Drottning Margot/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  XVI. Margareta
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

XXVII. Guds hand
XXVIII. Brevet från Rom  →


[ 5 ]

XXVII.
GUDS HAND.

När Henrik lämnade madame de Sauve, hade han sagt till henne:

— Lägg er till sängs, Charlotte. Låtsas vara allvarligt sjuk och ta inte på inga villkor emot någon under hela dagen i morgon.

Charlotte lydde utan att göra sig redo för det skäl som kunnat förmå konungen till denna uppmaning. Hon hade börjat vänja sig vid hans excentriciteter, som man skulle säga nu för tiden, eller vid hans fantasier, som man uttryckte sig då.

För övrigt visste hon, att Henrik bar på hemligheter som han aldrig yppade för någon och på planer, som han fruktade att röja till och med i sina drömmar.

Samma kväll beklagade hon sig därför för Dariole över att hon kände sig tung i huvudet och över att det sved i hennes ögon. Det var just dessa symptom som Henrik sagt åt henne att förege.

Dagen därpå låtsades hon vilja stiga upp, men hon hade knappt tagit ett steg förrän hon började beklaga sig över en allmän matthet och lade sig igen.

Detta illamående, som Henrik redan omtalat för hertigen av Alencon, inberättades för Katarina, då hon helt lugnt frågade varför madame de Sauve inte som vanligt infunnit sig vid hennes lever.

— Hon är sjuk! svarade hertiginnan av Lothringen, som var tillstädes.

[ 6 ]— Sjuk, upprepade Katarina utan att en muskel i hennes ansikte förrådde hur intresserad hon var av detta svar. Det är väl bara lättja.

— Nej, ers majestät, sade hertiginnan. Hon beklagar sig över en våldsam huvudvärk och matthet som hindrar henne att gå.

Katarina svarade ingenting. Utan tvivel för att dölja sin glädje, vände hon sig mot fönstret och fick syn på Henrik, som just kom från sitt samtal med de Mouy.

— Förefaller inte min svärson Henrik en smula blekare i dag än vanligt? frågade hon sin gardeskapten.

Så småningom avlägsnade sig de personer, som voro närvarande vid änkedrottningens lever. Tre eller fyra som stodo henne närmare än de andra stannade kvar. Hon avskedade dem otåligt och förklarade att hon ville vara ensam.

När den siste hovmannen gått, stängde Katarina dörren efter honom, gick fram till ett lönnskåp i väggpanelningen och tog fram en bok, vars nötta blad vittnade om flitig användning.

Hon lade boken på bordet, öppnade den, lade armbågarna på bordet och lutade huvudet mot handen.

— Alldeles, huvudvärk, allmän matthet, smärtor i ögonen, svullnad i gommen. Hittills har man endast talat om huvudvärk och allmän matthet… de andra symptomen skola ej låta vänta på sig.

Hon fortsatte.

— Vidare inflammation i halsen, som sprider sig till magen, omger hjärtat som med eldslågor och slår ned i hjärnan som en blixt.

Hon läste om allt detta tyst och fortsatte därpå med låg röst.

— Feber i sex timmar, allmän inflammation i tolv timmar, kallbrand i tolv timmar, dödskamp i [ 7 ]sex timmar, sammanlagt trettiosex timmar. Antag nu, det tar längre tid och att det i stället blir fyrtio, ja, fyrtioåtta timmar. Ja, fyrtioåtta timmar böra räcka till. Men hur kommer det sig att Henrik ännu är på fötter? Är det för att han är man och har en kraftigare kroppskonstitution? Eller har han kanske druckit sedan han kysst henne och sedan torkat läpparna?

Katarina inväntade otåligt middagstimmen. Henrik dinerade varje dag vid konungens bord. Han kom även nu och beklagade sig i sin tur över huvudvärk, åt ingenting och drog sig tillbaka omedelbart efter måltiden under förevändning att han vakat en del av den förflutna natten och kände behov av sömn.

Katarina hörde honom avlägsna sig med vacklande steg och lät följa efter honom. Man rapporterade, att kungen av Navarra styrt kosan mot madame de Sauves rum.

— Nu fullbordar han hos henne det verk, som en olycklig slump kanske lämnat ofullbordat, tänkte hon.

Kungen av Navarra hade verkligen begivit sig till madame de Sauve, men det var endast för att säga till henne att fortsätta med den roll hon spelade.

Dagen därpå lämnade Henrik icke alls sitt rum under hela förmiddagen och visade sig ej heller vid konungens diner. Madame de Sauve, sades det, hade blivit allt sämre och sämre.

Katarina jublade. Dagen förut hade hon skickat bort Ambroise Paré till Saint-Germain för att se till en av hennes favorittjänare där. Hon väntade med lugn min på att dörren skulle öppnas och en blek och förskräckt tjänare skulle komma in och säga: Ers majestät, konungen av Navarra är döende och madame de Sauve är död.

[ 8 ]Klockan slog fyra. Katarina höll på att mata några sällsynta fåglar. Fast hennes ansikte var lugnt som vanligt klappade hennes hjärta häftigt vid minsta buller.

Då öppnades dörren plötsligt.

— Ers majestät, anmälde gardeskaptenen, konungen av Navarra är…

— Sjuk? avbröt honom Katarina livligt

— Nej, gudilov, ers majestät. Hans majestät mår förträffligt.

— Vad skulle ni då säga?

— Konungen av Navarra är här.

— Vad vill han mig?

— Han kommer för att förära ers majestät en liten apa av sällsynt slag.

I detsamma kom Henrik in. Han bar en korg i handen och smekte en liten apa som låg däri.

Henrik smålog när han inträdde och föreföll helt och hållet upptagen av det lilla djuret. Men ändock undgick honom ej änkedrottningens första ögonkast, och detta var alldeles nog för honom. Katarina var mycket blek, en blekhet som blev allt större ju bättre hon kunde se den hälsans rodnad som färgade Henriks kinder då han närmade sig henne.

Änkedrottningen var alldeles huvudyr av detta oväntade slag. Mekaniskt tog hon emot Henriks gåva, sade honom en komplimang för hans friska utseende och tillade.

— Det gläder mig att se att ni är så kry, min son, så mycket mer som jag hört sägas att ni var sjuk och om jag inte missminner mig, klagade ni även i min närvaro över att ni inte mådde väl. Men nu förstår jag, fortfor hon med ett försök att småle: det var en förevändning för att få vara fri.

— Jag var verkligen mycket sjuk, ers majestät, men ett visst botemedel, som brukar användas bland [ 9 ]våra berg och som förskriver sig från min mor, har gjort mig frisk igen.

— Aha, då ger ni väl mig receptet, eller hur, Henrik, sade Katarina och lyckades denna gång verkligen le men med en ironi som hon ej förmådde dölja.

— Något motgift, mumlade hon för sig själv. Jag skall taga reda på den saken. Men nej, det tror jag inte. När han såg att madame de Sauve blev sjuk, har han blivit misstänksam. Sannerligen, det ser verkligen ut som om Guds hand beskyddade denne man.

Katarina inväntade otåligt natten. Madame de Sauve visade sig ej. Hon lät skicka bud och fråga hur det var med henne. Man svarade att madame de Sauve var allt sämre. Hela kvällen var änkedrottningen orolig och i hennes omgivning undrade man med ängslan vad det kunde vara för tankar som livade detta vanligen så orörliga ansikte.

Alla drogo sig slutligen tillbaka. Katarina lät sina tjänarinnor klä av henne och lade sig. Men sedan, när alla sovo i Louvren, steg hon åter upp, tog på sig en lång svart klänning, tog en lampa och valde bland sina nycklar ut en som passade till madame de Sauves rum samt begav sig till sin hovdam.

Hade Henrik förutsett detta besök? Var han hemma hos sig? Eller fanns han dold någonstans? Den unga damen var emellertid ensam.

Katarina öppnade försiktigt dörren, gick in i salongen, ställde lampan på en möbel, ty en nattlampa brann inne hos den sjuka, och gled sedan som en skugga in i sovrummet.

Dariole låg utsträckt i en stor fåtölj och sov bredvid sin härskarinnas säng.

Denna säng var helt och hållet dold av sängomhängena.

[ 10 ]Den unga kvinnans andhämtning var så lätt, att Katarina ett ögonblick trodde att hon ej andades alls.

Slutligen hörde hon emellertid ett svagt andetag, lyfte på sängomhänget för att själv konstatera verkningarna av det förfärliga giftet. Hon darrade redan på förhand inför vad hon väntade få se, antingen en gulaktig blekhet eller en glödande feberrodnad. Men i stället fann hon den unga kvinnan ligga där med leende mun, lugn och med den mjuka kinden lutad mot den behagfullt rundade armen, medan den andra armen låg utsträckt över damasttäcket. Det såg ut som om någon angenäm dröm framkallade leendet på hennes läppar och den friska färgen på hennes kind.

Katarina kunde ej återhålla ett utrop, som väckte Dariole för ett ögonblick.

Änkedrottningen gömde sig hastigt bakom sängomhänget.

Dariole öppnade ögonen men slöt dem åter sömnigt utan att göra sig reda för orsaken till varför hon vaknat.

Nu trädde Katarina åter fram och riktade sin uppmärksamhet mot den andra delen av rummet. Där såg hon på ett bord en flaska spanskt vin, frukt och bakelser samt två glas. Henrik hade antagligen superat hos baronessan, som synbarligen var lika kry som han själv.

Katarina gick nu genast fram till toalettbordet och tog upp den lilla sminkasken av silver, som nu var halvtömd. Det var precis densamma, eller åtminstone en precis likadan. Hon tog en liten smula av sminket på en guldnål och gick tillbaka in till sig, där hon gav sminket åt den lilla apan, som Henrik förärat henne. Djuret slukade ivrigt den doftande massan och kröp sedan ihop i sin korg korg och somnade. Katarina väntade en kvart.

— Med hälften av vad apan nu ätit, mumlade [ 11 ]Katarina, förgiftades min hund Brunot och dog inom en minut. Man har bedragit mig. Är det månne René? René! Nej, det är omöjligt. Sålunda är det Henrik. Ack, vilket öde… eftersom han kommer att regera, kan han naturligtvis inte dö. Men kanske är det bara gift som inte biter på honom. Vi få försöka med stål i stället.

Katarina gick nu och lade sig och grubblade på en ny plan, som hon utan tvivel fått färdig dagen därpå. Då tillkallade hon nämligen kaptenen för sin livvakt och lämnade honom ett brev, som hon befallde honom att endast egenhändigt lämna fram till den det var adresserat till.

Brevet var adresserat till Sire de Louviers de Maurevel, kapten för konungens petardiärer, Rue de la Cerisaie, i närheten av Arsenalen.