Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Omständigheten med brevet
Dr Jekyll och Mr Hyde
av Robert Louis Stevenson
Översättare: Hanny Flygare

En märklig tilldragelse som rör d:r Lanyon
Utanför fönstret  →


[ 38-39 ]

En märklig tilldragelse som rör dr Lanyon.

Tiden gick. Tusentals pund utfästes som belöning, ty sir Danvers' död ansågs som en offentlig skymf. Men mr Hyde hade till den grad kommit utom räckhåll för polisen, att det var som om han aldrig funnits till. Mycket grävdes upp från hans förflutna liv och allt var av gemen beskaffenhet. Berättelser kommo i svang om mannens forna på samma gång så våldsamma och känslolösa grymhet, om hans föraktliga levnadssätt och underliga bekantskaper samt om det hat som tyckts följa honom i spåren. Men icke en viskning förnams om vad han nu hade för sig. Från den stund då han lämnat huset i Soho, dagen då mordet begicks, var han som utplånad ur tillvaron, och så småningom började mr Utterson under tidens gång lugna sig och komma mera i jämvikt. I hans tanke var sir Danvers' död mer än betald med mr Hydes försvinnande. Ett nytt liv började för dr Jekyll sedan det onda inflytandet vikit ifrån honom. Han höll sig inte längre avskild, han återknöt förbindelsen med sina vänner, blev åter deras omtyckte gäst och värd, och då han alltid varit känd för sin välgörenhet, blev han det nu lika mycket för sin religiositet. Han var livligt sysselsatt, han vistades mycket i fria luften, han gjorde gott. Hans ansikte blev frimodigare och gladare, som om han känt på sig, att han var till gagn, och i över två månader hade han frid.

Den åttonde januari hade Utterson jämte några andra varit på middag hos doktorn. Lanyon hade varit med, och värden hade låtit sin blick gå från den ene vännen till den andre, som förr i tiden, då de tre varit oskiljaktiga. Den tolvte och även den fjortonde januari sökte juristen honom förgäves. »Doktorn måste hålla sig inne och tog inte emot någon», sade Poole. Den femtonde försökte juristen åter sin lycka, men blev icke insläppt. Som han under de båda sista månaderna varit van att nästan dagligen träffa sin vän, verkade det beklämmande att se honom återgå till sin förkärlek för ensamheten. Den femte kvällen bjöd mr Utterson in Guest på middag och den sjätte begav han sig till doktor Lanyon.

Där vägrades honom åtminstone icke tillträde, men då han kom in, förskräcktes han över den förändring som ägt rum i doktorns utseende. Dödsdomen stod tydligt präglad i hans ansikte. Den rödlätte mannen hade blivit blek, han hade mist sitt goda hull, han var märkbart skalligare och äldre. Men det var likväl icke så mycket dessa tecken till hastigt kroppsligt förfall som ådrogo sig juristens uppmärksamhet, det var mera någonting i ögat och sättet som tycktes vittna om någon djupgående inre fasa. Det var icke troligt, att doktorn skulle vara rädd för döden., men någonting dylikt frestades dock Utterson att misstänka. »Ja», tänkte han, »han är ju läkare, känner säkert sitt eget tillstånd och vet, att hans dagar äro räknade. Den [ 40-41 ]vetskapen är mera än han står ut med.» Då Utterson sedan sade någonting om hans sjukliga utseende, var det likväl med mycken fasthet som Lanyon förklarade, att han fått sin dom.

»Jag fick en chock», sade han, »och från den hämtar jag mig aldrig. Jag har icke många veckor kvar. Livet har i det hela varit mycket angenämt, jag har tyckt om att leva, ja, livet har varit mig kärt. Ibland tror jag dock, att om vi visste allt, skulle vi vara glada att gå härifrån.»

»Även Jekyll är sjuk», anmärkte Utterson. »Har du träffat honom?»

Men Lanyon skiftade färg och höll upp sin darrande hand. »Jag vill varken se eller höra mer angående doktor Jekyll», sade han med hög, ostadig röst. »Jag vill ej vidare veta av den mannen och jag ber dig bespara mig varje anspelning på den som jag nu anser som död.»

»Hm, hm», sade mr Utterson, och efter en långdragen paus frågade han: »Kan inte jag få träda emellan? Vi äro ju tre gamla vänner, Lanyon. Vi äro för gamla att knyta några nya band.»

»Här kan ingenting göras», svarade Lanyon. »Fråga honom själv.»

»Han tar inte emot mig», sade juristen.

»Det undrar jag inte på», svarade den andre. »Någon gång, Utterson, då jag är död, får du kanske veta, hur det hänger ihop. Jag kan inte berätta dig det. Och dessförinnan —. Om du kan sitta här och tala med mig om annat, så stanna för Guds skull och gör det. Men kan du inte undvika detta förb—de ämne, så gå då i Guds namn, ty jag står inte ut med det»

Det första Utterson kom hem satte han sig att skriva till Jekyll, beklagade att han blivit utestängd från hans hus och frågade vad det var som föranlett den olyckliga brytningen med Lanyon. Följande dag fick han ett långt svar, delvis avfattat i mycket rörande ordalag, delvis mycket dunkelt och mystiskt. Tvisten med Lanyon kunde icke biläggas. »Jag klandrar inte vår gamle vän», skrev Jekyll, »men jag delar hans åsikt att Vi aldrig böra träffas. Hädanefter ämnar jag leva det mest avskilda liv. Du får inte bli förvånad och du får inte tvivla på min vänskap, om min dörr ofta blir stängd till och med för dig. Du måste låta mig gå min egen mörka väg. Jag har dragit över mig ett straff och en fara, som jag icke kan nämna. Om jag är den förnämste bland syndare, har heller ingen lidit som jag. Jag kunde inte föreställa mig att det på jorden fanns plats för så allt mod betagande lidanden och fasor, och det är bara ett som du kan göra, Utterson, för att lindra mitt öde, du kan respektera min tystnad.» Utterson blev alldeles bestört. Hydes mörka inflytande hade vikit, doktorn hade återvänt till sina forna sysselsättningar och vänskapsförbindelser. För en vecka sedan hade framtiden lett mot dr Jekyll med löfte om en glad och aktad ålderdom. Och nu voro på ett ögonblick vänskap, sinnesfrid och hoppet om goda förhållanden tillintetgjorda. En så stor och oväntad förändring tydde på galenskap, men på grund av Lanyons sätt och ord måste den ha någon djupare grund.

En vecka därefter blev Lanyon sängliggande och inom något mindre än fjorton dagar var han död. Kvällen efter begravningen, vid vilken Utter[ 42-43 ]son varit mycket upprörd, stängde denne in sig i sitt affärsrum. Sittande där vid det melankoliska skenet av ett enda ljus, tog han fram och lade framför sig ett konvolut, adresserat av den döde vännen och förseglat med hans sigill. »Privat: avsett endast för J. G. Utterson och förstöres oläst, om han skulle gå bort före mig» Så löd utanskriften och juristen fruktade att taga del av innehållet. »En vän har jag begravt i dag», tänkte han. »Är det möjligt att detta kommer att kosta mig ännu en?» Men så fann han sin fruktan illojal och bröt sigillet. Konvolutet innehöll ännu ett kuvert, även det förseglat och med följande påskrift: »Öppnas först efter doktor Henry Jekylls död eller försvinnande» Utterson trodde knappt sina ögon. Jo, försvinnande stod det. Här liksom i det vanvettiga testamentet, som han för länge sedan återlämnat till dess upphovsman, här var återigen möjligheten av ett försvinnande sammankopplat med Henry Jekylls namn. I testamentet hade tanken därpå dock uppstått till följd av den där mannen Hydes dystra initiativ och av en anledning som var både tydlig och hemsk. Men vad betydde det väl, nedskrivet av Lanyons hand? Förtroendemannen kände sig starkt frestad att ignorera förbudet och genast trånga till mysteriets botten. Men yrkeshedern och troheten mot den avlidne vännen voro bindande förpliktelser. Till följd därav förpassades det förseglade paketet till den innersta vrån i hans privata kassaskåp.

Ett är att undertrycka nyfikenheten, ett annat att besegra den, och det kan betvivlas huruvida Utterson med samma iver som förr åtrådde den kvarlevande vännens sällskap. Han tänkte med vänlighet på honom men hans tankar voro oroliga och fulla av farhåga. Naturligtvis gick han att besöka honom, men kanske erfor han en viss lättnad, då han ej blev mottagen. Innerst föredrog han kanske att tala med Poole ute på trappan, omgiven av storstadens ljud och fria luft, framför att bli insläppt i den frivilliga fångenskapens hus och sitta och tala med den outforsklige enstöringen. Poole hade sannerligen inga särdeles angenäma nyheter att meddela. Det lät som om doktorn mer och mer hållit till i sitt laboratorium, där han till och med låg ibland. Han var nedstämd, han hade blivit mycket tyst och sysselsatte sig icke med läsning. Det föreföll som om han haft någonting på sinnet. Utterson blev så van vid den oföränderliga innebörden i dessa rapporter att han så småningom minskade sina besök.