Drömslottet/Kapitel 20
| ← Ett moln över solen |
|
Muren faller → |
XX.
Margaret, som gick förlorad.
Anne fann, att hon kunde fortsätta med att leva — den dag kom, då hon till och med åter drog på munnen åt fröken Cornelias haranger. Men i detta leende låg någonting, som aldrig förut funnits i Annes leende och aldrig mer skulle skiljas därifrån.
Den första dag, då hon kunde fara ut och åka, skjutsade Gilbert henne till Fyra vindars udde och lämnade henne där, medan han rodde vidare i en båt för att se till en patient i fiskarbyn. En yster vind for fram över bukten och sandrevlarna, drev upp små toppiga vågor med hättor av skum och sköljde den låglänta stranden med långa dyningar, som brusto och löste upp sig i silverglittrande krusningar.
— Jag är verkligen stolt, som får det första besöket, sade kapten Jim helt belåtet. — Sitt ned för all del! Jag är rädd det är bra nog dammigt här i dag — men man behöver ju inte titta på dammet, när man har en sådan utsikt framför sina ögon — inte sant?
— Dammet gör alls ingenting, sade Anne, men Gilbert säger, att jag så mycket som möjligt måste hållas ute i friska luften. Jag tror, att jag ska gå ner och sätta mig på klipporna.
— Tycker ni om sällskap eller vill ni hellre vara för er själv?
— Om ni med sällskap menar ert eget, så vill jag bra mycket hellre ha det än vara ensam, sade Anne med sitt goda leende.
Därpå suckade hon. Förr i tiden hade hon aldrig haft någonting emot att vara ensam. Nu hyste hon en formlig skräck därför. När hon numera saknade sällskap, kände hon sig så förfärligt övergiven.
— Här är en härlig liten plats, där vinden inte kommer åt er, sade kapten Jim, när de hunnit fram till klipporna. — Här sitter jag ofta. Här går det utmärkt att drömma vaken.
— Drömma, sade Anne med en suck. — Jag kan inte drömma numera, kapten Jim — det är en övervunnen ståndpunkt för mig.
— Pytsan, min lilla fru, det är bara, som hon inbillar sig, sade kapten Jim. Han tillade i allvarligare ton:
— Jag vet nog, hur ni känner det just nu — men rätt vad det lider, blir ni glad igen, och det första, ni då tar till med, blir att drömma igen alldeles som förr. Och tacka vår Herre för att ni kan det! Hade vi icke våra drömmar, vore det icke mycket bevänt med vår tillvaro. Hur skulle vi stå ut med att leva, om vi inte hade vår dröm om odödligheten? Och det är en dröm, som kommer att slå in, var lugn för det, fru Blythe! En dag kommer ni att återse er lilla Joyce.
— Ja, men då är hon inte mitt lilla babybarn, sade Anne med darrande läppar. — Ack, hon är kanske som Longfellow säger, »en ungmö skär, skrudad i himmelskt behag» — men jag känner inte igen henne — för mig kommer hon att vara en främling.
— Gud skall nog styra bättre än så, det är jag övertygad om, sade kapten Jim.
Båda sutto tysta en liten stund. Därpå sade kapten Jim med mycket mjuk röst:
— Lilla doktorinnan, får jag berätta för er om Margaret, som gick förlorad?
— Visst får ni det, sade Anne milt.
Hon visste inte alls, vem Margaret, som gick förlorad, var, men hon kände på sig, att hon nu skulle få höra kapten Jims livs roman.
— Jag har så ofta velat berätta för er om henne, fortfor kapten Jim. — Vet ni varför, fru Blythe? Jo, för att jag vill, att det ska finnas någon, som minnes och tänker på henne, sedan jag är borta. Jag uthärdar inte den tanken, att hennes namn skall glömmas av varenda själ. Och nu finns det ingen mer än jag, som kommer ihåg Margaret, som gick förlorad.
Och så berättade kapten Jim sin historia — en gammal, länge se’n förgäten historia, ty det var över femtio år sedan Margaret en dag somnat in i sin fars eka och drivit ut — man trodde åtminstone så, ty man fick aldrig med visshet reda på någonting om hennes öde — ut genom inloppet, förbi vågbrytaren och omkommit under den våldsamma åskby, som plötsligt urladdat sig den kava sommareftermiddagen för mycket länge sedan. Men för kapten Jim voro dessa femtio år ej mera avlägsna än gårdagen.
— Jag vandrade längs stranden i månader efter den dagen, sade han med darrande röst, havet ger ju igen, och jag väntade med sådan fasa och glädje att träffa på hennes lilla söta, älskade kropp. Men hon kom aldrig åter. En dag skall jag i alla fall återse henne, fru Blythe. Hon väntar på mig. Jag önskar jag kunde beskriva för er precis, hur hon såg ut, men se det kan jag inte. Jag har sett en fin, silverglänsande dimma sväva över sandrevlarna i soluppgången, och den liknar henne — och sedan har jag uppe i beteshagen vid The Glen sett en smärt vit björk med lövverk som det finaste flor, som också påminde mig om henne. Hon hade ljusbrunt hår och ett litet vithyllt, milt ansikte, och långa smala fingrar som ni själv, fru Blythe, men brunare, för hon var en sjömansflicka, och fick taga i med litet av varje. Ibland vaknar jag upp mitt i natten och hör sjön ropa på mig som förr i tiden — och då tycker jag, att det är alldeles som om min Margaret ropade på mig. Och när det stormar och vågorna klaga och stöna, hör jag henne kvida och snyfta med. Men när de skratta sådana dagar, då solen lyser och lätta vindkårar fara fram — då hör jag också hennes skratt, ömt och skälmskt på en gång. Sjön tog henne från mig, min Margaret, men en dag får jag henne tillbaka, fru Blythe. Den har inte kraft att hålla oss åtskilda för tid och evighet.
— Det var snällt att ni berättade det för mig, sade Anne. — Jag har ofta undrat, varför ni med ert varma hjärta levat ert liv ensam.
— Jag kunde aldrig fästa mig vid någon annan. Min Margaret, som gick förlorad — hon tog mitt hjärta med sig — dit ut, sade den gamle kaptenen, som varit sin drunknade brud trogen i femtio år. — Ni tar ju inte illa upp, om jag ibland bringar henne på tal, fru Blythe? Numera är det för mig en glädje — smärtans tagg har värkt bort för länge sedan, och nu har jag bara hennes välsignade minne kvar. Jag vet, att ni aldrig skall glömma henne. Och om åren, som jag hoppas, i sinom tid föra med sig nytt småherrskap till ert hem, så vill jag be er, att ni lovar mig, att ni för dem berättar historien om min Margaret, som gick förlorad, så att hennes namn inte faller i glömska hos dem, som leva efter henne.