Drömslottet/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Litet av varje
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Anne och Gilbert bli osams
Leslie bestämmer  →


[ 178 ]

XXIX.
Anne och Gilbert bli osams.

Gilbert lade från sig det digra medicinska arbete, över vilket han suttit försjunken ända tills marskvällens tätnande skymning tvang honom att upphöra med läsningen. Han lutade sig [ 179 ]tillbaka i sin stol och stirrade tankfullt ut genom fönstret. Det var tidig vår — måhända den tiden på året, då naturen är allra minst till sin fördel. Ej ens solnedgången kunde sprida något försonande skimmer över det döda, av väta genomdränkta landskapet, den svartfläckiga, av vattenpussar här och där blanka isen. Intet tecken till liv var synligt, utom en stor svart kråka, som med tunga vingslag flaxade fram över ett blygrått fält. Gilberts tankar började sysselsätta sig med kråkan. Var det en familjeförsörjare, vars maka — svart, men ganska täck — väntade honom i skogen uppe vid The Glen? Eller var det en ung kråksnobb, som kanske var ute på friarefärd? Eller var det en gammal cynisk ungkarl till kråka, som satte sin gyllene frihet högre än något familjeliv? Ja, huru nu härmed förhöll sig, så var kråkan snart uppslukad av det tilltagande mörkret, och Gilbert vände sin uppmärksamhet mot den vida behagligare anblick, han hade på närmare håll.

Brasskenet dansade lustigt över väggar och golv och lyste på Gogs och Magogs släta vita och gröna ryggar och på det fina bruna huvudet, som tillhörde den vackra settern, vilken låg och gassade sig på mattan; det tände glimmande reflexer i väggarnas tavelramar och vasen med påskliljor från trädgården, och det nådde ända fram till Anne, där hon satt vid sitt lilla bord med sömnaden bredvid sig och händerna hopknäppta över knäet. Hon tittade på underliga syner i brasan — sagoslott, vilkas luftiga tornspiror sköto upp genom månbeysta moln och flammande soluppgångar — fartyg, som kommo seglande från Goda hoppsudden rakt på Fyra vindars hamn med en mycket dyrbar last… Ty Anne var åter drömmerskan, ehuru en mörk vålnad av ångest dröjde hos henne dag och natt och kastade sin skugga över hennes syner.

Gilbert hade nu blivit van att tänka på sig själv som »gamla gifta karlen». Men Anne betraktade han alltjämt med älskarens undrande och tvivlande blickar. Han kunde ej tro, att hon helt och hållet var hans. Det skulle ju kunna vara bara en dröm — höra samman med denna förunderliga drömstuga. Hans själ rörde sig med de allra lättaste fjät omkring [ 180 ]henne för att ej förtrollningen skulle brytas och uppvaknandet jaga illusionen på flykten.

— Anne, sade han långsamt, låna mig ditt öra! Jag vill bara tala med dig om något.

Anne tittade på honom tvärs igenom brasskenets rödaktiga halvdunkel.

— Vad är det? frågade hon muntert. — Du ser fasligt högtidlig ut, Gilbert. Jag har verkligen inte gjort någon odygd i dag — fråga Susan!

— Det är inte om dig eller om oss jag vill tala. Det är om Dick Moore.

— Dick Moore? upprepade Anne och satte sig hastigt upp i stolen. — Vad i all världen kan. du ha att säga om Dick Moore?

— Jag har tänkt ganska mycket på honom på senare tider. Minns du den gången förra sommaren, då jag skötte honom för några stora finnar i nacken?

— Ja — jag tror det.

— Då passade jag på och synade noggrant ärren i hans huvud. Jag har alltid tyckt, att Dick ur medicinsk synpunkt är ett mycket intressant fall. Jag har på sista tiden studerat en massa fall, där trepanering har varit av god nytta. Anne, jag har kommit till det resultatet, att om Dick Moore lades in på ett tidsenligt sjukhus och trepanering företogs på vissa delar av hans huvudskål, skulle hans själsförmögenheter kunna återställas — hans minne komma tillbaka —

— Gilbert! — Annes röst uttryckte den skarpaste protest. Det kan du väl inte mena?

— Jo visst! Och jag har kommit till den uppfattningen, att det är min plikt att med det första bringa ämnet på tal med Leslie.

— Gilbert Blythe, du understår dig inte att göra någonting sådant, utbrast Anne häftigt. — O, Gilbert lille, låt bli det — gör det för Guds skull inte! Du kan väl inte vara så grym! Lova mig, att du inte gör det! [ 181 ]— Kors, Anneflickan, inte trodde jag du skulle se saken på det viset! Var nu förståndig!

— Nej, jag vill inte vara förståndig — jag kan inte vara förståndig — jag är förståndig. Det är du, som inte är det. Gilbert, har du någonsin försökt sätta dig in uti, vad det skulle innebära för Leslie, om Dick Moore bleve klok igen? Tänk efter, är du snäll! Hon är olycklig nog som hon är nu, men livet som Dicks sköterska och passopp är dock tusen gånger drägligare för henne än livet som Dicks hustru. Jag vet — jag vet. Det är otänkbart. Låt bli att söka agera något slags försyn! Låt allt förbli vid det gamla!

— Jag har grundligt satt mig in i den här saken med dess för och emot, Anne. Men jag hyser den övertygelsen, att en läkare bör sätta en patients psykiska och kroppsliga hälsa över alla andra hänsyn, oavsett vilka nu följderna kunna bli. Jag tror, att en läkares plikt är att försöka återställa hälsa och förstånd, sävida det finnes något hopp om, att så kan ske.

— Men Dick är ju inte alls din patient, sade Anne och slog in på en ny taktik. — Om Leslie hade frågat dig, om någonting kunde göras för honom, då kunde det vara din plikt att säga henne din åsikt i saken. Men nu har du ingen rätt att ingripa.

— Varför inte det? För tio år sedan sade farbror Dave till Leslie, att ingenting kunde göras. Och det tror hon förstås.

— Och hur kunde farbror Dave säga det, om det inte var sant? utbrast Anne triumferande. — Begriper inte han sig på fallet lika bra som du?

— Nej, jag tror det inte — fast det kanske låter inbilskt och förmätet att säga så. Du vet lika bra som jag, att han hyser stark fördom mot det han kallar »dessa nymodiga metoder att karva och skära i folk.» Han ogillar till och med, att man opererar vid blindtarmsinflammation.

— Han har rätt, utropade Anne med fullständig frontförändring. — Jag tror själv, att ni moderna läkare äro alldeles för benägna att anställa experiment med mänskligt kött och blod.

[ 182 ]— Rhoda Allonby skulle inte tilhört de levandes antal i dag, om jag varit rädd för att företaga ett visst experiment, invände Gilbert. — Jag tog risken — och räddade hennes liv.

— Jag orkar snart inte mer höra om Rhoda Allonby, utbrast Anne — med stor orätt, ty Gilbert hade aldrig nämnt fru Allonbys namn efter den dag, då han berättat för Anne om sitt vågstyckes goda resultat. Och det var icke hans skull, att andra människor ofta diskuterat fallet i Annes närvaro.

Han blev nu ganska sårad, och det får man inte förtänka honom.

— Jag hade inte väntat, att du skulle se på den här saken som du gör, Anne, sade han med en viss kyla i rösten, reste sig och gick mot dörren till sitt mottagningsrum.

Det var första gången, som deras meningar så pass kännbart skurit ihop.

Men Anne flög efter honom och drog honom med sig tillbaka.

— Nej, Gilbert — du får inte gå din väg »i fullt vredesmod». Sätt dig nu ner här, så ska jag göra så innerligen vacker avbön. Nej, det menar jag ändå inte… Men — ack, om du bara visste —

Anne hejdade sig i sista ögonblicket. Hon hade varit på vippen att förråda Leslies hemlighet.

— Om du bara visste, hur en kvinna måste känna i detta, slöt hon försiktigt.

— Å, det kan jag väl tänka mig. Jag har betraktat saken ur varenda synvinkel — och jag har omsider kommit till den slutsatsen, att det är min skyldighet att säga Leslie, att jag tror på möjligheten av, att Dick kan få tillbaka sina själsförmögenheter. Men där slutar också mitt ansvar. Sedan blir det för henne att fatta sitt beslut.

— Men det är ju bara en möjlighet, återtog Anne. — Nå, antag nu, att du meddelar Leslie din upptäckt och hon bestämmer sig för att operationen skall ske. Den kommer att bli mycket dyrbar. Hon blir tvungen att låna pengarna eller också sälja sitt lilla lantbruk. Och antag vidare, att operationen miss[ 183 ]lyckas och Dick förblir som han är. Hur ska hon då någonsin gå i land med att betala tillbaka de pengar, hon lånat, eller med att försörja sig själv och den där hjälplöse storätaren, om hon säljer gården?

— Nej, det är så, det… Men det är min plikt att underrätta henne. Den övertygelsen kan jag inte komma ifrån.

— Nej, nog känner jag den Blytheska envisheten, klagade Anne. — Men gör inte detta bara på ditt eget ansvar, det ber jag. Ta farbror Dave till råds!

— Det har jag redan gjort, svarade Gilbert motvilligt.

— Nå, vad sa' han?

— Han höll med dig — han tyckte det var bra som det var… Frånsett hans fördom mot nymodiga kirurgiska påhitt, så tycks han betrakta saken uteslutande ur din egen synpunkt — gör det inte, för Leslies skull.

— Där kan du se! ropade Anne triumferande. — Jag tycker, sannerligen, Gilbert, att du borde rätta dig efter dens omdöme, som är nära åttio år gammal och sett en hel del och själv . räddat många människoliv… Nog väger hans auktoritet mer än din — du är ju ändå föga mer än en pojke.

— Tackar ödmjukast.

— Skratta inte — det är saken alltför allvarlig till.

— Det är just det jag tycker. Den är allvarlig. Här är en man, som är hjälplös och utgör en tung börda. Han kan få sitt förnuft tillbaka och bli en nyttig samhällsmedlem.

— Gud vet, om han var så nyttig förr i tiden… bet Anne av.

— Nå, då kan man bereda honom ett tillfälle att taga igen det försummade. Varför skulle inte hans hustru vara med om det? Det är min plikt att säga henne, att möjligheten finns. Där har du mitt beslut.

— Tala ännu inte om beslut, Gilbert! Ta någon annan till råds! Fråga kapten Jim, vad han tänker om saken.

— Som du vill. Det kan jag göra. Men jag lovar dig inte att rätta mig efter honom. Detta är någonting, som en man måste avgöra på egen hand. Jag skulle alltid förebrå [ 184 ]mig själv, om jag inte sade ifrån min oförgripliga mening. Jag har väl ett samvete!

— Ack ja, ditt samvete, stönade Anne. — Farbror Dave måtte väl också ha ett samvete eller hur? :

— Jaha. Men för det får han svara själv. Hör nu, min lilla Anne, om den här saken inte angick Leslie, utan vore ett rent teoretiskt fall — visst skulle du då hålla med mig? Det vet du, att du skulle:

— Nej för all del, bedyrade Anne mot bättre vetande. — Du kan resonnera med mig ända tills i morgon bittida, Gilbert, men du övertygar mig ändå inte. Fråga bara tant Cornelia om hur hon tycker.

— Det är verkligen ett fattigdomsbevis, Anne, att du nu drar fram tant Cornelia som en person, vars omdöme vore något att bygga på. Just i en sak som denna! Hon skulle säga »så'na ä' di» och ge oss huden full med ovett. Men det gör detsamma. Fröken Cornelia kommer inte att bli tillfrågad ens. Och Leslie ensam får fatta beslutet.

— Asch, då kan man väl veta, vilket beslutet blir, sade Anne nästan gråtfärdig. — Också hon har sina överspända begrepp om »plikt». Jag fattar inte, hur du vill lasta ett sådant ansvar på dig. Inte kunde jag det.

— Vet du, jag tycker en människas första plikt är att säga sanningen, såsom hon ser den och tror på den.

— Ja, det heter ju i bibeln: du skall lära känna sanningen, och sanningen gör dig fri, sade Anne. — Men inte blir det någon frihet för stackars Leslie. Hennes bojor komma bara att kännas ännu mycket tyngre. O, Gilbert, aldrig får du mig att tro, att du handlar rätt.