Presten och klockaren
| ← Dumma män och troll till käringar |
|
Jutulen och Johannes Blessom → |
Presten och klockaren.
Det var en gång en prest, som var en sådan bjesse, att han skrek på långt afstånd, när han såg någon komma körande emot honom på landsvägen: «Ur vägen, ur vägen! här kommer sjelfva presten!» En gång då han var ute och åkte och vräkte sig på samma sätt, mötte han kungen. »Ur vägen, ur vägen!» skrek han på långt håll. Men kungen körde som förut, han, så att den gången måste presten vika undan med hästen, och då kungen kom jämnsides med honom, sade han: «I morgon skall du komma upp till mig på slottet, och kan du inte då svara på tre frågor, som jag vill göra dig, så skall du mista både kappa och krage för ditt högmods skull.»
Det var annat slag än presten var van vid. Skryta och skråla och pösa mer än skäligt var, det kunde han; men frågor och svar var icke hans sak. Så reste han till klockaren, som hade rykte för att passa bättre i kappan än presten. Till honom sade han, att han kände ingen lust till att resa, «för en narr kan fråga mer än tio visa kunna svara», sade han, och så fick han klockaren att fara i sitt ställe.
Ja, klockaren for och kom till slottet med prestens kappa och krage på. Der tog kungen emot honom på förstuqvisten, både med krona och spira, och var så grann, att det lyste och skramlade om honom.
«Jaså, du är här nu?» sade kungen.
Ja, han var visst det, det kunde då inte förnekas.
«Säg mig nu först,» sade kungen, «hur långt det är från öster till vester?»
«Det är en dagsresa,» svarade klockaren.
«Hvarför så?» frågade kungen.
«Joho, solen går upp i öster och går ned i vester, och det gör hon ledigt på en dag,» sade klockaren.
«Ja, ja,» sade kungen. «Men säg mig nu,» sade han, «hvad tror du väl jag är värd sådan som du ser mig här?»
«Åh, Kristus uppskattades till trettio silfverpenningar, så jag törs väl knapt värdera dig till mer än tjugunio,» sade klockaren.
«Nå, nå!» sade kungen. «Men efter du är så klok på allting, så säg mig hvad det är jag tänker nu?»
«Åh, du tänker väl att det är presten, som står framför dig, men ta mej dalern, tänker du inte då orätt, för det är klockaren,» sade han.
«Nå, så res hem med dig, och var du prest och låt honom bli klockare,» sade kungen, — och så blef det.