Drottning Margot/Kapitel 28

←  XXVII. Guds hand

Drottning Margot av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Gunnar Örnulf XXVIII. Brevet från Rom

XXIX. Avfärden  →

XXVIII.
BREVET FRÅN ROM.

Några dagar hade förflutit efter de händelser, som nyss blivit skildrade, då en morgon en bärstol eskorterad av flera adelsmän med hertigens av Guise färger kom in i Louvren. Samtidigt anmäldes för drottningen av Navarra, att hertiginnan av Nevers anhöll om äran att få göra henne sin uppvaktning.

Margareta hade just besök av madame de Sauve. Det var första gången som den vackra baronessan visade sig ute efter sin låtsade sjukdom. Hon hade fått reda på, att drottningen för sin gemål givit uttryck åt en synnerlig oro över detta illamående, som nu i nära en veckas tid utgjort ett allmänt samtalsämne vid hovet, och hon hade nu kommit för att tacka henne.

Margareta lyckönskade henne till hennes tillfrisknande och till att hon undgått denna plötsliga, okända sjukdom, vars allvarsamma art hon såsom prinsessa av blodet till fullo förstod.

— Jag hoppas att ni kommer med på den stora jakten, som blev uppskjuten och som skall äga rum i morgon, frågade Margareta. Vädret är milt för att vara vinter. Solskenet har uppmjukat marken och alla våra jägare förutsäga att dagen kommer att bli mycket lyckad.

— Jag vet inte om jag är tillräckligt återställd än, ers majestät, svarade baronessan.

— Bah, sade Margareta, ryck upp er bara. För övrigt har jag givit konungen lov att disponera över en liten häst från Béarn som jag egentligen själv skulle rida men som kommer att bli utmärkt för er. Har ni inte redan hört talas om den?

— Jo, ers majestät, men jag visste inte att hästen var bestämd för den stora äran att bära ers majestät. Annars hade jag näppeligen antagit anbudet.

— Av stolthet?

— Nej, tvärtom, av ödmjukhet.

— Ni kommer således?

— Ers majestät överhopar mig med ära. Jag skall komma, eftersom ers majestät så önskar.

Det var i detta ögonblick, som hertiginnan av Nevers anmäldes. Vid detta namn uttryckte Margaretas ansikte en sådan glädje, att madame de Sauve förstod, att de båda damerna hade någonting att tala med varandra om, varför hon steg upp för att draga sig tillbaka.

— Farväl då tills i morgon, sade Margareta.

— Tills i morgon, ers majestät.

— Apropå, inföll Margareta, ni vet väl om, att rent offentligt avskyr jag er, eftersom jag är fruktansvärt svartsjuk.

— Men privat? frågade madame de Sauve.

— Åh, privat inte blott förlåter jag er utan jag tackar er.

— Sålunda tillåter ers majestät…

Margareta räckte henne sin hand. Baronessan kysste den vördnadsfullt, gjorde en djup reverens och avlägsnade sig.

Medan madame de Sauve gick uppför trappan till sina rum eller formligen hoppade av glädje liksom en get som slitit det rep, varmed den tjudrats, utbytte madame de Nevers några ceremoniösa hälsningar med drottningen för att ge de åtföljande hovmännen tid att draga sig tillbaka.

— Gilonne, ropade Margareta, då dörren stängts efter den siste av dem, Gilonne, se till att ingen kommer och stör oss.

— Ja, instämde hertiginnan, vi ha nämligen ytterst viktiga saker att tala om.

Därmed tog hon en stol och satte sig utan vidare ceremonier, säker på att ingen skulle komma och störa den förtrolighet, som var en överenskommen sak mellan henne och drottningen av Navarra.

— Nå, sade Margareta, hur står det till med vår krigare?

— Ja, svarade hertiginnan, han är på min ära en rentav gudomlig varelse. Hans spiritualitet är oförliknelig och tar aldrig slut. Han har hugskott och infall som skulle kunna komma ett helgon att kikna av skratt i sitt relikskrin. För övrigt är han den mest rosenrasande hedning som någonsin fumnits i en katoliks skinn. Jag är alldeles tokig i honom. Och hur är det med dig och din Apollo?

— Ack! suckade Margareta.

— Vad nu! Jag blir riktigt rädd, min kära drottning. Är han alltför vördnadsfull eller alltför känslosam, den hygglige La Mole? I så fall är han raka motsatsen till sin vän Coconnas, det måste jag då erkänna.

— Nej, sade Margareta, sucken gällde endast mig själv. Jag älskar honom, men jag vet inte hur det kommer sig att jag ser allting liksom genom ett sorgflor. Politiken lägger i så avskyvärd mån beslag på mig. Apropå, tag reda på om din Annibal verkligen är så tillgiven min bror som han förefaller. Det är en ytterst viktig sak.

— Han skulle vara tillgiven någon eller något! Det märks att du inte känner honom så väl som jag. Om han någonsin visar sig tillgiven en sak, så beror det på hans ärelystnad. Är din bror i stånd att lova honom mycket… nå, då är han tillgiven din bror, men då får han också, så prins av blodet han är, akta sig för att inte hålla sina löften!

— Verkligen?

— Det förhåller sig som jag säger. Vet du vad, det finns stunder då denna tiger rentav gör mig rädd. En dag sade jag åt honom: »Annibal, akta er för att bedra mig, för då…» Jag trodde naturligtvis att han genast skulle försäkra: »Jag bedraga er… aldrig!…» Men vet du vad han svarade?

— Nej.

— Jo, så här sade han: »Och om ni bedrar mig, så akta er ni också, för så hertiginna ni än är…» och därmed höjde han sitt finger emot mig med en min och en blick, som kom mig att formligen spritta till. Och ändå vet du nog att jag inte är rädd av mig.

— Vad nu, Henriette, vågade han hota dig?

— Ja, Guds död! Jag hotade ju honom. När allt kommer omkring, så har han rätt. Där ser du sålunda, han är tillgiven intill en viss punkt, eller rättare intill en mycket oviss punkt.

— Nå, då få vi se, sade Margareta tankfullt. Jag skall tala med La Mole. Har du ingenting annat att tala om för mig?

— Jovisst. En mycket intressant sak, som jag i främsta rummet kom hit för. Men så talade du om ändå intressantare saker, och då… Jag har fått höra nyheter.

— Från Rom?

— Ja, en kurir från min man.

— Jaså, om Polen?

— Just det, och du kommer antagligen att inom kort bli befriad från din bror, hertigen av Anjou.

— Påven har alltså godkänt hans val

— Ja, min vän.

— Och detta säger du inte förrän nu! utropade Margareta. Fort, fort, detaljer!

— Sådana känner jag inte till. Men vänta, jag skall ge dig brevet från hertigen av Nevers. Här är det. Nej, det var inte brevet, det här är verser från Annibal, ohyggliga verser, kan jag tala om, men han skriver inga bättre. Här… nej, detta är en biljett, som jag tagit med mig för att be dig låta La Mole lämna honom den. Se här, här är äntligen brevet.

Margareta vecklade genast upp brevet och ögnade igenom det. Det sade emellertid ingenting mer än vad hertiginnan nyss omtalat.

— Hur fick du brevet? frågade hon.

— Av en kurir från min man. Kuriren hade order att först bega sig till mig innan han infann sig i Louvren. Jag visste om den vikt, som min drottning tillmätte denna nyhet och jag hade därför skrivit till min man att ordna det så. Han lydde, som du ser. Han är inte som det vidundret Coconnas. Nu är det således i hela Paris bara konungen, jag och du som ha reda på denna nyhet, såvida inte karlen som följde med kuriren…

— Vilken karl?

— Åh, det måste vara ett ohyggligt yrke! Kan du tänka dig att den stackars budbäraren kom fram alldeles uttröttad, dammig och förbi efter att ha färdats dag och natt en hel vecka utan att stanna ett ögonblick.

— Men den där karlen som du talade om nyss?

— Vänta bara. Han följdes hela tiden av en karl med ruskigt utseende, som färdats lika fort som han. Den stackars kuriren kunde när som helst vänta att få sig en kula i kroppen. Båda kommo fram på en och samma gång till Paris. Först vid Notre-Dame-bron skildes de åt

— Tack, min kära Henriette, tack! utropade Margareta. Du har rätt, detta var intressanta nyheter. Till vem skulle den andre kuriren? Det skall jag ta reda på. Men lämna mig nu. I kväll träffas vi vid Rue Tison, inte sant? Och i morgon på jakten. Tag en vild häst, som skenar iväg med dig så att vi få vara för oss själva. I kväll skall jag säga dig vad du skall försöka få veta av din Coconnas.

— Du glömmer således inte min biljett? inföll hertiginnan leende.

— Nej, var du lugn för den saken. Han skall få den, och det i god tid.

Hertiginnan avlägsnade sig. Margareta sände genast bud efter Henrik, vilken hastigt infann sig. Hon lämnade honom hertigen av Nevers' brev.

— Aha! utbrast han.

Därpå berättade hon för honom historien om den andre kuriren.

— Javisst, jag såg honom komma in i Louvren, sade Henrik.

— Ämnade han sig kanske till änkedrottningen?

— Nej, det är jag säker på. Jag råkade så där händelsevis ställa mig i korridoren och jag såg ingen passera förbi.

— I så fall, sade Margareta och såg på sin gemål, måste det ha varit till…

— Er bror hertigen av Alencon, inte sant? inföll Henrik.

— Ja, men hur skall man få reda på det?

— Kunde man inte, svarade Henrik i vårdslös ton, skicka efter en av de där båda hovmännen och genom honom få reda på…

— Ers majestät har rätt, sade Margareta. Jag skall skicka efter herr de La Mole… Gilonne! Gilonne!

Gilonne kom genast.

— Jag måste genast tala med herr de La Mole, sade drottningen till henne. Försök att få reda på honom och för honom hit.

Gilonne avlägsnade sig. Henrik satte sig ned vid ett bord, på vilket låg en tysk bok med gravyrer av Albrecht Dürer. Denna bläddrade han igenom så uppmärksamt, att då La Mole infann sig, tycktes han ej höra det och höjde ej ens på huvudet.

Då den unge mannen å sin sida fick se konungen hos Margareta, stannade han blek av oro och stum av häpnad på tröskeln,

Margareta gick emot honom.

— Herr de La Mole, frågade hon, kan ni säga mig vem det är som har vakten hos hertigen av Alencon i dag?

— Det är Coconnas, ers majestät, svarade La Mole.

— Försök att få reda på av honom, om han fört in till prinsen en karl alldeles övertäckt av damm och smuts och efter allt att döma nyss kommen från en lång resa till häst.

— Jag fruktar, ers majestät, att han inte kommer att säga det. Under de sista dagarna har han varit så tystlåten av sig.

— Verkligen? Men om ni lämnar honom den här biljetten, torde han vara skyldig att ge er något i gengäld.

— Från hertiginnan. Ge mig den, ers majestät, sade La Mole ivrigt. Med den här biljetten i hand kan jag ansvara för att ni skall få svar.

Därmed avlägsnade han sig.

— I morgon komma vi att ha reda på, om hertigen av Alencon blivit underrättad om ställningen i polska frågan, sade Margareta lugnt i det hon vände sig mot Henrik.

— Den där herr de La Mole är verkligen en utmärkt tjänare, utbrast béarnaren med ett leende, som var karaktäristiskt för honom. Jag skall göra hans lycka… det svär jag vid mässan!