Peik (Lundquists översättning)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Makrilldrag
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Peik
Dumma män och troll till käringar  →


[ 213 ]

Peik.

Det var en gång en man och en hustru; de hade en son och en dotter, som voro tvillingar, och de voro så lika, att de icke kunde skiljas ifrån hvarandra på annat än klädseln. Gossen kallade de Peik. Han var till föga gagn, medan föräldrarne lefde, ty han hade icke håg för annat än att drifva gyckel med folk, och han var så full med nojs och skälmstycken, att ingen fick vara i fred för honom; men då föräldrarne voro döda, blef det än värre, — han ville icke taga sig något till; han gjorde bara ände på det, som fans efter dem, och stälde sig illa med alla menniskor. Systern sträfvade och knogade allt hvad hon orkade, men det ville inte förslå, och så sade hon till honom, hur galet detta var, att han inte ville göra något gagn, och frågade:

«Hvad ska’ vi ha att lefva af, sedan du har gjort slut på alltihop?»

«Då går jag ut och narrar någon,» svarade Peik.

«Ja, det blir nog en lönande födkrok, Peik,» sade systern.

«Jag får väl fresta på,» sade Peik.

Då det var slut på allt, hade de icke mer; då lomade Peik i väg, och han gick och gick, tills han [ 214 ]kom till kungsgården. Der stod kungen ute på förstuqvisten, och då han fick se gossen, sade han:

«Hvart skall du ta vägen i dag, Peik?»

«Åh, jag ska’ bort och se efter, om jag kan narra någon,» sade Peik.

«Kan du inte narra mig då?» sade kungen.

«Nej, det kan jag nog inte, för jag glömde narrpinnarne mina hemma,» sade Peik.

«Kan du inte gå efter dem då?» sade kungen, «jag kunde ha lust att se, om du verkligen är en sådan spektakelmakare som folk säger,» sade han.

«Jag duger inte till att gå,» sade Peik.

«jag skall låna dig häst och sadel,» sade kungen.

«jag duger inte till att rida heller,» sade Peik.

«Vi ska’ lyfta upp dig på hästen,» sade kungen, «så kan du väl hålla dig qvar.»

Ja, Peik ref och klådde sig i hufvudet, som om han ville slita luggen af sig, och lät dem lyfta sig upp; der satt han och slank både hit och dit, så länge kungen kunde se honom, och kungen skrattade så att ögonen tårades, ty en sådan ryttare till häst hade han aldrig sett förr. Men då Peik hade kommit in i skogen bakom backen, så att kungen inte kunde se honom längre, satte han sig upp kapprak och red på, som om han hade stulit både ök och grimma, och då han kom till staden, sålde han både hästen och sadeln.

Kungen gick der emellertid och väntade och väntade på att Peik skulle komma slinkande tillbaka igen med sina narrpinnar, och skrattade emellanåt, när han [ 215 ]kom ihåg hur ömklig han såg ut, då han satt der och slank på hästryggen lik en hösäck, som inte visste åt hvilken sida den skulle falla, men det drog om både länge och väl, och det kom ingen Peik, så att till slut märkte kungen, att han var lurad både på häst och sadel, fastän Peik inte hade haft narrpinnarne med sig, — och nu blef det ett annat ljud i skällan, ty kungen blef så vred, att han ville bort och dräpa Peik.

Men Peik hade fått veta dagen, då han skulle komma, och sade till systern, att hon skulle sätta på tälgstensgrytan med en droppe vatten i. Med det samma som kungen kom, ryckte Peik grytan af elden och ut på huggkubben med den och kokade gröt på kubben.

Kungen undrade på detta och blef så rent förbluffad, att han glömde hvad han hade kommit dit för.

«Hvad vill du ha för den der grytan?» sade han.

«Jag kan inte vara af med den,» svarade Peik.

«Hvarför kan du inte det?» sade kungen; «jag skall betala dig bra för den,» sade han.

«Jo, den sparar mig både besvär och pengar, både fällning och huggning, både körning och förning,» sade Peik.

«Det är det samma, jag ger dig hundra daler,» sade kungen; «du har narrat af mig häst och sadel och betsel på köpet; men det får vara som det är, om jag får grytan,» sade han.

Ja, så fick han väl ta den då, sade Peik.

Då kungen kom hem, bjöd han främmande och lagade till gästabud, men maten skulle de koka i den [ 216 ]nya grytan, och den tog han och satte midt på golfvet. Gästerna trodde att kungen icke var riktig i hufvudet, och de gingo der och knuffade på hvarandra och småskrattade åt honom, och han gick omkring grytan och kacklade och kacklade och sade allt emellanåt: «Ja, ja, vänta bara litet, — vänta bara litet, nu kokar den snart,» — men det kokade inte. Då märkte han, att Peik hade varit ute med sina narrpinnar och narrat honom igen, och nu ville han åstad och dräpa honom.

Då kungen kom, stod Peik ute vid logen.

«Ville hon inte koka?» sade han.

«Nej, det ville hon inte,» sade kungen; «men nu skall du få umgälla det,» sade han och ville fram med knifven.

«Det kan jag väl tro,» sade Peik, «du tog ju inte kubben med.»

«Är det inte lögn du far med igen?» sade kungen.

«Det är kubben det beror på. Grytan kokar inte utan den ...» sade Peik.

Hvad skulle han då ha för den? — Trehundra daler var den väl värd; men för hans skull fick den gå för två, sade Peik. Så fick han kubben och reste hem med den och bjöd främmande och lagade till gästabud och satte grytan på kubben midt inne i salen. De främmande trodde, att han hade blifvit rent från vettet, och de gingo der och bara gjorde narr af honom, och han kacklade och kacklade omkring grytan och sade, rätt som det var: «vänta litet, nu kokar hon, nu kokar hon snart!» — men det gick inte bättre på kubben än på [ 217 ]bara golfvet. Nu märkte han, att Peik hade varit ute med sina narrpinnar den gången också. Han slet sina hår och ville åstad och dräpa honom igen, och nu skulle han inte skona honom, antingen han var mör eller morsk.

Men Peik hade beredt sig på att ta emot honom igen. Han slagtade en vädur och tog och fylde blodet i blåsan och våmben och stoppade ned dem i barmen på syster sin och sade henne hvad hon skulle säga.

«Hvar är Peik?» skrek kungen, — han var så ond, att han skälfde på målet.

«Han är så klen, att han inte orkar röra sig,» sade hon, «och han skulle försöka få sig en liten lur.»

«Då får du väcka honom,» sade kungen.

Nej, det tordes hon inte, för han var så häftig af sig.

«Ja, jag är ändå häftigare, jag,» sade kungen, «och väcker inte du honom, så skall jag ...» sade han och for med handen åt sidan, der knifven satt. Nej, då måste väl hon åstad och väcka honom; men Peik vände sig hastigt om i sängen, drog ut en liten knif och rispade henne i blåsan och våmben, så att blodet sprutade ur barmen på henne, och hon föll omkull på golfvet som om hon var död.

«Sådan satan du är, Peik,» sade kungen; «nu har du ju skurit ihjäl din egen syster, och det så sjelfva kungen står och ser på det,» sade han.

«Det är inte farligt med liket, så länge det finns väder i näsan på mig,» sade Peik och tog fram ett bockhorn, som han gaf sig till att tuta i, och då han hade tutat en brudmarsch, satte han hornet intill henne [ 218 ]och blåste lif i henne igen, så att hon reste sig upp som om det icke fattades henne någonting.

«Bevare oss väl för dig, Peik! Kan du nu också dräpa folk och blåsa lif i dem igen?» sade kungen.

«Ja, hur skulle det gå för mig eljest?» sade Peik; «jag skulle dräpa alla dem jag kom nära, för jag är så häftig af mig, ser du,» sade han.

«Ja, jag är också häftig till sinnes,» sade kungen, «och det der hornet måste jag ha; jag skall ge dig hundra daler för det, och så får det vara godt och väl, jag får väl se genom fingrarne med att du narrade af mig hästen och att du lurade mig på grytan och kubben och allt det der.»

Peik kunde svårligen undvara det, men för hans skull fick det gå, och så fick kungen hornet och reste hem det fortaste han kunde, och han var knappast hemkommen, förrän han måste till att pröfva det; han tog sig till att bråka och träta med drottningen och äldsta dottern sin, och de trätte tillbaka och sade honom emot; men innan de visste ordet af, drog han knifven och skar ihjäl dem, så att de föllo ned stendöda, och de andra sprungo ut ur rummet, så rädda blefvo de.

Kungen gick af och an på golfvet en stund och mumlade om, att det var inte farligt med liken, så länge det fans väder i hans näsa och annat sådant, som Peik hade pratat, och så tog han fram hornet och gaf sig till att tuta och blåsa; men fastän han blåste allt hvad han orkade både den dagen och den [ 219 ]följande, kunde han icke blåsa lif i dem; de voro och förblefvo döda, både drottningen och dottern, och han måste lägga dem i jorden och hålla graföl på köpet.

Så ville han till Peik och ta honom af daga igen, men Peik hade sina trollkunniga spejare ute, så att han visste att kungen kom, och han sade till systern:

«Nu måste du byta kläder med mig och resa bort, så skall du få allt hvad vi ega.»

Ja, hon bytte kläder med honom och packade in och reste bort det fortaste hon kunde, och Peik satt qvar der ensam i systerns kläder.

«Hvar är Peik?» röt kungen, — han kom så sträng och vred genom dörren.

«Han har rest sin väg,» sade han som satt qvar i systerns kläder.

«Ja, hade han nu varit hemma, så skulle jag ha dräpt honom,» sade kungen; det var inte värdt att skona lifvet på en sådan skälm, sade han.

«Han hade sina trollkunniga spejare ute och visste att kungen kom och ville ta honom af daga för narrpinnarne som han dref spektakel med; men mig lät han bli qvar här både matlös och penninglös,» sade Peik och gjorde sig så fin och rar som en flicka.

«Följ du med till kungsgården, så skall du få nog att lefva af; — det är inte värdt att du sitter och svälter borta i kojan,» sade kungen.

Ja det ville han gerna, och så tog kungen honom med sig och lät honom lära allting och höll honom som sin egen dotter, och det var nästan som om [ 220 ]kungen fått igen sina tre döttrar, ty Peikegossen sömmade och sydde och spelade och lekte med de två, som voro qvar, och var tillsammans med dem både sent och tidigt.

Då det hade gått en tid, kom en kungason dit på frieri.

«Ja, jag har tre döttrar,» sade kungen, «det beror på, hvem du vill ha af dem.»

Han skulle få lof till att gå upp i sykammaren och prata och göra sig bekant med dem, och så tyckte han bäst om Peik och kastade en silkesduk i skötet på honom, och så begynte de laga till bröllop, och då det hade gått en tid, så kommo hans slägtingar och kungens folk och begynte lefva om och fira bröllop; men då det led på qvällen den första bröllopsdagen, tordes icke Peik stanna längre, utan begaf sig åstad från kungsgården ut i skog och mark, så att bruden inte stod till att finna; men, hvad som än värre var, begge kungadöttrarne fingo plötsligt ondt, och rätt som det var kom der två småprinsar resande till verlden, så att folket måste fara hem midt under den muntraste leken och bröllopsglädjen.

Kungen blef både vred och sorgsen och begynte tvifla och undra på, huru detta hängde ihop.

Så satte han sig på hästen och red ut, ty han tyckte det blef for ledsamt att vara hemma; men då han kom ut på egorna, satt Peik på en sten och spelade på mungiga.

«Sitter du här du, Peik?» sade kungen.

[ 221 ]«Ja, visst sitter jag här, hvar skulle jag annars sitta?» sade Peik.

«Nu har du narrat mig groft gång på gång,» sade kungen; men kom nu och följ med hem, så skall jag dräpa dig.»

Norska folksagor och huldre-sägner - Ill p. 221 (Peik).png

«Ja, det kan väl inte hjelpas, det,» mente Peik; «om ingen annan råd fins, så måste jag väl deran jag med,» sade han.

Då de kommo hem till kungsgården, gjorde de i ordning en tunna, som Peik skulle stoppas ned i, och då den var färdig, körde de den upp på ett högt fjäll; der skulle han ligga i tre dagar och tänka öfver det han hade gjort, innan de vältade honom utför ned i fjorden.

[ 222 ]På tredje dagen kom en rik man gående, och Peik satt inuti tunnan och sjöng: «Till himmelrik och till paradis, till himmelrik och till paradis skall jag fara; men inte vill jag och inte vill jag i englaskara.»

Då mannen hörde detta, frågade han, hvad han skulle ge honom för att få komma i hans ställe.

Det fick väl inte bli litet, mente Peik, för att få skjuts att fara till himmelrike stod inte till buds alla dagar.

Mannen ville ge honom allt det han egde, och så slog han ut bottnen och kröp in i tunnan i stället för Peik.

»Lycklig resa!» sade kungen — han trodde det var Peik, som var i den — ; «nu far du till fjords fortare, än om du for med renskjuts, och nu ar det ute både med dig och med dina narrpinnar,» sade han.

Innan tunnan var halfvägs utför fjället, fans icke en hel stafver eller bit qvar af den eller honom som var inuti. Men då kungen kom hem till kungsgården, var Peik der före honom och satt utanför dörren och blåste på mungiga.

«Sitter du der du, Peik?» sade kungen.

«Ja, visst sitter jag här, hvar skulle jag annars sitta?» sade Peik. «Jag kan väl få hyra husrum här åt alla hästarne och fäkreaturen och pengarne mina?»

«Hvart vältade jag dig, der du fick all den rikedomen?» frågade kungen.

«Åh, du vältade mig till fjords,» sade Peik, «och då jag kom till botten, fans der nog att ta af, både hästar och fä, både gods och guld; de gingo i flockar och lågo i högar stora som hus,» sade han.

[ 223 ]«Hvad vill du ha för att välta mig samma väg?» frågade kungen.

«Åh, det kan få bli qvitt om qvitt det,» sade Peik; «du tog ingenting af mig, så vill jag inte ta något af dig heller.»

Så stoppade han kungen i en tunna och rullade honom utför, och då han hade gifvit honom friskjuts utför fjället, reste han hem till kungsgården. Der tog han och höll bröllop med den yngsta kungadottern. Sedan styrde han land och rike, men han gömde sina narrpinnar och gömde dem väl, så att der hvarken hördes eller spordes mera om Peikgossen, utan bara om kungen sjelf.