Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 03
| ← Mr Hyde eftersökes |
|
Mordet på sir Danvers Carew → |
Doktor Jekyll var fullkomligt obekymrad.
Till all lycka fogade det sig så att doktorn fjorton dagar därefter gav en av sina angenäma middagar för fem eller sex gamla vänner, alla intelligenta och aktade män, alla kännare i fråga om vin. Mr Utterson lagade så att han stannade kvar sedan de andra gått. Detta var inte något ovanligt, det hade hänt otaliga gånger. När Utterson var omtyckt, var han mycket omtyckt. Värdarna älskade att kvarhålla den fåordige juristen sedan de muntra och språksamma redan satt foten på tröskeln. De funno det trevligt att sitta en stund i hans anspråkslösa sällskap. Det var en lämplig övergång till ensamheten och det verkade välgörande på sinnet att njuta av hans innehållsrika tystnad efter allt skämtet och glammet. Doktor Jekyll utgjorde inte något undantag från denna regel och då han nu satt där på andra sidan brasan — en storväxt, proportionerlig, fryntlig femtioåring, kanske litet klipsk i minen, som för övrigt tydde på kraft och godhet — kunde man se, att han hyste en varm och uppriktig tillgivenhet för mr Utterson.
»Jag har längtat att få tala med dig, Jekyll», började denne. »Du vet ju — rörande det där testamentet?»
En skarp iakttagare skulle ha märkt, att ämnet var motbjudande, men doktorn tycktes dock taga det ganska muntert. »Min bäste Utterson», sade han, »du har otur, som fått en sådan klient. Jag har aldrig sett någon så bekymrad som du var över mitt testamente, kanske med undantag av den där omöjlige pedanten Lanyon, då det var fråga om vad han kallade mina vetenskapliga kätterier. Jag vet ju mycket väl, att han är en hedersman — du behöver inte rynka pannan — en präktig karl, och jag föresätter mig gång på gång att åter söka upp honom. Men en omöjlig pedant är han i alla fall — en okunnig, skrävlande pedant. Aldrig har jag känt mig så besviken på någon man som på Lanyon.»
»Du vet, att jag aldrig gillat det», fortfor Utterson, som ej lät draga in sig på ett annat ämne.
»Mitt testamente? Ja, visst vet jag det», sade doktorn litet vasst. »Det har du sagt mig.»
»Och det säger jag dig än en gång», fortsatte juristen. »Jag har fått veta något om unge Hyde.»
Dr Jekylls stora, vackra ansikte blev blekt ända till läpparna, och det svartnade kring hans ögon. »Jag vill ingenting mera veta», sade han. »Jag trodde vi hade kommit överens om att undvika detta ämne.»
»Vad jag fått höra var avskyvärt.»
»Det förändrar inte saken. Du förstår inte min ställning», genmälde doktorn med någonting ovisst i sättet. »Jag är i en svår belägenhet, Utterson. Min ställning är besynnerlig, högst besynnerlig. Det hela är en av de affärer som ej kunna ändras genom tal.»
»Jekyll», sade Utterson, »du känner mig. Jag är en man att lita på. Yppa alltsammans i förtroende för mig, och säkert kan jag klara upp saken.»
»Min bäste Utterson», sade doktorn, »detta är mycket, mycket snällt av dig och jag har ej ord att tacka dig. Jag tror fullt och fast på dig. Jag litar på dig mer än på någon annan, mer än på mig själv, om valet stod mig öppet. Men det är inte som du tror — så illa är det verkligen inte, och för att lugna ditt goda hjärta skall jag säga dig en sak. I vilken stund jag vill, kan jag bli av med mr Hyde. Det ger jag dig min hand på och jag tackar dig tusen gånger. Låt mig tillägga än ett ord, Utterson, som jag är säker på att du inte tar illa upp. Denna sak är av privat natur och jag besvär dig att låta den vila.»
Utterson funderade litet och blickade in i elden.
»Jag tvivlar inte på att du har alldeles rätt», sade han till sist och reste sig upp.
»Gott», fortfor doktorn, »men efter vi berört saken — som jag hoppas för sista gången — är det en omständighet jag vill att du skall förstå. Jag intresserar mig verkligen på det högsta för den stackars Hyde. Jag vet, att du träffat honom, det har han sagt mig, och jag fruktar, att han var ohövlig. Men jag hyser verkligen ett mycket, mycket stort intresse för den unge mannen, och skulle jag gå bort, måste du lova mig att ha fördrag med honom och bevaka hans rätt. Visste du allt, skulle du göra det, och det skulle vara en lättnad för mig, om du lovade mig det.»
»Jag kan inte hyckla och säga, att jag någonsin skall komma att tycka om honom», sade juristen.
»Det begär jag inte», inföll Jekyll och lade handen på den andres arm. »Jag begär bara rättvisa. Jag ber dig bara hjälpa honom för min skull, då jag inte längre finnes här.»
Utterson kunde icke kväva en suck. »Välan», sade han, »jag lovar.»