Dumrath Spinoza 1908/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
Ingenting är bekant om de själsstrider, hvilka
Spinoza torde ha haft att utkämpa innan han tog det
afgörande steget att bryta med sina fäders tro och
afstå från all gemenskap med synagogan. Ju mognare
han blef, desto klarare såg han, att den mosaiska lagen
vida mera åsyftade nationella och politiska än verkligt
religiösa mål, och snart fann han också, att Kabbala
så långt som möjligt aflägsnade sig från hvarje grundlig
och klar kunskap om tingens natur. De många
motsägelserna i Gamla testamentets skrifter i förening
med deras brist på sammanhang och öfverensstämmelse
undgingo icke heller Spinozas skarpsinne och måste
ovillkorligen till slut rubba hans tro på dessa skrifters
ofelbarhet.
På tal om uppkomsten och affattningen af Gamla testamentets historiska böcker säger han också: “Jag skrifver här icke annat än hvad jag för längesedan och länge tänkt, och fastän jag från barndomen uppfyllts af de vanliga åsikterna om skriften, har jag till slut ändå icke längre kunnat låta dem gälla … Dessutom har jag läst och lärt känna några kabbalistiska pratmakare och aldrig nog kunnat förundra mig öfver deras oförnuft.“
Med den omutliga sanningskärlek, som utmärkte Spinoza, dröjde det icke länge förrän hans förändrade tänkesätt röjde sig. Hans förhållande till synagogan kallnade, och han besökte den icke mera lika flitigt som förut. Det låg dock icke i hans natur att genom en öppen brytning framkalla våldsamma uppträden, ehuru han visst icke ryggade tillbaka för ett dylikt resultat. Med de stora förhoppningar synagogan å sin sida fäste vid hans framstående begåfning måste hans tillbakadragenhet väcka betänkligheter och farhågor, i synnerhet som man såg honom umgås med kristna. Hans offentliga affall kunde endast verka ofördelaktigt på den judiska församlingen i Amsterdam, och lämnades han i ro, kunde ingen veta, hvilket skadligt inflytande han torde utöfva på den krets af judiska jämnåriga, som omgaf honom.
Under sådana omständigheter utsattes Spinoza under sken af vänskap och lärgirighet för spioneri, och ett försök gjordes att utfråga honom om hans åsikter i viktiga trossaker. Elaka rykten om hans tänkesätt sattes i omlopp, och slutligen kallades han att stå till svars i synagogan. Falska vänner uppträdde som vittnen mot honom och beskyllde honom för förakt för Mose lag, för hånande af den judiska folktron och för hädiska åsikter om gud, änglarne och människans själ.
Det kan icke betviflas, att Spinoza under detta trosförhör uttalat sig med bestämdhet och utan fruktan, fordrat ovederläggliga bevis i stället för blotta påståenden och förblifvit lika otillgänglig för omvändelseförsök som för hotelser. Rabbinerna sökte nu att åtminstone till namnet bevara honom åt judendomen och erbjödo honom ett årligt underhåll af 1,000 gyllen, om han förblefve jude och tid efter annan besökte synagogan. Då äfven detta försök visade sig fruktlöst, kom man i den judiska församlingen i Amsterdam till den åsikten, att Spinoza vore en för densamma skadlig person, som man gjorde klokast i att befria sig ifrån, och en fanatiker fann det till och med lämpligt att söka rödja honom ur vägen. Spinoza undgick emellertid mordanslaget genom sin påpasslighet, och det dolkstygn, som var ämnadt åt honom, genomborrade endast hans rock.
För synagogan återstod nu intet annat medel att bli kvitt Spinoza än att utstöta honom ur församlingen. Det judiska kyrkobannet har två grader: niddui och cherem. Det förra består i uteslutning för en tid af trettio dagar och väntar, att den uteslutne skall återvända och ångra sig. Det senare är däremot den egentliga bannlysningen och består i den felandes moraliska tillintetgörelse. Sannolikt förkunnades först det mindre bannet öfver Spinoza, och då detta förblef utan verkan, uttalades den 27 juni 1656 det stora bannet öfver honom i den gamla portugisiska synagogan inför den församlade menigheten.
Spinoza mottog skriftligen synagogans dom, mot hvilken han afgaf en på spanska affattad protest, som likväl förkommit. Han upphörde att vara jude och utbytte sitt förnamn Baruch mot det latinska Benedictus, som har samma betydelse. Kristen blef han dock icke, och säkert är, att han var nöjd med den lott hans stamfränder beredt honom.
Spinozas öden omedelbart efter bannlysningen äro höljda i dunkel. Det ser ut som om han omedelbart efter det mordförsök, för hvilket han utsattes, lämnat Amsterdam för en tid. Å andra sidan tala flera skäl för att rabbinerna hos myndigheterna angifvit Spinoza såsom ateist — en angifvelse som aldrig förfelat sin verkan, icke ens i det fria Holland — och med det kalvinistiska prästerskapets tillhjälp utverkat hans förvisning från Amsterdam på några månader. Huru härmed än förhåller sig, så voro i alla fall de medel Spinozas fiender uppbjudit uttömda. Han var nu oberoende, men också ensam. För att kunna lefva för sina tankar hade han brutit med sina föräldrar, sitt folk och lifvets vanliga lycka, utan att detta öde beröfvade honom hans sinnesro. Oberoendet och ensamheten bevarade Spinoza till sitt sista andedrag.
För att vara fri och kunna existera utan främmande hjälp måste Spinoza själf förtjäna sitt lifsuppehälle. En klok föreskrift i Talmud gör det till en plikt för de judiska lärde att jämte sin vetenskap lära ett handtverk eller förvärfva någon mekanisk skicklighet. Spinoza hade lärt sig konsten att slipa optiska glas och skall ha varit så skicklig häri, att hans glas voro mycket eftersökta och en hel hop kunde säljas med fördel efter hans död.