Dumma män och troll till käringar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Peik
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Dumma män och troll till käringar
Presten och klockaren  →


[ 224 ]
Dumme menn.jpg

Dumma män och troll till käringar.

Det var en gång två käringar som trätte, som käringar göra ibland, och då de icke hade annat att träta om, så togo de sig för att kifvas om sina män, hvilkendera som var den dummaste af dem. Ju längre de trätte, desto argare blefvo de; slutligen voro de nära att komma i lufven på hvarandra, ty man vet, att [ 225 ]«Ofrid är lättare att egga än att lägga, och illa är det när vettet fattas.» Den ena sade, att det fans ingenting, som hon inte skulle få sin man till att tro, om hon sade att det var så, för han var så lättrogen som trollen; och den andra mente tro på, att om det var aldrig så galet, så skulle hon få sin man till att göra det, om bara hon sade att det skulle så vara; för han var sådan, att han kunde inte göra det minsta sjelf.

«Ja, låt oss då pröfva på, hvilkendera af oss som kan narra dem bäst, så få vi se, hvem som är den dummaste,» sade de, och det blefvo de ense om.

Då nu mannen kom hem ifrån skogen, sade den ena käringen: «Gud tröste mig för dig! det är då alldeles på tok, du är bestämdt sjuk, ja, du har visst döden i kroppen på dig!»

«Det fattas inte annat än mat och dryck,» sade mannen.

«Gud tröste mig så visst!» väsnades käringen; «det blir allt värre och värre, du ser nästan ut som lik i synen; du får lof att lägga dig! Åh, det här kan aldrig bära sig länge!»

Så höll hon på tills hon fick mannen att tro, att han var nära döden, och fick honom att lägga sig, knäppa ihop händerna och sluta till ögonen, och så sträckte hon ut honom, lade honom på halm och fick honom i kistan; men för att han icke skulle qväfvas, medan han låg der, hade hon låtit göra några hål i brädena, så att han både kunde andas och titta ut.

[ 226 ]Den andra käringen tog sig ett par kardor och satte sig till att karda, men hon hade ingen ull på dem. Mannen kom in och såg narrspelet. «Det är illa bestäldt med rock utan hjul, men kardor utan ull gagnar aldrig en smul,» sade mannen. «Utan "ull?» — sade käringen; «visst har jag ull; men du ser den inte, för den ä’ af det fina slaget,» sade hon. — Då hon hade kardat slut, tog hon fram rocken och började spinna. «Nej, det här ä’ allt för rasande,» sade mannen; «du sitter ju och surrar och nöter ut rocken, då du inte har något på den.» — «Inte något på den?» sade käringen; «tråden är så fin, att det behöfs andra ögon till att se den,» sade hon.

Då hon nu var färdig med spånaden, satte hon upp väfven, varpade och spolade och väfde tyget. Så tog hon det ur väfstolen, krympte det och skar till och sydde kläder deraf åt mannen, och då de voro färdiga, hängde hon upp dem på vinden. Mannen kunde hvarken se tyget eller kläderna, men han hade nu kommit in i den tron, att det var så fint, så att han icke kunde se det, och derför sade han: »Ja, om det är så fint, så är det väl det då.»

Men så sade käringen till honom en dag: «I dag skall du gå på graföl; mannen i Norrgården begrafs i dag, och då måste du ha på dig de nya kläderna.» Jaha, han skulle gå på grafölet, och hon hjelpte honom på med kläderna, ty de voro så fina, att han kunde rifva sönder dem, om han skulle hjelpa sig sjelf. Då han kom upp till grafölsgården, hade de redan druckit [ 227 ]om grundligt der; sorgen blef icke större, när de fingo se honom med de nya kyrkkläderna, må ni tro. Men då det bar i väg till kyrkogården, och den döde tittade ut genom andhålet, brast han ut i gapskratt. «Nej, nu måste jag storskratta,» sade han; «går inte Ole i Södergården spritt naken på mitt graföl!»

Då folket i likföljet hörde detta, voro de icke sena att få af locket, och den andre mannen, han med de nya kyrkkläderna, frågade, huru det kom till, att den andre låg i kistan och pratade och skrattade — han, som de höllo graföl öfver; det var då bättre, att han grät. «Gråt gräfver ingen upp ur grafven,» sade den andre, och huru de nu pratade hit och dit, så kom det i dagen, att det var käringarne som hade stält till alltsammans. Då gingo männen hem och gjorde det klokaste de någonsin hade gjort, och är det någon, som vill veta hvad det var, så får han fråga mäster Erik.