Drömslottet/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På sandreveln
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Litet av varje
Anne och Gilbert bli osams  →


[ 173 ]

XXVIII.
Litet av varje.

— Jag har suttit och läst dödsannonserna, sade fröken Cornelia, i det hon lade ned tidningen och åter tog till sitt handarbete.

Havsbukten låg svartgrå och dyster med vita, vältrande brott under en bister novemberhimmel, och våta, döda blad hade klibbat ihop sig och yrt upp på fönsterblecken. Men inne i det lilla huset lyste och sprakade en munter brasa, och Annes ormbunkar och geranier stodo gröna och frodiga.

— Härinne råder alltid sommar, hade Leslie sagt en dag. Och alla, som gästat drömstugan, hade precis samma förnimmelse.

— Det var fasligt — folk måtte dö som flugor nu för tiden, fortfor tant Cornelia. — Här har nu Dagbladet över två spalter med dödsannonser och jag läser varenda rad. Det är en av mina förströelser, särskilt när de sörjande låtit sätta in något litet känsligt originalpoem på slutet. Här ska du få höra en riktigt vacker vers:

»Med jäkt och möda hennes liv förrunnit,
I tårars dal,
Nu trötta själen äntligt frid har vunnit,
I himlens sal.»

[ 174 ]Det var naturligtvis en sådan där arm och utpinad hustru… Kom se'n och säg, att det inte finns poetisk begåvning här på ön! Har du märkt, så många snälla och avhållna människor som dö, Anne? Det är riktigt synd. Här ä tio dödsannonser, och helgon och föresyner ha de varit allihop, till och med karlarna. Här är gamle Petrus Simson — »en stor vänkrets begråter hans alltför tidiga bortgång.» Det låter nånting! Anne, den gubben var åttio år, och alla, som kände honom, hade önskat livet ur honom i trettio års tid. Läs dödsannonser, när du känner dig melankolisk, kära barn, — särskilt annonser om folk du känner — och har du något sinne för humor, ska du bli i hög grad uppiggad, det vill jag lova. Och vet du vad, Anne? En gammal mamsell är jag, och jag lär nog också förbli det, men det ligger en sådan behaglig känsla i att veta, att man aldrig kommer att bli någon mans »efterlämnade».

— Jag tycker också det är ett fult ord, sade Anne och skrattade. — Avonleas kyrkogård är full av gamla gravstenar, där det står »helgad åt minnet av hm hm:s efterlämnade maka.» Jag tänker alltid på någonting maskätet eller som det gått mal uti. Och så tycker jag det verkligen vore på tiden att lägga bort och kalla stoft för »kvarlevorna». Hu, det ryser i mig, när jag på en begravning hör entreprenören säga: »alla, som önska se kvarlevorna, var så goda och kom den här vägen!» Jag får ett intryck av, att man bjuder mig komma och titta på det kannibaler lämnat kvar efter något kalas. Då de haft något rejälare rätter, förstår tant, än bara litet »kallskuren missionär». Det var så sant — jag hade brev från herr Ford i går, och han bad om sin vördsamma hälsning.

— Tack ska du ha — den kan jag både ha och vara utan, svarade tant Cornelia mycket snävt.

— Kors, varför säger tant så? frågade Anne förvånad. — Jag trodde du tyckte om honom.

— Åja, vars, det gjorde jag också på sätt och vis. Men jag kommer aldrig att förlåta honom det han gjort mot Leslie. Här går den arma ungen med hjärtekval för hans skull — som om hon inte har bekymmer nog ändå — och han ränner om[ 175 ]kring i Torento, kan jag tro, lika glad och förnöjd som alltid. Men så'na ä' di.

— Men snälla tant, hur har du fått reda på detta?

— Kära barn, mån har väl ögon i huvet, vet ja. Och jag har ju känt Leslie, sedan hon var iitet barn. Hennes ansikte har nu på hösten burit ett nytt uttryck av bedrövelse och vånda, och jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är herr skriftställaren, som ligger bakom. Jag ska aldrig förlåta mig själv för att jag skaffat hit honom. Men jag anade aldrig, att han var den sortens karl han var. Jag trodde han var precis av den vanliga ullen, som Leslie har haft här gående om somrarna — inbilska och egenkära unga glopar, som Leslie aldrig har vånnat så mycket som … En av dem försökte inleda en liten trevlig kurtis med henne, men den snäste hon av med, en gång för alla, så han höll sig i skinnet resten av sommaren. Så jag kunde aldrig tro här var någon fara å färde.

— Låt aldrig Leslie ana, att du vet hennes hemlighet, sade Anne hastigt. — Jag tror, att det skulle göra henne ändå mera ledsen.

— Nej, bevara mig väl, kära du! Man har väl någon finkänslighet… Ja, det är då ett syndastraff, alla dessa karlar! Först har en förstört Leslies hela liv, och nu kommer en annan av samma följe och sätter kronan på verket. Vet du vad, den här världen är för ryslig att leva uti.

»Om i vår värld det finns ett ting, som huvudbry bereder,
Vi tro dock, att en vis försyn till bästa utgång leder»,

menade Anne.

— Jo, det kan du inbilla dig! Det ska i så fall vara i en värld, som är kemiskt fri från manfolk, sade tant Cornelia dystert.

— Vad ha de otäcka manfolken nu ställt till? frågade Gilbert, som kom in i rummet.

— Ofog — riktigt otyg. Vad ha de för sig annat?

— Det var Eva, som bet i äpplet, fröken Cornelia.

— Nå, vem var det, som räckte fram äpplet och bjöd och [ 176 ]persvaderade, kantänka? Det var ett handjur, svarade fröken Cornelia i skadeglad ton.

Doktor Gilbert blev också svarslös.

Sedan Leslie övervunnit sin första vilda förtvivlan, fann hon, att det gick för sig att fortsätta med livet — vi göra ju så de flesta av oss, oavsett vad för slags plåga, som ansätter oss. Det kan till och med också hända, att hon vissa stunder hade rätt så trevligt, när hon satt i den lilla glada kretsen i drömstugan. Men om Anne någonsin gjort sig den förhoppningen, att hon höll på att glömma Owen Ford, skulle hon ha tagits ur sin villfarelse genom det skyggt längtansfulla uttryck, som alltid trädde fram i Leslies ögon, så fort hans namn nämndes. Annes ömma medkänsla drev henne att alltid vid sådana tillfällen, då Leslie var närvarande, delge kapten Jim eller Gilbert nyheter ur Owens brev. Sådana kommo nämligen icke så sällan. Då rodnade och bleknade Leslie om vartannat, och ur hennes känsliga drag talade blott alltför tydigt den sinnesrörelse, som i sådana stunder fick makt med henne. Men hon berörde honom aldrig mera med Anne och höll sålunda som en hjältinna det löfte, hon givit henne den minnesvärda aftonen nere på sandstranden.

En dag dog hennes gamla hund, och hon sörjde honom bittert.

— Han har varit min vän så länge, sade hon helt bedrövad till Anne. — Det var Dicks gamle hund, ska du veta — han hade honom, redan innan vi gifte oss. Han lämnade honom kvar hos mig, när han seglade bort med »Fyra systrar». Carlo har mycket fästat sig vid mig, och hans hundkärlek hjälpte mig genom det första ohyggliga året efter min mors död, då jag var alldeles ensam. När jag hörde, att Dick kunde väntas tillbaka, blev jag rädd, att Carlo åter skulle dragas från mig. Men kan du tänka dig, han brydde sig aldrig det minsta om Dick, fastän han varit så betagen i honom förr i världen. Han nafsade och morrade mot honom, som om han aldrig sett honom förr… Nå, det där bekom ju Dick, såsom han var, aldrig ett dugg, och jag för min del blev glad. Det var så [ 177 ]roligt att rå om en levande varelse, vars kärlek gavs åt mig ensam. Den gamle vovsen har varit mig till så stor tröst, vet du, Anne. I höstas blev han så skral, att jag var rädd han inte skulle leva länge, men jag hoppades ändå jag skulle kunna pyssla om honom så bra, att jag finge behålla honom över vintern. I morse föreföll han ganska kry. Han låg på sin matta framför elden — men rätt som det var, reste han på sig och kom sakta traskande bort till mig. Så lade han huvudet i mitt knä och fäste en lång blick på mig ur sina goda, trofasta hundögon — se'n lopp det en darrning genom hela hans kropp, och han sjönk ned död. O, vad jag kommer att sakna honom!

— Låt mig få ge dig en ny hund, Leslie, sade Anne. — Jag hade tänkt skaffa en präktig gordon setter till julklapp åt Gilbert. Vill du inte ta emot den i stället?

Leslie skakade på huvudet.

— Inte just nu, tack söta du. Än så länge kan jag inte ha någon ny hund — jag Har nog inga känslor att skänka den. Kanske — någon gång längre fram — om du vill ge mig en… Jag behöver verkligen en hund som ett slags skydd. Men det var någonting nästan mänskligt med Carlo — han var så förståndig och rar… Det skulle vara illa gjort att alltför fort skaffa sig en ersättning i hans ställe, stackars gamle voven.

Anne reste till Avonlea en vecka före jul och stannade där ett par dagar över helgen. Gilbert följde efter något senare, och man firade en glad nyårsdag på Grönkulla, där familjerna Barry, Blythe och Wright samlades för att göra heder åt en middag, varpå Marilla och fru Rachel nedlagt mycken omtanke och vidlyftiga tillrustningar. När de foro tillbaka till Fyra vindar, låg det lilla huset nästan översnöat, ty den tredje stormen under en vinter, som skulle visa sig ovanligt sträng, hade svept fram över nejden och drivit upp riktiga berg av snö kring alla hinder den stött på. Men kapten Jim hade skottat stigar fram till grinden och dörrarna, och fröken Cornelia hade, väl inpackad i ytterkläder, vågat sig ut och tänt en välkomnande brasa på härden i drömstugan.

[ 178 ]— Så roligt att ha dig här igen, kära du! Har du i ditt liv sett sådana drivor? Moores gård synes inte alls, så vida du inte går en trappa upp. Vad Leslie kommer att bli glad att få dig tillbaka — hon har så gott som varit avstängd från yttervärlden. Lyckligtvis kan Dick skotta snö och tycker det är mycket livat… Susan ber hälsa, att hon ska infinna sig i morgon. Vart ska du ta vägen så brått, kapten?

— Jag ska pulsa i väg upp till The Glen och sitta en stund hos gamle Martin Strong. Jag skulle tro, att han inte har långt kvar, och han är så ensam. Han har inte många vänner — han har haft för brått i hela sitt liv för att hinna skaffa sig några. Men han har förtjänat bra med pengar.

— Ja, han tyckte väl som så, att eftersom man inte kan tjäna både Gud och mammon, var det säkrast att hålla sig till mammon, sade fröken Cornelia vasst. — Då ska han hellre inte klaga över, att han tycker mammon är klent sällskap nu.

Kapten Jim avlägsnade sig, men erinrade sig någonting ute på gården och kom hastigt tillbaka.

— Jag har haft brev från Owen Ford, fru Blythe, och han skriver, att liv- och leverneboken är antagen av en förläggare och kommer ut till hösten. Jag blev riktigt själaglad, när jag fick veta det. Tänk, att jag ändå till sist ska få se den i tryck!

— Han är ju alldeles vurmig för den där liv- och levernehistorien — gamla karl'n, som väl ändå borde ha bättre förstånd, sade fröken Cornelia medlidsamt. — Jag för min del är av den åsikten, att vi redan nu ha alldeles för många böcker i världen.