ska bära stjärnblommor i håret. Hela Spökskogen står full av sådana i sommar.

Gilbert såg plötsligt framför sig en syn — Anne, höljd av en lätt och luftigt svallande blekgrön klänning, öppen kring den runda vita halsen och lämnande de flicklikt spensliga armarna bara från axeln. Vita stjärnor lyste mot det vågiga hårets kopparglans. Det var en uppenbarelse, som kom blodet att flyta snabbare i hans ådror. Han vände sig hastigt bort och yttrade i lätt ton:

[ 251 ]— Ja, då tittar jag väl in i morgon. Måtte du få riktigt roligt i kväll!

Anne såg efter honom, där han vandrade i väg med långa steg. Vad Gilbert var snäll och vilken glädje det beredde henne att se hans goda ansikte och höra hans röst… Efter sitt tillfrisknande från nervfebern hade han ofta kommit till Grönkalla, och någonting av det forna hjärtliga och obesvärade kamratskapet hade återvänt. Men det var numera icke nog för Anne. I jämförelse med kärlekens djupröda ros föreföllo vänskapens blomster bleka och doftlösa. Och Anne hade åter börjat frukta, att Gilbert ej kände för henne något annat än vänskap. I vardagens nyktra ljus hade den där hänförda morgonstämningens strålande visshet mattats av. Hon plågades av en ständigt återkommande farhåga för, att hon dock misstagit sig. Det var mycket troligt, att det när allt kom omkring var Helen, som Gilbert höll av. Kanske han rent av var hemligt förlovad med henne. Anne sökte jaga alla bedrägliga förhoppningar ur sitt hjärta och försona sig med en framtid, där ett ärligt och målmedvetet arbete fick intaga kärlekens plats. Som lärarinna kunde hon dock draga sitt lilla strå till stacken i mänsklighetens tjänst, och den beredvillighet, varmed hennes små litterära försök mottogos i vissa tidskriftsredaktioner, bådade gott för framtiden. Men — men… Anne tog åter upp sin gröna klänning och suckade smått.

När Gilbert infann sig den följande eftermiddagen, fann han Anne väntande på honom, frisk som en värflåkt och fager som ett ängsblomster, trots den sena timme, då hon kommit hem efter kvällens festligheter. Hon bar en grön klänning — ej den, som hon haft på bröllopet, utan en äldre, om vilken Gilbert en gång på en av högskolans danstillställningar fällt några beundrande ord. Den hade just den rätta gröna färgen, som bäst framhävde det glansiga hårets skiftningar, stjärnögonens milda grå och hyns blomlika finhet. De vandrade framåt en skuggig skogsstig, och när Gilbert såg på henne från sidan, tyckte han, att han aldrig sett henne så vacker och älsklig. När Anne då och då kastade en blick på Gilbert, slog det henne, hur mycket äldre han såg ut [ 252 ]efter sin sjukdom. Det var, som om han för alltid lagt ynglingaåren bakom sig.

Dagen var härlig, och vandringen var härlig. Anne var nästan ledsen, när de kommo fram till Hester Grays trädgård och satte sig ned på den gamla bänken. Men även här var ljuvligt — lika ljuvligt, som det varit den där dagen för länge sedan, då flickorna haft sin utfärd och Diana, Jane, Priscilla och hon gjort den märkvärdiga upptäckten. Då hade marken inne i den gamla övergivna trädgården varit som ett enda täcke av vita och gula narcisser, som i slösande rikedom vajade på luftiga stänglar, och nere i mossan doftade violerna. Nu hade gullriset tänt sina brandröda facklor invid de övervuxna sandgångarna, och det saftiga gräset var översållat med djupblå astrar. Bäckens sorl nedifrån den av björkar kransade dalsänkan ljöd lika trolskt och lockande som förr i världen, och havsbruset i fjärran steg och sjönk med vindfläktarna. På andra sidan trädgården utbredde sig fält, inhägnade av gärdesgårdar, som blekts silvergrå av otaliga somrars sol, och synranden begränsades av långsträckta åsar, som här och där förmörkades av höstmolnens slagskuggor.

— Jag tror, sade Anne sakta, att »det land, där drömmarna slå in», ligger därborta i det blå diset över den lilla dalsänkan på andra sidan.

— Har du några drömmar, som inte gått i fullbordan, Anne? frågade Gilbert.

Någonting i hans tonfall — någonting som hon inte hört sedan den olyckliga kvällen bland äppelträden i Tjällets trädgård — kom Annes hjärta att skena åstad i vild fart. Men hon svarade skenbart oberörd:

— Visst har jag det. Det har alla människor. Det vore inte bra för oss, om alla våra drömmar gingo i fullbordan. Vi skulle försjunka i en hemsk dvala, om vi inte hade någonting att drömma om. Känner du, hur härligt astrarna och ormbunkarna dofta i aftonsolskenet? Jag önskar man kunde se vällukter, inte bara känna dem. Jag är säker på, att de skulle vara förtjusande att skåda.

Men Gilbert lät inte locka sig på sidan om ämnet.

[ 253 ]— Jag har en dröm, tog han långsamt åter till orda. — Den drömmer jag jämt och samt, fastän det ofta förefallit mig, som om den aldrig kunde gå i fullbordan. Jag drömmer om ett hem med en brasa som sprakar på härden, en hund och en katt, vänners fotsteg och så — dig.

Anne ville tala, men hon fann icke ord. Lyckan slog över henne likt en våg. Den nästan skrämde henne.

— För mer än två år sedan gjorde jag dig en fråga, Anne. Om jag ställer den till dig i dag igen — har du ett annat svar att ge mig?

Ännu kunde Anne ej tala. Men hon slog upp sina ögon, som glänste av ömhet och kärlekslycka, och såg en sekund in i hans. Något annat svar behövde han ej.

De dröjde kvar i den gamla trädgården, tills skymningens skuggor, mjuka som skuggorna i paradisets lustgård måste ha varit, bredde sig över den. Det var så mycket att tala om och draga sig till minnes — ting, som sagts och gjorts och hörts och tänkts och känts och missförståtts.

— Jag trodde, att du var kär i Helen Stuart, talade Anne om för honom lika förebrående, som om hon ej givit honom all anledning att tro, att hon höll av Roy Gardner.

Gilbert skrattade som en skolpojke.

— Helen är förlovad med någon på sin hemtrakt. Det visste jag, och hon visste, att jag visste det. När hennes bror tagit sin avgångsexamen, sade han mig, att hans syster nästa vinter skulle komma till Kingsport och ligga där för att studera musik, och så bad han mig, att jag skulle ta mig litet an henne, eftersom hon ingen kände och skulle bli ganska ensam. Det gjorde jag då. Sedan lärde jag mig tycka om Helen för hennes egen skull. Hon är en av de trevligaste flickor jag någonsin känt. Jag vet, att högskoleskvallret parade samman våra namn och påstod, att vi voro förälskade i varandra. Det brydde jag mig inte om. Mig kvittade ungefär allting lika en tid bortåt, efter det att du sagt mig, att du aldrig skulle kunna hålla av mig, Anne. Det fanns ingen annan — för mig skulle det aldrig i livet kunna finnas någon annan än du, Anne. Jag har älskat [ 254 ]dig alltse'n den dagen, då du i skolan slog sönder din griffeltavla mot mitt huvud.

— Jag kan inte begripa, hur du kunnat fortsätta att hålla av mig, då jag ofta nog burit mig så dumt och enfaldigt åt, sade Anne.

— Jag försökte nog också att sluta, må du tro, svarade Gilbert helt uppriktigt, inte därför att du var vad du nyss kallade dig, utan därför, att jag var säker på, att det inte längre fanns några utsikter för mig, sedan Gardner trätt upp på skådeplatsen. Men jag kunde inte höra upp — och inte heller kan jag säga dig, vad det betydde för mig att i två års tid gå och nödgas tro, att du skulle gifta dig med honom, och varenda vecka få till livs utav beskäftigt folk, att din förlovning med det första skulle eklateras. Och jag trodde det naturligtvis, ända tills en välsignad dag, då jag fått lov att sitta uppe en stund efter nervfebern. Då fick jag ett brev från Phil Gordon — eller rättare sagt Phil Blake — och däri sade hon mig, att det alls ingenting var mellan dig och Roy, och hon rådde mig att »försöka på nytt». Efter den dagen häpnade doktorn över, hur fort mitt tillfrisknande gick.

Anne skrattade — men sedan skakades hon av en rysning.

— Aldrig kan jag glömma den natten jag trodde du låg för döden, Gilbert. O, då stod i en hast allting klart för mig — då begrep jag — och jag trodde det var för sent.

— Men det var det inte, lilla älskade, Ack, Anne, nu draga vi ett streck över alla gamla missförstånd — nuet ger oss in den rikaste ersättning. Och vill du som jag, så fira vi i all framtid den här dagen som en bemärkelsedag, en sådan härlig gåva har den givit oss.

— Det är vår lyckas födelsedag, sade Anne vekt. — Jag har alltid älskat Hester Grays trädgård, och hädanefter kommer den att bli mig ännu kärare än förr.

— Men jag får bedja dig ha tålamod med mig, Anne, sade Gilbert i allvarligare ton. — Tre år drar det om, innan jag avlagt min läkareexamen. Och inte ens då kommer det att bli några sidengobelänger och marmorhallar.

Anne skrattade. — Jag bryr mig varken om sidengobelänger eller marmorhal[ 255 ]lar. Det är dig jag vill ha. Du ser, att jag är precis lika angelägen som Phil om sin Jonas. Sidengobelänger och marmorhallar kan nog vara bra, men jag bygger mina drömslott precis lika bra utan dem. Och vad väntetiden angår, så vad gör det? Vi komma att vara så lyckliga, medan vi vänta på varandra och arbeta var och en på sitt håll. Men många skymningsstunder som den här skola vi unna oss. Och då skola vi drömma tillsammans.

Gilbert drog henne tätt intill sig och kysste henne. Sedan gingo de hem vid varandras sida under de tätnande skuggorna, nykrönt konung och drottning i kärlekens rike, längs slingrande stigar kantade av de ljuvaste blommor, som någonsin spritt sin doft, och över förtrollande ängsmarker, där hoppets och minnets smekande vindar fläktade kring dem.

Slut.