Drömmens uppfyllelse/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Andras lycka
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Anne läser i uppenbarelseboken
I den gamla trädgården  →


[ 244 ]

XXXIX.
Anne läser i uppenbarelseboken.

Herrskapet Irving kom tillbaka till Ekostugan över sommaren, och där tillbragte Anne tre lyckliga veckor i juli månad. Fröken Lavendel hade inte förändrats. Detta var emellertid i hög [ 245 ]grad fallet med Charlotta den Fjärde, som anlagt en fullvuxen ung dams later, men fortfarande ägnade Anne en uppriktig tillbedjan.

— Jag ska säga fröken Shirley en sak — inte ens i självaste Boston har jag sett frökens make, sade hon en gång i ett utbrott av beundran.

Också Paul hade skjutit upp och blivit en lång gosse. Han var sexton år, de ljusbruna lockarna hade försvunnit för alltid och efterträtts av tättklippt mörkt hår, och han var mera intresserad av fotboll och kulstötning än av älvor och grottmänniskor. Men bandet mellan honom och hans forna lärarinna var segt och bestod ännu. Besläktade själar hålla samman, fastän åren gå.

— Det var en otrevlig och ruskig julikväll, då Anne kom tillbaka till Grönkulla. En av de häftiga sunnanstormar, som stundom sommartiden svepa över havsviken, drev upp väldiga vågor därute. Just som Anne steg in, smattrade de först regndropparna mot rutorna.

— Var det Paul, som följde dig hem? frågade Marilla. — Varför bad du honom inte ligga kvar över natten? Vi få riktigt ruskväder, och stormen ökar.

— Jag tror nog, att han hinner tillbaka till Ekostugan, innan det börjar ösregna. Och han ville ovillkorligen komma hem till natten. Ja, trevligt har jag haft, men nog är det roligt att återse era rara ansikten. »Res i öst, res i väst, hemma är ändå bäst». Nå, Davy, har du ökat något i längd på sista tiden?

— Jag har vuxit en hel tum sedan du for, svarade Davy med mycken stolthet. — Nu är jag lika lång som Milty Boulter, så han slipper att gå och vara mallig längre. Jag är vådligt glad. Hör du, Anne, vet du av, att Gilbert Blythe ligger sjuk och håller på att dö?

Anne blev stående alldeles tyst och orörlig och bara såg på Davy. All färg hade vikit från hennes ansikte, och fru Lynde trodde hon skulle svimma.

— Alltid ska du prata bredvid mun, pojke, sade tant Rachel förargad. — Anne, se inte ut så där — jag ber dig barn, se inte [ 246 ]ut så där! Det var inte vår mening att tala om det för dig helt oförberett.

— Är det — sant? frågade Anne med en röst, som icke var hennes.

— Gilbert är mycket sjuk. svarade tant Lynde allvarligt. — Han fick nervfeber strax efter det du for till Ekostugan. Har ingen människa berättat det för dig?

— Nej, sade samma okända röst.

— Det visade sig vara ett mycket svårt fall genast från början. Doktorn sade, att han överansträngt sig med arbete och hade mycket litet motståndskraft. De ha sjuksköterska, och allt som kan göras blir gjort. Se inte ut så där, Anne lilla! Så länge det finns liv. finns det hopp.

— Jamen farbror Harrison var där ju i går afse, och då sa di', att där inte fanns någe hopp, erinrade Davy.

Marilla, som såg gammal och grå och trött ut, steg upp och föste Davy framför sig ut ur köket.

— Kära du, fäll inte alldeles modet, sade tant Rachel och lade sina vänliga gamla armar kring den dödsbleka flickan. — Jag har visst inte gett upp hoppet — det är det sista man ska göra. Han har sin berghälsa och sin friska och ofördärvade kropp — varför skulle inte den stå bi också nu? Du ska få se, han repar sig nog.

Anne gjorde sig sakta fri från fru Lyndes armar och gick med ögon, som ingenting sågo, tvärs över köket, genom förstugan och uppför trappan till sitt gamla rum. Invid fönsterkarmen lade hon sig på knä och stirrade blint ut. Det var mycket mörkt. Regnet öste ned över de vindpiskade markerna. I Spökskogen kvedo och stönade de väldiga träden, som vredo sig för stormen, och till hennes öra trängde dånet från de skummande bränningarna utmed havsstranden i fjärran. Och Gilbert låg för döden.

I varje människas liv finnes det en uppenbarelsebok, alldeles som i bibeln. Anne läste sin den förfärliga natten. då hon i ångest och vånda genomvakade de många timmarna i mörker och naturens uppror. Hon älskade Gilbert — hon hade alltid äls[ 247 ]kat honom. Det visste hon nu. Hon förstod nu, att lika litet som hon skulle kunna hugga av sin högra hand och kasta den ifrån sig, lika litet skulle hon hädanefter kunna hålla Gilbert ur sitt liv. Men den vetskapen hade kommit för sent — ej ens tids nog för den bittra trösten att få sitta hos honom in i det sista… Om hon inte varit så blind — så förstockat dåraktig och blind — hade hon nu kunnat ha rättigheten att få gå till honom. Men han skulle aldrig veta, att hon älskade honom — han skulle gå ut ur livet i den tron, att han var henne likgiltig. O, vilka mörka år av tomhet, som sträckte ut sig framför henne! Hon kunde inte genomleva dem — hon kunde inte! Hon sjönk ihop mot fönsterkarmen och önskade för första gången i sitt sorglösa unga liv, att hon finge dö också hon. Om Gilbert ginge från henne, utan ett ord, ett tecken eller en hälsning, kunde hon inte leva. Ingenting ägde för henne något värde utan honom. Hon tillhörde honom och han henne. I denna stund av kvalfylld klarsynthet veko alla hennes tvivel. Han höll inte av Helen Stuart — han hade aldrig gjort det. O, vilken stenblind toka hade hon inte varit, som ej förstått, hur starkt och oslitligt det band var, som knöt henne vid Gilbert Blythe! De känslor av behagligt smickrad fåfänga, hon hyst för Roy Gardner, aldrig hade det varit kärlek… Och nu måste hon böta för sin dårskap och förblindelse som för ett brott.

Marilla och tant Lynde smögo sig sakta intill hennes dörr, innan de gingo och lade sig, skakade bekymrade sina huvuden över dödstystnaden och tassade sina färde. Stormen rasade hela natten, men när dagen grydde, var dess kraft tömd. Anne såg en matt ljusstrimma försilvra de mörka molnmassornas kant. Snart skimrade skogsâsarna österut i klaraste rubinrött. Molnen löstes upp i drivande, vita skyar, som skingrades utmed horisonten, och mellan dem glänste himlen solig och blå. Tystnad och vila bredde sig över världen.

Anne reste sig från sin knäböjande ställning och gick sakta utför trappan. Den fuktiga morgonvinden fläktade mot hennes bleka ansikte, när hon steg ut på gården, och svalkade hennes torra och brännande ögon. Någon, som kom gående [ 248 ]på avtagsvägen, visslade gällt en munter melodi. Efter några ögonblick visade sig en arbetsklädd ung pojke.

Anne kände plötsligt knäna svikta under sig. Om hon ej gripit tag i en nedhängande pilgren, skulle hon ha fallit. Ynglingen framför henne hette Pacifique Buote, han var dräng hos George Fletcher, och George Fletcher var närmaste granne med familjen Blythe. Fru Fletcher var Gilberts faster. Pacifique måste veta — vad som fanns att veta.

Den unge mannen lunkade vidare framåt landsvägens röda grus, alltjämt visslande. Han såg ej Anne. Hon gjorde tre fåfänga försök att ropa på honom. Han hade nästan hunnit förbi, innan hon lyckades forma sina skälvande läppar till ett »Pacifique!»

Ägaren av det ståtliga namnet vände sig om med ett grin och ett fryntligt »god morgon!»

— Pacifique, sade Anne med svag röst, kommer ni hemifrån direkt?

— Jaa, svarades det. — Jag fick bud i går afse, att fargubben var bliven sjuk. Det var så otäckt väder, så jag kunde inte gå då, utan jag gav mig av tidigt i morse. Jag går genom skogen, för det är ginare.

— Hörde ni, hur det var med Gilbert Blythe nu på morgonen?

Hopplös förtvivlan talade ur frågan. Men sanningen, hur den nu var, skulle dock vara bättre än denna pinande ovisshet.

— Han är bättre, svarade Pacifique. — Di talte om nånting i går afse, som di kalla för gris eller kris, och den skulle ha kommit, och det var bra, sa di. Doktorn sa, att nu var det värsta över, men fasligt sjuk har han varit. Det fattades inte mycket, så hade han struki' med. Nej, jag får lov att skynda på. Farsan ligger nog och längtar efter mej.

Pacifique satte sig åter i gång och klämde i av alla krafter med sin vissling. Anne såg efter honom med ögon, ur vilka glädjen höll på att förjaga nattens plågade och ångestfulla uttryck. Det var en mager och skranglig pojke, lurvig och otymplig. Men i hennes ögon var han skön som en budbärare från himmelska nejder. Aldrig, så länge hon levde, kunde Anne se [ 249 ]Pacifiques brunstekta ansikte med de klotrunda svarta ögonen utan att med en våg av varm och öm tacksamhet påminna sig det ögonblick, då han bjudit henne tröstens balsam.

En lång stund efter det Pacifiques flöjtliknande drillar förtonat och dött bort under lönnarna uppåt De älskandes stråt stod Anne kvar under pilträden, njutande av den lycksalighetskänsla, som fyller en människosjäl, sedan den befriats från en förlamande fruktan. Morgonen var som en bägare, bräddfull med friskhet och glans. I snåret invid henne väntade henne en överraskning av nyutslagna, daggstänkta vildrosor. Sångfåglarnas jublande körer uppe i det stora trädet ovanför henne gåvo blott ett svagt uttryck, tyckte hon, åt vad hon kände inom sig. Några ord ur en mycket gammal, mycket sann och mycket underbar bok bröto fram över hennes läppar:

— Gråt och bedrövelse må räcka över en natt, men med morgonen kommer hugsvalelsen.